Meriter

Björkquist, Manfred, f. 22 juni 1884 i Gideå. Föräldrar: kyrkoherden Jonas Erik Björkquist och Anna Sofia Klementine Aurén. Intogs i Härnösands h. allmänna läroverk ht. 1896; avlade mogenhetsexamen därstädes 5 juni 1902; student i Uppsala ht. s. å.; fil. kand. 14 sept. 1905; fil. lic. 15 apr. 1909; har företagit studieresor till Tyskland 1906, Danmark 1909, Italien 1913 och England 1920. Lärare vid universitetets pedagogiska övningsskola läsåret 1906–07; har fr. o. m. år 1909 företagit talrika föredragsresor i Sverige, Norge och Danmark; redaktör och ansvarig utgivare av Vår lösen sedan 1909; föreståndare för Norra Ångermanlands folkhögskola 1 nov. 1910–30 nov. 1913 samt tillika för lantmannaskolan därstädes 1 nov. 1911–30 nov. 1913; e. o. lärare vid Norra Ångermanlands folkhögskola och lantmannaskola tre och en halv månader av läsåret 1913–14; suppleant i Svenska kyrkans diakonistyrelse sedan 1915; sekreterare i Sigtunastiftelsens styrelse och ledare av dess verksamhet 24 okt. s. å.; tog jämte fröken Ida Norrby initiativ till Hemskolan i Uppsala 1916; tjg. rektor vid Sigtuna folkhögskola 31 okt. 1917; rektor därstädes 9 febr. 1918; lekmannaombud för ärkestiftet vid kyrkomötet 1920; tryckfrihetsombud för Stockholms län s. å.; ordförande i Sveriges kristliga studentrörelses styrelse 1923; medlem av ett flertal kyrkliga föreningars styrelser. HedLÖS 1912; RNO 1913; teol. hedersdoktor 18 sept.. 1923.

Gift 2 juni 1915 med Bellie Rut Sofia Kjellén, f. 26 maj 1894, d. 14 dec 1973, dotter till professorn Johan Rudolf Kjellén.

Biografi

Efter språkliga, filosofiska och pedagogiska studier i Uppsala och Jena framträdde B. 1908 med skriften »Kyrklig folkhögskola. Ett program». I denna yrkas, att den traditionella folkhögskolans arbetsordning skall utökas med tre nya »skolämnen»: studium av religiösa personligheter, karaktärspedagogik och huvuddragen av den sociala rörelsens historia och nuvarande läge. Mot framträdande farhågor för en ny »partiskola» hävdade B., att hans strävan innebure ett efter nutidens religiöst-etiska situation anpassat förverkligande av den Grundtvigska skolans innersta syften (»Religionsundervisningen i folkhögskolan», 1913). B. har sedermera även praktiskt fått genomarbeta sitt program. Lidelsefullt bekämpande »partidövheten och partisuggestionen» och strävande efter vidhjärtad saklighet i sin undervisning, har han småningom tillvunnit sina idéer erkännande bland folkhögskolemännen.

Mera uppmärksammad har B. blivit såsom en av ledarna för de s. k. »korsfararna», ett femtital studenter inom Uppsala kristliga studentförbund, som, eggade av studenternas tidigare insatser i folkbildningssyfte, under sommaren 1909 företogo predikoresor till omkring 245 församlingar. B: s erfarenheter av den sedliga upplösningen i industrialismens släptåg och av den växande sociala spänningen hade kommit honom personligen att omfatta tanken på en kyrkans insats för moralisk nybildning och, social försoning. Han inspirerades därvid av Rudolf Euckens kamp för en ny livssyntes och Friedrich Försters rehabilitering av askesen som uppfostringsmedel men framför allt av de gammaltestamentliga profeterna såsom förkunnare i handling av de sedliga kraven. I B:s uppträdande kan iakttagas en av pietism och humanism färgad prästgårdskulturs reaktion mot den av industriella och ekonomiska intressen ensidigt behärskade och därför andligen utsugna storstadskulturen. — »Korståget» blev början till »den ungkyrkliga rörelsen», som fick sin stödjepunkt i »Kyrkliga frivilligkåren» i Uppsala hösten 1909 samt sitt idéorgan i tidskriften Vår lösen (»Sveriges folk — ett Guds folk») fr.o.m. dec. samma år. Det upprepades följande somrar i olika former (föredragsturnéer, arbetardiskussioner, ungdomskurser, skriftspridning) under tillslutning av studenter även från Lund och Stockholm, där liknande »frivilligkårer» bildades, samt från Göteborg. Rörelsens innebörd och syfte formulerade B. i »Kyrkotanken» (1909, tredje upplagan 1916) sålunda: »Vår folkkyrka skall bli en lutersk andekyrka, där alla individer skola leva sitt eget religiösa liv men på samma gång folkets. Kyrkan skall ej binda samman de enskilda med lagar och lärors tvång, men de enskilda skola finna varandra i fri gemensamhet.» I detta kyrkoideal, som framför allt vill vara en appell till vilja och arbete, har B. sammansmält en rikedom av tankar och impulser: J. A. Eklunds »församlingssinne», Natan Söderbloms »lekmannakyrka» med utrymme både för de fria kulturskapelserna, vetenskap och konst, och de sekteriska rörelsernas religiösa behov, Einar Billings tolkning av luterdomens religiösa grundtankar och hans historiemetafysik, kyrkosynen i Ibsens Brand. Mera avlägset påverkad är B:s kyrkotanke av föregående och samtida statligt-nationella strävanden (, Rudolf Kjellén, Gustav Sundbärg).

Typiska konsekvenser av B:s samhällsåskådning äro: 1) Meningsyttringen (i Sv. Tidskrift) under striden om den religionshistoriska professuren i Lund 1912: Från kyrklig synpunkt kunna ej ställas »andra krav på de sakkunniga än att de samvetsgrant pröva de sökandes rent vetenskapliga förtjänster». Med detta inlägg vidgade B. klyftan mellan sig och särskilt den västsvenska ortodoxien, samtidigt som det framkallade ett skarpt angrepp av Vitalis Norström, vilken i B:s »formalism» såg följden av ett för trångt vetenskapsbegrepp. 2) Förklaringen angående det kristna kärleksbudet och staten: Rätten får aldrig vika för rättslöshet. »Det är även från kristlig synpunkt bättre att hävda rätt med våld än att låta orätten triumfera.» Rättsordningen inom ett land vilar icke på säkrare grund än på den sedligt-religiösa personlighetskulturen. Den internationella - rättsordningen skall i påfrestningens stund sväva i luften, om den ej underbygges av kyrkor, som förstått att väcka själva folkpersonligheterna till ett starkt pliktliv. »Ju mer ett folk vinner klarhet över sina resurser och sitt väsen och ur detta väsen och sin historia inför Gud vinner klarhet över sin kallelse i världen — desto stadigare bygger det folket på världsfreden» (»Kyrkan, kriget och nationalismen», 1914). 3) Den av B. m. fl. vid 1920 års kyrkomöte framlagda motionen »om åtgärder för vidmakthållande och stärkande av kyrkans medbestämmanderätt i vissa frågor», vilken vann kyrkomötets bifall.

B:s betydelse för »den ungkyrkliga rörelsen» vilar icke minst på hans symbolbildande förmåga — hans lyckliga gåva att finna samlingsparoller och att förkroppsliga sina tankar i symboliska handlingar och institutioner. Denna tendens har fått sitt mest kända utslag i den av B. och hans kollega vid Norra Ångermanlands folkhögskola fil. doktor Per Stolpe år 1912 igångsatta »nationalinsamlingen till försvaret». Sedan ett försök till förening med den strax efteråt startade Pansarbåtsföreningen strandat på grund av B:s vägran att uppställa byggandet av en F-båt som villkor för gåvan, ställdes de genom den Björkquistska insamlingen influtna medlen, över 350,000 kr., till K. M:ts förfogande för skapandet av en luftflotta.

B:s nuvarande verksamhet är knuten till Sigtunastiftelsen, som enligt sina stadgar har till uppgift »att stödja och bereda hem åt frivilligt arbete för lutersk tro och kyrklig bildning i vårt Jand». Stiftelsen har upprättat folkhögskola och hospitium i nyuppförda byggnader, vilka även rymma kapell och bibliotek, och har öppnat lokaler för svenska kyrkans lekmannaskola (fr. o. m. hösten 1923) samt mera tillfälligt för ett flertal privata och offentliga sammankomster av mycket olika art.

Bland B:s skrifter må, jämte uppsatser i Vår lösen och andra svenska, norska, danska och tyska tidskrifter, ytterligare nämnas: »Ridderlig kamp» (1912), »Mod till samling» (1915), väsentligen upptagen i samlingsvolymen »För hjärta och tanke» (1923), »En bok om självständighet» (1916), »En bok om dödens mening» (1918), »I den andliga krisen» (1919; även på danska) och »Ny ungdom» (1922), av vilka de flesta utkommit i nya upplagor. Det mest genomtänkta uttrycket för hans åskådning synes hittills vara uppsatsen »Individualism och kyrklighet» i »Mod till samling». — B. har även framträtt som översättare av filosofisk och pedagogisk litteratur.

Författare

B. Åkesson.

Källor och litteratur

Källor: Muntliga meddelanden; Vår lösen (1910 o. följ.); Lunds kristliga studentförbunä 1902—1912 (1912); Uppsala kristliga studentförbund 1901—1911 (1911); Pansarbåten Sverige. Minnesskrift över pansarbåtsinsam-lingen 1912—1917 (1917). — M. Björkquist, En bok om Sigtunastiftelsen (Sveriges kristl. studentrörelses skriftserie, 118, 1920); K. Fredeli, Korstågsrörelsen, dess mål och medel (Sveriges kristl. studentrörelses folkskrifter, 15, 1914); J. Melander, Sv. kyrkans lekmännaskola (För tro och tanke. Skrifter tillägn. Oscar Ekman, 1923); Vår kyrka från början av tjugonde århundradet periodvis skildrad, 1—3 (1911—1922).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Manfred Björkquist, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18307, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Åkesson.), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18307
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Manfred Björkquist, urn:sbl:18307, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Åkesson.), hämtad 2024-04-23.