Birger Månsson

Död:1464

Biskop, Nuntie


Band 04 (1924), sida 427.

Meriter

Birger Månsson (Birgerus Magni), f. tidigast 1417 (troligen något av de närmast följande åren), d 1464. Föräldrar: rådmannen i Stockholm Magnus Birgersson och Margit, dotter till Laurens Paling och förut gift med borgmästaren i Stockholm Jösse Dæn. Inskrevs vid Leipzigs universitet sommarsemestern 1438 och promoverades där till artium baccalarius i sept. 1440; upptog senast år 1441 och troligen redan från början vid italienska högskolor juridiska studier, som omkring 1449 avslutades med juris utriusque doktorsgrad i Perugia. Domprost i Uppsala genom påvlig provision 8 okt. 1448 (den beviljade supplikens datum); utnämndes av påven Nikolaus V till kammarherre (cubicularius) 3 maj 1449 och till nuntie och generalkollektor i de skandinaviska rikena 12 juni 1450; avreste i sistnämnda egenskap till hemlandet på sommaren 1450 men vistades ånyo vid den påvliga kurian 1451 (1452?)—1453 och fungerade därvid som konung Karl Knutssons sändebud vid den heliga stolen; blev under ett nytt besök i Rom av Nikolaus V: s efterträdare Calixtus III förordnad till nuntie i Sverige 6 sept. 1455 och utnämndes ungefär samtidigt till påvlig subdiakon; vald till biskop i Västerås 28 maj 1462 (Messenius, Chronicon episcoporum) och, personligen närvarande i kurian, av påven utnämnd till detta ämbete 26 jan. 1463; innehade som domprost i Uppsala även kanonikat i Åbo, Strängnäs, Roskilde, Lybeck och Magdeburg (det lybska kanonikatet behöll han även som biskop).

Biografi

B. var både på fädernet och mödernet av frälsebörd. Faderns sköldemärke, som fördes även av B., torde vara att uppfatta som en avhuggen gren med tvenne lövbärande kvistar. Moderns släkt synes ha stått i nära förhållande till den mäktiga Bielkeätten, vars främsta medlemmar vid 1400-talets ingång bröderna Sten och Ture Bengtssöner (se Bielke 5 och 6) enligt en från henne själv härrörande uppgift (pappersbrev 6 maj 1469, avskr. i UB) på sin tid voro hennes förmyndare. Efter faderns frånfälle 1437 begav sig B., vars förmögenhetsvillkor tydligen voro goda, till utländska universitet för att genom förvärvandet av lärdomsgrader möjliggöra en karriär inom kyrkan. Det var säkerligen ingen tillfällighet, att han därvid först uppsökte Leipzig. Tillströmningen av svenska studenter till detta sachsiska lärosäte var överhuvud mycket stor under 1400-talets förra hälft, och härtill kom som en för B. personligen helt visst betydelsefull omständighet, att nämnda universitets lärarkår för tillfället bland sina medlemmar räknade tvenne svenskar, som bägge i likhet med honom voro bördiga från Stockholm och med vilka han och hans familj tvivelsutan av gammalt voro bekanta. Den ene var mäster Christopherus Laurentii, sedermera teologie doktor och ärkedjäkne i Uppsala, och den andre var ingen mindre än mäster Claus Ryting, vilken något senare blev juris utriusque doktor och i fortsättningen såsom konung Karl Knutssons kansler gjorde sig ett namn i vår historia. Med båda kom B. under Leipzigtiden i nära beröring. Mäster Kristoffer verkställde i egenskap av universitetets rektor den unge landsmannens inskrivning i högskolans matrikel, då denne på sommaren 1438 anlände till Leipzig; mäster Claus återigen fungerade som examina-tor, då B. 1440 avlade vederbörliga prov för vinnande av baccalargraden inom dén filosofiska fakulteten och därmed, som det vill synas, avslutade sina studier »in artibus».

B:s håg stod emellertid till Italien, där han ville vinna den juris utriusque doktorsgrad, som var hans egentliga studiemål. Från Leipzig drog han sålunda vidare till Perugia, och efter mångåriga rättsvetenskapliga studier uppnådde han här omsider den eftersträvade värdigheten. Kort dessförinnan kom han emellertid i tillfälle att för all framtid förvärva den romerska kurians bevågenhet genom att under de kritiska åren 1448 och 1449 medverka till den svenska kyrkoprovinsens återgång under Rompåvens obediens efter den påveschism, som Baselkonciliet i slutet av 1430-talet hade skapat och under vilken Sverige dittills häde erkänt Baselpåven Felix V som sitt andliga överhuvud. Härvid tillgick på följande sätt. Sedan ärkebiskop Nils Ragvaldsson, som under sin ämbetstid varit en konsekvent anhängare av Baselpåven, i febr. 1448 hade avlidit, valdes domprosten i Uppsala Jöns Bengtsson (Oxenstierna) till hans efterträdare. Då Baselkonciliets maktställning numera gick starkt tillbaka ute på kontinenten, tvekade kapitulares i Uppsala, huruvida bekräftelse å det företagna valet borde sökas i Basel eller hos påven Nikolaus V i Rom; en hänvändelse i sådant syfte till konciliet och Felix V skulle ju innebära och tydligt visa, att man alltfort underkände Rompåvens anspråk på universell myndighet, och det var med hänsyn till dennes växande prestige mycket naturligt, att man hyste betänkligheter mot en så öppen deklaration till konciliets och dess motpåves förmån. Slutet blev dock, att en Uppsalakanik, mäster Karolus Ingevasti, som kapitlets och den utvalde ärkebiskopens prokurator infann sig i Basel och där (27 apr. 1448) utverkade bekräftelse av ärkebiskopsvalet samt för Jöns Bengtssons räkning mottog vederbörligt pallium. Han återvände så till Uppsala, varefter mäster Jöns i kraft av konciliets konfirmation lät viga sig till ärkebiskop 30 juni 1448. Det såg sålunda ut, som om den svenska kyrkoprovinsen även under den nye ärkebiskopen skulle komma att hålla sig utanför den romerska stolens maktsfär. Några få månader efter den i schismens tecken verkställda ärkebiskopsvigningen inträdde emellertid härvidlag ett fullständigt omslag och detta tack vare en aktion, som B. och Uppsalakaniken mäster Knut April (stenbock) på egen hand under sommaren och hösten 1448 igångsatte vid den romerska kurian. Den egentlige initiativtagaren var ovannämnde Knut April. Han hade åtföljt Karolus Ingevasti från Uppsala till Basel som dennes vederbörligen bemyndigade biträde i konfirmationssaken, men då han under nedresan blivit övertygad om att konciliepåvens fall var nära förestående, hade han ogillat sin följeslagares aktion vid konciliet såsom innebärande en oklok utmaning mot den allt mäktigare Rompåven och separerat från mäster Karl. Han hade sålunda vägrat att ledsaga denne på återfärden till Sverige; i stället begav han sig från Basel direkt till Rom för att uppvakta påven Nikolaus och till honom avge rapport om det passerade. Hans syfte var att på det sättet förmå den romerska kurian till sådana åtgärder, som nödgade Jöns Bengtsson och det officiella Sverige att, medan tid var, avsvärja Felix V och konciliet och återgå under Roms lydno. Vid ankomsten till Italien associerade han sig för ändamålet med B., som själv vid denna tid innehade kanonikat i Uppsala och följaktligen i likhet med honom kunde uppträda med en kapitelmedlems auktoritet inför kurian. Nikolaus V mottog välvilligt de sålunda samverkande båda representanterna för den avfallna svenska kyrkan, helst som dessa kastade hela skulden för vad som förefallit i konfirmationsfrågan på Karolus Ingevasti personligen och läto förstå, att denne i själva verket hade handlat i strid med Jöns Bengtssons och domkapitlets vilja genom att vända sig till konciliet; han hade nämligen, förklarade de, varit instruerad att söka konfirmation hos den påve, som under hans nedresa genom Tyskland befanns vara erkänd som sådan av den tyska nationens flertal, och han hade alltså grovt missbrukat sin fullmakt, då han hämtat pallium i Basel, ehuru han på färden dit själv kunnat konstatera, att nästan hela Tyskland numera hyllade Rompåven (i kraft av Wienkonkordatet 17 febr. 1448). Rapporten föranledde Nikolaus V att omedelbart avlåta en skrivelse till Jöns Bengtsson, vari han med fördömande av mäster Karls »brottsliga» tilltag erbjöd sig att bekräfta adressaten i den ärkebiskopliga värdigheten, om han blott högtidligen avsvor all förbindelse med konciliet och betraktade dess konfirmationsbrev som kraftlöst samt erkände Nikolaus som Kristi sanne ställföreträdare. Sedan Jöns Bengtsson — troligen genom Knut Aprils försorg — mottagit detta brev, fann han, alldeles som B. och mäster Knut beräknat, för gott att underkasta sig Rompåven och lägga hela sin sak i Nikolaus' händer, varpå denne 1 apr. 1449 även för sin del utnämnde honom till ärkebiskop. Det sedan ett decennium avklippta bandet mellan Rom och Sverige var härmed formligen återknutet; händelsen fogade det så, att det skedde blott sex dagar före påveschismens upphörande genom Felix V:s 7 apr. 1449 inträffade abdikation.

Vi ha i det föregående sett, att B. icke själv hade tagit initiativet till den betydelsefulla aktion i Rom, vars förhistoria, förlopp och resultat nu ha skildrats, men allt tyder på, att han, sedan Knut April påkallat hans biträde, hela tiden omhänderhaft den egentliga ledningen av företaget — hans rikare utbildning och under studieåren vunna förtrogenhet med de romerska förhållandena gjorde honom i högre grad än mäster Knut skickad för kuriala förhandlingar — och det var också han, som i form av påvliga gunstbevisningar i främsta rummet skördade frukterna av kurians tacksamhet över det avfallna Sveriges återgång till den romerska kyrkan. Redan i okt. 1448 providerades han med domprostämbetet i Uppsala. Det innehades numera av den ovannämnde mäster Karolus Ingevasti, som av Baselkonciliet erhållit denna befattning i samband med Jöns Bengtssons utnämning till ärkebiskop, men han hade ju med rätt eller orätt blivit syndabocken för hänvändelsen till konciliet i ärkebiskopsfrågan, och Nikolaus V förklarade honom därför avsatt och utnämnde B. till domprost i hans ställe. I dec. s. å. hugnades B. med ett nytt vedermäle av påvlig nåd, i det att han då begåvades med ett indräktigt kanonikat i Roskilde att innehavas jämte Uppsalaprelaturen. Och i maj 1449 fäste Nikolaus honom vid sin person genom att göra honom till sin kammarherre; det var en utmärkelse, som, såvitt nu är känt, dittills icke kommit någon svensk till del.

Den stora gunst, som den unge svensken sålunda åtnjöt vid påvestolen, torde inom kort ha fäst konung Karl Knutssons uppmärksamhet på honom och kommit monarken att inse, att B. var synnerligen lämplig som hans diplomatiske representant i Rom, där han behövde någon, som bevakade de svenska intressena gentemot Kristian I: s försök att återställa unionen. Det förefaller också, som om B. redan 1450 fungerat som kung Karls politiske agent vid kurian; i varje fall visar han sig redan nu ha haft sin hand med i en del påvliga åtgärder och förfoganden, som voro till gagn för Karl Knutsson i kampen mot den danske rivalen. Då han på sommaren nämnda år lämnade Rom för att bege sig till hemlandet, medförde han nämligen en rad brev och dokument, som betecknade lika många framgångar för Karl Knutsson. Det var dels en påvlig fullmakt för B. själv att vara nuntie och generalkollektor i Nordens tre riken, dels skrivelser från Nikolaus V till ärkebiskopen av Riga, biskopen av Lybeck och tyska ordens högmästare med förständigande för dessa att söka bemedla förlikning mellan de båda tvistande nordiska konungarna, dels troligen också direkt till Karl Knutsson och Kristian I ställda påvebrev angående den sålunda anbefallda medlingen. B: s utnämning till skandinavisk nuntie och kollektor betydde, att han i dessa befattningar rem-placerade Kristian I: s. gunstling och högt betrodde rådgivare Marcellus, en tysk äventyrare, som sedan 1448 innehade ifrågavarande påvliga uppdrag. Att påven nu återkallade denne mans fullmakt och gav den åt B. innebar en avgjord fördel för Karl Knutsson, som naturligtvis icke kunde vara tillfreds med att hans fiendes handgångne man utövade en nunties myndighet även i Sverige. Vida viktigare var emellertid den av påven igångsatta medlingsaktionen, som i allo överensstämde med kung Karls intentioner. Den svenske härskaren ville nämligen helst undvika öppet krig med Kristian I, emedan utgången av en dylik kraftmätning både i följd av de inre förhållandena i Sverige och med hänsyn till Danmarks större militära resurser måste synas oviss. Påvens intervention var därför mycket välkommen för honom; redan i sina i mars 1450 utfärdade instruktioner för de till fredsmötet i Halmstad avgående svenska sändebuden hade han (enligt Karlskrönikan) ställt sig på den ståndpunkten, att den svensk-danska tvisten av bägge parterna borde hänskjutas till påven för att av denne i godo biläggas. Kristian I däremot var avogt stämd mot tanken på en påvlig eller av påven anordnad medling, emedan en sådan förutsatte, att Karl Knutsson var Sveriges laglige konung och icke, som Kristian från sin unionistiska synpunkt ansåg, allenast en usurpator, vilken rättvisligen fortast möjligt med maktmedel borde avlägsnas, och han ivrade i stället för att hans helighet skulle påbjuda de nordiska rikenas eviga förening. Under sådana förhållanden betydde den påvliga medlingsaktionen en allvarlig motgång för honom i hans kuriala politik.

Kristian I hade alltså skäl att vara missnöjd med de nu omnämnda påvliga åtgärderna, som ryktesvis snart nog synas ha kommit till hans kännedom, och då han — troligen med rätta — förmenade, att Nikolaus V influerats av sin svenske kammarherre, arrangerade han av hämndbegär genom sin broder greve Gert av Oldenburg ett formligt attentat mot B. under dennes ovanberörda hemfärd från Rom sommaren 1450, varvid han även avsåg att sätta sig i besittning av alla de aktstycken, som B. medförde från kurian (inkl. medlingsskrivelserna), och därmed oskadliggöra dem. Det hela fick ett ganska dramatiskt förlopp; Då B. i mitten av aug. på sin väg norrut hunnit till staden Delmenhorst, blev han plötsligt överfallen av greve Gert, som fängslade honom och berövade honom alla hans tillhörigheter, jämväl de medförda påveskrivelserna. Till all lycka inskred nu ärkebiskopen av Bremen, under vilken grevskapet Delmenhorst i kyrkligt hänseende sorterade. Han insåg naturligtvis, att ett dylikt övervåld mot en påvlig kammarherre, som därtill just var stadd i hans helighets ärenden, innebar en svår förbrytelse, vilken det tillkom honom såsom stiftschef att beivra, och efter att först förgäves ha prövat mildare medel, lyste han därför greve Gert i kyrkans bann. Då nu även Hamburgs domkapitel lade sig ut för den arresterade påvetjänaren, blev denne äntligen under loppet av sept. frigiven och återfick därvid jämväl sina sändebudspapper och allt annat, som frånrövats honom. Det ofrivilliga dröjsmålet i Delmenhorst medförde emellertid, att B. icke kunde fullgöra påvens befallning att personligen på ort och ställe framlämna Nikolaus V:s skrivelser till högmästaren och ärkebiskopen av Riga; den framskridna årstiden nödgade honom nämligen att efter frigivningen omedelbart fortsätta resan till Sverige, och, han måste sålunda nöja sig med att från Lybeck (15 okt.) genom annan person, överbringa de ifrågavarande påvebreven till deras adressater.

B:s vistelse i hemlandet blev denna gång mycket kortvarig. Det av hans helighet anbefallda medlingsförsöket kom aldrig till utförande, emedan Kristian I lät de tilltänkta kompromissarierna förstå, att han icke ville veta av något sådant. Kristians oförsonlighet visade sig även i det fördragsstridiga sätt, på vilket hans delegater uppträdde under 1451 års Avaskärsmöte och som, då mötet härigenom sprängdes, föranledde Karl Knutsson att högtidligen vädja till påvens domstol. Redan före årets utgång avsändes B. som konungens officiella sändebud till Rom för att fullfölja detta vad och även i övrigt tillvarataga Sveriges intressen vid kurian. B. kom sålunda att i minst halvtannat år åter uppehålla sig vid Nikolaus V: s hov och gjorde härunder sin kunglige herre viktiga tjänster. En formlig process mot Kristian öppnades, varvid påven åt en av de förnämsta kardinalerna uppdrog att leda undersökningarna i målet. Vidare motverkade B. den danske konungens ivriga bemödanden att skaffa den förutnämnde Marcellus påvlig utnämning som norsk ärkebiskop, och då Nikolaus i febr. 1452 med förkastande av Marcellus' kandidatur utsåg den tyske kurialen Henrik Kalteisen till det lediga ämbetets innehavare, sökte det svenska sändebudet, bl. a. genom bestickning, vinna denne för kung Karls alltjämt fasthållna planer på Norges krona. Men B. understödde som svensk »prokurator» i Rom sin herres politik även i andra riktningar. Karl Knutsson önskade på tyska ordens bekostnad vinna insteg i Balticum, och B. satte sig därför på det kuriala intrigspelets fält i förbindelse med de mot ordensväldet fientliga krafterna, inom ordens egha länder, nämligen dels de lifländska domkapitlen, dels det av Preussens städer och infödda ridderskap bildade s. k. preussiska förbundet, vilken sistnämnda sammanslutning B. lär ha bidragit att uppegga till den år 1454 utbrutna resningen mot tyska orden.

På sommaren 1453 lämnade B. åter Rom, varefter han spåras i Sverige i slutet av nämnda år och i början av 1454. Men 1455 möta vi honom på nytt i påvestaden. Hans gamle gynnare Nikolaus V var nu död, men han blev strax föremål för rika ynnestbevis från den nye påvens, Kalixtus III: s, sida. Denne utnämnde sin företrädares svenske kammarherre till påvlig subdiakon, vilket troligen innebar en upphöjelse på den kuriala rangskalan. Därjämte begåvades B. med tvenne nya kanonikat, det ena i Lybeck och det andra i Magdeburg, och förordnades till nuntie i Sverige med särskilt uppdrag att insamla den av Kalixtus utskrivna korstågstionden. Huruvida han denna gång bedrivit någon diplomatisk verksamhet, är ej med säkerhet känt; däremot synes han för Stockholms stads räkning ha inlämnat en del suppliker, vilka alla beviljades.

Redan 1456 torde B. ha återkommit till Sverige, och han synes nu i sex års tid oavbrutet ha vistats i hemlandet. Efter Karl Knutssons fall 1457 företog han en politisk omsvängning, som vittnar om att han icke förgäves under så många år hade dvalts i den mindre till karaktärsfasthet än till smidighet och klok självbevarelsedrift fostrande kuriala atmosfären. Ehuru han ännu vid 1456 års utgång med nänsyn till sin energiska verksamhet i konung Karls tjänst hade varit föremål för Kristian I: s frenetiska fiendskap och av denne stämplats som »ett avskyvärt monstrum», »en ny Cerberus» med mera i samma stil, framträder han några år efter Kristians tronbestigning i Sverige som samme furstes specielle förtroendeman. Det var uppenbarligen i full överensstämmelse med Kristians önskan, som han 1462 valdes till biskop i Västerås, och då han på hösten s. å. för vinnande av påvlig utnämning anträdde den Romfärd, som skulle bli hans sista, var han tillika befullmäktigad att för konungens räkning uträtta maktpåliggande ärenden vid kurian. Han vistades denna gång omkring tre månader i påvestaden (jan.—mars 1463) och hade därvid önskad framgång både i sina egna och i konung Kristians angelägenheter. Samtidigt bragtes nu genom honom frågan om Katarina Ulvsdotters kanonisa-tion för första gången på tal vid kurian.

Efter sin hemkomst deltog B. som nyvigd biskop i de rådsmöten, som med anledning av den nu utbrutna konflikten mellan konungen och ärkebiskop Jöns Bengtsson höllos i Stockholm i sept. och okt. 1463, och han var härunder även bisittare i den nämnd av juridiskt bildade andliga, som av konungen uppfordrades att från kyrkorättslig synpunkt avge betänkande rörande monarkens rätt att fängsla ärkebiskopen. Han levde ännu 29 jan. 1464, då han från Stockholm avfärdade en i original bevarad handskrivelse till Vadstena kloster (A 26, f. 326), men ej långt därefter — i varje fall före årets utgång — bortrycktes han av döden, omkring fyrtiofem år gammal.

Vad som framför allt gör B. minnesvärd, är hans diplomatiska verksamhet. I sin egenskap av Karl Knutssons officielle representant vid kurian torde han i själva verket kunna betecknas som Sveriges tidigaste »minister» i utlandet, och han har därför icke utan skäl fått namnet »den svenska diplomatiens fader». Som en äkta kurial anstod, var han efter allt att döma mycket väl hemmastadd i den kuriala intrigen, fördomsfri, påpasslig och förslagen. Hans diplomatiska framgångar voro också, som vi sett, betydande nog, och det är otvivelaktigt till god del hans förtjänst, att påvestolen under Karl Knutssons första regeringsperiod i stort sett gynnade Sverige och däremot visade sig ganska onådig mot Kristian I. — Under sin mångåriga vistelse vid den lärde renässansmannen och humanisten Nikolaus V:s hov hade B. tillfälle att göra nära bekantskap med de i Italien frambrytande nya kulturströmningarna, och vi kunna vara övertygade om att han därav mottagit bestående intryck. Bland annat har den svenske kammarherren säkerligen icke försummat att utnyttja sin påvlige gynnares för den tiden storartade bibliotek, som omfattade massor även av klassisk — i betydande mån jämväl grekisk — litteratur och som var tillgängligt för alla kurialer.

Författare

G. Carlsson.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Själv skaffade sig B. efterhand troligen ganska betydande boksamling, som efter hans död av modern försåldes till Uppsala domkyrka; vid försäljningen undantogs en i samlingen ingående volym av blandat innehåll, vilken av hustru Margit skänktes till sedermera gardianen i Stockholms franciskankloster Kanutus Johannis och som härigenom har kommit att hamna i Uppsala universitetsbibliotek (Cod. Upps. C 636).

Källor och litteratur

Källor: Pergaments- och pappersbrev, RA och UB; kopiebok A 26, RA; P. A. Muncks och K. H. Karlssons avskrifter från Vatikanarkivet, RA. — Acta pontificum Danica, 3 (1908); Bidrag till Skandinaviens historia, utg. af C. G. Styffe, 3 (1870); Diplomatarium Christierni I, udg. af C. F. Wegener (1856); Erkebiskop Henrik Kalteisens kopibog, udg. ved A. Bugge (1899); Handl. rör. Helga lekamens gille i Stockholm, utg. af I. Collijn, 1 (1921); Liv-, est- u. kurländisches Urkundenbuch, I: 11 (1905); Matrikel d. Univer-sität Leipzig, hrsg. von G. Erler, 1, 2 (1895, 97); Scriptores verum Sueci-carum, 2: 1 (1828), s. 153 o. följ., 3: 1 (1871), s. 334, 336; Sv. diplomatarium fr. o. m. år 1401, 3 (1902). — G. Carlsson, Hemming Gadh (1915), s. 10—15; dens., Stockholms Helga lekamensgilles handlingar: gillesboken (Personhist. tidskr., 1922); I. Collijn, Franciskanernas bibliotek på Gråmunkeholmen i Stockholm (Nord. tidskr. f. bok- o. bibi.-väsen, 1917); E. Hildebrand, Den sv. kolonien i Rom under medeltiden (Hist. tidskr., 1882); O. Kolsrud, Marcellus (1911—12); J. Lindbask, Pavernes forhold til Danmark under kongerne Kristiern I og Hans (1907); J. Messenius, Chronicon episcoporum (1685); J. Peringskiöld, Monumenta Ullerakerensia (1719); Stockholms rådhus och råd, 2 (1918).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Birger Månsson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18239, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Carlsson.), hämtad 2020-04-09.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18239
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Birger Månsson, urn:sbl:18239, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Carlsson.), hämtad 2020-04-09.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se