Meriter

Björck, Erik, f. 13 jan. 1668 i Köping, d 21 aug. 1740 i Falun. Föräldrar: rektorn vid Köpings skola, sedermera kyrkoherden i Björskog Tobias Andreæ Björck och Magdalena Rudelia. Genomgick Västerås läroverk; student i Uppsala 2 mars 1687. Kallades av konungen till predikant vid svensk-luterska församlingen i Amerika och undergick förhör i maj 1696; prästvigd av ärkebiskopen 11 maj s. å.; avreste från Sverige aug. s. å. och anlände till Amerika i medlet av år 1697; pastor vid kyrkan på Tranhuk eller i Kristine församling, där han höll inträdespredikan 11 juli s. å.; tog avsked från pastorsämbetet 1 maj 1713; prost över de svenska församlingarna i Amerika 12 aug. s. å.; erhöll våren 1714 meddelande, att han genom K. fullmakt, dat. Timurtasch 28 maj 1713, utnämnts till kyrkoherde i Falun; avreste från Amerika 29 juni 1714 och ankom till Falun 8 dec. s. å.; installerad i ämbetet av biskop M. Iser 1717. Förklarades för fil. magister 1 apr. 1721 och fritogs från skyldigheten att presidera vid prästmöte.

Gift 1) 6 okt. 1702 med Kristina Stalcop, f. 19 apr. 1686, d 16 mars 1720, dotter till lant- och handelsmannen Peter Stalcop i Pennsylvania; 2) 18 jan. 1722 med Sara Elvia, f. 1669, d 31 okt. 1725, dotter till prosten Gustav Johan Elvius i Rättvik och förut i äktenskap förenad med handlanden D. Behm i Gävle, handlanden J. Erdtman i Västerås och rådmannen Simon Åberg därstädes.

Biografi

Redan i barnaåren röjde B. »icke allenast prov av en stor och ogemen kvickhet utan ock en särdeles älskansvärd böjelse till dygd och gudsfruktan». Vid sex års ålder fick han informator, och åtta år gammal inskrevs han i Västerås trivialskola (1676). Snart nog faderlös, nödgades han draga sig fram som informator, först vid läroverket och sedan vid akademien, och kom på detta sätt i Jesper Swedbergs hus som preceptor för dennes son och tvenne hans brorsöner. Denna anställning blev avgörande för B:s framtid. Den lilla luterska svenska kolonien i Nya Sverige, på båda sidor om Delaware, hade, inklämd som den var mellan kalvinister och kväkare, vänt sig till hemlandet med bön om hjälp i sina religiösa bekymmer. Swedberg tog sig an denna fråga och vann konungen för Pennsylvaniasvenskarnas sak. Den 18 febr. 1696 ålades ärkebiskopen att utse ett par lämpliga präster att avgå till Amerika. Valet föll i första hand på Andreas Rudman, och vid dennes sida ställdes på Swedbergs förslag B. Till dessa båda slöt sig en tredje teolog, Jonas Aurén, vilkens egentliga uppgift skulle vara att hemförskaffa närmare upplysningar om det fjärran landet. Utrustade med penningar och en för utdelning avsedd riklig sändning religiös litteratur, avseglade de unga prästerna i aug. 1696 från Sverige men nödgades dröja över vintern i London. De funno, här en beredvillig befordrare i den svenske residenten Kr. Leijoncrona. Närmast gällde det att utverka den engelske konungens tillstånd till resan och hans pass, vilket även efter en del svårigheter lyckades. Den 4 febr. 1697 stego B. och hans följeslagare ombord på ett skepp, vilket efter att ha anlupit ett antal hamnar i Kanalen 23 mars styrde västerut. Den 31 maj sågs land för första gången. Både B. och Rudman ha efterlämnat skildringar av den långa sjöresan, som fördröjdes genom upprepade växlingar mellan stiltje och svår storm — »då bönen var vår föda». Eljest fick man hålla tillgodo med kött, »helt grönt av salt», och ärtor varje, dag, och snart nog bjöds endast gammalt vatten, som väckte längtan efter det goda dubbelölet i Stockholm. B. sjuknade i svårt sting i högra sidan men kom sig, sedan han låtit åder och av vänliga människor förhjälpts till en sundare dryck. När resenärerna 4 juni åter satte foten på fast mark, fick man se dem »skala kring, som man vet ungboskapen först om våren, när the slippa ut». Ej mindre välkomnades efter den magra skeppskosten den provinsiellt robusta gästfrihet, varmed guvernören över Maryland undfägnade de svenska främlingarna, liksom även de tvenne mansbördor med åtta slags åtskillige drycker, han jämte tjugu rdr gav dem till hjälp på den fortsatta resan. Den 24 juni sammanträffade B. och hans kamrater för första gången med svenska kolonister. Sedan de därpå uppvaktat vice guvernören i Philadelphia — »en liten vacker stad, mest av thet ogräset qväckrar uppbyggd» — börjades arbetet på allvar. Den 30 juni hölls en andaktsstund med svenskarna i det ena av de små kapell, som funnos i kolonien, Vicacoa, den 2 juli i det andra, Tranhuk. Rudman såsom den först utsedde valde till sitt verksamhetsområde Vicacoa, som låg närmast Philadelphia, och B. flyttade alltså till Tranhuk. De svenska luteranerna hade i sin strävan att hålla sig fria från besmittelse av de kringboende kväkarna samlat sig till andaktsövningar under ledning av ett par av sina egna, av vilka den i Stockholm födde Karl Springer var den främste, men eljest låg allt församlingsliv nere. Det syntes de svenska prästerna nödvändigt att genast få nya kyrkor. Största svårigheten därvid var att i de vidsträckta, av floden sönderdelade församlingarna vinna enighet om kyrkornas plats. Först kom man i gång i B:s församling, där man stannade för den gamla huvudplatsen Kristina, på flodens östra sida. Grunden lades 28 maj 1698, templet invigdes 4 juli följande år och kallades efter invigningssöndagen Helga trefaldighets kyrka. Murarna voro av gråsten och kalk, husets höjd var tjugu fot, ett tunnvalv av trä var slaget över det sextio fot långa och trettio fot breda kyrkorummet, vilket var helt vitrappat; predikstol och korskrank med svarvade stolpar, båda av valnötsträ, samt bänkar utgjorde en blygsam, början till en eljest ännu saknad inredning och skrud. Kyrkobygget, som naturligtvis länge tyngde församlingens ekonomi, hade möjliggjorts genom stor och allmän offervillighet, men företagets planläggning och ledning få helt visst tillskrivas B.; som sin främste medhjälpare nämner han Springer. Även för kyrkobyggnaden i Vicacoa kom B. att spela en viktig roll. Tvisterna om platsen för kyrkan blevo där ännu häftigare än i hans egen församling, och först sedan Rudman sökt B: s hjälp och denne straffat tvedräktsandan i en allvarsam predikan om Kristi tårar, beslöt sig församlingen att hänskjuta avgörandet till de svenska prästerna. I församlingsarbetet lade B. och hans kollega största vikten vid undervisningen. De från Sverige medförda böckerna utdelades, och nya efterskrevos. Genom täta husförhör följde själasörjarna sina församlingsbors framsteg. Kyrkosången, som av kväkarna ansågs syndig och som fått förtvina även i de luterska församlingarna, återupplivades.

Överhuvud efterlämnar vad vi erfara från den svenska kolonien i regel intrycket av framgångsrikt arbete och förtroendefullt samliv. B:s brev till hemorten röja en frisk mottaglighet för de nya intrycken och rymma ej få iakttagelser av intresse. Ekonomiskt syntes honom utsikterna även ljusa, men han tvekade ej — liksom även Rudman — att sätta sina fördelar i andra hand, då det gällde det stora verket, kyrkobygget; uppförandet av prästgårdar, som alldeles saknades, sköts sålunda undan till en oviss framtid. B. blev emellertid alltmera hemmastadd. »Mitt särdeles tillstånd», berättar han, »är så vida ändrat, att en vacker mans barn av min församling, nu på sitt 16: de år, Kristina Stalcop kallad, har igenom sine ärsamme åtbörder och besynnerlig kvickhet i allehanda ting omsider bundit mitt sinne till sig, ehuru hon för sin blygsamhet till mig och mitt ämbete till en tid sig hövligen undandrog, men mer mig therigenom rörde, till thess hon igenom skrivelse, som hon så svenske som engelske kan, övervunnen samtyckte.» Kristina Stalcop tillhörde en ansedd, burgen familj, och B. fann hos hennes anhöriga ett gott stöd. I Rudman ägde B. en förtrogen vän ända till hans död (1708), och likaså blev han nära förbunden med Andreas Sandel, vilken 1702 avlöst den sjuklige Rudman i Vicacoa. Såsom redan antytts, såg B. vid sin ankomst till Amerika med halvt fientlig misstänksamhet på de främmande trosbekännarna därstädes, och dessa mottogo de svenska prästerna med liknande känslor. Vid närmare bekantskap utjämnades dock motsättningarna, och den första avsöndringstendensen avlöstes av ett förtroendefullt samarbete, vilket tvivelsutan ägde stort värde för de isolerade svenskarna.

Idyllen i den lilla kolonialförsamlingen kunde dock ej helt räddas från störande slitningar. Striderna om kyrkornas förläggning hade väsentligen härrört från de väster om Delaware, i New Yersey bosatta kolonisterna, vilka icke fått någon kyrka på sin sida om floden. Efter att en tid ha givit sig till freds, anställde de (1702) på eget bevåg en präst och byggde en kyrka, »ett beklageligit uppror», som var kännbart både för de ännu ej skuldfria äldre kyrkornas och dessas prästers ekonomi samt efterlämnade mycken bitterhet, ej minst hos B. En annan strid hade B. att utkämpa med sin och Rudmans reskamrat Aurén. Denne hade mot den ursprungliga avsikten dröjt kvar i Amerika och där övergått till sabbatarianernas sekt, vilken ansåg lördagen vara den rätta vilodagen. Sina nya åsikter sökte han befrämja genom en efter dessa inrättad almanack, »Noae dufwa», mot vilken B. polemiserade i en traktat, kallad »A litle olive leaf, put in the mouth of that so called Noach's dove». Aurén blev längre fram kallad till präst i den separerande New Yersey-församlingen och fortsatte även framdeles att bereda B. åtskillig förtret. Med åren kändes även de oordnade avlöningsförhållandena tryckande, för B. Efter skarpa påminnelser genomdrev han väl, att prästgården färdigbyggdes (1710), men även hans löneinkomster, som alltför mycket voro beroende av församlingsmedlemmarnas goda vilja, blevo otillräckliga för den växande familjen. Den första beredvilligheten vid kyrkobyggnaden avlöstes jämväl av en tröghet vid gemensamma företag till församlingens fromma, som mången gång avlockade B. skarpa ord. Trots de misstämningar, som måste förorsakas av dylika svårigheter, förblev förhållandet mellan B. och hans församling i stort sett obrutet. Men givetvis var det under rådande omständigheter för honom välkommet, då möjligheten att som kyrkoherde i Falun återvända till fäderneslandet öppnades. Avskedet från den församling, han från grunden nyorganiserat, blev emellertid påkostande på båda sidor, och B:s hustru kunde icke utan saknad lämna hembygden. I Nya Sverige bevarades B:s namn i minnet, och långt efter hans avresa började man sin tidräkning med den stora nydaningen under hans tid. — Om B: s verksamhet i Falun är betygat, att han även där visade sig som en from, arbetsam och nitälskande lärare, exemplarisk både i lära och leverne, men det antydes även, att hans fromma nit skaffat honom ovänner. Särskilt ivrade han för sabbatens helgd. En hans predikan över detta ämne år 1725 föranledde en landshövdingens förordning om särskild vakthållning på sön- och högtidsdagar. — B: s son Tobias E. Björck »Americano-Dalekarlus» disputerade 1731 under A. Grönwalls presidium »De plantatione Ecclesise Svecanse in America».

Författare

B. BOËTHIUS.

Tryckta arbeten

Tryckta skrifter: A litle olive leaf, put in the mouth of that so called Noach's dove, and sent home again to let her master know, that the waters are abated off the face of the ground, and that for the sake of Jesus Christ, whose servant to the end of my lif i shall endavour to be. {Om denna traktat, som utgavs i polemik mot en skrift av J. Aurén, »Noae Dufwa», se nedannämnda arbete av Acrelius, s. 374, samt texten ovan.] — Ett ömt fast än enfaldigt fahr-wähl af en ringa herde för Christi späda hiord wid Christina stränder i Pennsilvanien och America nedlagt, tå han. .. tog sitt afsked från them sielf-tijonde, som skiedde den 29 junii 1714... Sthm 1715, 4: o (4) s. Omtr. i E. Hammarström, Äldre och nyare märkwärdigheter wid St. Kopparberget, Saml. 4, 1792, s. 85—87. — En råds-eller justitiaspredikan wid tiliälle af den emellan bergslaget och borgerskapet träffade föreningen den 26 jan. 1721. [Omnämnd av Hammarström, 4, s. 84.] — Predikan på 20 söndagen efter Trinitatis: öfwejr sabatens ohelgande med resor och husholls syslor, handel och wandel, skrik och swärmande på källare och öhlkrogar. 1725. [Omnämnd ibid., 2, s. 125.] — En ächta jubel-högtid i ett förnämt samqväm firad, tå råd-mannen. .. Johan Näsman med sin älskeliga maka... Catharina Olofs-dotter af sitt ächtenskap på det femtionde åhret begingo thess åminnelse dag med glädie och tacksäjelse thetta åhr 1727 trettondedagen här i Falun. Sthm 1727. 4: o'25, (1) s. — Här är thet arbete, tu för mig har at giöra... [Likpredikan över] postinspectoren och rådmannen herr Erich Siöberg... år 1739, thet tredie adventet eller 16 decemb. . . Sthm u. å. 4: o 64, (4) s.

Källor och litteratur

Källor: Skrivelser från B. i Handel och sjöfart: kolonier, Nya Sverige, RA, och Engeströmska samlingen B. x: 1: 63, KB; Biographica, RA. — The records of Holy Trinity (Old swedes) church, Wilmington, Del., from 1697-to 1773, transl. by H. Burr (1890); Diary of A. Rudman, transcr., transl. and ed. by L. Anderson (German american annals, 1906—07). — Likpredikningar av A. Sandel över Kristina Stalcop (1720) och' över B. (1753); I. Acrelius, Beskrifning om de swenska församlingars forna oclh närwarande tilståhd uti det så kallade Nya Swearige (1759); E, Hammarström, Äldre och nyare märkwärdigheter uti St. Kopparberget, 1—4 (1789—92); T. Cam-panius Holm, Beskrifning om provincien Nya Sverige (1702); J. Fr. Muncktell, Westerås stifts herdaminne, 2 (1844); O. Norberg, Sv. kyrkans mission vid Delaware i Nord-Amerika (1893); J. Swedberg, America illuminata (1732).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Erik Björck, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18276, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOËTHIUS.), hämtad 2024-04-30.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18276
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Erik Björck, urn:sbl:18276, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOËTHIUS.), hämtad 2024-04-30.