Meriter

2. Carl Nils Daniel Bildt, den föregåendes son, f. 15 mars 1850 i Stockholm. Student vid Uppsala universitet 17 sept. 1866; juris utriusque kandidat 6 apr. 1870. Auskultant i Svea hovrätt 11 apr. 1870; e. o. notarie där 25 apr. s. å.; attaché i Paris 3 juni s. å., i London 23 nov. s. å., i Paris 2 juni 1871 och i London 14 okt. s. å.; andre sekreterare i kabinettet för utrikes brevväxling 21 dec. s. å.; kammarherre 28 jan. 1872; attaché i Washington 20 aug. 1875–30 juni 1876; tf. legationssekreterare i Berlin 10 sept. 1877–10 juli 1878; legationssekreterare i Washington 16 nov. 1877; tf. chargé d'affaires därstädes 28 maj 1879–30 nov. s. å. samt 28 maj 1883–5 dec. s. å.; tf. chef för handels-och konsulatavdelningen i utrikesdepartementet 30 jan. 1884; legationssekreterare i Wien 18. apr. s. å.; tf. chargé d'affaires därstädes 26 apr.–19 maj samt 30 juli–30 sept. s. å.; tf. chef för konsulatavdelningen 31 okt. s. å.; kansliråd och chef för samma avdelning 15 nov. s. å.; erhöll särskilt uppdrag i Brüssel 1885; kabinettssekreterare 28 okt. 1886; envoyé i Rom 10 sept. 1889; erhöll särskilt uppdrag i Venedig 1891, i Rom 1892, i Venedig 1897, i Rom 1898 samt vid första internationella fredskongressen i Haag 18 maj–30 juli 1899; friherre vid faderns död 22 okt. 1894; ledamot av unionella konsulatkommittén 18 jan.–26 juli 1902; envoyé i London 3 okt. s. å.; envoyé i Rom 14 okt. 1905–5 mars 1920; kvarstår som honorärt legationsråd i Rom; ledamot av skiljedomstolen i Haag 7 dec. 1906; ledamot i Internationella lantbruksinstitutets permanenta kommitté i Rom 1908. RNO 1884; KNO1kl 1889; KmstkNO 1897; LSkS 1898; fil. hedersdoktor vid Uppsala universitet 31 maj 1900; HedLHA s. å.; en av de 18 i Sv. akad. 1901; innehar ett stort antal utländska ordnar och är medlem av ett flertal utländska akademier.

Gift 1) 1 okt. 1874–15 nov. 1887 med Lilian Augusta Stuart Moore, f. 17 okt. 1853, d 18 dec. 1911, dotter till fabriksägaren Bloomfield Haines Moore i Filadelfia; 2) 15 sept. 1890 med Hedvig Alexandra Keiller, f. 30 aug. 1864, dotter till bruksägaren Alexander Keiller.

Biografi

B. har genom en halvsekellång diplomatisk verksamhet (1870–1920) stadgat sitt redan i unga år förvärvade anseende som en av den samtida svenska diplomatiens dugligaste krafter. Av hans tidigare diplomatiska missioner torde särskilt hans verksamhet som legationssekreterare i Washington ha varit framgångsrik; vid sin avgång därifrån (1883) fick han från amerikanskt håll det amplaste erkännande för den förtrogenhet med amerikanskt tänkesätt och samhällsliv, som han visat: »he is an American in his feelings and a Swede in his loyality» (The Capital 9 dec. 1883), Höjdpunkten i B: s karriär var i yttre hänseende hans treåriga verksamhet som envoyé i London (1902–05), vilken sammanföll med den svensknorska unionskonfliktens mest kritiska skede och som därför ställde alldeles särskilda krav på diplomatisk skicklighet och energi. Om det sätt, varpå han löste sin svåra uppgift, hava meningarna varit delade, och verksamheten i London torde i varje fall icke ha skänkt B. själv någon större tillfredsställelse. Den blev också endast en kortvarig episod i hans diplomatiska bana. Tyngdpunkten i denna faller på den långa tid, dels före, dels efter Londonvistelsen, varunder B. beklädde sändebudsposten i Rom (1889–1902, 1905–20). En diplomats verksamhet undandrager sig till större delen samtidens bedömande, men om B. har sedan lång tid tillbaka det ryktet varit både stadgat och välgrundat, att han i Rom innehar en ställning och ett anseende, som torde vara få utlänningar förunnade. De intima förbindelser, han där knutit med tongivande politiker både i Italien och andra länder, och den djupa förtrogenhet med tidens diplomati, han härigenom förvärvat, skänkte åt hans sändebudsrapporter en auktoritet och ett intresse, som otvivelaktigt i framtiden komma att göra dem till historiska källor av högt värde. Formellt äro de mästerverk i sitt slag, fint litterärt utformade, spirituella och utpräglat personligt hållna. B:s intresse var rent politiskt, under det att den mängd av administrativa utredningsuppdrag o. d., som falla inom en nutida diplomats uppgifter, i mindre grad tilltalade honom. Vid sidan av den ordinarie tjänsten — vilken givetvis särskilt under världskriget 1914–19 ställde honom inför krävande och betydelsefulla uppgifter — har B. i synnerhet vid två tillfällen utfört uppdrag, som fäst uppmärksamheten vid honom. Under den första internationella fredskongressen i Haag (1899) spelade han enligt protokollens vittnesbörd en verksam och inflytelserik roll såsom den praktiska klokhetens talesman vid arbetet för den internationella rättsordningens utbyggande. Andra gången B. utåt gjorde sig bemärkt i ett särskilt uppdrag var i den unionella konsulatkommitté, som tillsattes 1902. Kommittén tog sin uppgift rent formellt-tekniskt: den inskränkte sig till att utreda, huru ett eget norskt konsulatväsen skulle organiseras, men uttalade sig icke om dess politiska sida eller om dess lämplighet och önskvärdhet i och för sig, även om de svenska medlemmarna rörande, denna sak liksom på.övriga kritiska punkter läto sina starka betänkligheter framskymta. Förslaget, som aldrig fick praktisk betydelse, kom i själva verket endast att uppvisa svårigheterna och motsägelserna i det framlagda programmet och oförenligheten i de svenska och norska ståndpunkterna. Under en följd av år (sedan 1908) har B. nedlagt ett intresserat arbete såsom delegerad i Internationella lantbruksinstitutets permanenta kommitté i Rom. I denna egenskap har han bl. a. tagit till orda för internationella åtgärder mot växtsjukdomars spridande. Under världskriget yrkade B. ivrigt på att institutets tid efter annan avgivna rapporter över världens spannmålsförråd och övriga födoämnen skulle göras så fullständiga och allsidiga som möjligt och kompletteras med systematiska uppgifter rörande levnadskostnadernas stegring o. d., allt i syfte att upplysa den allmänna opinionen om det verkliga läget inom folkhushållningen och försona densamma med de restriktioner, som visade sig nödvändiga.

B. tillhör litteraturen i minst lika hög grad som diplomatien. Sedan han redan i facktidskrifter framträtt såsom författare av intresseväckande artiklar med historiskt innehåll, röjde han 1896 i sina »Anteckningar från Italien» inför en större allmänhet en författarpersonlighet av icke alldeles vanligt slag. Med den fint bildade och lärde forskarens pietet låter han en rad små städer, som redan »hava sina bästa dagar bakom sig», passera förbi i historiens belysning eller sagans och legendens halvdunkel. Skulle framställningen någon gång bota att bliva för allvarlig och detaljtyngd, brytes stämningen oftast genom världsmannens lätt ironiska, men icke kyliga leende. Ibland kan det ock hända, att det förgångnas bilder trängas tillbaka inför nuets överväldigande intryck av naturens eller konstens skönhet.

B:s starka historiska intresse har i hans följande produktion alltmera bestämt koncentrerat sig kring med Sveriges historia sammanhängande minnen i Rom och det övriga Italien. Än har det t.ex. gällt den i sin miljö överraskande statyen över Gustav II Adolf i Padua, än Olaus Magni's sista vilorum, än Gustav III:s besök i Rom 1783 och andra svenska kungliga personers Romresor (»Svenska, minnen och märken i Rom» 1900 samt tidskriftsartiklar och andra uppsatser). Den ojämförligt största delen av B:s forskningar av denna art är emellertid ägnad åt den heliga Birgitta och drottning Kristina. Redan 1893 hade B. i en på anmodan av riksantikvarien H. Hildebrand verkställd utredning visat, att de flesta Birgittarelikerna i Rom äro att söka i Klarisserordens gamla klosterkyrka S. Lorenzo in Panisperna. Den omfattande uppsatsen »S. Birgittas hospital och den svenska kolonien i Rom under 1600-talet» (1895) har, vid sidan av sin topografiska betydelse, värde genom sina personhistoriska uppgifter om och karakteristiker av en del katolska konvertiter bland svenskarna i Rom. B: s intresse för det gamla Birgittahuset har sträckt sig även till det på senare tid framkomna förslaget att inköpa detta för svensk räkning.

Sin värdefullaste insats som, historisk författare har B. emellertid gjort inom Kristinaforskningen, och det torde knappast vara för mycket sagt, att han lämnat de mest betydande bidrag till historien om »la regina nomade», som framkommit sedan Johan Arckenholtz' dagar. Tack vare sina utmärkta förbindelser har han haft tillgång till förut obeaktade källor, huvudsakligen — och måhända något ensidigt — i offentliga och enskilda italienska arkiv och bibliotek; särskilt ha arkiven i Vatikanen och det Azzolinska familjearkivet varit rikt givande fyndorter. Också har han, ofta t. o. m. på viktiga punkter, kunnat kontrollera och korrigera äldre författares uppgifter och källpublikationer, så t. ex. ej sällan Arckenholtz'. I en rad fängslande uppsatser av populär art har B. rullat upp tavlor ur Kristinas skiftesrika liv: de påvligabanketterna till hennes ära i Vatikanen 1655 och Quirinalen 1668, hennes palats i Rom med alla dess — som B. uppvisar till större delen ifrån Sverige roffade — samlingar av böcker, manuskript och konstskatter, hennes livvakt och hov, hennes tvister med påven angående »kvartersrätten» i Rom, hennes kuriösa sysslande med guldmakeri, hennes verksamhet inom de till henne knutna litterära akademierna i Rom, hennes teater med dess repertoar o. s. v. En delvis briljant miljöskildring är uppsatsen om »Drottning Kristinas sista dagar» (1896), med dess skarpt tecknade porträtt av den åldrande drottningen: »en liten tjock, fet gumma med av långa skäggstrån prydd isterhaka, väldig örnnäsa under buskiga, blonda ögonbryn, utskjutande underläpp, kortklippt, gråsprängt, bakåtstruket hår, stora ljusa, livliga blå ögon och ett glatt, ytterst förbindligt sätt». Ett förhärskande intryck av skildringen är den skrämmande tomhet, som rådde kring drottningen, och vari endast en ljuspunkt fanns kvar: kardinal Decio Azzolino. Det är dennes person och förhållande till Kristina, som bilda det centrala i B:s båda huvudarbeten på ifrågavarande område: »Christine de Suède: et le cardinal Azzolino» (1899) och »Christine de Suéde et le conclave de Clément X» (1906). Huvudkällan i båda dessa arbeten, har varit den förtroliga korrespondensen mellan Kristina och Azzolino, vilken finnes i behåll dels från Kristinas långa resa till Hamburg och Sverige 1666–68, dels från påvekonklaven 1669–70. Den förra av dessa serier har B., som. lyckats lösa brevens chiffer, publicerat i det förstnämnda arbetet, och samtidigt har han givit en sammanfattande framställning av drottningens liv till och med den tid, breven omfatta. Vid tecknandet av Kristinas personlighet anlägger B. här ett naturalistiskt-evolutionistiskt betraktelsesätt. Han framhäver starkt dualismen mellan hennes psykiska och fysiska natur, intelligensens abnorma utveckling på bekostnad av blodets styrka, en disharmoni, som förklaras som en följd av förbindelsen mellan å ena sidan en fader med intelligens, viljestyrka och estetiskt sinne i högsta potens, å andra sidan en neurastenisk, sexuellt svag moder. Detta arv i förening med en felaktig uppfostran gjorde Kristina till »den egoistiska neuropaten», en människa, som gick genom livet »hård och kall, utan ömhet, utan medlidande, utan fosterlandskärlek». Med denna allmänna uppfattning av Kristinas psyke är B. snarast benägen betvivla, att hon i sitt förhållande till Azzolino »överskridit kärlekens Rubicon», om han också måste konstatera, att Azzolino var »den ende man, för vilken hon någonsin haft en ömmare känsla». Riktigheten av B:s diagnos av Kristinas själsliv, särskilt i erotiskt hänseende, kan givetvis diskuteras; icke utan fog har det anmärkts (av L. M. Bååth i Historisk tidskrift 1900), att B. väl ensidigt följt drottningens självbiografiska uttalanden på äldre dagar, vilka ej sällan komma i strid med de av B. publicerade Azzolinobreven. I »Christine de Suède et le conclave de Clément X» framställer B, drottningen i den smidiga och skarpsynta diplomatens roll och ger på samma gång en pittoresk bild av förvirrade intriger och ändlösa diskussioner.

Författare

G. Jacobson.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Sankta Birgittas reliker i Rom (HA Månadsblad, Årg. 22, 1893, s. 16—30). — Upplysningar om det italienska originalet til) Histoire des intrigues galantes de la reine Christine (Hist. tidskr., Årg. 15, 1895, s. 89—92). — S. Birgittas hospital och den svenska kolonien i Rom under 1600-talet (ibid., s. 353—414). — Cenni critici sul codice H1 II. 3 della Biblioteca della Badia di Grotta Ferrata e sulla Histoire des intrigues galantes de la reine Christine de Suéde (Rivista delle biblioteche e degli archivi, Vol. 6, 1895, s. 17—20). — Anteckningar från Italien ,af en svensk diplomat. Sthm 1896. VI, 259, (1) s., 19 pl. — Drottning Kristinas sista dagar (Ord o. bild, Årg. 5, 1896, s. 20—34, 53—61; även sep. som Skrifter utg. af Ord 6. bild, 5. Sthm 1897. 38 s.). — Hur S:a Birgitta skref (Ord o. bild, Årg. 5, 1896, s. 414—417). — Kristina och teatern i Rom (ibid., Arg. 6, 1897, s. 241—260). — Christine de Suéde et le cardinal Azzolino. Lettres inédites (1666—68). Avec une introduction et des notes. Paris 1899. 28, 516 s., 2 portr., 1 facs. — Svenska minnen och märken i Rom. Sthm 1900. VIII, 317 s., 14 pl. — Die Ausgrabungen C. F. von Fredenheims auf dem Forum Romanum 1788—1789 (Mittheilungen d. K. deutsch. archäol. Inst., Röm. Abth., Bd 16, 1901, s. 3—20). — En bankett i Qvirinalen på 1600-talet. Med anledning af en nyligen af K. biblioteket förvärfvad bild (Ord o. bild, Årg. 10, 1901, s. 81—86; även på italienska i Nuova antologia, Vol. 177, 1901, s. 389—399). — Caprarola (Ord o. bild, Årg. 10, 1901, s. 465—480). — Inträdestal [över Hans Forssell] i Sv. akademien den 20 juni 1902 (Sv. akad. handl., D. 16, 1902, s. 305—387; även sep. Sthm 1902. 83 s.). — Personhistoriska uppgifter om svenskar i Rom 1750—1850 (Personhist. tidskr., Arg. 5, 1903, s. 1—6). — Queen Chr'istina's pictures (The nineteenth century, Vol. 56, 1904, s. 989—1003). — The conclave of Clement X (1670) (Proceedings of the British academy, 1903—04, s. 111—136). — Christine de Suéde et. le conclave de Clément X (1669—70). Paris 1906. X, 281 s. — Pensées de Christine, reine de Suéde. Avec une préface. Sthm 1906. 255 s. — Christina di Svezia e Paolo Giordano II, duca di Bracciano (Archivio della R. societa romana di storia patria, Vol. 29, 1906, s. 1—32). — Kristian I:s besök i Siena 1474 (Hist. tidskr., Årg. 28, 1908, s. 105—106). — Les médailles romaines de Christine de Suéde. Rome 1908. 4: o 168 s. — Drottning Kristinas romerska trosbekännelse — än en gäng (Kyrkohist. årsskr., Årg. 11, 1910, s. 229—230; med anledn. av en uppsats av J. E. Berggren, ibid., Årg. 10, 1909, s. 23 —28). — Olai Magni sista hvilorum (Hist. tidskr., Årg. 32, 1912, s. 130—134; på italienska i R. accad. dei Lincei, Rendiconti, Cl. di sc. morali, Ser. 5, Vol. 22, 1913, s. 464—472). — Smärre uppsatser och meddelanden i olika tidskrifter samt i tidningspressen.

Källor och litteratur

Källor: K. utrikesdepartementets kalender 1919—20; Conférence inter-nationale de la paix 1899. Sommaire general (1899); Sv. akad. handl. ifrån år 1886, D. 16, 1902. — Carl Bildt (Hvar 8 Dag 1910); Legatus [Montagna], Il barone Carlo N. D. Bildt, diplomatico e scrittore (Nuova antolosria 1914): Nordlund, Den svensk-norska krisen (1905).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl N D Bildt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18207, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18207
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl N D Bildt, urn:sbl:18207, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2024-04-19.