Meriter

1. Gustaf Johan Billberg, f. 14 juni 1772 i Karlskrona, d 26 nov. 1844 i Stockholm. Föräldrar: kyrkoherden i Bunkeflo, kontraktsprosten Elias Billberg och Lovisa Maria Hjelm. Erhöll enskild undervisning och inskrevs samtidigt, 3 febr. 1779, som student i Lund, där han år 1788 började sina akademiska studier; avlade jur. examen 23 mars 1790. E. o. kanslist vid varvsamiralsämbetet i Karlskrona 23 apr. 1790; auskultant vid amiralitetsunderrätten i maj och vid amiralitetsöverrätten 15 juni s. å.; auskultant i Göta hovrätt 18 juli 1791; inskriven som extraordinarie tjänsteman i generaltulldirektionens kansli 15 sept. s. å.; kammarskrivare vid överrevisionen över örlogsflottans krigsräkenskaper febr. 1792; revisor vid kammarrevisionen från ingången av år 1793 med fortsatt tjänstgöring i nyssnämnda, nu såsom ett särskilt kontor med kammarrevisionen införlivade överrevision; inträdde tillika enligt generaltulldirektionens medgivande 2 apr. s. å. i tjänstgöring såväl i dess kansli som vid inkommande sjötullkammaren i Stockholm; e. o. kammarskrivare i krigskollegiets artillerikontor sept. 1794; regementsskrivare vid Göta garde sept. 1796; v. landskamrerare i Visby 28 aug. 1797; landskamrerare därstädes 22 maj 1798; sekreterare hos generaladjutanten för flottorna dec. 1807; erhöll amiralitetsöverkommissaries namn, tur och befordringsrätt 6 maj 1808; tillika kamrerare s. å., v. överdirektör 21 mars 1809 samt överdirektör 14 juni 1810, allt vid Stockholms stads fattigvård, och bestred sistnämnda befattning, till dess att densamma med utgången av mars månad 1812 indrogs; kammarrättsråd 5 mars 1812; ledamot av krigskommittén 6 apr. 1813–22 mars 1820 (ordförande fr. o. m. hösten 1819); ledamot av rikets allmänna ärenders beredning 30 sept. 1823; revisor över K. teaterkassans räkenskaper s. å.; erhöll avsked från kammarrättsrådsbefattningen 26 sept. 1837. Ledamot av Sällskapet för allmänna medborgerliga kunskaper 1797, av Sällskapet pro patria 1802 och av Patriotiska sällskapet 1805; LVVS 1813; LVA 1817; RNO 1818; återupplivade 1832 det redan 1806 stiftade Linnéska samfundet; var dessutom ledamot av ett flertal utländska lärda sällskap.

Gift 1) 25 sept. 1796 med Margareta Ferelius, f. 11 dec. 1775, d 14 febr. 1800, dotter till kyrkoherden Arvid Ferelius i Skövde; 2) 28 nov. 1801 med Helena Maria Ehinger, f. 30 sept. 1784, d 18 juli 1865, dotter till handlanden Bernt Emanuel Ehinger i Visby.

Biografi

B. synes ha stadgat sitt genom flit och mångsidig tjänstgöring grundlagda anseende som kameral tjänsteman, då han såsom landskamrerare i Visby under nära ett decenniums träget arbete (1798– 1807) bragte reda i länets förut oordnade räkenskapsverk. Sedan han därefter återvänt till Stockholm, öppnade sig för honom, alltjämt under ganska mångskiftande uppdrag, en jämnad befordringsbana, vilken vid fyrtioårsåldern kulminerade med kammarrättsrådsämbetet. Det är emellertid icke B:s kamerala förtjänster, som givit honom en plats i eftervärldens hågkomst. Redan från sitt nionde år hade han fattat håg för botanik och entomologi, och fastän faderns vilja förde honom in på ämbetsmannabanan, förblevo samlarintressena under hela hans livstid det centrala för honom. Tidigt nog vann han härigenom inträde i den krets av lärde och amatörer, som uppehöllo de Linnéanska traditionerna i Sverige, icke minst i fråga om artkännedom och begär att samla, beskriva och namngiva. Redan 1793 öppnade han en brevväxling med professor K. P. Thunberg, som sedan fortsatte livet igenom, och långt innan han (1817) genom inval i Vetenskapsakademien officiellt upptogs i den lärda kretsen, nämnas flera av dess mera bemärkta medlemmar i förtrolig ton i hans brev. Med outtröttlig energi arbetade han på att öka sin i pojkåren grundlagda insektsamling, men hans intressen överspände, såsom hans ganska mångsidiga författarskap visar, även andra sidor av zoologien. Botaniken svek han ej heller. Särskilt sedan han fått tillfälle att inlägga ett orangeri i Visby, börja frågor om köp eller byten av växter och frön att i korrespondensen tävla med de liknande samlarnotiserna om insekter. B: s överflyttning till Stockholm ändrade intet väsentligt i hans samlarmöjligheter. Visserligen var det för honom ogörligt att åt en levande varg, som hunnit »en otrolig tamhet», bereda det liv, »som hans förändrade lynne synes hava förtjänt», men insektsamlingen förkovrades och växtanskaffningen fortsatte. Snart nog såg han sig i stånd att i Solna förvärva en lägenhet under Huvudsta, som han kallade Ellenhill och 1815 gjorde till sin ständiga bostad. Med stolthet inrapporterade han inom kort till Thunberg, att han skulle utså över 1,300 särskilda slag av frön och hoppades kunna räkna över 2,000 species i sin trädgård. Även sitt naturvetenskapliga bibliotek ägnade han en nitisk och framgångsrik omvårdnad, som bragte det upp till ett bestånd av ett tusental särskilda arbeten och ett uppskattat värde av 8,000 rdr b:o. B. var emellertid ingalunda nöjd med amatörsamlarens nöjen. Redan tidigt kände han sig manad att i tryck framlägga resultatet av sina lärda mödor. Hans första tankar gällde populära arbeten i zoologi, men det blev ej han utan J. V. Palmstruch, upphovsmannen till planschverket »Svensk botanik», som kom att till förverkligande upptaga den viktigaste planen, utgivandet av parallellverket till »Svensk botanik», »Svensk zoologi» (privilegium 24 okt. 1805). Sedan Palmstruch 1811 avlidit, förvärvade emellertid B. för 5,000 rdr b:o förlagsrätten till båda arbetena för att på egen risk fortsätta utgivningen. Texten till »Svensk botanik» författades liksom under Palmstruchs tid av Olof Swartz. På B:s lott föllo redaktörsbestyren, tecknandet av en del av planscherna och framför allt finansieringen, vilken genom avgång bland prenumeranterna och pappersprisens stegring snart blev bekymmersam. B. tänkte emellertid högt om den praktiska betydelsen av ett verk, som han trodde gagna ej mindre läkekonsten än jordbruket och . anhöll därför, att kyrkorna måtte åläggas att subskribera på arbetet. Utvägen väckte även i denna den prästerliga medicinens tider betänkligheter, men K. M:t remitterade ansökan till Vetenskapsakademien med en rekommendation, som föranledde denna att stödja verket med ett årligt anslag. Utgivningen kunde alltså fortgå, och B. utvidgade t. o. m. företaget med en latinsk upplaga samt en särskild »Ekonomisk botanik», vilken var avsedd att upptaga i Sverige och Norge odlade eller odlingsbara växter och understöddes med ett lån ur manufakturfonden på 3,000 rdr. Även förberedelser för fortsättningen av »Svensk zoologi» sysselsatte B.

För att i någon mån göra slut på spänningen mellan sina lärda intressen och sina ämbetsuppgifter tog B. 1818 det ganska uppseendeväckande steget att söka transport från sin kammarrättsrådstjänst till den lägre akademiräntmästarbefattningen i Uppsala. Ehuru fullt förklarlig genom B:s önskan att komma i närmare förbindelser med den lärda världen, torde hans ansökan böra sättas i samband även med den spänning, som vid denna tid uppstått mellan Thunberg och Afzelierna och i vilken B. med iver ställde sig på Thunbergs sida. Det var denne, som uppmuntrade B. att söka, och då planen trots B: s trägna uppvaktningar på högre ort gick om intet — i konsistoriet var Thunberg den ende, som gav sin röst åt denne »outsider» — fann B. åtminstone själv en huvudorsak härtill i »herr Pers» (den berömde läkaren Per von Afzelius') intriger. Missräkningen gick honom till sinnes; då Thunberg 1824 vid en ny ledighet uppmuntrade honom att än en gång pröva lyckan, betygade han väl sin fortsatta åstundan att erhålla befattningen men förklarade sig ha blivit av universitetet bemött på ett sätt, som gjorde det omöjligt för honom att ånyo anmäla sig som sökande. Långt innan frågan om akademiräntmästarbefattningen nått sitt avgörande, hade motsättningen mellan Thunberg och Afzelierna aktualiserats på ett annat område. Thunberg önskade vid denna tid taga avsked från professuren och samtidigt bereda akademisk befordran åt en frände K. P. Forsberg, vilken han upptagit i sitt hus och invigt i naturvetenskapernas studium. B. tog sig med iver an planen, även därför att den tycktes honom lova »en ypperlig seger över en otacksam ligas intriger», och då svårigheter uppstodo, lyckades han förmå Thunberg att hembjuda sin insektsamling — vilken denne till hans ledsnad sökte avyttra, eventuellt till utlandet — som gåva till bägge universiteten, för den händelse Forsberg finge den önskade befordran. Även nu var B. trägen i sina uppvaktningar, men ärendet, som till en början syntes ligga gynnsamt, förhalades och fick slutligen förfalla. Samtidigt led B. ett svårt nederlag i en annan akademisk stridsfråga, där han själv var huvudpart. Swartz avled 1818, och då B. ej kunde eller ville finna en annan medarbetare, grep han sig an med att själv författa texten till »Svensk botanik». Han synes emellertid ej ha varit uppgiften vuxen; de nya häftena mottogos med en skarp kritik, särskilt av Göran Wahlenberg, vilken slutade med att i Vetenskapsakademien yrka, att dess anslag till verket skulle indragas, såframt B. ej ville underkasta sig censur eller överlämna författandet av texten åt akademien. För B. tedde sig det hela som en egennyttig intrig av Wahlenberg, som förstått att draga J. J. Berzelius på sin sida, men trots ett envist motstånd lyckades han ej uppnå mer än att undgå Wahlenberg som censor (1820). Trött på det hela, intresserade B. då sina gynnare på högre ort för att akademien skulle köpa förlagsrättigheterna till såväl »Svensk botanik» som »Svensk zoologi» och ingav därpå ett anbud, vilket mot hans egen förmodan upptogs gynnsamt i akademien. Köpet avslöts år 1822, varefter utgivningen uppdrogs åt Wahlenberg.

Försäljningen av »Svensk botanik» och »Svensk zoologi» var för B. välkommen även av ekonomiska skäl. Under sina första Stockholmsår efter Visbytiden synes han med ganska stor frihet ha kunnat fullfölja sina vetenskapliga liebhaberier, men omkring 1820 inträdde en förändring härutinnan, som han själv tillskrev missräkningar till följd av den allmänna penningknappheten. Likviderandet av hans senaste ganska omfattande bokinköp beredde honom ett långvarigt bekymmer, och han började med iver söka en köpare till Ellenhill. Först 1821 kom försäljningen till stånd, men köpesumman, som blott blev 16,666 2/3 rdr eller mindre än hälften av vad han nedlagt på egendomen, täckte ej ens inteckningarna. Under sådana förhållanden var det ganska naturligt, att B. började spekulera över en möjlighet att göra sig gagn av sin insektsamling, vars betydelse och omfattning just då belystes av den år 1820 av trycket utgivna katalogen däröver och som av Thunberg värderades till 8,000 rdr hamburger b:o. Hans plan saknade emellertid ej originalitet. Avsikten var att skänka samlingen jämte biblioteket till staten under förutsättning, att ett överintendentsämbete vid riksmuseum nyskapades för B: s räkning; på så sätt skulle han få realisera sin högsta önskan »att på ett ställe få konserverade böcker och samlingar och få helt och hållet uppoffra mig åt naturalhistorien», varjämte han som extra fördel skulle kunna bokföra den »surprise», en dylik utnämning otvivelaktigt skulle ha inneburit för hans vedersakare Berzelius. Återigen uppmuntrad vid sina uppvaktningar hos de högtställda, ingav B. 15 jan. 1821 sin ansökan om överintendentsbefattningen. Då Vetenskapsakademien, till vilken ärendet remitterades, fordrade att få värdera samlingen,. trodde sig B. emellertid häri böra spåra en »ovärdig» motintrig av Berzelius och fann det bäst att draga sig tillbaka. Något mer än ett år därefter, 31 aug. 1822, blev hela den stora samlingen jämte B: s bibliotek och all hans lösa egendom lågornas rov.

Med okuvlig energi återupptog B. både sin författar- och sin samlarverksamhet. Inom ganska kort tid (1827) hade han hopbragt en ny samling, som räknade ej mindre än 20,000 exemplar, medan den uppbrända stannat vid 18,000. Med sina enskilda förhållanden var han däremot djupt missnöjd. Otvivelaktigt var det med verkliga förhållandet överensstämmande, då han uppgav sig efter eldsolyckan 1822 vara i trängande behov av något tillskott till sin och sin stora familjs uppehälle, men de förhoppningar, han hämtade från sina uppvaktningar hos de inflytelserika, infriades ej. Redan då det började se mörkt ut med överintendentsbefattningen, hade B. kommit på tanken att hembjuda sina samlingar till ryska staten i utbyte mot en vetenskaplig befattning. »Jag är färdig att packa in genast och bli ryss», hette det då (12 febr. 1821) i ett brev till Thunberg, »där jag kan göra till äventyrs mer nytta för en älskad vetenskap och endast få ägna mig däråt.» Nu återkom hän till tanken. I dec. 1827 erbjöd han det ryska sändebudet van Suchtelen att skänka sin samling till museet i Helsingfors mot erhållandet av en intendentssyssla där, men även denna plan slog fel. Kort därpå (1828) sålde B. samlingen i England. I Stockholms lärda värld häde B. emellertid fortsatt med sin oppositionella politik, som antog en alltmer mot Berzelius riktad personlig karaktär. Deras vägar korsades vid B: s misslyckade försök att i Vetenskapsakademien bereda något soulagement åt sin och Thunbergs skyddsling Forsberg. Vid ett tillfälle (13 jan. 1824) gav han, måhända icke utan en viss orättvisa mot »Årsberättelsernas» författare, uttryck över sitt missnöje med att Berzelius visade mera sinne för akademiens »yteliga lustre» än för dess verksamhet; klasserna borde månatligen samlas var för sig till åhörande av föredrag och utbyte av erfarenheter. Till äventyrs var det liknande planer, som föresvävade honom, då han 1832 företog sig att, upplivande ett uppslag från Visbytiden, söka sammanföra naturvetenskapernas idkare och älskare i ett »Linnéskt samfund». Försöket misslyckades emellertid. »Då han», heter det i biografien över B. i akademiens Handlingar, »i allmänhet var av de egentliga vetenskapsmännen föga uppburen och få av dem däri deltogo, blev sällskapet sammansatt av nästan endast vetenskapsälskare och måste, efter några års försökt tillvaro, slutligen upplösas,.» Den reservation, som är inlagd i dessa ord, är givetvis en återklang från B: s akademiska intriger. Otvivelaktigt är väl också, att de däri framträdande anspråken lade en måttstock på hans amatörvetenskap, som denna ej tålde. Ett välförtjänt erkännande åt hans redliga nit för naturvetenskaperna och de Linnéanska traditionerna var det däremot, då Thunberg efter honom uppkallade växtsläktet Billbergia.

Författare

B. BOËTHIUS.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Utkast till en fauna Gottlandica samt beskrifning på en svensk fogel, Falco umbrinus (VA Handl., 1809, s.- 188—204). — Försök till färgornas bestämmande i naturalhistorien (ibid., 1813, s. 97—128). — Monographia mylabridum. Sthm 1813. 74, (6) s., 6 pl. — Stafning och innanläsning. l:a året. Sthm 1814. 12: o 95's. (Anon.) — Ekonomisk botanik för landtbruk, trådgårdar och apotek. H. 1—2. Sthm 1815—16. (30) s., 12 pl; — Insecta ex ordine coleopterorum descripta. (Nova acta R. soc. sc. Ups., T. "7, 1815, s. 271—281). — Novae insectorum species descriptae (Mémoires de 1'acad. des sc. de St. Petersburg, T. 7, 1815—16, s. 381—395). — Enumeratio insectorum in museo G. J. Billberg. Sthm 1820. 4": o (4), 138 s. — Fragmenter till öfwerläggningsämnen hos Swea rikes ständei år 1823. Sthm 1823. 44 s. (Anon.) — Catalogus insectorum, secundum enumerationem insect. a me editam desideratorum. Sthm 1825. 12: o 14 s. — Kort handledning vid" naturaliers samlande särdeles å aflägsna orter. Sthm 1826. 12: o 4 s. — Synopsis faunae Scandinaviae complectens animalia Sveciae et Norvegiae que hucusque detectä. T. 1: 1—2*. Sthm 1827—28. 16: o (4), VIII, 55, XV s., 3 tab.; 208 s., 3 tab. T. 1:1*. Sthm 1828. 16: o XII, 56, X s., 3 tab. — Till författaren af Vederläggningen af de i frågan om realisationen gångbara falska begrepp och fördomar eller bidrag till samma skrift [af H. S. Collin]. Sthm 1829. 12: o 16 s. — Åminnelsetal öfver doktor C. P. Thunberg. Sthm 1832. 8: o 48 s. — Öfversigt af de naturalster som egentligen böra fästa handlandes, hushållares, slöjdidkares, vextodlares och naturälskares uppmärksamhet (Linnéska samf. handl. 1832, s. 21—35). — Några underrättelser om Bancroftia xantorrhiza och Symphytum asperrimum (ibid., s. 38—42). -— Om odling af fjällvexter (ibid., s. 43—46). — Om ichthyologien och beskrifning. öfver några nya fiskarter af samkäksslägtet Syngnathus (ibidv s. 47—55). — Smärre uppsatser i tidskrifter och tidningar.

Utgivit: Svensk botanik. Med text författad af O. Svvartz och utg. Bd 7—9: 1—3. Sthm 1812—22. 2: a uppl. Bd 1. Sthm 1815. Lat uppl.: Botanicon Scandinavis seu plantarum in Svecia et Norvegia sponte crescentium jcones. Fasc. 1—2*. Sthm 1822. (72) s., 36 pl. (Övriga band utg. av J. W. Palm-struch och Vetenskapsakademien.) — Författningar som tillämpas uti Kongl. kammarrätten samlade och med register försedde. H. 1. Sthm 1832. 12: o. — Linnéska samfundets handlingar för år 1832. Sthm 1833. (Anon.) — Helicons blomster, plåckade ok vid åtskilliga tillfällen utdelte af Lucidor den olyklige. 1—2. Göteb. 1835—36. 366 s. (Även med titel: Klassiska författare i svenska vitterheten, H. 13—16; anon.) — Handbibliothek för sällskapsnöjen eller systematiskt ordnade spel, lekar och konster. D. 1—2. Sthm 1838—39. 32: o 524, 8 ,s.;. 714, 6 s. (Anon.) — Dessutom tagit initiativet till och medarbetat vid utgivandet av Svensk zoologi, utg. af C. Quensel och J. W. Palmstruch. D. 1—2. Sthm 1806–09.

Källor och litteratur

Källor: Militaria: ansökn. och meritförteckn. för arméns civilstat, biographica, kanslern för Uppsala universitet till K. M:t 28 dec. 1818 och Vetenskapsakademien till K. M:t 1813 (ink..2 nov.) och 11 apr. 1821, allt i RA; brev från B. till C. P. Thunberg (sign. G. 300 c), UB; levnadsteckning över B. i VA Handl. för år 1844.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gustaf Johan Billberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18212, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOËTHIUS.), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18212
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gustaf Johan Billberg, urn:sbl:18212, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOËTHIUS.), hämtad 2024-04-20.