Eric Julius Biörner

Född:1696-07-22 – Timrå församling, Västernorrlands län
Död:1750

Nordist, Hovrättsassessor, Sagoutgivare


Band 04 (1924), sida 477.

Meriter

Biörner (Biærner), Eric Julius, f. 22 juli 1696 i Timrå socken, d 1750. Föräldrar: häradshövdingen, sedermera assessorn Maurits Biörner och Anna Katarina Teet. Idkade studier vid Härnösands skola och gymnasium; student i Uppsala 5 nov. 1715; disp. sept. 1717 (De Svedia boreali; pres. J. Hermansson). E. o. kanslist i antikvitetsarkivet 7 dec. 1717; auskultant i Svea hovrätt 1718 (ed 1 juli); tf. translator i de gamla språken därstädes 11 dec. 1719; erhöll K. fullmakt å translatorstjänsten 10 mars 1720 (tillträdde lönen 1721) samt assessors titel 24 dec. 1737; erhöll avsked från translatorstjänsten med hovrättsassessors rang 26 nov. 1744. — Ogift.

Biografi

De hembygdshistoriska intressena voro rotfasta i de kretsar, varifrån B. utgick. En av honom bevarad notis låter oss veta, att hans fader är att räkna som upphovsman till en av de många hypoteserna om betydelsen av landskapsnamnet Medelpad. Morbrodern, häradshövdingen E. Teet, har gjort sitt namn känt genom en rannsakning efter antikviteter i Medelpad 1684. I Uppsala möttes B. av liknande tendenser. Hembygdsstudier hade sedan en tid tillbaka utgjort ett viktigt ideellt inslag i norrlandsstudenternas nationsliv. Vid sekelskiftet hade Olof Broman i sin nation rönt en livlig uppmuntran i de strävanden, som i »Glysisvallur» skulle avsätta så märkliga frukter, och under de närmaste decennierna följde en rad akademiska lärdomsprov över antikvariska och topografiska norrlandsämnen. Till dem hörde den avhandling »De Medelpadia», som B: s informator Mattias Nordahl försvarade 1716, såväl som B:s egen, av honom själv författade exercitio-dissertation »De Svedia boreali» följande år. Om B. sålunda i ämnesvalet följde lovvärda föredömen, så visar redan en flyktig blick på hans framställning en annan art av traditionsbundenhet, som skulle bli ödesdiger för hela hans vetenskapliga framtid. Hans källor äro bibeln, de klassiska auktorerna och den isländska sagolitteraturen, hans auktoriteter de äldre svenska antikvariska forskarna med Olof Rudbeck i spetsen, hans problemställning dessa hans lärofäders. I B: s senare liv framskymta drag, som röja en måhända medfödd benägenhet att stelna till i en gång antagna åskådningar. Det var därför knappast till fromma för den tjuguettårige ynglingens fortsatta utveckling, att just traditionsbundenheten i ämnesval och åskådningar för honom öppnade de anti- kvariska traditionernas högborg, antikvitetsarkivet. I Uppsala lär avhandlingen på grund av sina föråldrade tendenser ej ha vunnit bifall. Men på dess första blad lästes en tillägnan till antikvitetsarkivets chef, sekreteraren Johan Peringskiöld, och denna blev väl upptagen. Genom Peringskiölds bemedling erhöll B. så gott som genast efter disputationen en e. o. befattning i verket, vilken föranledde honom att avbryta sina studier och överflytta till Stockholm. »Flitig och hågfälter till det gamla språkets lecture och skrifters avkopierande», förordnades han 1719 till translator i de gamla språken, sedan Peringskiöld genom att taga ständig tjänstefrihet försäkrat sin son, translatorn Johan Fredrik Peringskiöld, om successionen till chefsbefattningen. Följande år utverkade B. åt sig en fullmakt, i kraft av vilken han utan vidare ryckte in som translatorsbefattningens ordinarie innehavare, då den yngre Peringskiöld vid faderns död tillträdde sekreterarlönen. Med detta avancemang, tack vare vilket B. före fyllda tjugufem år uppnått ordinarie tjänst och en lön av 500 dir smt, voro emellertid hans framgångar i befordringsvägen slut.

B. hade genast med iver kastat sig in i antikvitetsarkivets verksamhet. Han började upprätta kortfattade innehållsöversikter över de isländska sagorna, arbetade med uthållig flit på deras tolkning och fullföljde oförtrutet utarbetandet av ett redan före hans tid upplagt men knappast allvarligt påbörjat person- och sakregister till hela sagolitteraturen; i arkivets arbeten med medeltidsbrevens samlande och avkopierande deltog han likaledes. Därjämte fortsatte han i ett flertal arbeten, som dock tillsvidare ej framlades för offentligheten, den med avhandlingen påbörjade lärda skriftställarverksamheten och beredde sig under sommaruppehåll i hembygden tillfälle till omfattande fältundersökningar. Den alstringskraftiga flit, han sålunda ådagalade, skilde sig på ett berömvärt sätt från den initiativlösa improduktivitet, som vid denna tid började förlama antikvitetsarkivets arbete i övrigt. Förklaringen till stagnationen bör måhända i viss mån sökas i personliga förhållanden, men sin egentliga grund hade den därut^ att nya vetenskapliga åskådningar undanryckt granden för hela den forskningsart, åt vilken institutionens dittillsvarande verksamhet varit vigd och som i B. funnit en så nitisk företrädare. Den strävan efter kritisk prövning av de historiskt-filologiska vetenskapernas primärmaterial, som framgångsrikt upptagits särskilt i de stora västeuropeiska urkundsverken, hade ju funnit vägen även till vårt land och hade där i rde Benzeliska kretsarna erhållit framstående målsmän. Dessa nya strömningar, för vilka B. stod främmande, hade alltmera vunnit insteg hös hans omgivning. Det kan knappast ha saknat betydelse, att en av riktningens mera framstående adepter, Gustav Benzelstierna, samtidigt med B. genomlöpte en jämnad befordringsbana inom kanslikollegiet, under vilket antikvitetsarkivet subordinerade, och direkt avgörande för B: s ställning inom sitt verk blev det, att den yngre Peringskiöld, påverkad av den vetenskapliga källkritiken, »tagit ifrån sagorna sitt hövliga avsked». Många sagor och bland dem sådana, som särskilt övade dragningskraft på B: s fantasi, tedde sig för ett nyktrare betraktelsesätt som fantastiska diktverk, och därtill oroades det nyväckta kritiska samvetet av att sagotexterna i antikvitetsarkivet ofta förelågo endast i sena och till sitt värde omtvistliga handskrifter. I Peringskiölds inlagor till kanslikollegiet möter man snart stickord, som måste vara riktade mot B., och till slut gjorde han tydligen ett försök att avbryta eller efter sitt sinne omlägga B: s dittillsvarande ämbetsmannaverksamhet. Han vägrade sin translator fri tillgång till arkivets handskrifter, och amanuenserna började visa en obenägenhet mot att renskriva B:s koncept, som synes förutsätta åtminstone chefens goda minne. År 1723 drog B. saken inför kanslikollegiet, och det kom till en delvis ganska obehärskad replikväxling, i vilken hovkanslern till slut fick medla. Kollegiet undvek (3 dec.) svårigheterna genom en resolution, som sökte jämka mellan de stridande men såtillvida var en framgång för B., som han erhöll tillträde till handskrifterna och därmed också möjlighet att fortsätta i de gamla hjulspåren. Efter Peringskiölds död 1725 fick B. vid återbesättandet av sekreterarbefattningen stå tillbaka för en annan anhängare av modernare idéer, Johan Helin. Denne delade till en början sin företrädares avoghet mot sagolitteraturen men fann sig så småningom under intrycket av det växande intresset för denna litteraturgren i den europeiska lacklitteraturen föranlåten att medgiva åtminstone dess kultur-och språkhistoriska betydelse. Under sådana förhållanden synes han ha blivit välvilligare stämd mot B:s registerarbete, även om han alltjämt torde ha stått ganska ljum inför dennes översättarverksamhet. B. förstod emellertid att sätta sig i respekt. Sedan riksrådet Gustav Bonde år 1731 inträtt i kanslikollegiet, ägde han där i denne Rudbeckian en själafrände i vetenskapen och en inflytelserik gynnare, till vilken han med framgång vädjade gentemot Helins försök att ingripa i fråga om urvalet av de till tolkning bestämda sagorna (1731), och då Helin sin plikt likmätigt censurerade B:s översättning av Völsungasagan (1732), bemöttes han med en trotsig ohövlighet, som föranledde honom att därefter lämna B. i fred.

Sedan B. förskaffat sig fria händer, koncentrerade han sig på översättningsarbetet och bragte så det verk till fullbordan, som givit honom anspråk på ett aktat rum i vår litteraturhistoria, den ståtliga »sagoflock», som år 1737 färdigtrycktes under namn av »Nordiska kämpadater». Enligt B:s vittnesbörd var det Bonde, han hade att tacka för att verket blev tryckt, och denne ägnade han också främst i dedikation och företal sin tacksamhet. Företalet blev emellertid en källa till den största förargelse. B. hade till en början utarbetat en lärd »Inledning» till sagolitteraturen, vilken emellertid svällde ut till ett särskilt, år 1738 tryckt arbete, utmärkt lika mycket av förtrogenhet med sagorna som av dogmatisk tro på dem och därav nödvändiggjorda kombinationer och rationalistiska tolkningsförsök i den äldre tidens stil. I »Kämpadaterna» införde B. i stället för »Inledningen» utan att rådfråga sin chef en kortare översikt över de där tryckta sagorna samt en samling uttalanden om sagornas ålder, värde och flera förmåner. Och häri lät han inflyta ett tillsynes av antikvariskt svärmeri för den mossevuxna forntiden inspirerat men måhända ej alldeles oskyldigt utvalt citat om nytt adelskaps föraktlighet och van-vördighet, vilket under dåvarande spänning mellan riddarhusaristokrati och -demokrati helt visst måste verka anstötligt. Det förgripliga stället upptäcktes först sedan boken börjat distribueras, men kanslikollegiet förekom all offentlig polemik genom att låta utbyta det farliga arket mot ett censurerat och tilldelade B. on eftertrycklig skrapa.

Ett talande vittnesbörd om den vetenskapliga frändskapen, mellan B. och hans höge gynnare Bonde lämnar ett av Bonde utarbetat ättartal för svenska konungar och drottningar, vilket jämte hans tolkning av och inledning till Rolf Krakes saga trycktes i »Kämpadaterna». B: s eget sagourval visar en förkärlek för det romantiska och fantastiska stoffet, som genast påtalades av kritiken (Gustav Benzelstierna) men givetvis väsentligen bidragit till hans sagosamlings långvariga popularitet. Om översättningens språkvetenskapliga halt föreligga inga fackuttalanden. Litterärt värde saknar den ej, då tolkningen tack vare B: s strävan efter trohet mot originalet från detta lånat mera enkelhet och kraft, än hans stil eljest ägde; att han sökte från fornspråket rikta vårt eget med »gamla, dock mustiga ord och korta talesätt» kan knappast i princip tadlas, även om många av hans förslag ej voro ägnade att tränga igenom. Det stora sagoverket kunde emellertid så mycket mindre stärka B:s ställning gentemot den historiska kritikens målsmän, som utgivningen av »Kämpadaterna» förtärde medel, vilka dessa önskat se använda till mera rent vetenskapliga uppgifter. Erik Benzelius och Gustav Benzelstierna växlade också snäva och rätt försmädliga omdömen om B. och hans tillskyndare Bonde. Än mindre berömmelse skördade B. naturligtvis i detta läger för det teoretiska huvudresultatet av sina sagostudier, den stora »Inledningen». I ett K. biblioteket numera tillhörigt exemplar av en av B:s senare skrifter (De ortographia) här Benzelstierna, vid sidan av många andra skarpa anmärkningar, med anledning av de idkeliga citaten ur »Inledningen» antecknat, att han trots dennas orimligheter hellre ville bekänna sig till dess läror än läsa den en gång till.

Vid sidan av sina trägna sagoforskningar hade B. hunnit utkämpa en vetenskaplig strid på ett annat av den antikvariska vetenskapens huvudområden, runkunskapen. Frågan gällde de stavlösa hälsingerunorna, en retarderad form av det gamla svenska runalfabetet, som bevarats i det avlägsna Norrland och där genom förenkling självständigt utbildats, medan det svenska huvudlandet övergick till den danska (yngre) runraden. Hälsingerunorna hade ju först tolkats av Magnus Celsius, och då B. på 1720-talet erfor, att dennes son Olof företagit sig att fullfölja faderns uppslag, skyndade han att ställa sitt material om norrlandsrunstenarna till dennes förfogande, helst hans tjänstearbete på så sätt »av Hr Doktorens lärda anmärkningar får sin fräjd». Resultatet av de Celsiska undersökningarna blev emellertid för B. en bitter besvikelse. Efter att ha tagit de norrländska runstenarna i ögnasikte, offentliggjorde Celsius 1724 i Acta literaria Sveciae ett preliminärt meddelande om läsningen av ett antal medelpadska runstenar, åtföljt i nästa årgång av brorsonen Anders Celsius' avritningar av stenarna. Då varken läsningen, översättningen eller teckningarna syntes B. tillfredsställande, grep han omedelbart till orda med en skarp kritik, vari han bl. a. beskyllde Celsierna för att orättmätigt ha tillvällat sig prioritetsrätten beträffande hälsingerunorna, enär dessa varit kända redan av de gamla antikvarierna. Olof Celsius besvarade angreppet med den största skärpa genom att icke utan framgång förlöjliga B. och framdraga en rad oriktigheter i de äldre runtolkningarna. Samtidigt rättfärdigade han den överlägsna ton, han anslagit i polemiken, genom sina 1726 och följande år i Acta literaria Svecise offentliggjorda epokgörande undersökningar rörande runstenarnas datering, undersökningar som på detta område beteckna den ofrånkomliga segern över de antikvariska fantasterierna.

Under alla sina vetenskapliga mödor och förtretligheter fann B. föga hugnad i sitt eget ämbetsverk. Tvisterna med sekreteraren och amanuenserna blossade då och då upp. Kanslikollegiet avslog (1728) hans anhållan om en blygsam löneförbättring i form av delaktighet i kansliets sportelpengar, två gånger (1734 och 1735) blev han förbigången vid tillsättande av assessorsbefattningar, och 1737 måste han trots Bondes och hovkanslern J. H. .von Kochens förord stå tillbaka för Olof Dalin vid konkurrens om bibliotekariebefattningen. Även om han tröstades med assessorstiteln 1737 och längre fram (17 juni 1740) på besvärsvägen trugade sig till 100 dir smt om året av sportelpengarna, varigenom han i avlöningshänseende jämnställdes med assessorerna, var det tydligt, att B: s förmän och kolleger i kansliet likaväl som hans vetenskapliga antagonister betraktade honom som ett efterblivet original. Det var sålunda mera åt en redan stadgad uppfattning än åt nya idéer, Dalin gav uttryck, då han 1739 företog sig att gissla B. och hans forskarvurmer i en berömd satir, vars rykte för kvickhet dock i våra dagar måste i någon mån förblekna, sedan dess detaljerade beroende av franska förebilder påvisats. B. dröjde ej att svara i ett par små ströskrifter, som han föredrog att ej låta censurera, måhända för att ej behöva ålägga sig någon strängare behärskning i sina mustiga om än litet oviga utlåtelser.

Ett nöje kunde B. i sina tvister med största rätt tillåta sig, nämligen att understryka sin i jämförelse med kollegernas vetenskapliga sterilitet överflödande rika alstring. Efter »Inledningen» följde i rask takt ett antal arbeten, alla ägnade åt våra fornhävder och alla karaktäriserade av samma sagolärdom och dogmtro som sina föregångare. Ett nytt inslag bilda B: s ortografiska funderingar, vilka vände sig mot användningen av f vid v-ljudets betecknande, mot bokstavsformen w samt mot nyttjandet av tecknen t, th i begynnande d-ljud. Dessa skrivsätt hade ej hemul i det verkligt äkta språket, runinskrifternas, och utgjorde enligt B:s förmenande endast en besvärande tillsats, hinderlig för barn och utlänningar, som skola lära sig stava. Man ville väl genmäla, att det invanda skrivsättet vore manligare, men B. ställde däremot frågan, »om nödigt ock hedersamt vore, at et från fornt tungomål, jag vill ej sägja mandom, avvikt folk, behåller allena en eller annan så kallad mannlig stav ock stavelse, lemnande dock merendels bårt månge andre, värkeliga långt mannligare och eftertryckeligare ord?» Sitt antikvariskt-historiska författarskap — försåvitt det nådde tryckets definitiva form — slöt B. med ett stort inlägg till försvar för den »Svea rikens hävda ålder», som för honom spred en särskild glans över vårt fädernesland. Dalin hade i första delen av »Svea rikes historia» (1747) populariserat den kritiska uppfattning av fornhistorien, som trängt sig fram sedan århundradets början, och samtidigt sökt för alltid omöjliggöra Rudbeckianska hugskott genom att åberopa de dåtida vattenminskningshypoteserna, enligt vilka Sverige några hundra år före Kristi födelse, skulle ha stått under vatten. Redan följande år var B. färdig med sitt svar, som mot Dalins naturvetenskapliga teori ställde en annan: den utgrundning, man verkligen kunde påvisa, ägde sin förklaring i sedimentära avlagringar. I övrigt lägger arbetet, som än en gång för B: s hela antikvariska lärdomsattiralj i elden, intet nytt till hans vetenskapliga karaktäristik men röjer en vaken iakttagare av landskapets egendomligheter. Dalin lät icke angreppet passera oanmärkt. Ett allvarligt svar gav han i företalet till sin historias andra del, ett gycklande i den mot B. och hans kollega i Rudbeckianismen Johan Göransson riktade bitande parodien »Beskrifning om en runsten vid Drottningholm... af Olavo Bjömero antiquario Lovöensi» (1751).

Då B. kastade sig in i sin sista stora vetenskapliga fejd, voro hans levnadsförhållanden sedan några år tillbaka alldeles förändrade. År 1744 hade han i förtreten över »mångfaldige, under de nästförflutne åren utståndne vedervärdigheter» tagit avsked och slagit sig ned vid Mälaren på torpet Kanaan under Vällingby i Spånga socken. Vid sidan av sina fortsatta vetenskapliga arbeten hade han här gott tillfälle att under »egna ögons och händers trägna vidläggning» — han hade ingen dräng, endast en piga — begrunda »våra allmänna bondayrken i åkra, änga och skoga ärender». Helt naturligt låg det honom om hjärtat, att frukterna av hans spekulationer ej skulle undanhållas allmänheten. Upptagande enligt egen uppgift ett i handskrift anträffat projekt, yrkade han på förbrukning av oxelbär i hushållen. Med en normalstat av fyrtio tunnor om året per lanthushåll kunde man spara 1,300,000 tunnor säd till över ett par millioner dir smts värde samt dessutom, underhålla en stor mängd svin. B. hade även en mängd andra goda råd att ge, i regel gående ut på införandet av norrländska jordbruksmetoder i södra Sverige; av norrlänningarnas »flere och snällare hushållsbragder och handaslöjder, deras renlärigare och snyggar hemvister samt gildare och starkare byggnader, ja, också av deras redigare, nyttigare och varaktigare hemmans- och skogaiden» fann han för övrigt ådagalagt, att hans hembygds bebyggelse vore ej mindre utgammal än den sörländska. B. fullföljde emellertid ej länge själv sina jordbruksreformatoriska försök. Den 30 maj 1749 föredrogs i kanslikollegiet en supplik, vari han tillkännagav sin avsikt att flytta till sin hembygd och anhöll om en rekommendation till en lärarbefattning i antikviteterna vid gymnasiet i Härnösand, vilken också beviljades honom. Att han (före sin död nästa år hann återvända till hembygden, är visst, men huruvida han kom att där utöva någon lärarverksamhet, är ej bekant.

Den lilla skrift »om oksleträns store gagn och förmån», varur ovanstående notiser om B:s praktiska projekt hämtats, ger snarast en bekräftelse på den bild av den ståndaktige Rudbeckianen, som Dalins satirer hugfäst i eftervärldens minne: det är samma från allt samband med verkligheten lösta spekulationer och samma bygdepatriotiska hänförelse, som här nästan överskrida karikatyrens gräns. Även stilistiskt är skriften ett typiskt prov på den förkonstling och svulst, vari hos B. inspirationen från fornsagorna så småningom slog över och som förevigats av det Dalinska skämtet. Det vore dock orätt att låta dessa skuggsidor i B: s andliga utrustning och verksamhet ensamma bestämma bilden av hans livsgärning. Kanslikollegiet vitsordade vid hans avskedsansökan, att han i sitt kall givit »besynnerliga prov på flit och' verksamhet». Medan rådvillhetén inför nya vetenskapliga strömningar förlamade mera begåvade kollegers alstringskraft och omgivningen såg ned på, ja, rentav motarbetade hans strävanden, skapade han också i sina »Kämpadater» ett verk, som kan göra anspråk på ett om än blygsamt rum vid sidan av det tidigare 1700-talets stora samlingspublikationer. Historiskt sett är »Kämpadaternas» betydelse ej ringa. Då tiden åter fick öra för sagornas stämningsvärden, var det B:s tolkningar, som för en hel generation med Atterbom, Geijer och Tegnér i första ledet öppnade deras värld. De voro också väl skickade därtill. Ty den hängivenhet, som bar B:s livsverk och dämpad av sagornas stränga form gav lyftning åt »Kämpadaterna», var trots all okritisk naivitet besläktad med den stora romantiken under 1800-talets förra halvt.

Av B: s författarskap nådde endast en del offentligheten; flera arbeten, som han omtalar som färdiga eller nära avslutade, hunno aldrig bli tryckta. Endast en del av. B: s manuskript ha blivit bevarade i offentliga samlingar. Vitterhetsakademien äger jämte några sagoöversättningar hans »Examen runicum», ett större arbete, som utförligt refererades i Hamburgische berichte von den neuesten gelehrten sachen 1737. I K. biblioteket märkes en andra utskrift av »Examen runicum», en avhandling »De Fornjotidis, Hyperboreorum aboriginibus», en »Kart berättelse om de forne swears, giöthers, nordbaggars samt islsendares jordafärder* eller begrafningar», en »Afritning och uttydning på finska calende-stafwen», avkopieräd i en Rålambska samlingen tillhörig volym (fol. n: o 447) samt ett par översättningar av sagor. Av B: s person-och sakregister till sagolitteraturen synes endast ett ganska ofullkomligt utkast ha blivit bevarat i Uppsala universitetsbibliotek (sign. G. 83 f.); av den åtföljande citatförklaringen framgår, att excerperingen omfattat ett nittiotal sagor. Huvuddelen av B: s papper hava medföljt honom till Norrland vid hans återflyttning dit 1749. Om deras senare öden är intet känt.

Författare

B. Boethius.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Avskrifter ur de Biörnerska samlingarna ingå i N. "R. Broocmans samlingar i K. biblioteket. Ett antal strödda brev från B. finnas i de större! arkiven och biblioteken.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Dissertatio academica de Svedia boreali. Sthm 1717. 12: o (3), 46, (2) s. (Diss. Upps., prees. J. Hermanson; variantuppl. Upps.-1717. (6), 46, (2) s.) — Prodromus tractatuum de geograpMa Scandinavias veteri[s] et historiis Gothicis: exhibens succinctum judicium de Scythiae, Svethiisc et Gothiae etymo, ut et runarum in cippis Helsingicis ac Medel-padicis inventarum aetate, usu atque explicatione. Sthm [1726]. 4: o (4), 48, (6), (1) s. [Senare afd. s. 29—48 under titel:] De setate, usu et genuina explicatione runarum, quas in provinciis Suethise borealibus, Helsingia et Medelpadia reperiuntur. [Med anledn. av O. Celsius tolkning av ett antal runinskrifter från Medelpad i Acta literaria Sueciaj, 1724, s. 577—578, och A. Celsius, Cippi runici in Medelpadia, Suecia; provincia boreali, delineati, ibid., 1725, s. 14—15; efterföljdes av O. Celsius, Runa; Medelpadicse ab importuna erisi breviter vindicatas, Upps. 1726; följdskrift se följ.] — Epistola responsoria ad virum clariss. dom. Olavum Celsium ... de ejusdem, dubiis circa delineatiönem et explicationem runarum. [Sthm] 1726. 4: o 39, (1) s. [Följdskrift: O. Celsius, De monumentis quibusdam runicis epistola ad amicum, Upps. 1727; jfr föregående.] — Dissertatio epistolaris de Stockholmise antiqua; situ, norriine et legibus ... ad .. . Johann Rosenstolpe, C. H. Wattrang, L. Ehrenstam .. . Sthm 1731. 4: o 20 s. — Nordiska kämpa dater i en sagoflock samlade om forna kongar och hjältar ... [Även latinsk titel:] Volumen historicum continens variorum in orbe hyberboreo antiquo regum, heroum et pugilum res praeclare et mirabiliter gestas . . . Sthm 1737. Fol. Skild paginering, tills. 785 s. — Kurtze und in Eil entworfene Beweis-griinde, dass unsere Böta und Runsteine einerlei und aus dem heidnischen Altertum her sind; zu Beleuchtung eines unlängst zu Upsal erblikten Pro-gramma (Hamburg. Berichte von den neuesten gelehrten Sachen, 1738, s. 145—148, 153—156, 501 o. följ.). — Kleine Observationes zur Aufnahmet der Wissenschaften (ibid., s. 649 o. följ.). — Inledning till de yfverborna götera gamla häfder, särdeles götiska språkets förmån och sagornas kjänne-dom. [Även latinsk titel:] Introductio in antiquitates hyperboreo gothicas, prassertim praerogativam linguae et cognitionem historiarum gothicarum. Sthm 1738. Fol. (12), 219 s. — Alfvarsamma frågo tankar om en publjk satyrist, särdeles om billigt swar till auctoren af Arngrims vishets prof. Schiffbeck [= Sthm] 1739. 4: o (4) s. (Anon.) — Ein Madrigal, welchesl zwar ehemals verfertiget [von Posselt], nun aber bey Gelegenheit etwas yerändert appliciret worden auf Ulle Berserks Unge. [Sthm 1739.] 4: o1 (4) s. (Anon.; liksom föreg. riktad mot O. v. Dalin; jfr texten.) — Nordisk hjälta prydnad af gullringar dem mann fordom burit, så vväl på armar och' händer som fingrar, jämte bifogade figurer i mögjeligaste kårthet beskrefwen. Sthm 1739. 4: o (8), 76 s., 3 pl. —¦ Specimen historico geographicum descrip-tionem Gotunheimise seu gigantearum terrarum quas in Suethia boreali olim sitas fuerunt succincte exhibens. Maximam partem excusum ann. 1721. Sthm 1741. 4: o (4), 96 s. (Till största delen tryckt 1721, men utg. först' 1741.) —¦ Cogitationes critico philologicas de orthographia linguse svio gothica? tam runica quam vulgari a corrupto medii aevi stylo vindicanda; occasione' amicaj disceptationis de pronominum tu et illi rectiore svedica scriptione per du et de quam tu et the; quibus accesserunt non modo brevis expositio1 convenientias runarum gothicarum cum litteris ebraicis grascis et romanis, sed et specimen extemparale harmonia; lingvaj moeso et scando gothicas; prasfixis prolegomenis de initiis et migrationibus gentium scando gothicarum. Sthm 1742. 4: o (32), 141, (3) s., 1 pl. — Schediasma historico geographicum' de Varegis, heroibus Scandianis et primis Russiaa dynastis. Sthm 1743. 4: o (4), 179, (2) s., 1 gravyr. Omtr. i J. Oelrichs, Danise et Sveciae litterata; opuscula, T. 2, Bremen 1776, s. 453—660. — Vergleichung der beiden dem Ansehen nach unter sich streitenden Rechnungen in der genealog gischen Folge des schwedischen Königs Olof Skötkonung (Hamburg. Vermischte Bibliothek, Bd 1, 1743, s. 198—203; utdrag ur en tillämnad men ej utg. Historia critica scriptorum septentrionalium). — Anmärkningar om oksle träns store gagn ock förmån samt om vissa hemans sysslor åi åker, äng och mark. Sthm 1747. 39, (1) s. (Anon.) — Utdrag af ett bref till cammarherre gr. Thor Bonde i julio 1747 ang. oriktigheten af then1 nyligen påstådde Östersjö-högden som skal redan 1100 e. Chr. börd hafv» stådt öfver thenne tids vattenbryna til 16 alnar samt altså merendels öfver Stockholm och flera Sveriges strandorter af thylik högd (Stockholms veckoblad, 1748, N:o 17—19). — Utdrag af et vidlöftigt bref til... Carl Fredric Piper angående vidare anmärkningar emoth then stora vattuminskning; som någre thenne tid hafva påstått vara fordom skedder och ännu böra' hållas före altjemt ske och framhärda. Sthm 1748. 4: o (8) s. — Svea rikens hävda ålder upvisader med en sago och röno reda om nordiske länders så1 fornare som senare åboning, strandvidd och östersjö-högd med tillökning av et brev om finnars, lappars och samojeders ursprung från samaritanske israeliter. Sthm 1748. 4: o (20), 210, (12) s., 1 pl. — [Brev och memorial' från B. till Gustav Bonde rörande de antikvariska studierna] (C. Trolle-Bonde, Anteckningar om Bondesläkten. Riksrådet grefwe Gustaf Bonde, 2, 1897, s. 152—185).

Handskrifter: se texten.

Källor och litteratur

Källor: Skrivelser till kanslikollegiet från sekreteraren i antikvitetsarkivet samt från kollegiets tjänstemän och från författare, kanslikollegiets' prot. och dess skrivelser till K. M:t 30 mars 1734 och 28 sept. '1744, allt i RA; mantalslängder och jordbok för Stockholms län 1747, kammararkivet; brev från B. till Olof Celsius m. fl. (sign. R. 555),. UB. — Notiser i förord och dedikationer till B:s ovan nämnda skrifter; Brefwäxling imellan ärkebiskop Eric Benzelius den yngre ock. . . censor librorum Gustaf Benzel-stierna, utg. af J. H. Liden (1791); N. Ahnlund, Sundsvalls historia, 1, 2 (1921); A. Blanck, Den nordiska renässansen i 1700-talets litteratur (1911); dens., Geijers götiska diktning (1918); M. Lamm, Olof Dalin (1908). — Se i övrigt: E. L. Rathlef, Geschichte jetzlebender Gelehrten, 5 (1742) med utförlig, säkerligen av B. själv meddelad lista på B: s tryckta och otryckta' arbeten.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Eric Julius Biörner, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18253, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boethius.), hämtad 2019-01-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18253
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Eric Julius Biörner, urn:sbl:18253, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boethius.), hämtad 2019-01-17.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se