Johan Beijer, von

Född:1606-05-10 – Tyskland (i Berlin)
Död:1669-09-13 – Stockholms stad, Stockholms län

Hovråd, Postdirektör


Band 03 (1922), sida 70.

Meriter

1. Johan von Beijer (tidigare Beier), f. 10 maj 1606 i Berlin, d. 13 sept. 1669 i Stockholm. Anställdes såsom kanslist hos Axel Oxenstierna 1632 eller 1633; medföljde denne till Sverige 1636; sekreterare i kommerskollegiet 22 dec. 1637; utnämndes till postmästare »här i riket, storfurstendömet och riket underliggande provinser» 15 okt. 1642 och erhöll fullmakt å denna befattning 2 jan. 1643; adlad under namnet von Beijer 18 febr. 1654; skildes från postverket 8 maj 1658; erhöll detsamma i arrende under titeln postdirektör 20 dec. 1662; hovråd 15 dec. 1668.

Gift 3 okt. 1641 med Margareta Weiler, dotter till assessorn i bergsamtet Hans Weiler.

Biografi

B. synes ha tillhört en välsituerad familji och ha åtnjutit en vårdad uppfostran och god utbildning vid skolor och universitet. Sitt fädernearv fick han aldrig tillgodonjuta, alldenstund den brandenburgska regeringen, troligen av missnöje över att B. gått i svensk tjänst, efter hans föräldrars död lade beslag på detsamma. Av Axel Oxenstierna blev B. under dennes vistelse i Tyskland använd i varjehanda kommersiella och diplomatiska uppdrag, bl. a. i samband med Pragfreden 1635. Även efter överflyttningen till Sverige 1636 fick han under sin fortsatta karriär åtnjuta rikskanslerns protektion. Såsom sekreterare (fr. o. m. 1637) i det under Klas Flemings chefskap nyinrättade men först på 1650-talet fullständigt organiserade kommerskollegium var B. under många år, i synnerhet efter Flemings död, den som egentligen, ensam bar upp verkets arbete. I handelsfrågor, särskilt dem som angingo kolonien, Nya Sverige, var han en av regeringens mest sakkunniga och anlitade rådgivare. Måhända var det B:s erfarenhet på detta område, som närmast föranledde hans utnämning till det ämbete, vid vilket han kommit att knyta sitt förnämsta livsverk, befattningen som postmästare för hela riket (1642). Sin sekreterarsyssla i kommerskollegiet bibehöll han allt fortfarande och åtnjöt därför 600 dir smt i årslön. De inkomster, som i hans nya ämbete beviljades honom, till en början på två år, utgjordes av de vid Stockholms postkontor utgående »brevpenningarna»; han skulle dock vara redovisningsskyldig för såväl dessa som de andra inom riket utfallande »postintäkterna». Såsom B:s ämbetsuppgift angavs att hålla hela postväsendet »uti sin kontinuerlige, stadige, tillbörlige och ordinarie gång» i enlighet med den postordning, som i sammanhang med hans utnämning utfärdades (1643); för detta ändamål utrustades han med vidsträckt kontrollrätt över verkets underordnade funktionärer, postförvaltarna ute i orterna och postbönderna. I samband med B:s ämbetstillträde infördes flera viktiga nyheter. Så t. ex. var han den förste, som uttryckligen förpliktades att sörja och ansvara även för privatbrevs befordran. Vidare skulle han av sina underlydande, särskilt i gränsprovinserna, infordra regelbundna rapporter över vad som hänt samt i viktigare utländska städer hålla korrespondenter. Av de ingångna rapporterna ävensom de meddelanden, som kommo från kansliet, skulle B. på svenska sätta ihop och trycka korta extrakter, som sedan genom postförvaltarna skulle spridas bland rikets invånare. Det ålades honom även att från utlandet, speciellt från Holland, inhämta uppgifter om varuprisen och varje vecka eller månad trycka priskuranter.

Dessa strävanden att använda postverket som kunskapare och nyhetsförmedlare kröntes med framgång tack vare B:s insikter, energi och goda förbindelser. Redan 1643 och 1644 trycktes ett antal mindre »extraktskrivelser», och från 1645 utkommo sådana under namnet »Ordinarie post tijdender» regelbundet en gång i veckan till år 1651, då de antagligen upphörde för att sedermera förnyas under andra namn. Utom dessa tryckta »avisor» har B. även införskaffat och låtit sprida mängder av handskrivna; ofta finner man honom uppkallad i rådet för att referera de utländska berättelser, han bekommit, eller för att få sig ålagt att i utlandet ge spridning ur svensk synpunkt av betydelsefulla politiska fakta. Även övriga grenar av sin förvaltning har B. otvivelaktigt skött med kraft och skicklighet, och postväsendet utvecklades trots alla de svårigheter, som särskilt krigen lade i vägen för posttrafikens lugna fortgång, under hans ledning i betydande grad. Den norra postlinjen till Finland utsträcktes och fick sin slutpunkt i Åbo, en svensk postanstalt upprättades i Stettin osv. Också fick B. upprepade gånger erkännande, för den »flit, åhuga och försiktighet», han ådagalagt, och fick sina rättigheter till postintäkterna gång efter annan förnyade, senast intill 1 juni 1655. Men motgångar skulle icke utebli. År 1653 led B. av en sjukdom, som tvang honom att under några månader besöka de varma baden vid Rhen; han erhöll med anledning härav vikarie i sitt ämbete, tysken Andreas Law, med vilken han måste dela inkomsten. Ett svårare slag drabbade B., då genom ett K. brev av 8 febr. 1654 ledningen av postverket överlämnades åt en »general-riks-postmästare» och till denna förnämliga charge utnämndes riksrådet och hovmarskalken friherre Vilhelm Taube, med rätt för denne att uppbära brevpengarna i Stockholm. Drottning Kristina har tydligen velat använda postinkomsten som förläning åt en högt uppsatt ämbetsman men därvid, med den under hennes sista regeringsår vanliga nonchalansen, förbisett, att B. hade äldre anspråk på samma förmåner. Däremot var det uppenbarligen icke meningen att direkt såra B.; han blev just vid samma tidpunkt hugnad med adelskap (18 febr. 1654), och han skulle fortfarande, ehuru subordinerande under Taube, vara chef för Stockholms postkontor. Efter förhandlingar mellan B. och Taube avstod emellertid den senare från förläningen mot av B. utlovad ersättning. Snart uppstodo dock mellan B. och Taube tvister, som föranledde Karl X Gustav att i tämligen barska ordalag uppfordra B. att fullgöra sina ekonomiska förpliktelser. Om det var på grund av konungens missnöje över hans försumlighet i detta avseende eller av annan orsak — visst är, att B. 8 maj 1658 fullständigt skildes från postverkets ledning, vilken jämte rätten att disponera över alla postinkomsterna överläts åt Taube; icke heller postmästartjänsten i Stockholm fick B. behålla, utan denna gavs åt den förut nämnde Law, vilken nog i verkligheten blev den, som övertog B:s funktioner, medan Taube inskränkte sig till att uppbära inkomsterna.

Under de följande åren gjorde B. upprepade försök att återfå postförvaltningen, men då detta ej lyckades, började han (1660) konkurrera med staten genom att anordna egen postgång mellan Stockholm och Hälsingör; på grund av sin större snabbhet blev densamma mycket anlitad, bl. a. av drottning Kristina under hennes besök i Sverige 1660–61, emellanåt t. o. m. av regeringen själv. Efter upprepade klagomål av Taube utfärdade regeringen förbud mot B:s privata posttrafik, men då han icke desto mindre fortsatte densamma, ingrep Taube med våld, hindrade hans postryttare och fråntog dem deras brev. Härav uppkom en ny skarp kontrovers mellan B. och Taube, vilken fortsatte ända till den senares död (1662). En liknande tvist utspann sig mellan B. och den nye postmästaren i Stockholm H. G. Richter, vilken likaledes ingripit mot B:s enskilda postaffärer. Alla dessa motigheter, som säkerligen vållade B. åtskilligt ekonomiskt avbräck, förmådde honom att i talrika inlagor till rikskanslern M. G. De la Gardie beklaga sin nöd och samtidigt även föreslå medel till botandet av missförhållandena vid postverket. Inom regeringen hade man länge umgåtts med planen att bereda kronan inkomst av postväsendet i överensstämmelse med den egenskap av regale, som i 1660 års additament hävdats för detsamma, och Taubes död gav ett lägligt tillfälle att förverkliga denna, avsikt. Den 20 dec. 1662 avslutades mellan kanslikollegiet och B. ett kontrakt, enligt vilket B. under titeln postdirektör övertog postverket på arrende från och med 1663 års ingång. Arrendesumman bestämdes till 14,000 dir smt om året, varifrån B. dock skulle få avdraga beräknade postavgifter för K. M:ts och kollegiernas med fleras fribrev. B. skulle med sina medel bestrida omkostnaderna för postens befordran inom riket samt till Hälsingör och Hamburg och i gengäld åtnjuta de därav inflytande postpenningarna. Över postförvaltarna erhöll B. stor myndighet; han kunde t. o. m., om de visade sig försumliga, avsätta dem, dock endast med kanslikollegiets vetskap och samtycke. Kontraktet skulle gälla i tolv år; dock kunde B., om han efter tre år ej fann sig kunna fullgöra arrendevillkoren, begära moderation eller fullständig befrielse.

Det sista skedet av B:s verksamhet i postverkets tjänst blev mindre framgångsrikt än det föregående, delvis måhända på grund av hans högre ålder och minskade arbetsförmåga men till stor del nog på grund av den allmänna desorganisationen under Karl XI:s förmyndarregering. B. råkade ut för obehag och skarpt klander från allmänhetens sida, vilket föranledde regeringen att utfärda fridlysningsbrev för honom (1664). Därtill kommo ekonomiska missräkningar: ett hejdlöst missbruk av fribrevsrättigheten, allmänhetens underlåtenhet att erlägga postporton och andra omständigheter gjorde vinsten av företaget vida mindre, än beräknat var, både för B. själv och för kronan. Det låg därför i bådas intresse att få kontraktet upphävt, och det var också vad som faktiskt, om också icke formellt, skedde genom det K. brev av 15 dec. 1668, genom vilket B., samtidigt med sin utnämning till hovråd, fick sig anvisad för sin återstående livstid dels en årlig lön såsom hovråd av 1,500 dir smt ur postkassan, dels ytterligare 1,500 dir smt ur samma kassa såsom ett årligt »gratiale och beneficium». Arrendekontraktets upphörande innebar dock icke att B. upphörde med sin tjänst som postdirektör, utan han utövade den fortfarande till sin död (1669). Hans försök att få sina villkor ytterligare förbättrade hade då ej lett till något resultat, lika litet som kanslikollegiets arbete på att få postverket ordnat på mera fast grund.

B:s ekonomiska förhållanden synas under hans tidigare år ha varit ganska goda; så t. ex. finner man honom såsom långivare till män sådana som Jakob De la Gardie och pfalzgreven Johan Kasimir, han var ägare av flera gods på landet samt hus och tomter i Stockholm, bl. a. det, där postkontoret var inrymt. Den förmögenhet, han kan ha haft, tyckes emellertid ha blivit grundligt spolierad under hans senare år, måhända under de efter 1658 hopade motgångarna, framför allt troligen genom det misslyckade postarrendet. Ställningen var vid B:s död så brydsam, att hans begravning — han jordades slutligen i Storkyrkan — på grund av bristande tillgångar måste uppskjutas nära två år. För att lindra svårigheterna lät regeringen B:s änka och barn åtnjuta postinkomsterna under de följande åren, och då 1673 postverket efter flera års kaos bragtes på fötter, tillerkändes fru Beijer en årlig, pension å 600 dir smt, samtidigt med att sonen Johan Gustav Beijer erhöll fullmakt som postdirektör.

Författare

G. Jacobson.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Ett större antal skrivelser från B. finnas bevarade i Oxenstiernska och De la Gardieska arkiven samt i kanslikollegiets arkiv (handlingar angående postväsendet), alla i riksarkivet.

Källor och litteratur

Källor: Sv. riksrådets prot.; J. A. Almquist, Kommerskollegium (1912–15); T Holm, Sveriges allm. postväsen, 2–3 (1907, 09), samt anmälan av samma arbete av L. M. Bååth i Hist. tidskr. 1914; Minnesskr. vid invigningen af nya posthuset i Stockholm... år 1903 (1903); O. Sylwan, Sv. pressens historia till statshvälfningen 1772 (1896).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Beijer, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18427, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2019-08-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18427
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Beijer, von, urn:sbl:18427, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2019-08-20.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se