Anders Berch

Född:1736 – Stockholms stad, Stockholms län
Död:1770-01-13

Tidningsredaktör, Riksbanksfiskal


Band 03 (1922), sida 326.

Meriter

3. Anders Berch, den föregåendes son, f. 1736, d 13 jan. 1770 i Stockholm. Student i Uppsala 10 juni 1742; avlade juridisk examen 20 maj 1754. Auskultant i Svea hovrätt 10 febr. 1755 (ed 11 s. m.), varefter han i flera år tjänstgjorde i hovrätten som v. notarie, satt vid protokollet samt vid åtskilliga tillfällen förordnades att hålla häradsting; protokollsförande hos bankokommissarierna 22 apr. 1761; v. fiskal i riksbanken 19 juni 1762; utgav tidningen Posten 20 juli 1768—30 dec. 1769. — Ogift.

Biografi

Om B: s tidigare år och studietid förefinnas blott helt få uppgifter. Den 1 maj 1752 höll han som preses vid en disputation på Stockholms nation, vilken han tillhörde, ett tal »De praecipuis meritis familias Gustavianas in academiam Upsaliensem», »som av alla närvarande med mycket nöje avhördes, och bemödade sig envar att betyga herr oratorn sin erkänsla för detta dess avlagda snilleprov». Även vid ett par andra tillfällen uppträdde han vid disputationsakter på nationen. År 1753 i apr. erhöll han tio röster till senior mien blev dock ej vald. — I början av sin vistelse i Stockholm synes B. hava ägnat sig uteslutande åt sin tjänst, vilken han, om man får tro honom vid olika tillfällen lämnade vitsord, skött med nit och skicklighet. Då han inlämnade sin ansökan om att bliva antagen i riksbankens tjänst, bifogade han »en avhandling om historien av Sveriges rikes äldsta bank, thes öden och omskiften, och änteligen the förträffelige inrättningar, som göra nu varande riksens höglovl. ständers bank så florerande», vilken dock ej numera kunnat påträffas; över densamma avgav bankofullmäktigen, kyrkoherden J. Kr. Hauswolff det omdömet, att den ej allenast var i sig själv väl författad utan även innehöll vacker kunskap både om den nuvarande och om den s. k. Karl-Gustavsbankens ursprung, inrättning och stadgar. Bankofullmäktige, vilka uppgåvo sig redan förut känna sökandens skicklighet, lämnade omedelbart sitt bifall till hans ansökan. I juni 1762, då han befordrades till v. fiskal i banken, förklarade bankodeputationen, att han ägde alla de goda egenskaper, som kunde göra honom skicklig i bankens tjänst. Den lön, som tillades honom, var 125 rdr, och deputationen förklarar denna omkostnad ringa att akta emot fördelen av att vid verket bibehålla en betjänt av så stor förtjänst. Men då man efter hans död skulle reda ut hans omhänderhavda räkenskaper, gjorde man den obehagliga upptäckten, att en brist av 4,322 dir 25 öre kmt (omkr. 240 rdr) förefanns efter honom, beroende dels därpå, att han ej i vederbörlig ordning i banken insatt en del medel, som han på ämbetets vägnar uppburit, dels därpå, att han för egen räkning använt en del penningar, dem han rekvirerat och erhållit för att stämpelbelägga några i hans vård anförtrodda obligationer. Dessutom hade han även åtskilliga privata skulder, delvis som man av handlingarna finner, flera år gamla. Hans fader gjorde sig urarva och förklarade sig till yttermera visso i brev till bankens advokatfiskal alldeles icke ämna taga någon befattning med sonens trassliga affärer. Ställningen var följaktligen så dålig som möjligt, helst ingen annan realtillgång till de många kreditorernas förnöjande fanns. Boet gick sålunda till konkurs, vilken kungjordes i Stockholms posttidningar 9 apr. 1770. Borgenärerna sammanträdde 15 sept. s.å., och rådstuvurättens dom i saken föll 27 maj 1771. Banken innehöll som säkerhet för sin förlust dels B: s innestående lönemedel, dels också den begravningshjälp, som hans bo enligt bankens statuter kunnat erhålla. Handlingarna i konkursen visa för övrigt, att B:s affärer sedan flera år tillbaka befunnit sig i det mest hopplösa virrvarr. Under slutet av sitt liv synes han ha levat i ganska knappa omständigheter. Bouppteckningen visar — av banken innehållna medel oberäknade — en tillgång av endast 2,035: 16 dir kmt. Redan i livstiden hade B. blivit uppsagd från sin bostad,, och vilket skäl som härvid varit bestämmande, framgår därav, att hyresbeloppet figurerar på debetsidan i boets sluträkning. Hans bostad var för övrigt ej av bekvämligaste beskaffenhet; den måste omedelbart efter hans död genomgå »en högstnödig reparation». Efter avdrag av begravningskostnad och obetald hyra återstod ej mer än 643:6 dir kmt åt fordringsägarna.

I avseende på sitt privata liv var B. således av samma slag som sin kollega Bellman och de flesta andra unga Stockholms-litterater under denna tid. Att han trots sina tilltrasslade affärer fick kvarstanna på sin plats kan synas egendomligt; möjligen berodde det på protektion av ett eller annat slag, måhända politisk. För den stora allmänheten blev han icke bekant förrän på sommaren 1768, då han började utgiva sin tidning Posten, vilken väckte redan samtidens livliga uppmärksamhet. Den består i likhet med en del andra 1700-talspublikationer av brev i aktuella ämnen, växlade mellan fingerade korrespondenter. B. själv tycks, att döma av signaturen under avskedet till allmänheten i tidningens sista nummer, ha begagnat pseudonymen Candidus. Att han haft åtskilliga medhjälpare,, är sannolikt och bestyrkes även genom uttalanden av hans samtida. Sålunda skriver K. Kr. Gjörwell till K. G. Warmholtz 6 sept. 1768, att Posten skrives av flera, dem han dock icke känner. Men trots detta är det givet, att B. själv författat större delen av sin tidning. I nekrologen i Almänna tidningar (1770, n: o 11) säges han vara känd för veckoskriften Posten, ett av de bästa arbeten, som av det slaget hos oss utkommit och av vilket behageliga papper han var huvudförfattaren. Samma uppfattning uttalas av kanslirådet Bengt Ferrner i det minnestal, som han år 1776 i Vetenskapsakademien höll över Anders Berch d. ä. och där han även i er-kännsamma ordalag omnämner Postens utgivare. (»Vilken av oss är, som icke påminner sig veckoskriften kallad Posten, varuti bankofiskalen Berch hade en huvuddel?») Av hans medarbetare är ingen med full visshet bekant; ej utan skäl har Sylwan emellertid gissat på P. Juslén och Joh. Fr. Kryger. Posten är hållen i en ledig, ofta skämtsam och satiriskt färgad konversationston, vida skiljande sig från det gravitetiska allvar, som härskade i de flesta av periodens ekonomiska och politiska journaler. Ämnena äro så gott som undantagslöst hämtade ur det dagliga livet. Med förkärlek behandlas Stockholms kommunalförhållanden, vilka ofta underkastas en bitande kritik. I starka färger skildras även livet vid universitetet i Uppsala och studenternas seder; en annan gång ger författaren oss en inblick i teaterförhållandena i huvudstaden, satiriserar fruntimrens modedårskaper och småborgarnas fallenhet för politiskt kannstöperi, låter oss få del av vad de betänksamma i landet ansågo om tidens växande ondska, replikerar sig själv från den motsatta synpunkten, klagar över växelkursen och de ekonomiska förhållandena, gör narr av tidens fallenhet för ordensmystik, skämtar med Swedenborg osv. Det är kort sagt en hel rad av bilder från det Sverige, som levde i slutet av 1760-talet, tecknade med en lika ledig som säker hand. Åtskilliga av breven äro fullkomliga små noveller, som röja på en gång ett ovanligt sinne för det karaktäristiska och en stor stilistisk förmåga. En del brev ha hämtats ur främmande källor, så brevet om yppigheten 22 juli 1769, vilket är översättning av ett brev i Montesquieu's »Lettres persanes». I detta avseende utgör B. intet undantag från våra övriga 1700-talsjournalister, vilka, som man vet, alltifrån Dalin voro ytterst frisinnade i fråga om originalitetskravet. Huvudparten av breven torde emellertid med visshet kunna betraktas som original. Av samtiden var Posten tydligen mest uppskattad i egenskap av underhållande och pikant veckoskrift. Men den hade även ett annat syfte. B. var nämligen politiskt intresserad och använde sin tidning för att stödja sitt partis, dvs. hattarnas, syften och idéer. Gjörwell betecknar den i brev till Warmholtz (5 jan. 1769) som en partiskrift, och Warmholtz själv, vilken som deklarerad mössa naturligtvis ej hade någon sympati till övers för B., har i sin tidningsbibliografi (handskr., UB, sign. U. 226) karaktäriserat den som ett organ för hattpartiet. »Ehuru B:s brev voro ganska illa skrivna,» säger han, »lästes de med begärlighet, då de utgåvos, därför att författaren framför allt ansträngde sig att smickra det då härskande partiet. Författaren var en ung man med mycket dåliga affärer, vilken till varje pris försökte göra sin lycka.» Detta omdöme är emellertid ganska orättvist, ty om också Posten till sina tendenser är oförtydbart hattvänlig, så måste den dock, i varje fall vid jämförelse med tidens övriga politiska litteratur, betecknas som ytterst sansad och måttfull i sin polemik. Ehuru Posten var mycket läst och beundrad, kom den. emellertid icke att utöva nämnvärt inflytande på de följande decenniernas journalistik. Själva framställningssättet med de fingerade breven kom så småningom ur modet och ersattes av en ledigare och mera direkt form. B:s närmaste arvtagare inom pressen blev Stockholms posten, där det arbete, han inlett, upptogs och fullföljdes i större dimensioner och med mera energi. Vid jämförelse med Kellgrens tidning förefaller Posten onekligen väl bagatellartad. Men den hade dock avsevärda förtjänster, och. det ligger därför knappast någon överdrift i det vackra omdöme, som fällts om densamma: »I Postens tvenne oansenliga band döljer sig det mest betydande journalistiska arbete, som utförts hos oss mellan Dalin och Kellgren, ett ståndaktigt och tappert arbete, fullt av intelligens och andlig livaktighet och väl värt att icke förgätas» (Böök).

Författare

O. WlESELGREN.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Posten. Sthm 1768—69. 144 nummer, vartdera om V? ark, 8: o. (Anon.; sista numrets adress 'Til läsaren' undert.: Candidus.) — Särskilt härur utg.: Utdrag af weckoskriften Posten. N: o 80. Norrköping 1769. 8 s. (Inneh. ett öppet brev till lantmarskalken och talmännen vid 1769 års riksdag, undert.: Candidus.)

Följdskrifter: Til herr Canidius (1), auctor af Posten. Sthm 1768. 15 s. Undert.: Michel Walp . — Bref til en ung herre ifrån en gammal carolin, i anledning äf .weckoskriften Posten. Upps. 1769. 4:o (4) s. — [D. Helsingius], Triumviratet på Momi parnass, tecknadt efter trenne i sit slag goda originaler, Posten, Hatten och Landtboen. l:a stycket. Sthm 1769. 4:o 32 s. [jämte svar härå:] En landtmans betraktelser wid en ny skrift kallad: Triumviratet... Sthm 1769. 4:o. — Som ett slags följdskrift till Posten torde även den i 2 nummer, vartdera om 1/2 ark, 8: o, utgivna Extra-post, Sthm 1769, kunna betraktas.

Av J. Apelblad och efter honom av L. Bygden upptages B. jämväl som förf. till en anon. ströskrift: December sjuttonhundrade sextioåtta^ Upps. [1769]. 4: o 2 bl. , på vilken svar, likaledes anonymt, skall ha givits av And. Berch.d. ä. (se denne).

Källor och litteratur

Källor: Uppsala universitets matrikel; Stockholms nations prot.; auskultanteder i Svea hovrätt, RA; bankofullmäktiges och bankokommissariernas prot. samt bankofiskalskontorets riksdagsberättelser, bland banko- deputationens akter, allt i riksbankens arkiv; bouppteckn. 25 jan. 1770 samt handl. i B:s urarvakonkurs och rådhusrättens prot. i samma mal allt i Stockholms rådhusarkiv. — Fr. Böök, Stockholmsjournalister på 1700-talet /Stridsmän och sångare, 1910); B. Lundstedt, Sveriges period, litteratur, 1 1645—1812 (1895); H. Schiick & K. Warburg, Illustr. sv. litt.-historia, 2 (1912); Fr. & C. G. Silverstolpe, Biogr. matrikel öfver bankens tjenstemän och betjänte, 2, N : o 538 (handskr., riksbankens arkiv); O. Sylwan, Sv. pressens historia intill 1772 (1896); O. Wieselgren, »Yppighets nytta» (1912).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Anders Berch, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18515, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. WlESELGREN.), hämtad 2018-09-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18515
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Anders Berch, urn:sbl:18515, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. WlESELGREN.), hämtad 2018-09-24.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se