Meriter

Nils Fredrik Biberg, f. 20 jan. 1776 i Härnösand, d. 25 mars 1827 i Uppsala. Föräldrar: lektorn i grekiska, sedermera teol. doktorn Isak Biberg och Katarina Unasus. Student i Uppsala 22 febr. 1793; disp. 19 dec. 1795 (De indole et progressu cultus Europsei hodierni, p. I; pres. F. Neikter); fil. kand. 22 mars 1797; disp. 31 maj s.å. under Neikter på andra delen av nyssnämnda avhandling; fil. magister juni s. å. Docent i vitterheten 22 jan. 1799; tf. skytteansk professor ht. 1805; adjunkt i vitterheten ht. s. å.; kronprinsens lärare i Stockholm 17 jan. 1806–1809; erhöll professors titel 25 sept. 1808; uppförd på andra förslagsrummet till professor i logik och metafysik 22 dec. s. å. och till professor i grekiska 7 apr. 1810; professor i praktisk filosofi 12 aug. 1811; universitetets rektor ht. 1812 och vt. 1819. LHA 1809; jur. hedersdoktor 15 juni 1818. RNO 1824.

Gift med Anna Sofia Lundström, d. 3 juni 1818, änka efter notarien i kammarrätten Birger Burman.

Biografi

B. grundlade redan på gymnasiet i Härnösand den omfattande klassiska och humanistiska bildning, som, vetenskapligt fördjupad, skaffade honom första hedersrummet vid 1797 års promotion och sedan betingade hela hans karriär. Som tf. professor skytteanus föreläste han kulturhistoria, och hans kompetens till lärostolarna i teoretisk filosofi, under konkurrens med Benjamin Höijer, och i grekiska hade, i båda fallen genom andra förslagsrummet, officiellt erkänts, innan han som praktisk-filosofiska professurens innehavare efterträdde Daniel Boëthius, den kantska kriticismens förnämste representant i vårt land. Också förklarar Palmblad, att B. ensam utgjorde en fakultet av kunskaper. Häri och i hans erkänt betydande lärarskicklighet låg anledningen till hans kallelse att vid hovet som lärare handleda kronprinsen och sedermera även prinsessorna. Det förtroende, han då vann på högsta ort, gjorde honom till en för Benjamin Höijer farlig rival om teoretisk-filosofiska professuren, ehuru statsvälvningens mellankomst ändrade läget därvidlag. Groll häröver synes ha föranlett, att Höijer sedermera, ehuru utan framgång, motarbetade B: s succession efter Boethius. Som professor utmärkte sig B. även genom sin praktiska läggning, så att han, anspråkslös och vänsäll som han var, ej blott i sin fakultet utan för sitt universitet kom att intaga en avgjort ledande ställning. Hans ursprungligen starka hälsa undergrävdes småningom genom den tryckande mängden av tentamina och hans skyldighet tidvis att förrätta studentexamen, detta vid sidan av administrativa göromål samt under av kaffe och tobak stimulerat nattarbete i vetenskapen, av vilket allt en under studietiden ådragen sömnlöshet måste förvärras. Familjesorger, då han 1818 på ett och samma år förlorade hustru och två söner och 1826 sin avhållne frände orientalisten Mattias Norberg, fördystrade hans lynne, så att han kort före sin död hemföll till verkligt svårmod. Härunder frambryter också »ett hos B. troligen länge närt ... tvivel på möjligheten att medelst filosofisk reflexion vinna den verkliga sanningens kunskap» (Nyblæus).

Till sin ståndpunkt söker B. alltid bereda väg genom synnerligen omfattande och grundliga historiskt-kritiska undersökningar av motsvarande problems behandling i filosofiens historia ända fram emot B: s egen tid, dock med särskild förkärlek för antiken och transcendentalfilosofien. Med bibehållande av vissa grunddrag från den senare strävade han utöver den i delvis samma riktning som Jacobi och Schleiermacher, men så att dessa enligt B. borde korrigeras och integreras genom Platon. Religionsfilosofi har han icke särskilt behandlat, ehuru han — här fullföljande en Boethius' avvikelse frän Kant — just i religionen ser den egentliga grundvalen så för sedlighet som rätt. Hans föreläsningar avhandlade utöver den praktiska filosofiens allmänna teoretiska grundläggning dels etik, dels rätts- och statslära. I anslutning till sistnämnda problemräcka föreläste han ock över romerska rätten och de viktigaste moderna lagstiftningar. Hans sätt att föreläsa ställde rätt stora anspråk på åhöraren och nedtyngdes icke så litet genom tankarnas massa och koncentration ävensom av en terminologi, hämtad, som det bäst passade sig för ögonblicket, ur alla kulturspråks ordförråd, I de skrifter, han själv befordrade till trycket, träda dessa olägenheter tillbaka, och de latinska dissertationernas form är i sitt slag förträfflig.

Filosofiens anledning är enligt B. behovet att för förståndet övervinna motsättningen mellan subjekt och objekt, en motsats, som även yttrar sig på det praktiska och det estetiska området och överallt frammanar en harmoniserande verksamhet. Filosofien söker en absolut sanning, vill med andra ord tänka allt sådant det tankes av det gudomliga förnuftet, om än detta mål enligt människans ändlighet blott ofullständigt kan nås. Filosofien specificerar sig i följande problemer, som allra först framträtt i denna ordning: 1) det av mytiska spekulationer förberedda naturfilosofiska (varifrån, varav, vartill allt det givna yttre?), 2) det metafysiska (om den yttersta grunden till allt verkligt), 3) det antropologiska (om subjektet), som utvecklar sig i rik förgrening och varur såsom; särskilda problemer sedan utbrytas a) det etiska (om subjektets bestämmelse) och b) det kunskapsteoretiska, detta sista att börja med i en naivare form och snarast metafysiskt, resp. logiskt utgestaltat men på sistone hypertrofiskt, alltuppslukande, med utmynning i formalism och petitio principii. Röjer sig i denna B: s uppfattning av kunskapsteoriens senaste form en viss reaktion mot Kants kriticism, en reaktion, som så att säga låg i tiden, erkänner dock B. det antropologisk-kunskapsteoretiska problemets allmänna och just aktuella betydelse att kräva behandling före det metafysiska. I sammanknippningen med det antropologiska slår B. in på den väg, som hos Boström resulterar i det kunskapsteoretiska problemets uppsugande genom det antropologiska.

Vid det antropologisk-kunskapsteoretiska problemets bearbetning inriktar sig B. särskilt på frågan om förhållandet mellan förstånd och förnuft. Förståndet är enligt honom genom att endast röra sig i motsättningar så väsentligen relativt (obs. sådana grundkategorier som substans och accidens, orsak och verkan), att det blir otillräckligt för att grunda en verkligt filosofisk, till själva väsendet framträngande kunskap. Slutledningsförmågan kan såsom blott formell ej råda bot härpå och sinnligheten såsom innehållsbestämd förmåga enligt själva sin art än mindre. Återstår då blott att med Jacobi fatta förnuftet såsom en från sinnligheten artskild innehållsbestämd förmåga, genom vilken människan närmast i känslans, aningens form omedelbart upplever väsendets värld, något som i sin ordning endast låter sig förklara därigenom, att denna själv (Gud och hans idéer) innebor i människan, i hennes förnuft. Man ser här själva uppränningen till den rationella idealism, som, närmare utvecklad av B:s lärjunge Boström, för lång tid blir den förhärskande formen av svensk filosofisk spekulation. Även i den närmare utgestaltningen av sin antropologi slår B. väsentligen in på samma väg som efter honom Boström. Så återfinner man hos honom samma allmänna synpunkter för funktioners och förmögenheters antropologiska klassifikation. Så även samma principiella opposition mot den frihetsuppfattning, som tänker sig ett mänskligt handlande utan bestämningsgrunder: man har att erkänna bestämningsgrunders oumbärlighet men icke såsom necessiterande utan blott som solliciterande. Densamma är också distinktionen mellan friheten såsom valfrihet inom det sinnliga (»relativ eller formell frihet»), vidare såsom valfrihet i avseende på sinnligt och förnuftigt (»absolut frihet», vad Boström kallar »abstrakt eller moralisk frihet») och slutligen friheten inom det förnuftiga (»sedlig frihet», hos Boström »reell frihet»), såsom icke här innebärande valmöjligheter, ehuru städse vidmakthållen genom frihetens närmast föregående form. Kritisk blir för B. frågan, huruvida förståndet med hans uppfattning därav kan bringa det förnuftiga innehållet till full klarhet och egentlig begreppsmässighet, med andra ord frågan om filosofiens egen möjlighet.

I metafysiken var B: s ursprungliga ståndpunkt liksom senare Boströms schellingianismen. Men liksom båda ej kunna förlika sig med den s. k. intellektuella åskådningen som filosofiens organ utan med Hegel yrka ett begreppsmässigt filosoferande, stötas de dessutom tillbaka av Schellings panteism, enligt vilken det absoluta vore en av evighet producerande kraft, som genom sin produktion utvecklar sig från lägre, relativt medvetslös till högre, alltmer medveten form, från natur till ande. Båda stryka i sin opposition; under panteismens svaga sidor, som bestå i en förväxling av kunskapsgrund och realgrund och det därmed sammanhängande orimliga bemödandet att härleda verkligheten i dess konkretion ur en ursprungligen tom och abstrakt enhet. Båda framhålla ock panteismens oförmåga att tillgodose människans praktisk-religiösa intressen. Det absoluta måste vara en ursprungligen konkret förnuftig verklighet, en personlig Gud, som är fullständigt bestämd av sina idéer. Skillnaden mellan B. och Boström ligger här i att den förre ej mäktar höja sig över vad den senare kallar en blott »metafysisk» betraktelse av Gud: den grundläggande läran om Guds »logiska» attributer saknas och ej mindre försöket att utreda idéernas inbördes sammanhang i gudomen. Likaså når ej B. fram till insikten, att för sig själva Guds idéer alla äro personer, att allt vad ting heter närmast är att hänföra till de ändliga subjekten, som i sin ordning återföras på de gudomliga idéerna. Men B. känner själv den samtida teismens ofullgångenhet och visar över Jacobi hän på teismens fulländare, som komma skulle, en modern och kristen Platon.

Om i teoretiska filosofien det absoluta är högsta förklaringsgrund, är det enligt B. i praktiska filosofien högsta bestämningsgrund, och människans yttersta mål vore att som handlande verka för Guds rike på jorden. Någon verklig motsägelse funnes härvid icke — lika litet som för Boström — mellan Guds nåd och människans självverksamhet. Det moraliskt onda är själviskheten och dess möjlighet som hos Boström att förklara genom det lägras enligt utvecklingens ordning tidigare aktualitet och allt utvecklats tendens till självhävdelse. För ingendera betyder det moraliskt onda såsom innerst väsenlöst något definitivt hinder för det högsta ändamålets slutliga förverkligande.

Etiskt betonar B. i nära anslutning till Schleiermacher det sedliga livets positivitet, individualitet och konkretion. Eudemonismen finner han principiellt vederlagd därigenom, att människan aldrig kan vinna slutgiltig tillfredsställelse i något sinnligt, och genom att den aldrig kan göra sedligheten till mer än ett av de möjliga medlen för lycksalighetens vinnande — sedligheten bleve då eventuellt umbärlig och alldeles oförklarad i sin karakter av nödvändighet. I det systematiska utförandet upptar B. och för kritiskt vidare Schleiermachers lära om de s. k. etiska formalbegreppen; även åt de s. k. etiska idéerna ägnar han sin uppmärksamhet utan att dock hinna nämnvärt utöver Schleiermacher. Först hos Boström, vars etiska föreläsningar röja en nära anslutning till B., kompletteras detta sista; och genom Yngve Sahlins undersökningar fastslås det definitiva inbördes förhållandet mellan det sedliga livets antydda grundformer ur funktionens och förmågans synpunkt.

Rättsfilosofien vill B. hävda i dess självständighet från etiken. Ingen moraliserande rättslära kunde förklara det moment av tillåtelse, som ligger i rättighetens begrepp. Men å andra sidan vore det ej alldeles obefogat, om man sade, att det är för våra plikters, för vår sedlighets skull, som vi ha rättigheter, att intet är rättighet, som icke är möjlig plikt eller åtminstone ett möjligt medel för plikt. Dock bör synpunkten vidgas: förnuftet överhuvud låter sig som ändligt icke tänka utan självbestämning eller, frihet och kan, bundet vid en yttre värld, ej umbära en viss frihet även i det yttre. Rätten blir således den av förnuftet auktoriserade självbestämningen och yttre friheten, men för dess förklaring får man ej bygga på plikten utan måste gå tillbaka till förnuftet såsom i ursprunglig funktion både lösande eller tillåtande och bindande. Som uttvingbar kan ej rätten handhas av den enskilde, vilken ju i egna angelägenheter är part och skulle gå alltför subjektivt tillväga. För rättstvisters slitande och rättskränkningars beivrande är därför staten fordrad såsom rättsanstalt. Dock vore den utan kulturinnehållet allenast en tom och värdelös ram. Man har följaktligen att i staten se det oumbärliga medlet och första steget till aktualisationen av det mänskliga såsom ett helt, en anstalt av eminent personlig art, som har att sammanhålla, vårda och ledande utveckla det spontant växande kulturinnehållet. Staten konstituerar sig med intelligens och genom frihet till person, nämligen genom sin förnuftiga vilja, vars uttryck är dess lag. Någon annan sanning ligger ej i läran om samhällsfördraget än denna, att stat och samhälle för sitt förverkligande måste appellera till de mänskliga individernas frihet. Vägrar således B. att i samhällsfördraget se annat än en regulativ synpunkt, att däri se en historisk akt, står han också främmande för folksuveränitetsläran: genom en ursprunglig differentiering konstitueras pä en gång statsmakt och folk i deras lika väsentliga åtskillnad som sammanhang, varvid enligt de olika mänskliga anlagen de resp. stånden såsom intermediära organismer sammanbinda den enskilde med det helas organism. Statens författning måste alltid bero av och uttrycka folkets kulturgrad. Staten blir då nödvändigt ett »kontinuum i tid, dvs. ett inifrån genom en serie av generationer sig utvecklande liv», så att lagstiftaren varken någonsin kan eller bör helt nyskapa, ej heller någonsin blir definitivt färdig med sin uppgift. Häri liksom i B:s opposition mot en falsk liberalism erinras man oupphörligt om hans lärjunge Boström. Skillnaden ligger väl skarpast i att B. trots allt erkännande för den personliga arten av statens liv icke fortgår till att fatta staten såsom individuell person och därigenom håller en möjlighet öppen, som senare närmast anknyter sig till Yngve Sahlins namn, ävensom däri, att B. ännu icke lyckats helt frigöra sig från naturrättens uppfattning av rättigheternas natur, varmed också deras begränsning till inbördes samstämmighet enligt B. blir en uppgift för status civilis. Att B. mindre negativt än Boström fattar det privatas förhållande till det publika är snarast ett plus för hans samhällslära. Även straffrättsligt föregriper B. Boströms organiska uppfattning såtillvida som straffet för honom blir en statens verksamhet, varigenom den sätter brottslingen såsom statsmedlem i ett rätt förhållande till sig.

Författare

E. LILJEQVIST.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: De indole et progressu cultus europasi hodierrif dissér-tatio. P. 1—4. Upps. 1795—98. 4: o 52 s. -f titelbl. (Diss.,' P. T—2 praes. J. F. Neikter, P[. 3 resp. J. Svedbom, P. 4 resp. J. P. Eurén.)— Specimen academicum progressuum aesthetices cum cultura philosophias connexum exhibens. P. 1.* Upps. 1798. 4: o (2), 18 s. (Avh. f. docentur; resp. S. A. Cronstrand). ¦— Specimen academicum primas stationes progredientis in philosophia recentiore idealismi adumbrans. Upps. 1808. 4: o (6), 22 s. (Avh. f. professuren i teoret. filosofi; resp. J. L. Dufva.) — Specimen academicum artificii historias Herodoteas ideam sistens. Upps. 1810. 4: o (2), 28 s. (Avh. f. professuren i grekiska; resp. J. A. Westman.) — Commentationum stoicarum P. 1—16. Upps. 1815—21. 4: o 128 s. + titelbl. (Diss., resp. C. L. Lalin m. fl.) — [Grekernas episka och tragiska skaldekonst sedd ur deras religiösa synpunkt.] Inträdestal ... (HA Handl., D. 10, 1816, s. 66—151). — In jus natura? recentiorum stricturas. Upps. 1818. 4; o 14 s. (Diss., resp. O. R. af Schultén.) — Manibus Caroli XIII suecorum, norvegorum ... regis augustis-simi nomine academiae Upsaliensis die 4 maji 1818. Upps. 1818. 4: o 41 s. {B: s tal s. 9—41; innehåller dessutom rektorsprogram av O. Kolmodin.) ¦— Dissertatio academica notionem juris, quas Fichtio originem debet, examina-tura. P. 1. Upps. 1821. 4: o 8 s. (Diss., resp. C. O. Delidén; möjligen författad av resp.; P. 2—4, 1821—23, prass. C. O. Delidén, resp. A. Berg m. fl.) — Systematum in jure naturaa potiorum analysis sciagraphica. P. 1.* Upps. 1821. 4; o (4), 8 s. (Diss., resp. O. Arrhenius.) — Lefvernes-beskjrifning öfver... doctor Christoffer Dahl (HA Handl., D. 11, 1822, s. 311—345). — Notionum ethicarum, quas formales dicunt, dialexis critica. P. 1—2.* Upps. 1823—24. 4: o (4), 16 s. (Diss., P. 1' resp. J. B. Runsten, P. 2 resp. C. J, af Nordin.) — Om falsk och sann liberalism. Politisk betraktelse (Svea, H. 6, 1823, s. 1—155; anon.; föranledde: Några anmärkningar wid den i sjette häftet i tidskriften Swea införda artikel Om sann och falsk liberalism. Politisk betraktelse, Stockholmsposten, 1823, N:o 296,298—300,303; 1824, N:o 9,12, 15, 16, 18,20; följdskrift se följ.) — Om falsk och sann liberalism. Ytterligare upplysningar af tidskriften Sweas redaktion till, anmärkaren i Stockholmsposten öfverlemnade (Sv. litt.-tidning, 1824, s. 217—248, 252—256; även sep. Upps. 1824, 40 s.; anon.) — Samlade skrifter utg. af C. O. Delidén, D. 1. (Grunderna för den philosophiska stats-rätten. Föreläsningar i den philosophiska stats-läran. Om philosophiens allmänna problemer.) Upps. 1828. (6), III, 350 s. D. 2. (Föreläsningar i den philosophiska rätts-läran. Om Cicero och hans philosophie. Om Platos och den moderna åsigten af stat, dess väsende och uppkomst.) Upps. 1828. (6), 425 s. D. 3. (Lärobok i criminal-rätten.) Upps. 1830. XVI, 529 s. — Dessutom universitetsprogram (1812, 1819, 1824), företal till G. M. Klein, Den philosophiska religions- och sedelärans framställning, öfvers. af E. C. Grenander, Upps. 1822, s. IX—XV; översatt och bearbetat C. L. Schulze, En gåfva till barn, som uppfostras till landtlefnaden, Linköping 1807, (2), 102 s.

Handskrifter: 4 kapslar diverse skrifter (LB; 1 innehåller originalmanuskript : a) Inledning till etiken, b) Etiska formalbegreppen, c) Praktiska filosofiens historia, d) Om kulturen, e) Om den grekiska tragedien, f) Diverse anteckningar, fragmenter, uppsatser i filosofi och juridik; 2—3 avskrifter, ombesörjda av A. Nyblaeus; 4 anteckningar vid B: s föreläsningar av C. J. Boström och C. O. Delidén). — Anteckningar vid B : s föreläsningar finnas även i UB m. fl. samlingar.

Källor och litteratur

Källor: Uppsala universitets kansler till K. Maj: t 16 nov. 1810 (meritförteckn.), RA. - C. O. Delidén, Minne af Nils Fredrik Biberg (1827); A. Nyblæus, Den filosofiska forskningen i Sverige, 3:2 (1888); J. H. Schröder, Lefvernesbeskrifning öfver Nils Fredr. Biberg (HA Handl., 13, 1830).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Nils Fredrik Biberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18153, Svenskt biografiskt lexikon (art av [a:10264:E. LILJEQVIST].), hämtad 2024-11-04.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18153
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Nils Fredrik Biberg, urn:sbl:18153, Svenskt biografiskt lexikon (art av [a:10264:E. LILJEQVIST].), hämtad 2024-11-04.