Meriter

Biografi

Berchelt, Simon, d enligt uppgift 1601, kallas av Palmskiöld i en anteckning, som blott i sitt sista moment är bestyrkt, »en osterreichs von adel, k. Johans den 3:djes geheimeråd såsom och en vida bekant matematicus och apotekare». Simon apotekare namnes i varuhusräkenskaperna 1566 (Hildebrand) och möter under de följande åren då och då i Stockholms tänkeböcker. Han var ursprungligen i tjänst hos en eljes icke känd apotekare, Mattias Erpach, vilkens testamente omtalas 1569. I detta hade husbonden hågkommit B. med en fordran hos en apotekare i Riga på 26 ungerska gyllen, vilka han också riktigt utfick. Under den följande tiden bedrev B. tydligen en självständig apotekarrörelse, om vilken dock endast ett vittnesbörd påträffats, ett brev till hertig Karls kamrerare Nils Nilsson S. Martini dag 1577, vari B. anhåller om betalning för levererade apoteksvaror. Samma brev ger också den upplysningen, att B. bedrev handel jämväl med spannmål, smör och ved, en affärsverksamhet, som åtminstone senare på sätt nedan anges befrämjades genom apotekarrörelsen. År 1576 (Palmskiöld) ingick B. ett antagligen burget gifte med Anna, änka efter en borgare i Viborg Donatus Deutschman. Bland de förmåner, som därigenom tillföllo honom, var även en fordran på 7,500 dir för under sjuåriga kriget av lybeckarna beslagtaget gods. Efter åtskilligt processande fick han, 31 maj 1578, rådets dom, att i Stockholm handlande lybeckska köpmän, vilka för att undgå sekvester gått i borgen för hans fordran, ovägerligen skulle gälda beloppet. Ej heller detta hjälpte, men konungen gjorde äntligen slag i saken genom att låta sin köpman i Stockholm betala B. och avkorta lybeckarnas fordringar på varuhuset med motsvarande belopp (K. brev 14 aug. 1579).

Då denna sista stora ynnest visades B., hade han enligt beställningsbrev av 1 juni 1579 övertagit slottsapoteket efter Antonius Busenius, vilken vid denna tid var avliden. Medikamentsförrådet med utensilier tillinventerades honom av den bekante läkaren Benedictus Olai och räntmästaren Henrik Mattsson samt uppskattades till ett värde av 149 dlr 19 öre, vartill sedan kom ytterligare en mindre post inventarier. År 1582 levererade därjämte Gert Jostink i Uppsala under konungens vistelse därstädes B. »apotekeri, som sig belöper efter hans egen värdering i pngr 153 dir 30 öre». Huruvida detta innebär, att B. övertog vården av ytterligare ett medikamentsförråd, eller blott att han mottog apoteksvaror, synes böra lämnas öppet, även om det är anmärkningsvärt, att han, såsom redogörelsen för hans förläningar strax skall visa, samtidigt strävade att vinna fast fot jämväl i Uppsala. Den anställning, B. erhållit i hovets tjänst, inbragte honom till en början — inräknat lön (50 dlr) och kläder för två apoteksdrängar — omkr. 400 dir, svarande mot en medelmåttig kanslisekreterarlön, men förbättrades genom upprepade nya beställningsbrev (16 dec. 1586, 14 febr. 1588, 1 juli 1594) och närmade sig slutligen 600 dlr. Apoteksdrängarna hade därjämte fri kost vid hovet året om, och B. åtnjöt »på tåg och resor» samma förmån. — Lönen beräknades dels i penningar (100, slutligen 200 dlr, utom drängarnas penninglön), dels i allehanda persedlar, men 14 jan. 1583 fick B. konungens tillstånd att i avräkning på sitt underhåll uppbära femtisex tunnor spannmål av tionden i Knivsta socken, »hälften av vart slag», en förmån, varav han enligt beställningsregistren år 1595 fortfarande var i åtnjutande och som naturligtvis var till gagn för hans spannmålsaffärer. Hovtjänstens fördelar voro emellertid för B. ej inskränkta till blotta lönen. Den 2 febr. 1582, alltså samma år, som han mottog det dyrbara »apotekeriet» i Uppsala, skänkte konungen honom ett stenhus på Studentholmen i nämnda stad, 31 aug. 1587 erhöll han hemmansräntor i Ånsta i Skepptuna i livstidsförläning (461/2 dir år 1595), i maj 1589 benådades han med ärftlig äganderätt till ett prebendehemman i Nontuna i Danmarks socken, varav han även i livstiden fick behålla räntan (33 3/4 dlr år 1595), och slutligen erhöll han genom sistnämnda brev med ärftlig besittningsrätt av slottets åker i Uppsala en trädgårdstomt, sextio famnar i fyrkant. Då hela hovet hämtade sitt medikamentsbehov ur hovapoteket, ägde B:s affär en ej ringa omfattning. Hans räkning närmade sig eller överskred årligen 1,000 dlr och gav så småningom upphov till en rätt ansenlig fordran, varpå han då och då i avräkning uppbar större smörpartier, tydligen avsedda för försäljning.

De numera i kammararkivet sammanförda räkenskaperna över B:s apoteksrörelse ge en god inblick i denna gren av hans verksamhet och skänka detaljerade upplysningar om i olika fall använda läkemedel, om B:s och samtida läkares ordinationer och om konungafamiljens och dess omgivnings hälsotillstånd. I Palmskiöldska samlingen i Uppsala förvaras en av B. för en förnäm herre uppsatt bruksanvisning till ett helt litet husapotek, börjande med ett av Johan III själv »uppdiktat och påfunnit 'aqua vitse'», som skulle hjälpa för pest och många andra sjukdomar. En huvudkälla om B:s insatser för medicinalväsendet äro hans båda pestböcker, vilka väl till väsentlig del torde ha sammandragits och översatts ur »lärde mäns böcker» men även återge B:s egna rön och iakttagelser, författade som de äro i anledning av den svåra pestepidemi, vilken utbröt i juni 1588 och fortsatte under de båda följande åren. Det är en rikhaltig repertoar av kurer och läkemedel, som här bjudes, men en sakkunnig granskning skulle säkerligen ej tillerkänna de anbefallda hälsomedlen större värde än andra samtida recept. Pesten framstår i B:s skildring knappast som fullt skild från andra smittosamma farsoter, oaktat B. uttryckligen förklarar, »att pestilentzien icke allenast är en slätt symptoma utan en skarp, giftig sjukdom». Intressanta äro hans åsikter om sjukdomens etiologi och spridningssätt. Efter att ha givit synden samt solens, månens och planeternas tecken deras vederbörliga tribut, övergår han till »förgiftigt och illaluktande väder» såsom sjukdomens huvudorsak. Vid sidan av de allmänna atmosfäriska företeelserna ägnar han en ingående uppmärksamhet åt luftens förskämning genom människans oaktsamhet och får därvid tillfälle till en vidräkning med särskilt städernas hygieniska förhållanden, som ger ett konkret men föga uppbyggligt bidrag till 1500-talets kulturhistoria. En annan orsaksgrupp är »invärtes rutin vätska», framkallad av ohygieniskt leverne, vare sig utsvävningar och frosseri i mat och dryck eller förtärandet av oren, förskämd mat och oårens fördärvbringande nödspis. Såsom en självständig spridningsfaktor framstår slutligen den direkta smittan från redan utbildade sjukdomsfall. Ehuru det ingalunda lyckats B. att med varandra sammanbinda eller på ett klart fattat orsakssammanhang återföra den mångfald iakttagelser, som finnas sammanförda i hans pestskrifter, lärer man knappast kunna frånkänna honom en skarp, vaken blick och praktiskt sinne för hygienens allmänna krav. — Några direkta vittnesbörd om samtidens uppskattning av B:s verksamhet ha näppeligen bevarats. Till hans ställning vid hovet kunna vi endast indirekt sluta oss genom de ständigt växande förmåner, vilka kommo på hans lott och onekligen synas visa, att han var en oumbärlig tjänare. Om en viss ställning i samhället vittnar väl även, att han — jämte sina nedan nämnda fränder och ämbetsbröder — fick sätta sitt namn under Uppsala mötes beslut. Hans förtroliga, förbindelser med inflytelserika kretsar (Andreas och Benedictus Olais släkt) bestyrkas av bevarade källor.

Om B:s släktförhållanden i Sverige firmas rätt rikhaltiga uppgifter. År 1591 förekommer i räntekammarboken Donat Donatsson, tydligtvis hans styvson och identisk med den flera gånger nämnde apotekaren Donatius Deutschman (Teutzman). Han är apotekare vid hovet jämte styvfadern och uppbär i kontanter 80 dlr. Nästa år, 2 nov. 1592, får en Bernhard Berchelt, vilken åtminstone från 1587 omtalas i varuhusräkenskaperna och uppges ha varit B:s bror (Hildebrand), beställningsbrev som apotekare med en lön i kontanter och persedlar uppgående till 282 dlr jämte lön och underhåll för två drängar. Hur de tvenne frändernas förhållande till varandra gestaltat sig, är emellertid obekant. I B:s nämnda gifte föddes ett par döttrar och en son, Niklas, som enligt Palmskiöld blev »taprian» i Stockholms vinkällare och efterlämnade söner. Hustru Anna avled år 1582, och B. befäste då ytterligare sin ställning i huvudstadens patricierkretsar genom att gifta om sig med Anna Nilsdotter (Rosenbaner), dotter till den bekante borgmästaren i Stockholms Nils Hansson Brask. I detta äktenskap föddes ett par döttrar, av vilka den ena, Sigrid, gifte sig med justitieborgmästaren i Stockholm Hans Nilsson och blev stammoder till ätten Taubenfelt. Anna Nilsdotter (Rosenbaner) trädde efter B:s död i äktenskap med husgeråds- och myntmästaren Karl Kristoffersson Kuuth och hade med honom dottern Brita Katarina, som blev gift med den kände sekreteraren Nils Nilsson Tungel. Mellan släkterna Tungel och Taubenfelt uppstod en långvarig tvist om B:s donationsgods.

Författare

B. Boëthius.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Een lithen wnderwijsningh om pestilentz, hennes begynnelse, rum, kennemerkier, orsaaker och läkiedomar. Sthm 1588. 15 bl. (Anon.) — Om pestilentzien och hennes orsaker, och huru man kan weta. om wädhret är aff pestilentzien förgifftat, och om een är siuk, om thet är pestilentzie eller icke ... Aff lärde mäns bööker vthdragit och förswenskat, och mest sielff vthi åtskillighe tijdher förfarit, etc. aff Simon Berchelt apotekare. Sthm 1589. 66 bl.

Handskrift: Beskrivning på ett husapotek (Palmsk. saml, vol. 358, UB).

Källor och litteratur

Källor: Stockholms stads tänkeböcker 1569, 1570, 1574 o. 1578, Stockholms rådhusarkiv; räntekammarböcker, beställningsregister, B:s räkenskaper, reduktionskollegiets akt för borgmästaren i Stockholm Hans Nilsson och Gustav Hansson Taubenfelt (N : o 115) samt Sandbergska saml., kammararkivet; riksregistr, Svea hovrätts liber causarum vol. 13, biographica och Emil Hildebrands anteckningar till 1500-talets ämbetsmannahistoria, RA; Palmskiöldska saml, vol. 193, 358, UB. — O. Hult, Vilhelmus Lemnius och Benedictus Olai (1918); A. Levertin & C. F. V. Schimirielpfennig, Sveriges apotekarhistoria, 1 (1910 o. följ.); J. Fr. Sacklén, Sveriges apotekarehistoria (1833); Stockholms rådhus och råd, 2 (1915 — 18).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Simon Berchelt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18519, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18519
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Simon Berchelt, urn:sbl:18519, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius.), hämtad 2024-04-19.