Eric Benzelius d.ä.

Född:1632-12-16 – Luleå församling, Norrbottens län (i Bentseby)
Död:1709-02-17 – Uppsala domkyrkoförsamling, Uppsala län

Präst, Teolog, Ärkebiskop


Band 03 (1922), sida 233.

Meriter

1. Eric Benzelius d. ä., f. 16 dec. 1632 i Bentseby (Bensbyn) i Luleå socken, d 17 febr. 1709 i Uppsala. Föräldrar: nämndemannen Henrik Jakobsson och Margareta Jönsdotter, båda av aktade bondesläkter, fadern från Kalix, modern från Luleå socken. Upptogs vid sju års ålder som eget barn av en frände, den förmögne rådmannen och handelsmannen Olof Pedersson i Uppsala; åtnjöt i dennes hem enskild handledning i studierna, vilken fortsattes några år, även sedan han, tidigt, inskrivits vid universitetet; disp. 8 apr. 1654 (Themata philologico-philoso-phica exhibentia doctrinalium signorum naturam in genere rudi penicillo adumbratam; pres. J. Laurbergius) och 15 maj 1658 (Themata practica de institutione literaria ad ductum Aristotelis Polit., 1. 8. c. 1 & 2.; pres. J. Sunde); fil. magister 1661; företog med understöd av Magnus Gabriel De la Gardie samt med stipendium från universitetet en studieresa till Köpenhamn, Tysklands förnämsta universitet, Paris, London, Oxford, Leiden och Utrecht hösten 1663—hösten 1665. Notarie i fil. fakulteten 1658; lärare för Magnus Gabriel De la Gardies söner 1660; adjunkt i 'moralfilosofi 1662 (konsistoriets prot. 9 apr., 26 maj); e. o. professor i historia och moralfilosofi 26 nov. 1665; e. o. professor i teologi 25 okt. 1666; professor i samma ämne 11 sept. 1668 med först Näs, sedan Börje och slutligen Vaksala som prebendepastorat; en av de deputerade angående, magister Baltasar Bendels »Summarische anmerkungen über das sogenandte warhafftige Bethel» (und. skrivelse 28 juli 1670); riksdagsman 1675, 1680, 1689, 1693 och 1697; en av de 11 juli 1685 tillkallade prästerliga sakkunniga för överseende av kyrkolagen och, enligt ytterligare uppdrag, katekesen; ledde kronprinsens religionsundervisning 1686—97; biskop i Strängnäs 7 jan. 1687 efter stiftsprästerskapets, som det vill synas, enhälliga val; ledamot av kommissionen för granskning av inkomna påminnelser mot den nya katekesen 26 okt. s. å., vilken kommission enligt ytterligare uppdrag även ägde att handlägga frågor rörande ny psalmbok och ny kyrkohandbok; ledamot av kommissionen rörande den kartesianska filosofien vid Uppsala akademi 10 mars 1689; ordförande i bibelkommissionen 8 juli 1691; en av de deputerade för kyrkohandbokens ytterligare överseende 8 nov. 1692—1693 (utlåtande av" B. 20 juli); ärkebiskop 29 sept. 1700. Teol. doktor 1 okt. 1675.

Gift 1) 16 jan. 1668 med Margareta Odhelia, f. 8 okt. 1653, d 17 maj 1693, dotter till professorn Erik Odhelius; 2) 10 mars 1695 med Anna Mackeij, f. 1648, d 31 okt. 1704, dotter till brukspatronen Isak Mackeij och änka efter inspektören Anders Hök på Vattholma.

Biografi

Om sin stora utländska resa yttrar B. i sina självbiografiska anteckningar, att han företog den »icke med seende ögon allenast utan med den bekymmersamhet och förnöjelse, som sedermera hela min livstid har kunnat hugna mig uti de mig anförtrodda tjänster och ämbeten». Han förvärvade därunder noggrann kännedom om kyrkliga och vetenskapliga förhållanden inom både den protestantiska och den katolska världen, trädde i nära beröring med åtskilliga av Europas mest representativa teologer ur olika läger och lade grunden till de litterära förbindelser, som sedan fortsattes och utvidgades av hans söner. Den solida lärdom, han redan under sina studier i Uppsala grundlagt, blev därunder ytterligare befäst; inom den samtida svenska teologgenerationen torde icke heller någon ha överträffat honom i mångsidig och grundlig lärdomsutrustning. Därjämte outtröttligt arbetsam och osvikligt plikttrogen, betydde han under sin professorstid mer än någon av kollegerna för det teologiska studiet, och när han 1687 lämnade fakulteten, inträdde en tydligt märkbar, stagnation i dess arbete. Hans föreläsningar och kollegier hade ett synnerligen omväxlande innehåll: gamla och nya testamentets bibliska historia, dogmatik, symbolik, moralteologi, det teologiska studiets art och metod samt predikoövningar; 1680 behandlade han ett för tiden så ovanligt ämne som det heliga landets geografi. Särskilt intresserade han sig för kyrkohistorien och utgav 1695, långt efter sin avflyttning från Uppsala, en kyrkohistorisk handbok under titeln »Breviarium historise ecclesiasticse veteris et novi testamenti»; arbetet är (byggt på hans universitetsföreläsningar i ämnet men dedicerat till Karl XII som kronprins, varav den felaktiga traditionen uppstått, att det sammanskrivits för dennes räkning. Någon självständighet i uppfattning och disposition röjer arbetet icke, men det var en klar sammanfattning och kom liksom hans handbok i predikokonsten, »Epitome rhetoricse ecclesiasticee» (1694), att i nära ett århundrade användas som lärobok. Betecknande är emellertid, att B. i denna översikt ej velat eller vågat vidröra sitt eget tidevarvs brännande frågor. Försiktighet var ett genomgående drag hos honom; han var misstänksam mot alla nyheter och överskred aldrig gränserna för den ortodoxa dogmatikens avslutade och färdiga system. Fåfängt söker man efter någon originalitet i hans tankevärld, och i jämförelse med den rikedom på idéer och uppslag, som möter hos samtida sådana som Swedberg och Spegel, vilar det något torrt realistiskt och kärvt begränsat över hans personlighet. Men tom således hans tankar icke sökte sig fram på nya vägar, så hade han i stället en samfundskänsla och ett sinne för traditionen, som gjorde honom till en kyrkans pelare, kring vilken de konservativa krafterna samlade sig. Hans andliga struktur passade för Karl XI: s samhällsbyggnad; han är på det kyrkliga området den mest typiska motsvarigheten till den regelrätta byråkrati med snäva vyer, som det karolinska enväldet framkallade på statslivets och förvaltningens område. Karl XI: s bevågenhet och förtroende åtnjöt han också i hög grad. Ett vittnesbörd därom var uppdraget att leda kronprinsens religionsundervisning; om dess resultat har han själv med fog kunnat försäkra, att hans discipel »hade uti alla delar en pålitelig, grundelig och riktig kunskap». För sin lärjunge fattade han en uppriktig tillgivenhet, som denne i fullt mätt gengäldade.

B:s' starka samfundskänsla och typiskt utpräglade karolinska ortodoxi gjorde honom till en av de mest anlitade krafterna vid det kyrkliga organisationsarbetet under Karl XI. Åt frågan om en ny kyrkoordning, som släpat sig fram genom århundradet, gav först det enväldiga konungadömet fart. B. var en av de representanter för prästerskapet, till vilkas granskning konungen på hösten 1685 överlämnade det av en kunglig ämbetsmannakommission utarbetade kyrkolagsförslaget. Att han, lika litet som hans ståndsbröder, gillade grundprinciperna i detta, framgår av det skriftliga betänkande, som han avgav och där han bl. a. uttalade förhoppningen, »att uti en kyrkoordnings uppsättande icke bliver förnämsta avseendet på konungamakt och välde». Om det slutliga resultatet av dessa förhandlingar, 1686 års kyrkolag, har han i en anteckning i sitt eget exemplar ej utan en viss bitterhet konstaterat, att det var »politikerna», som i den ojämna striden lågo över. Men det är säkert också ett uttryck för hans verkliga tankar, när han på samma gång tillskriver konungens »godhet och mildhet», att icke ändå större intrång gjordes i kyrkans rättigheter. B. hade i övrigt så helt funnit sig till rätta med den enväldiga konungamaktens syn och krav, att det 'från hans sida ej kunde bli tal om annat än att reservationslöst foga sig i den nya ordningen. Däremot var han själva medelpunkten i den opposition, som rörde sig mot 1693 års skolordning, i vars utarbetande han icke tagit del; mellan honom och flera av hans ämbetsbröder fördes angående denna en livlig brevväxling, i vilken B. uttryckte ett åtminstone delvis berättigat missnöje med skolordningens nyheter såsom omogna och opraktiska. — Samtidigt med kyrkolagsförslaget hade frågan om utarbetandet av en kristendomsundervisningen normerande »spörsmålsbok» eller katekes förelagts 1685 års prästerliga kommitterade. B. var visserligen en av dessa men deltog på grund av annat arbete ytterst oregelbundet i katekesutläggningens avfattande. När denna, den efter kommitténs verksammaste ledamot uppkallade Spegelska katekesen, utkommit i tryck, blev B. en av de främsta bärarna av den opposition, som riktade sig mot verket. Hans personliga ställning till katekesfrågans behandling undgår icke att väcka intrycket av en viss tvetydighet och framkallade särskilt hos kommittéordföranden, ärkebiskop Svebilius, en djup harm, som både vid riksdagen 1686 och senare tog sig ganska upprörda uttryck. Obestridligt är, att det alltför hastigt hopkomna verket led av betänkliga brister med avseende på anordning och avfattning. B. lade det emellertid också dogmatiska oriktigheter till last, och åt hans kritik tillmättes inom prästeståndet stor betydelse såsom uttryck för en fullgiltig ortodox åskådning. Han hyste icke något positivt intresse för en ny, allmänt gällande katekesutveckling utan förfäktade under de fortsatta förhandlingarna obehövligheten av en sådan. Förnämligast på grund av hans hållning blev en ny, 1687 tillsatt kommittés arbete resultatlöst; men i det arbete, som framgick ur dessa skarpa meningsbrytningar, Svebilius' katekes av år 1689, hade B. såtillvida andel, som ärkebiskopen vid dess avfattande även tagit hänsyn till hans anmärkningar. Vida lättare var det att komma till enighet om revisionen av kyrkohandboken, som också upp-dragits åt sistnämnda kommitté; en viss motsatsi mellan Svebilius och B. kom dock jämväl härunder till synes. — Även i förarbetena till 1695 års psalmbok tog B. del, ehuru han därvid icke trädde i första ledet. Behovet av en rikspsalmbok erkände han till fullo, men när konungen åt 1687 års katekes- och handbokskommitté uppdrog att företaga också detta revisionsarbete, avböjde B. uppdraget med den förståndiga motiveringen, att ett sådant företag borde anförtros åt personer, som voro bättre förfarna i »svenska poeteri och rim». När sedan saken kommit i gång genom den energiske Swedbergs initiativ, överlämnades det av denne och hans medarbetare hopbragta materialet 1691 till granskning åt den då tillsatta bibelkommissionen, vars ordförande B. var. Resultatet blev den s. k. Swedbergska psalmboken, som omedelbart efter sin framkomst, 1694, möttes av ett hetsigt förkättrande från ortodoxt håll. Under de strider och överläggningar, som härav framkallades, ådagalade B. en berömvärd sans och måtta. Han kände sig visserligen icke solidarisk med verket — på grund av ohälsa hade han icke regelbundet deltagit i granskningen — men han tog det i försvar mot beskyllningarna för irrlärighet; han medgav dock, att otillfredsställande ordasätt, ojämnheter och dylikt förekommo och sökte ur anklagarnas överdrifter framleta befogade förbättringsförslag. Denna B: s förmedlande ståndpunkt var icke utan betydelse vid den fortsatta granskning, under vilken meningsmotsatserna i det väsentliga utjämnades och ur vilken 1695 års psalmbok framgick.

Framför allt äro emellertid bibelöversättningsfrågans öden knutna vid B:s' namn och beroende av hans personlighet. Även här var Jesper Swedberg initiativtagaren, och 8 juli 1691 tillsatte Karl XI en kommission för att verkställa en ny grundtextenlig översättning. Inom denna kommitté utgjorde B., åt vilken ordförandeskapet anförtrotts, en starkt återhållande kraft gentemot Swedbergs framåtdrivande iver, och på honom mer än på någon annan vilar också ansvaret för att översättningsfrågan omsider förfuskades. Att för B. hänsynen till församlingen och omsorgen om kyrklig endräkt och landsfrid spelat en avgörande roll, är uppenbart, men intrycket av hans rent reformfientliga omedgörlighet mildras knappast därav. Redan vid ingången av år 1693 hade kommittén verkställt sin granskning, men sedan förhalades saken genom B:s' bedrivande, och när den på hösten 1695 av konungen förelades de till Stockholm sammankallade biskoparna och superintendenterna, fritog sig B. från allt ansvar för granskningskommissionens förbättringsförslag och förklarade uttryckligen, att han icke ville låna sin hand till utarbetandet av en ny översättning. Biskopskonventets majoritet intog samma ståndpunkt och vidtog en åtgärd, varigenom i verkligheten reformplanerna skrinlades. Man hemställde nämligen hos konungen, att i avvaktan på fullbor- dandet av en mer genomgripande revision, en ny upplaga av den gamla bibeltexten måtte tryckas med vissa nödtorftiga förbättringar. Genom konungens sanktion av detta förslag blev frågan om en grundtextenlig revision skjuten undan. Av de ursprungliga vittgående reformplanerna fanns slutligen ingenting kvar, sedan B., som fortfarande ledde arbetet, utverkat Karl XII: s medgivande 5 maj 1699, att den nya bibelupplagan skulle tryckas i regal folio i stället för, såsom tidigare bestämts, i kvartformat; därmed var t. o. m. den yttre påminnelsen om editionens tillfälliga karaktär utplånad. För den gamle biskopen blev emellertid befattningen med bibelverkets fullbordande rik på nedslående erfarenheter och motigheter, och de avhjälptes icke genom de elegiska memorial, som flöto ur hans penna. Äntligen var i början av 1703 själva tryckningen avslutad, men inbindningen vållade nya bekymmer, och först 1705 kunde exemplaren utlämnas till kyrkorna. I ett företal till kyrkobibeln redogör B. för bibelarbetets gång och lämnar underrättelser om. äldre svenska bibelupplagor. I yttre avseende var denna upplaga synnerligen prydlig, men till sin inre beskaffenhet var den blott ett omtryck av reformationstidens svenska bibel med smärre förändringar och rättade tryckfel. B:s' reformskräck hade avgått med seger över Swedbergs reformiver.

Som biskop hade B. att i stiftsstyrelsen genomföra den genom 1686 års kyrkolag skapade nya ordningen, och han fullgjorde denna uppgift med sunt omdöme och mycken takt; hans styrka låg ju också vida mer i lagtillämpningen och verkställandet av givna instruktioner än i initiativet. Ehuru ofta långa tider frånvarande från stiftet på grund av sina offentliga uppdrag, höll han så gott som årliga prästmöten och visiterade med outtröttlig flit (på ett enda år kunde han medhinna tjugufyra församlingar); för folkets religiösa undervisning genom katekisation nitälskade han varmt, och skolväsendet i stiftet hade i honom en insiktsfull främjare, ehuru han ej förmådde avsevärt lätta lärarnas ekonomiska bekymmer. När han förflyttades till ärkestiftet, ägde han icke längre samma kraft och rörlighet som förut; åldern och snart även tidens allmänna bekymmer lade sin tyngd på hans ämbetsverksamhet. Den stora branden i Uppsala i maj 1702, varunder han själv förlorade två värdefulla gårdar — själva biskopsgården blev förskonad — gav honom emellertid händerna fulla med arbete. På grund av den långsamma och osäkra postgången till konungen och kanslern, Karl Piper, kom restaurationsarbetets ledning att väsentligen vila på den gamle ärkebiskopen; det var också huvudsakligen hans förtjänst, att domkyrkan, trots penningbristen och andra motigheter, i början av 1707 var i sådant skick, att den (med en högtidlig gudstjänst 7 febr.) åter kunde tagas i bruk. Dessa bekymmer hindrade honom att som prokansler verksammare ingripa i universitetets inre förhållanden; hans gamla inflytande på högre ort och hans enskilda brevväxling med konung och kansler läto dock hans ord väga tungt, och i befordringsfrågor kunde han genomdriva sin vilja mot konsistoriet, utan att dock några misshälligheter därav uppstodo. I den oro, som under dessa år även vid universitetet framkallades av den pietistiska rörelsens inträngande i Sverige, var B: s' ståndpunkt given. När hans son Erik på sin utrikesresa 1697 önskade besöka Halle, varnade honom fadern därför, »ne quid contagii afficiatur», och gav sedan med sig blott på villkor, att besöket där ej gjordes för långt. Karl XI :s och Karl XII:s stränga förordningar mot de pietistiska »noviteterna» voro helt i hans anda, och med anledning av den senares skrivelse 27 apr. 1705 igångsatte han en formlig rannsakning för utrönande av pietistiska svärmeriers förekomst vid universitetet och i stiftet; han lät det icke fattas på varningar till ungdomen mot att besöka misstänkta universitet, och han beklagade den tolerantare hållning, som vid denna tid teologiska fakultetens flertal intog i frågan. Den åldrande ärkebiskopen var dock angelägen att icke genom kraftåtgärder framkalla onödig oro, och under hans tid framträdde striden icke i sin fulla skärpa. En stor tillfredsställelse var det för honom att genom teologie doktorspromiotionen 1 juni 1705 kunna ådagalägga, att mitt under krigets larm de vetenskapliga studierna fortgått som förut och att deras högsta belöningar kunde utdelas; men genom hans program och tal gick dock en underton av sorg över tidens vedermödor.

B:s' personlighet och livsgärning ha på grundvalen av omfattande forskningar skildrats av H. Afzelius, men dennes framställning är okritisk och alltför panegyrisk. B. var icke en man av stora och imponerande mått, och hans tankeliv var för strängt normerat av det fastslagna ortodoxa systemet, hans känsloliv i sina uttryck för onyanserat, för att han skulle kunna intressera genom några utpräglade individuella drag. Men han var en värdig representant för den karolinska tidens anda, och hans fromhet präglades av det manliga allvar, som var den då levande generationens styrka. Med sin lugna värdighet blev han föremål för aktning och vördnad från alla håll; för sina närmaste var han en föresyn, och över hans förhållande till sina barn har sonen Erik ristat ett vackert eftermäle i orden: »Min salig faders ömma omsorg för min uppfostran och kärlek samt omkostnad på mig förgäter jag då först, när jag förgäter mig själv. Jag hade ock en djup vördnad för honom». Sonen stod vid hans dödsbädd, och genom honom sände den gamle karolinen »såsom utur ¦ sin grav» en sista hälsning till sin konung »med trohjärtelig önskan, att Herren Gud täcktes nådeligen bekröna Kungl. Maj: t med seger emot sin fiende, en önskelig fred, långvarig livssundhet och välsignelse i andelig och timmelig måtto». Det var några månader före Poltava.

Författare

R. Holm.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

B:s efterlämnade papper förvaras i Linköpings stiftsbibliotek, däribland omkr. 200 brev till honom. Brev från B. finnas i Linköpings stiftsbibliotek (bl. a. till sonen Erik), i Uppsala universitetsbibliotek, i K. biblioteket (bl. a. till sonen Jakob) och! i riksarkivet (De la Gardieska arkivet). B:s dagbok vid 1680 års riksdag förvaras bland riksdagsjournaler i Riksarkivet.[1]

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: a) akad. avhandl. och program i Uppsala: se J. H. Liden, Catalogus disputationum, 1 (1778) och E. Meyer, Program, utg. vid Upsala universitet 1599—1700 (1905), 1701—1854 (1908). — b) övriga skrifter: Justa exequialia, qua; honoribus ac piae recordationi, Jacobi Augusti & Johannis Caroli, comitum De la Gardie, Holmia; 20 decemb. anno 1662 humilimo officio reliquit.-Sthm [1662]. 4: o (24) s. — Disputatio de vitando syncretismo. Giessen 1664. — Exercitationes theologica; in vitas patriar-charum Abrahami, Isaci, Jacobi, quas in Regia academia Upsuliensi diversis temporibus publico examihi submissit. Upps. 1671—83. 4: o (10), 140, (2), 134, 180 s. [Ursprungligen utgiven i form av disputationer.]. —¦ Me-moria, quam .. . Martino Brunnero, collegas desideratissimo, nato in Hel-singia 27 septembr. 1627, denato Upsalias 22 augusti, sepulto in Danmarck 29 sept. 1679 festinanter reliquit. U. o. [1679]. Fol. (4) s. — Lijk-prädjkan öfwer .... Kongl. May:tz tro man och öfwerste .. . Gustav Krims,'hwilken .. . afsomnade i Stockholm d. 2 maii 1692... Strängnäs ' [1693]. 4: o (52) s. Ny titeluppl. Sthlm. u. å. — Epitome rhetoricas ecclesiasticae, quam per collegia publico-privata diversis temporibus habita in Regia academia Upsaliensi, studiosae juventuti proposuit. . . Strängnäs 1694. 12: o. 72 s. Ed. 2: a (tills, med J. Fecht, Instructio pastoralis). Upps. & Leipzig 1747. 48 s. Ed. 3: a. Upps. 1771. 40 s. — Breviarium historia; ecclesiasticae, veteris et novi testamenti, discentium usui. destinatum, iteratis vicibus juventuti academicas- propositum, multorum desideris expetitum, nunc demum typis descriptum et privilegio regio evulgatum. Strängnäs 1695. (20), 396, (27) s. 2: a cura typis descriptum. Strängnäs 1699. (22), 376, (48) s. Ed. 3: a cura Erici Benzelii, filii. Upps. 1717. .12: o (12), 285, (38j s. [Av denna 3:e uppl. finnes även en variantuppl., Upps. 1717.] Ed. novissima. Göteborg 1743. 12: o (12), 356, (44) s. [Ed. 5: a.] Ad pra;sens usque tempus continuatum, cura A. H. Stamberg. Västerås 1802. 12: o (4), 356, 94 s. [Till denna uppl. är bifogad:] Ad Erici Benzelii... Breviarium historia; eccle-siastica; veteris et novi testamenti cura Doctoris Erici Benzelii filii tertia vice editum, paragoge, per Nonneminem Horum Discipulum [Nils Hufveds-son Dal]. U. o. o. å. 8: o 16 s. [Sv. övers, med titel:] Kyrkio-historia, sammanskrefwen först på latin, men nu efter mångas åstundan på svensko vtgifwen, samt til närwarande tid fortsatt, med bifogad berättelse om pro-pheterna, frälsaren Jesu Christo, ewangelisterna, apostlarne och the siuttio lärjungar; och till trycket befordrad af Joh. Bäckström. Sthm 1734. (34), 479, (33) s. — En christelig lijkpredikan öfwer then sidsta af manslinien i then' urgambla .. . Båthe famijien... herren och baronen herr Carl Gabriel Båth, hwilken i Herranom afsomnade i Stockholm then 18 maij åhr 1698; och blef... ther sammastädes i Kongl. Riddarholms kyrkian med Christ- låfliga ceremonier begrafwen then 20. novembris på förberörde åhr. Strängnäs [1699]. (54) s. — Officium parentale praästitum... Doct. Martino Brun-nero ... (Chr. Nettelbladt, Memoria virorum in Suecia eruditissimorum redi-viva.., 4, Rostock & Leipzig 1731, s. 65—112). — [Utdrag ur E. Ben-zelii resebeskrivning], tr. i Link. bibi: s handl, 2, 1795, s. 157—159. — Enfaldiga och oförgripliga tankar vid kyrkoordningens förfärdigande, uppsatta vid det ecclesiastico-politico-konventet i Stockholm 1685 mensibus oct, nov, dec. (H. Afzelius, Erik Benzelius d. ä, 1, Sthm 1897, s. 98—110). — Oförgripligt betänkande öfver det kateketiska arbetet, som är i förslag att uppsättas såsom ett reglement till att anställa förhöret uti kristendomens stycken på enahanda sätt, jämväl om handbokens och psalmbokens reviderande (ibid, 2, Sthm 1902, s. 129—133). — Om pietisteriet (ibid, s. XVI—XXIV).

Utgivit: Biblia, thet är all then heliga skrift på swensko efter Konung Carl then tolftes befalning medh förriga editioner jämnförd; summarier och marginalier å nyo öfwersedde; concordantier och anmärckninger förökade; nya register och biblisk tideräkning inrättade; medh mera, som företalet närmare uthwisar. Sthm [1702—]1703. Fol. (94), 962, (2) s, 6 pl. (Före-taal til then heliga bibelen, förf. av B, omtr. i H. Afzelius, Erik Benzelius d. ä, 2, Sthm 1902, s. V—XVI; i utdrag på latin i Acta eruditorum, Anno 1704, s. 341—346; angående B:s' andel i utgivningsarbetet se texten.)

Handskrifter: En kårt och enfaldig förteckning af mitt Jefvernes lopp (Linköpings stiftsbibliotek). — Memoria itineris ad exteros suscepti Anno 1663 (ibid.; utdrag därur i Link. bibi. handl, 2, 1795, s. 157—159). — Momenta tumultuaria itineris ad exteros (ibid.). — Skrifter i samlingen Benzeliana (Link, biographica 55, 56). — Historia ecclesiastica. 1668 (KB, Enge-strömska saml, sign. C. IV. 1. 6; orig.). — Personalier över Margareta Laurelia, gift med Erik Odhelius. 1680 (KB, biographica; orig.). — Theologia; moralis systematica delineatio. 1685 (KB, Engeströmska saml, sign. B. X.

1. 97; orig.) — Oratio parentalis in Joh. Baazii obitum 1681 TBiogr. lexikon,

2, 1875, s. 79).

Tvenne orationer av B.: 'Oratio publica in laudationem linguae sanctse' (1653) och 'Oratio de fatali literarum periodo' (1654), omnämnda av B. i hans egenhändiga levnadsteckning, s. 8, synas ha stannat i handskrift.

Källor och litteratur

Källor: Biographica ,55 (Benzeliana), Linköpings stiftsbibliotek; Bidrag till sV. kyrkans och riksdagarnes historia, utg. af S. P. Bexell, A. Ahlqvist & A. Lignell (1835); Repertorium Benzelianum, utg. af J. H. Liden (1791). — H. Afzelius, Erik Benzelius d. ä, 1—2 (1897, 1902); L. A. Anjou, Sv. ' kyrkans historia (1866); C. Annerstedt, Upsala universitets historia, 2:1—2 (1908, 09); H. Forssell, Minne af erkebiskopen doktor Erik Benzelius d. y. (1883); J. Helander, Haqvin Spegel, hans hf och gärningar intill år 1693 (1899); H. Lundström, Bidrag till de kyrkliga böckernas historia under Karl XI: s regering (Kyrkohist. årsskr, 1900); H. Schiick & K. Warburg, Illustr. sv. litteraturhistoria, 1 (1911); H. W. Tottie, Jesper Svedbergs lif och verksamhet, 1, 2 (1885-

Gjorda rättelser och tillägg

1. Tillägg i enlighet med tryckta utgåvan, bd 3., 2014-08-27


Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Eric Benzelius d.ä., https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18502, Svenskt biografiskt lexikon (art av R. Holm.), hämtad 2018-11-21.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18502
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Eric Benzelius d.ä., urn:sbl:18502, Svenskt biografiskt lexikon (art av R. Holm.), hämtad 2018-11-21.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se