Jean Francois Beylon

Född:1717 – Schweiz
Död:1779-11-12 – Stockholms stad, Stockholms län

Politisk aktör, Kunglig lektör


Band 04 (1924), sida 127.

Meriter

Beylon, Jean Francois, f. 1717 i Lausanne, Schweiz, d. 12 nov. 1779 i Stockholm. Lektor hos drottning Lovisa Ulrika 1760, hos' Gustav III från 1772; medlem i franska reformerta församlingens konsistorium. RNO 1768. — Ogift.

Biografi

B. var, då han överflyttade till Sverige, en man i sina bästa år. Om hans tidigare levnad är intet närmare bekant, men man måste förutsätta, att hän erhållit en synnerligen vårdad uppfostran och haft förmånen att genom umgänge i högre kretsar vinna den erfarenhet och världsvana, som så snabbt förvärvade honom en framskjuten plats vid Lovisa Ulrikas förfinade hov. Det skall hava varit statssekreteraren Joakim von Düben, som på rekommendation av pastorn vid den reformerta kyrkan i Stockholm förmedlade hans anställning vid det svenska hovet. Om B: s dåvarande meriter meddelar G. J. Ehrensvärd, att han »nyss förut gjort en resa i England och Frankrike, var hemma i lagarna och studerad». Möjligen var det under nämnda resa, B. hade sällskap med den berömde filosofen Diderot, vilket medförde en långvarig vänskap (Fr. von Nolcken till B. 20 mars 1772).

Lektörssysslan hos Lovisa Ulrika var ingalunda någon sinekur, ty drottningen ägnade en mycket stor del av sin tid åt läsning av lärda och vittra verk. B. visade sig snart besitta ej blott konsten att läsa väl utan även förmågan att på ett fint och övertygande sätt förklara och utveckla författarnes tankar. Han vann också i allt högre grad sin härskarinnas förtroende och blev så småningom hennes närmaste rådgivare. »Lektören steg till hovman, hemlig minister och uppenbar favorit..., flyttades ifrån kavaljerstaffeln först till de hemliga supéer och dinéer i konfidenshusen, sedan i överhetens egna rum... Han iskulle följa drottningen på alla hennes resor, bo på alla kungsgårdar, äta alla mål vid hennes bord» osv. (Ehrensvärd). Genom sin gunst och sitt inflytande hos den härsklystna drottningen kom B. att spela en betydande roll, först vid hovet men så småningom även i den stora politiken. »Konungen förtrodde honom sina bekymmer, då han behövde penningar till sina ständiga behov, och de unga prinsarne hyllade sig till honom, då de önskade sig någon grannlåt, någon frihet eller att undvika någon näpst för några barnsliga fel» (ibid.). De främmande diplomaterna tävlade om hans vänskap, och drottningens och konungahusets hemliga underhandlingar med utlandet gingo genom B: s händer. Han stod alltid i nära förbindelse med Frankrikes sändebud och åtnjöt sedan 1768 en livstidspension från Versailles på 2,400 livrés. Huruvida man på grund härav kan anse honom som en franska hovets agent (Hochschild 1, s. 42), torde åtminstone vara omtvistligt. Med Axel von Fersen d. ä. var han nära lierad, och den store partiledaren har i sina memoarer givit många uttryck av sin vänskap och högaktning för den märklige främlingen.

Alla samtida äro eniga i att tillerkänna B. en mycket betydande andel i förberedandet och utförandet av statsvälvningen 1772. Redan 1770 företog han på hovets vägnar en resa till Frankrike för att inhämta säkra upplysningar om stämningen i de ledande kretsarna därstädes. På hemvägen sammanträffade han i Skåne med kronprins Gustav, som då jämte K. Fr. Scheffer befann sig på utresa till Frankrike. I ett brev till modern av 17 nov. 1770 giver den unge kronprinsen några omdömen beträffande B., vilka äro av ett visst intresse: »Han återkommer i avsikt att återinträda i sin syssla, uppfylld av samma känslor och samma tillgivenhet för min kära moders person som tillförene ... Jag tror nog också, att min kära moder skall finna honom mycket tillgiven och trofast och möjligen något mera modest än fordom samt att min kära moder med nöje skall återse en tjänare, vars trohet icke torde överträffas av någon bland hans likar.» Efter tronskiftet 1771 övergick B. i konungens tjänst, men han bibehöll alltjämt änkedrottningens gunst och erhöll nu förutom sina många andra förtroenden även det synnerligen ömtåliga att vara medlare mellan konungen och hans moder. Under änkedrottningens långvariga besök i Preussen 1771—72 var B. hennes korrespondent i Stockholm. Enligt Fersen skall B. hava visat stort förutseende vid statsvälvningen, därigenom att han i god tid låtit i utlandet uppnegociera de penningar, som skulle visa sig behövliga vid planens utförande. Konungens täta underhandlingar med den franske ambassadören Vergennes gingo genom dennes legationssekreterare Barthélemy och B., vilka voro de intimaste vänner. Fersen uppgiver också, att B. understött överste H. H. von Saltza 18 aug. 1772, då det gällde att övertala Gustav III att skrida till handling. Kort efter revolutionens lyckliga fullbordan fick B. i uppdrag att möta den hemvändande änkedrottningen i Göteborg, och i det brev till modern, som Gustav III därvid medsände, säger han: »Herr B., som avreser på ögonblicket, kan säga min kära moder, huru mitt huvud går runt till följd av göromålen. Av honom kan m. k. moder inhämta alla enskildheterna av detta stora företag, vari försynens hand visat sig på ett slående sätt och varvid jag varit mera lycklig än förståndig, ty jag inser nu, huru lätt det är att förskaffa sig ('usurper') ett stort rykte.» Med vilket intresse Lovisa Ulrika mottog sin gamle förtrogne, kan man se av hennes svar; »Trots den yttersta trötthet efter resan samtalade jag med Beylon ända till kl. 2 på morgonen. Han har berättat mig saker om eder, som väckt min fasa; ni gissar nog, vad det kan vara.» — Som belöning för B: s medverkan vid revolutionen gav konungen honom (10 nov. 1773) ett lantställe vid Ulriksdal — nu ståthållarbostad — jämte en ansenlig penningsumma för att sätta detsamma i stånd. B. älskade detta ställe högt och offrade mycket för dess förskönande. Hans liv härute har Ehrensvärd målat i följande ord: »Han arbetade i sin trädgård, nedlade mycket penningar för liten vinst, planterade träd, som aldrig gåvo honom skugga, förde en vällustig levnad med sina vänner, då ett l'hombrespel utgjorde hela hans nöje... Konungen åt ofta hans middag, de förnämsta herrar hade blivit hans sällskap och vänner, den yppersta societeten var inom denne schweizares träkoja. Ministrarne ansågo honom som en dygdig minister, hovmännen som den yppersta hovman, de lärda som en klok lärd, de handlande som en prydnad för det ofrälse ståndet, alla utlänningar som den säkraste rådgivare, fruntimren som en artig man, som gav kräsliga måltider och vackra blommor utur sin trädgård.»

B: s brevväxling bevisar till fullo, att Ehrensvärd ej går till någon överdrift i sin hänförda skildring av den beundrade vännen. »Pappa Beylon» synes verkligen ha varit avhållen och vördad av alla vid det svenska hovet. I intima biljetter till sin »käre vän B.» eller till sin »epicureiska filosof» meddelar konung Gustav sina planer, vilka den ena dagen kunna röra avfattningen av en depesch till Paris, den andra en förtrolig middag hos B. i sällskap med »madame Mejerfelt och Klinckowström». I ett av de märkliga brev, änkedrottningen Lovisa Ulrika skrev till B. från Berlin 1772 och vilka i regel andas den största bitterhet mot Sverige och ej minst mot sonen-konungen, utbrister hon: »Ni är snart den enda varelse i Sverige, som jag sätter något värde på», och när B. i ett av sina svar givit uttryck åt sin »heimweh», besvär hon honom att för allt i världen stanna kvar i Sverige, åtminstone för hennes skull. B: s stora inflytande hos Gustav III bestyrkes aV de otaliga ansökningar, han fick mottaga av framstående personer, vilka önskade utverka någon förmån av konungen. Baron de Breteuil sökte, sedan han blivit ambassadör i Wien, att genom B: s förmedling erhålla en »hög dekoration» av den svenske monarken, vilket även lyckades; M. Björnstjerna anhåller om B: s hjälp för att få sändebudsposten i Regensburg med samma lyckliga resultat; Preussens sändebud von Dönhoff begär B:s medverkan vid reglerandet av änkedrottningens apanage; svenske envoyén i S:t Petersburg, den kvicke Fr. von Nolcken, ger B. förtroliga underrättelser om snillena Grimm och Diderot under deras besök hos Katarina II men ber därjämte sin vän B. att utforska, om kungen och Ulrik Scheffer äro nöjda med honom, samt dessutom att utverka en ansenlig förhöjning av hans gage osv.

B: s sista levnadsår fördystrades av täta giktanfall samt oroades i hög grad av de ständiga tvisterna inom det kungliga huset, i synnerhet av dem emellan konungen och hans moder. Med vilken framgång han spelade sin roll i de kinkiga situationer, i vilka han såsom medlare blev indragen, därom vittnar Gustav III: s brev till honom i »livdrabantaffären» (17 dec. 1772), vari det heter: »Det hörer till edert öde att vara familjens mentor. Det är kanhända den minst behagliga kommission vid ett hov, men då man uppfyller den med så mycket nit, är det säkerligen den hederligaste... Farväl, min kära B., älska mig alltid, och trät på mig litet ibland, ty det bevisar mig eder vänskap» (Beskow 2, s. 375). B. kunde givetvis ej undgå att inblandas i de sorgliga tilldragelser, som stodo i samband med tronföljarens födelse. Förgäves sökte han avråda änkedrottningen från det ödesdigra ingripandet mot A. F. Munck; större framgång hade han hos konungen, då det gällde att få denne att avstå från våldsåtgärder mot modern (Fersen 4, kap. 1). Tyvärr rycktes han bort, just då spänningen var som störst. Änkedrottningen skall, enligt vad Gustav III säges hava yttrat, vid underrättelsen om B: s död häva utropat: »Jag är förlorad! Det var den enda människa, som kunnat försona mig med konungen» (ibid., s. 311).

Vid B: s bortgång skrev Gustav till furst Hessenstein: »Den värdige B. har jag förlorat. Han dog med allt dygdens mod och lugn. Grevarne Liewen och Fersen (fältmarskalken) hava emottagit hans sista vilja och underskrivit testamentet såsom vittnen. Det alldeles ovanliga rum, han i det allmänna vunnit genom det allmänna förtroende, han visste att ingiva hos alla, i förening med hans älskansvärda och förlikande egenskaper vittnar nogsamt om hans förtjänst. Han dog efter många plågor av en böld, som han klämt och som därigenom blev en karbunkel. Han öppnades, och oaktat hans gikt och oordentliga diet fann man, att han ännu kunnat leva ganska länge. Han är bisatt i Riddarbolmskyrkan och skall begravas på Drottningholm vid mina lärare Klingenstierna och Dalin.» Begravningen ägde dock rum i Riddarholmskyrkan, på konungens bekostnad, med »all lämpelig högtidlighet» (Fersen 4, s. 168). Kungen lät gjuta hans mask efter döden att nyttja till ett monument, som skulle uppsättas över honom i Riddarholmskyrkan, »men detta blev ogjort och B. bortglömd» (Hochschild 1, s. 42). — Sällan torde »domen över dödman» ha varit så enstämmig och så fylld av erkännande som vid B: s frånfälle. Konungen framhöll i brev till E. V. Taube hans »heder utan vank och hans obrottsliga trohet»; till A. von Fersen skrev han: »Han har under 19 års vistelse i detta land, varav tolv år tillbragts bland partiernas strider, förstått att vinna sig alla människors aktning och till och med förtroende. Det var en sällsynt man, och vars förlust jag alltid skall beklaga» (Fersen 4, s. 311). Hochschild (1, s. 42) prisar hans stora kunskaper och hans goda hjärta samt tillägger: »Han förekom mycket ont och talade sanningens språk till konungen. Hans förlust var således betydande.» Det var »sällsynt att se», säger slutligen Ehrensvärd, en okänd schweizare komma till ett land, upphöja sig men kvarbliva inom sitt stånd och utan att vara försedd med titlar och tjänster eller rikedomar se vid sin dödssäng rikets ypperste män skriva dess testamente och därtill vara vittnen». — I sitt testamente föreskrev B., att hans lantställe skulle återställas i konungens ägo; sina viktigaste papper antages han hava anförtrott åt Fersen, varför den skörd, som konungen gjorde, då han genom hovkanslern Fredrik Sparre lät beslagtaga den skriftliga kvarlåtenskapen, ej torde ha blivit den väntade.

Författare

A. Grade.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor: B: s skriftliga kvarlåtenskap bland Gustavianska papperen (UB) och i Stavsunds arkiv. — Inrikes tidningar 1779; Stockholmsposten 23 nov. 1779; Hofkalendern, årg. 1760—1779; Kon. Gustaf III: s skrifter, 4, (1808); Fr. Barthélemy, Mémoires 1768—1819, publ. par J. de Dampierre (1914); G. J. Ehrensvärd, Dagboksanteckningar, utg. af E. V. Montan (1877—78); A. v. Fersen, Historiska skrifter, 4 (1869); R. F. Hochschild, Memoarer, utg. af H. Schiick, 1 (1908); Ur J. M. Sprengtportens papper. Minnesanteckningar utg. af H. Schiick, 1 (1904). —¦ B. v. Beskow, Om Gustaf III såsom konung och människa, 2 (1861); M. J. Crusenstolpe, Portefeuille, 2 (1841); E. G. Geijer, Kon. Gustaf III: s efterlemnadet. .,. papper (1843, 44); C. G. Malmström, Sveriges polit. historia, 6 (1901); Ph. J. Meyer, Beylon eller tolf timmars hofluft, komedi i två akter (1852); C. Th. Odhner, Sveriges polit. historia under kon. Gustaf III: s regering, 1 (1885); B. v. Schinkel & C. V. Bergman, Minnen ur Sveriges nyare historia, 1 (1855); W. Swahn, Beylon — tre svenska hovs förtrogne (Julkvällen 1918).


Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Jean Francois Beylon, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18149, Svenskt biografiskt lexikon (art av A. Grade.), hämtad 2019-08-21.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18149
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Jean Francois Beylon, urn:sbl:18149, Svenskt biografiskt lexikon (art av A. Grade.), hämtad 2019-08-21.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se