Melcher (Melchior) Birckholtz, von

Född: – Stockholms stad, Stockholms län
Död:1750-08-18

Överjägmästare, Överhovjägmästare


Band 04 (1924), sida 408.

Meriter

von Birckholtz (De Berckholtz, De Birckholtz), Melcher (Melchior), d 18 aug. 1750 i Stockholm. Härstammande från Mecklenburg. Vistades 1721 i Sverige; tf. överhovjäg-mästare 11. febr. 1724; överjägmästare i Uppsala och Stockholms län samt på Öland 1725; tjänstgjorde jämväl som överjägmästare i Östergötland och skall 1729 ha varit överjägmästare vid hovjägeri-staten. RSO 1749.

Gift 17 febr. 1725 i Västerås med Kristina Funck, f. 19 maj 1699;, d 2 juni 1745, dotter till landshövdingen baron Gustav Funck.

Biografi

urgammal hävd, som i landslagen och sedan i jaktstadgarna inskärptes lika för alla landskap, ålade i Sverige allt bygdens folk att deltaga i kampen mot rovdjuren: man skulle gå ur huse till de stora skallen, då vildbestarna drevos in i de uppspända näten, av vilka var man — frälseman, bonde eller lantbo — skulle hålla fyra famnar; och efter jordatalet skulle alla bygga och underhålla de vidlyftiga gårdar, i vilka vargarna lockades in med levande eller dött bete för att sedan icke finna någon utväg. De många och stränga bötesbestämmelserna vittna bäst om, hur betungande båda fångstsätten voro. Deras effektivitet var till äventyrs aldrig stor, och tydligt synes vara, att hela inrättningen på ett betänkligt sätt kommit ur funktion under de många krigsåren i början av 1700-talet. Det klagades också över, att rovdjuren i oroväckande grad förökats, och bytessiffrorna från jakter, som vi känna till, tala ju ett otvetydigt språk i samma riktning. Detta svåra läge i förening med det traditionella jaktsättets otymplighet och besvärlighet utgör bakgrunden till det fantastiska projekt, som i vår jakthistoria skänkt en viss berömmelse åt B: s namn.

B. tillhörde en nordtysk adelssläkt, till vilken enligt uppgift i genealogiska handböcker även den till Sverige under Vasatiden invandrade familjen von Birckholtz bör räknas, och skall år 1718 ha varit överjägmästare och hovmarskalk i Mecklenburg. Varför han lämnat denna framskjutna ställning, är ej känt. I aug. 1721 supplicerade han emellertid om en förskrift till konung Georg av England, vilken såsom kurfurste av Hannover förvaltade den kejserliga exekutionskassan, att av exekutionsmedlen i Mecklenburg utfå dels 8,000 rdr, som testamenterats till honom av hertig Fredrik Vilhelm av Mecklenburg (d 1713), dels ytterligare några tusen rdr, som han förskjutit. Enligt påteckning å suppliken beviljades den begärda rekommendationen, men om ärendets vidare utveckling är intet känt. Nästa gång B: s namn möter oss i källorna, är vid 1723 års riksdag. Den 5 apr. insinuerade han då ett memorial till ständerna, vari han i starka ordalag utmålade allt det elände, rovdjuren bragte över landet, och tillika meddelade, att han »på utrikes ort grunde-ligen lärt och i så många år i själva verket försökt och befunnit, huru snart en slik allmän landsplåga står att avvärja och utödas»; som bevis härför åberopade han, att föregående vinter trots dålig väderlek i två å tre av honom anordnade skall på ett litet område i Stockholms grannskap nedlagts över sjuttio vargar. Med ett understöd, som han i ett nytt memorial av 22 maj fixerade till en dir smt för varje fullt mantal i riket, förklarade han sig i stånd att på två ä tre år utrota rovdjuren; yrkesskickliga jägare och nödigt jakttyg ville han införskaffa från utlandet; allmogen skulle endast några få gånger om året på för den läglig tid betungas med skallgång; skinnen skulle delas i tre delar, av vilka en skulle tillfalla B., en jägeristaten i länet och en häradet. Någon detaljerad skildring av det nya jaktsättet gav B. ej, men dess allmänna karaktär framgår tydligt av handlingarna. Rovdjuren skulle drivas till hunger därigenom, att döda kreatur ej vidare skulle få utkastas i marken, en bestämmelse av mera genomgripande innebörd i en tid, då ingen ville tillgodogöra sig hästköttet; de uttjänta djuren skulle i stället lämnas till B. och hans folk för att utläggas på vissa bestämda luderplatser, vilka rovdjuren ofelbart skulle uppsöka, om hela riket anslöte sig till verket och åtel alltså ingenstädes utom vid luderplatserna stode att få; sedan djuren sålunda skockat sig i hiderplatsernas grannskap, skulle de instängas med jakttyget — snören med lysande tyglappar, vilka villebrådet ej vågar passera, då det drives — för att sedan på vanligt sätt med skallgång injagas i nät och där nedläggas. Vinsten av det nya jaktsättet i jämförelse med det gamla skulle uppenbarligen vara dels att ett större antal djur skulle fås in i dreven, dels att endast ett relativt litet område skulle behöva avdrivas. Sedan B. 22 maj i en formlig revers förbundit sig att på angivna villkor föra storverket till slut inom två á tre år, tillstyrkte kammar- och ekonomideputationen 27 maj i ett vidlyftigt memorial alla hans äskanden. I stånden blev emellertid framgången ej lika fullständig. Endast borgarståndet biföll utan vidare förslaget, medan bondeståndet förkastade det, dock med antydan, att vissa landskap önskade pröva B: z metod. Adeln och prästerna åter hänvisade förslagsställaren till särskilda överenskommelser med varje län. Opposition saknades f. ö. icke. I ett memorial erinrades både om osannolikheten av att de organisartoriska problemen skulle kunna lösas på den angivna korta tiden och om omöjligheten att utrota rovdjuren i ett rike, där nya dylika oupphörligen skulle strömma till från de norra ödemarkerna. Den lärde Sven Leijonmarck återförde i minnet medeltida förordningar om vilddjurs utödande, vilkas förnyande enligt hans förmenande både billigare och säkrare skulle leda till målet. Med största rätt tog emellertid storjägaren Anders Schönberg till orda. Icke utan skäl erinrade han om det intrång, han skulle lida i sin befattning som jägmästare i Västmanland och överjägmästare i Gästrikland, Hälsingland och Härjedalen. Med en skottlista under de sista åren av 44 björnar, 67 vargar och 134 rävar ansåg han sig nog förtjänt av rovdjursjakten för att ej behöva stå tillbaka för B., och han tilltrodde sig att nå lika vackra resultat som denne med vida anspråkslösare medel.

B. gick emellertid oförtrutet till verket på den av de två högre stånden anvisade vägen. Med sju län lyckades han avsluta kontrakt om rovdjursjakten. Den 10 dec. 1723 biföll K. M: t hans ansökan att tullfritt få införa de i Tyskland uppköpta näten och jakttygen, och av länsstyrelsens i Uppsala handlingar framgår, att B. även ute i orterna satte i gång med sitt företag. Det skulle dock visa sig, att han, såsom Leijonmarck i sitt memorial förutsagt, sålt björnhuden, förrän björnen var fångad. Vid nästa riksdag klagades det från alla håll, att han brustit i kontraktets fullgörande. B. sökte försvara sig därmed, att den uppgivna nyttan ej kunnat ernås, då icke riket i sin helhet deltagit, men riksens ständer funno (28 juli 1727), att han väl kunde anses berättigad att behålla första årets avgifter i de län, som fått nya och fullkomliga jakttyg genom hans försorg, men i övrigt borde återställa, vad han uppburit. I verkligheten är det väl tydligt, att B: s projekt alldeles översteg en enskild mans krafter, men att han ej saknade skicklighet som rovdjursjägare, framgår bl. a. därav, att han år 1727 i skottpenningar uppbar 856 dir 24 öre smt i Tjusts härad.

Om B: s senare öden äro endast spridda notiser bevarade. Att han utnämndes till överjägmästare i Stockholms och Uppsala län samt på Öland, dvs. de för hovets jakter bäst belägna landskapen, vittnar otvivelaktigt om att Fredrik I gärna såg honom i sin omgivning, då han hängav sig åt sitt favoritnöje. Slutsatsen bestyrkes även därav, att B. 5 dec. 1727 erhöll Rådmansö kungsgård i Stockholms län i arrende för att vara till hands, »när K. M: t täcktes därstädes hava sitt nöje med jakt». Ännu 1749 fortfor den kungliga nåden: han fick då både svärdsorden och en halv åm gott portugisvin av hovkällaren. Följande år bekräftas arrendet av Rådmansö, och efter B:s död avskrevs (16 juli 1751) en balans, som han ådragit sig genom Ekolsunds broarrende. Hans efterlämnade döttrar Ulrika och Hedvig hugnades med pension. En son Gustav namnes 1744 och 1746 page. På Rådmansö kungsgård bodde till 1752 en Kristoffer Birckholtz, som kan antagas ha varit bror till B.

Författare

B. Boëthius.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor: Biographica, utskottshandl. 1723 N: o 31 akten N: o 27, och 1723 N: o 59 p. 59, 91 o.. 162, allt i RA; handlingar rör. jägeriväsendet samt Rådmansö kyrkböcker, Uppsala landsarkiv. — Sv. riksdagsakter, 11:2 (1913), s. 268—270; Sveriges ridderskaps och adels riksdagsprot. fr. o. m. år 1719, 2 (1876), s. 413; H. Samzelius, Jägeristaten (1915).


Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Melcher (Melchior) Birckholtz, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18233, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius.), hämtad 2019-02-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18233
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Melcher (Melchior) Birckholtz, von, urn:sbl:18233, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius.), hämtad 2019-02-19.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se