Carl Bergen, von

Född:1702-01-09 – Stockholms stad, Stockholms län
Död:1760-08-04

Präst, Pietist


Band 03 (1922), sida 446.

Meriter

1. Carl von Bergen, f. 9 jan. 1702 i Stockholm, d 4 aug. 1760. Föräldrar: amiralitetsöverkommissarien Johan von Bergen och Elisabet Gripenmarck. Uppfostrades i Karlskrona, dit föräldrarna flyttade i hans späda barndom; student i Lund 27 jan. 1719; disp. 11 maj 1723 (Diss. studii critico-philologici ad interpretationen! Novi imprimis foederis accommodati primas lineas adumbrans: prolegomena; pres. P. Estenberg) och 22 maj s„ å. (Diss. philos. consilia qusedam circa primam ad Parnas-sum viam leviter exhibens; pres. P. Estenberg); fil. magister 25 maj s. å. Kallades 1726 till kyrkoherde i Ekeby och. Frillestad (tillträdde 1727); prästvigd 13 juni 1727; suspenderad 30 okt. 1740; avsatt 3—5 juli 1745; återinsattes i ämbetet 16 aug. 1752, sedan avsättningsdomen 17 juni s. å. upphävts av Göta hovrätt.

Gift 1) 28 juni 1727 med Katarina Sommar, f. 24 sept. 1698, d 31 maj 1736, dotter till prosten och kyrkoherden Per Jonsson Sommar; 2) fjärdedag jul 1736 med Katarina Tangé, dotter till Klas Tangé och änka efter hospitalspredikanten i Hälsingborg Karl Gustav Radier.

Biografi

B: s namn är förknippat med den skånska pietismens historia. Han och den honom närstående Peter Murbeck voro nämligen de förnämsta representanterna för den halleska pietismen i Skåne. Endast tjugufem år gammal, blev B. på grund av patroneli kallelse kyrkoherde i Ekeby och Frillestads församlingar. Den nye kyrkoherden ägnade sig alltfrån början nitiskt åt att söka höja sina församlingar i religiöst och sedligt avseende. Det dröjde dock flera år, innan hans verksamhet ådrog sig vidsträcktare uppmärksamhet. I samband med sin första hustrus långvariga sjukdom och 1736 timade död synes han ha genomgått en religiös kris, ur vilken hän framgick än mer nitälskande. Han ivrade nu för en sträng kyrkotukt och höll med hjälp av utsedda uppsyningsmän en noggrann uppsikt över folkets leverne. Han hade bibelsamtal i sitt hem och ivrade i sina predikningar mot såväl grova synder som mot all blott yttre gudaktighet. I pietistisk anda hävdade han de omvändas plikt och förmåga att »hålla lagen» samt varnade för blinda ledare. Om korstecknet och exorcismen vid dopet uttalade han sig ganska fritt likaväl som om benämningen »Guds hus» på kyrkan. Dessutom ändrade han självrådigt de kyrkliga ceremonierna. Parallellt med B: s verksamhet i Ekeby och Frillestad utförde Murbeck sedan hösten 1738 ett likartat arbete i grannförsamlingarna Hesslunda och Risekatslösa. Det är givet, att härav skulle väckas oro och förargelse i trakten, och de båda pietistiska prästernas grannar dröjde ej att till Lunds domkapitel inberätta, vad som upprört dem. I domkapitlet hade just den strängt ortodoxe och i sin'kamp mot allt kätteri obeveklige Henrik Benzelius blivit domprost och fungerade i biskop K., Papkes frånvaro vid riksdagen som ordförande. Under Benzelius' auspicier beslöt domkapitlet 14 mars 1739 att med anledning av vad som inrapporterats anställa en visitation i de båda pietisternas församlingar. Till visitatorer utsagos två framstående kyrkoherdar. Då B. genom den ene av dessa erhöll underrättelse om vad som förestod, svarade han denne med ett brev, vari han häftigt protesterade mot visitationen och därjämte fällde förklenliga utlåtelser om domkapitlets ledamöter. I anledning härav blev han hösten 1739 instämd för domkapitlet att stå till svars för sin ohörsamhet och sina förgripliga uttalanden. B. inlade emellertid, i stället för att erkänna, att han i häftighet förgått sig jäv mot domkapitlets behörighet att döma över hans förseelse, emedan dess medlemmar uppfört sig som hans vederdelomän. Han trotsade även i det följande domkapitlet och vägrade tvenne gånger att oaktat vederbörliga stämningar inställa sig. Först sedan hans besvär blivit av Göta hovrätt avvisade, åtlydde han den tredje stämningen och infann sig i jan. 1740 inför domkapitlet. Nu var han ångerfull, beklagade sitt hetsiga lynne och lovade lydnad för framtiden. Biskop Papke, som vid detta tillfälle själv fungerade som domkapitlets ordförande, skall ha varit mycket vänlig. Något utslag kom emellertid ej nu att ges, och några dagar därefter dog till B: s olycka biskop Papke. Henrik Benzelius, som under året nämndes till biskop, blev därigenom enväldig i domkapitlet. Nu var det slut med varje hänsyn för kättaren, ja domkapitlet åsidosatte rentav laga former för att få honom näpst. På dess föranstaltande kom en visitation till stånd i B: s församlingar, utförd av män, som tydde allt till det värsta för honom, varjämte han hade att stå till svars inför häradsrätten, Lunds rådsturätt och domkapitlet. Medan ännu undersökningen om hans förseelser pågick inför häradsrätten, skyndade domkapitlet att avbryta hans verksamhet. Den 30 okt. 1740 föll dess utslag, varigenom B. tills vidare suspenderades från ämbetet, emedan »han hyst och försvarat sådana meningar, som strida mot en och annan grundartikel i vår rena evangeliska lära», i vissa fall handlat självrådigt i förhållande till kyrkoordning och handbok, samt uttalat sig förklenligt om läroståndet och ämbetsbröder. De besvär, som av B. ingåvos först hos K. M: t, sedan hos Göta hovrätt, ledde till intet resultat, alldenstund undersökningen inför häradsrätten i huvudmålen icke var avslutad och alldenstund en ny anklagelse för olovliga sammankomster blivit mot honom framställd. Häradsrättens rannsakning var till ända 1742, men först 1744 insändes av landsfiskalen ett sammandrag av vittnesmålen till domkapitlet. Detta ansåg sig nu kunna skrida till definitiv dom, lydande på avsättning. Domkapitlets utslag upptog ett tusental sidor, och för dess uppläsning erfordrades ej mindre än tre dagar. Över denna dom besvärade sig B. hos K. M:t, som hänsköt det besvärliga målet till Göta hovrätt med uppmaning till denna att skyndsamt avgöra ärendet. Först 17 juni 1752 kom hovrättens utslag. Detta gick domkapitlet emot. Dess åtgöranden underkastades av hovrätten en ingående kritik, som gick ut på att domkapitlet begått en rad av felaktigheter, kulminerande i att det genom själva avsättningsdomen överskridit sin befogenhet, enär rättigheten att avsätta prästman numera vore detsamma betagen. Då sålunda rättegången varit felaktig från början till slut, beslöt hovrätten upphäva både suspensionsutslaget och avsättningsdomen samt sätta saken i det stånd, den hade innan dessa domar föllo, så att B. skulle i ämbetet återinsättas.

På grund av hovrättens dom blev B. 16 aug. 1752 av häradsprosten åter installerad i ämbetet. Från denna tid fick han i relativt lugn utöva sitt kall. Genom sitt utslag hade hovrätten visserligen ej uttalat sig om hans renlärighet och ämbetsutövning, och det hade därför naturligen stått domkapitlet fritt att ånyo upptaga målet från början. Så blev emellertid ej fallet. Härtill har väl bidragit, att pietismens skarpe motståndare Henrik Benzelius lämnat Lund, i det han 1747 utnämnts till ärkebiskop. Men även andra orsaker ha säkerligen medverkat. Dels hade B. under processens förlopp både inför domkapitlet och hovrätten avgivit försäkringar, att han såväl i lärosätt som kyrkodisciplin ville låta sig rätta, där han felat. Dels måste åtminstone de måttfulla bland hans motståndare haft en känsla av att han lidit nog. Endast åtta år förunnades det honom att verka efter frikännandet. Under senare delen av sin levnad synes han, luttrad av lidandet, varit fri från vissa karaktärens brister, som tidigare utan tvivel vidlådde honom, så att han framstått som en i sanning föredömlig kristen.

Författare

G. Walli.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckt skrift: Diss. philos. consilia qusedam circa primam ad Parnassum viam leviter exhibens. Lund 1723. 3 bl, 21, (4) s. (Prass. P. Estenberg, auctor & resp. B.)

Källor och litteratur

Källor: L. M. von Bergen, Korrt lefwernes-beskrifning öfwer kyrkoherden, herr magister Carl von Bergen (1768); S. Cawallin, Lunds stifts herdaminne, 3 (1856); K. Henning, Bidrag till kännedomen om de religiösa rörelserna i Sverige och Finland efter 1730 (18911


Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Bergen, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18563, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Walli.), hämtad 2019-01-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18563
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Bergen, von, urn:sbl:18563, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Walli.), hämtad 2019-01-23.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se