S Richard Bergh

Född:1858-12-28 – Stockholms stad, Stockholms län
Död:1919-01-29 – Nacka församling, Stockholms län (på Saltsjö-Storängen)

Målare


Band 03 (1922), sida 534.

Meriter

3. Sven Richard Bergh, son till B. 1, f. 28 dec. 1858 i Stockholm, d. 29 jan. 1919 å Saltsjö-Storängen. Elev vid Beskowska skolan ht. 1868—vt. 1876; elev av E. Perséus 1877; studerade vid Konstakademien 28 aug. 1878—21 maj 1881; fullföljde sina studier i Paris. Utställde för första gången i Paris å Salongen 1883; bosatt i Paris till slutet av 1889; svensk kommissarie för konstutställningen vid världsutställningen i Paris s. å.; tillerkändes utställningens hedersmedalj; bosatt i Sverige efter 1889; ledamot av kommittén angående en utställning 1897 i Stockholm 27 apr.—6 dec. 1894 och av kommittén angående ändringsarbeten inom nationalmuseibyggnaden 28 febr.—3 apr. 1913; överintendent och chef för nationalmuseum 5 febr. 1915; sakkunnig angående ritningar till glasmålningar i Strängnäs domkyrkas korfönster 14 nov. 1916. Fil. hedersdoktor 31 okt. 1917; LVVS 1918.

Gift 1) 10 sept. 1885 med Helena Maria Klemming, f. 15 maj 1863, d. 25 juni 1889, dotter till antikvariske bokhandlaren Henrik Klemming; 2) 10 sept. 1890 med Gerda Ingeborg Winkrans, f. 19 apr. 1864, d. 18 dec. 1919, dotter till läroverksrektorn Karl Fredrik Winkrans.

Biografi

B. hade den för hela hans liv betydelsefulla förmånen att uppväxa i ett hem, i vilket hans konstnärliga anlag funno den gynnsammaste jordmån. Ej nog med att han i fadern hade en intresserad tillskyndare och vägledare vid sina första steg på konstnärsbanan, även modern, som var en begåvad dilettant och särskilt sysslade med porträtteckning och -målning i Maria Röhls art, följde honom från början med uppmuntran och förhoppningar. I hemmet samlades dåtidens främsta märkesmän på konstområdet, B. fick följa med föräldrarna på deras resor både till Köpenhamn och längre söderut, och då den slagrörde fadern ej längre kunde ledsaga sonen, lät han denne företaga en resa till några av konstens huvudorter och njöt av skildringarna i de brev, han av sonen fick mottaga där utifrån. Sedan fadern efter ett långt avtynande avlidit, 1880, sökte B., liksom flertalet av hans kamrater, sin fortsatta utbildning i Paris, där han inträdde på den ryktbare och högt ansedde historiemålaren J. P. Laurens' ateljé. Det var en ny värld, som där öppnade sig för deniunge reflekterande och mottaglige konstnären. Först här kände han sig äga en uppgift i samklang med sin egen tid och dess strävanden, vilken gjorde honom lycklig och produktiv. Snabbt och med stor framgång tillägnade han sig de synpunkter, som blevo bestämmande för hans konstutövning under 1880-talet. Han slöt sig till pleinairisterna, vilka utgingo från valörstudiet, framställningen av de olika färgernas ljusstyrka i förhållande till varandra, i syfte att därmed vinna en större objektiv sanningsenlighet och konsekvens än den äldre generationen förmått. Valörstudiet ledde till en viss förkärlek för den gråa skalan såsom förmedlande och utjämnande, i motsättning mot tidigare fransk och tysk kolorism i varma rödbruna, röda och gula färger. Det var ljuset i färgen mera än färgen själv, som fängslade dessa målares uppmärksamhet. Studiet av ljusvärdena ledde till impressionismen i C. Monefs, A. Sisley's och C. Pissarro's art, men såsom den borne människoframställare B. var, gick han fram på en annan linje. Han behövde för sina ändamål en fast, klart fixerad form, och han fann den i naturalismen, sådan den tog gestalt i främsta rummet i J. Bastien-Lepage's konst. Det var icke längre fråga om att fantisera ihop tavlor över ämnen, som man själv aldrig sett i verkligheten, uppgiften var tvärtom att intuitivt uppfatta och återgiva, vad man dagligen hade för ögonen. En stor del av B: s arbeten under Parisåren utgöres i överensstämmelse härmed av kamrat- och familjeporträtt. Tidigast av dessa är pastellbilden av Teodor Lundberg, i vilken intrycken av Georg von Rosens stil lyckligt förmedlas med de nya lärdomarna. Som karaktäriserande miljöbilder framträdde porträtten av Julia Beck (halvfigur, 1882) och Nils Kreuger (knäbild, 1883). Det senare uppnådde på Salongen tredje, medaljen och förvärvades kort därpå till danska statens konstmuseum, och B. hyllades som den unge mästaren vid det skandinaviska konstnärsmötet i Köpenhamn. Hans nästa större arbete blev »Slutad seans» (1884), bilden av modellen, som klär sig under det att hon lyssnar till tonerna av målarens violin. Samma års sommar tillbringade B. i Arild i Skåne och målade där stämningsbilden »Mot aftonen», en liten flicka, som binder en bukett av ängsblommor i varm solnedgångsbelysning (Furstenbergska samlingen i Göteborgs museum).

Inom den generation av konstnärer, som B. tillhörde, och i synnerhet bland parisarna, hade under årens lopp uppväxt en allt starkare opposition mot konstförhållandena i Sverige och särskilt mot Konstakademien. Man förebrådde denna föråldrade undervisningsmetoder, orättvis fördelning av stipendierna och försummelse av den akademien åliggande skyldigheten att anordna årliga utställningar, och man ville göra den unga konsten känd i Sverige på ett sätt, som uteslöt all inblandning från akademiens sida. Den första yttringen av denna rörelse blev utställningen »Från Seiriens strand» i Stockholm och Göteborg våren 1885. B. var en av rörelsens starkaste tillskyndare och ledande personligheter, och han offrade med iver sina krafter såväl vid detta tillfälle som framgent på reformplanernas förverkligande. Han återvände i dessa syften till Stockholm så mycket hellre, som han här återsåg sin trolovade sedan 1883, Helena Klemming. I den nämnda utställningen deltog han med »Slutad seans», porträtt av generalkonsul T. V. Smitt (hans första porträttbeställning, Stockholms högskola) samt pastellporträtt av fästmön. Under tiden pågick agitationen, och då »Opponenterna» på hösten s. å. framträdde med en .utställning, räknade de ledamöter till stort antal, icke blott i Paris utan även i München, Düsseldorf, London och Stockholm. B: s nya bidrag till utställningen voro ett stort porträtt i knäbild av fästmön, intagande genom känslans finhet och uppriktighet, ett kärvt och humoristiskt porträtt av farmodern samt ett pastellporträtt av konstnären J. Kindborg. B. hade under sommaren 1885 ingått äktenskap och styrde med sin unga hustru kosan till Paris, där de redde sig ett enkelt konstnärshem. Han såg här sin livsledsagarinna i ny dager, såsom hemmets vårdarinna och genius, och han gav uttryck åt detta i det besjälade porträttet av 1886 i hemmets miljö, som på Salongen samma år livligt uppmärksammades och som P. Furstenberg förvärvade och skänkte ull Göteborgs museum. Sedan K. M:t avslagit opponenternas anhållan om tillsättande av en kommitté för omdaning av Konstakademien, bildades i augusti 1886 i Göteborg Konstnärsförbundet såsom en stadigvarande institution med uppgift att fullfölja de påbegynta strävandena för tidsenliga reformer inom den svenska konstvärlden, och B. blev dess sekreterare. Förbundet dröjde ej att debutera med en utställning i Stockholm. B:s enda bidrag till denna var det nya porträttet av hans hustru.

Återkommen till Paris grep sig B. an med en stor uppgift. Hans fantasi sysselsatte sig mycket med mänskliga affekter och sinnesrörelser, särskilt kände han sig intresserad av den experimentella vetenskapens framsteg inom själslivets dunklare områden, och han framställde i »Hypnotisk seans» (1887) en bild av mediets övergång i det medvetslösa stadiet under några åskådares spända uppmärksamhet. Målningen vittnar om skarp iakttagelse och står tekniskt på höjdpunkten av franskt naturalistiskt måleri vid denna tid men blev illa placerad å Salongen och väcktevmindre uppmärksamhet, än den förtjänat. B. gjorde den till föremål för en intelligent »Själfkritik» (Om konst och annat). Sommaren 1887 tillbragte B. i Flamanville vid franska nordkusten, och på hösten slog han sig ned på svärfaderns egendom Ösbyholm i trakten av Norrtälje. Här tillkom den vackra pastellen »Frukosten» (fru B. med sin ettåriga dotter, nationalmuseum), men för övrigt hämmades B: s produktionslust vid denna tid genom en djupgående förändring av hans konståskådning. Härtill kom svärfaderns frånfälle, som ålade honom besväret med egendomens förvaltning, samt det intensiva arbetet inom Konstnärsförbundet. Först i februari 1888 återvände han till Paris, där förbundsangelägenheterna togo hans mesta tid i anspråk, till dess han i maj infann sig i Göteborg för att utföra några porträttbeställningar (konsul J. O. Ekman, hos stadsfullmäktige, samt två damporträtt). Efter en sommarvistelse å Dalarö och på Ösbyholm återvände B. till Paris och målade där »Flickan och döden» (i prins Eugens samling), efter motiv ur Claudius' dikt »Der tod und das mädchen» och säkert under påverkan av Schuberts bekanta tonsättning till denna dikt, samt påbörjade ett stort porträtt av hustrun i sorgdräkt. Detta blev på grund av hennes vacklande hälsa icke fullbordat, och endast det ur duken utskurna huvudet finns i behåll (Thielska galleriet). I stället grep han sig an med ett porträtt i helfigur, sittande ställning, av Eva Bonnier (1889, nationalmuseum). I detta använde han i högre grad än i något föregående verk färgen såsom ett karaktäriserande moment, vilket förenar sig med den själsliga karaktäristiken till ett gripande dystert, ackord. Konstnärsförbundet hade kämpat för Sveriges deltagande inom konstavdelningen av världsutställningen i Paris 1889 och slutligen fått sig anförtrott att taga ledningen. B. deltog ivrigt i arbetet, och resultatet blev en stor framgång för den svenska konsten. Själv tillerkändes B. utställningens högsta utmärkelse, hedersmedaljen, härom ensam bland svenskarna.

Under våren hade hustruns hälsotillstånd allvarsamt försämrats, och då hon längtade hem, reste B. med henne i juni månad till Stockholm, där hon kort efter återkomsten avled. Länge hade B. haft för avsikt att bosätta sig i fäderneslandet. Han hade alltid sett sitt rätta verksamhetsfält där. Han ville vid sidan av sin konstutövning verka som lärare vid den fria skola, som Konstnärsförbundet ämnade upprätta, och han ville på platsen fullfölja sin agitation för reformering av de svenska konstförhållandena. Tiden härför syntes honom nu vara inne, och han skaffade sig bostad och ateljé i Stockholm. Mot årets slut insjuknade han i en livsfarlig lunginflammation, och då han efter en lång konvalescens levde upp på våren 1890, hade han fäst sig vid den unga flicka, som kort därpå blev hans andra hustru, Gerda Winkrans. Sommaren 1890 tillbragte de i Norge och nästa sommar på Djurgården och å Ösbyholm. Dessa år beteckna åter en vågdal i B:s produktion. Han var gripen av de romantiska strömningar, som med 1890-talet framträdde inom den europeiska konsten och litteraturen, och han ville ge luft åt sin konstnärliga fantasi. Under två somrar i Visby, 1892 och 1893, arbetade han på sin koloristiskt fulltoniga »Vision», och på hösten 1893 lämnade han Stockholm och bosatte sig för ett par år i Varberg, där konstnärskamraterna Karl Nordström och Nils Kreuger slagit sig ned och där han ostört kunde få ägna sig åt konstutövning. »Vision» framträdde på Konstnärsförbundets utställning 1894 och väckte såsom det första genomförda alstret av en romantisk fantasikonst mera undran och förvåning än bifall. Konstnären har i »En interview med mig själf» utvecklat den teoretiska utgångspunkten för denna målning. Hans nästa stora arbete blev »Riddaren och jungfrun» (fullbordat 1897, Thielska galleriet), även det ett alster av »målerisk diktkonst» (B: s egna ord). Oaktat den åsyftade starka effekten av bländande ljus och lysande färg icke till fullo uppnåtts, har tavlan dock betydande måleriskt värde, men det mänskligt gripande, som däri åsyftats, har knappast kommit till sin rätt. Till 1890-talet höra även porträtten av Ellen Key (1891), doktor Emil Kleen (1891), redaktör och fru Vult von. Steijem (1891, 1892), landskapsmålaren K. A. Fahlgren (1895, Konstnärsklubben), fru Gerda Bergh (s. å., nationalgalleriet i Kristiania, samt 1896), fru Olga Fåhrseus (1899), fru Lisen Bonnier (1900) samt två självporträtt (1895 och 1898, det senare i Uffiziernas. galleri i Florens). Under vintern 1897—98 företog B. en resa till Italien, och därpå följde ett besök på Rembrandtsutställningen i Amsterdam, som gav anledning till den förträffliga uppsatsen »Rembrandtsfärger». Vistelsen i Italien hade ingalunda försvagat hans uppskattning av den nordiska egenarten i konsten, för vilken han blev en vältalig tolk i uppsatserna »Svenskt konstnärs kynne» (1899) och »Den nationella konsten» (1902). Somrarna 1897—1900 tillbragte B. på egendomen Ekholmsnäs å Lidingön. Den förnämsta frukten av dessa somrar blev den kända målningen »Nordisk sommarkväll» (1899—1900, Fürstenbergska samlingen i Göteborgs museum). Denna målning bildar en grupp tillsamman med »Två kvinnor vid härden» (1901, Göteborgs museum) och »De gamla på stranden» (1903, kunstmuseet i Köpenhamn). De återgiva människor, som uppleva något, utan att det händer något, njutande, grubblande eller omedvetet uppgående i det liv, som blivit deras, och B. har i dessa målningar givit något av livets djup och outgrundlighet ur vitt skilda synpunkter. Sommaren 1901 medförde skärgårdslandskapet »Mysingen», målat å Utö.

Under intryck av den holländska gruppbildskonsten och särskilt av Rembrandts »Syndikerna» ville B. utföra en målning i denna krävande art och valde det för honom nära till hands liggande ämnet »Konstnärsförbundets styrelse» (1903, nationalmuseum), en målning, som verkar med avsedd monumentalitet genom de stora, färgplanens lyckliga fördelning och avvägning mot varandra och som i sitt slag står ensam i vår nyare konst. Vid denna tid planlade och skisserade B. även ett annat stort arbete, som emellertid ej kom utöver förberedelsestadiet. Det skulle heta »Storstaden» och ge en koncentrerad bild av samfärdseln i aftonskymningen över Slussbron i Stockholm, och han ville däri ge uttryck åt den tragiska känslan inför livets förkrossande gång över människoödena i den stora staden.

Efter denna tid koncentrerades hans verksamhet mer och mer på porträttmålningen. Han tog sällan emot porträttbeställningar utan att själv vara personligen intresserad av modellen men omfattade med glädje de tillfällen som erbjödos att återgiva dragen av framstående samtida personligheter. En sådan målning är dubbelporträttet, av Per Hallström och hans hustru (1904, hos K. O. Bonnier), i vilket han givit den grubbeltärde, nervöst överkänslige diktarens gestalt en effektfull motsättning i hustruns trygga och mot livet hoppfullt riktade blick. Vid samma tid målades de livfullt karaktäriserande porträtten av professor Hj. Öhrvall (1904), grosshandlaren J. Caspar (1904), professor Karl Warburg (1905) och August Strindberg (1905, hos K. O. Bonnier). Strindberg hade som diktare och vän spelat en stor roll för B., och han gav i den av en dyster mystik vibrerande färgskalan en konstnärlig avspegling av Strindbergs själsliv vid denna tid. Efter denna kraftiga produktion inträdde en tids andhämtning, till dess B. efter länga förberedelser framträdde med den märkliga målningen av Gustav Fröding (1910). Han har här ställt sig den vanskliga uppgiften att skildra en stor man i brustet sinnestillstånd men gjort det med en medkänsla och sublim kraft, varigenom han höjt honom, över de vardagliga ödena och i honom skapat en bild av olyckans och undergångens storhet. De följande arbetena, med vilka B:s märkliga porträttproduktion avslutas, äro bilderna av professor Svante Arrhenius (1911), Hjalmar Branting (1912) och doktor Gustav Ekman (1912), vartill komma porträtten av döttrarna Ellen (1909) och Kerstin (1914, ofullbordat). Till denna tid hör även en komposition »Karon», som stannade på skissernas stadium.

Någon avmattning i den konstnärliga blicken och förmågan kan man icke spåra i dessa B:s sista arbeten, men ögonen gjorde ej samma tjänst som förr, och hans livliga intellekt, som länge varit kritiskt inriktat på konstförhållandena i Sverige, fattades av lust att ingripa i en särskild fråga, vars lösning var av behovet påkallad, nämligen frågan om nationalmuseibyggnadens nyinredning och utvidgning samt i sammanhang därmed en tidsenlig plan för museiverksamheten. Det av honom utarbetade förslaget, som omfattade tre byggnadsperioder, underställdes én kommitté, vilken i allo godkände detsamma, varpå K. M:t begärde och riksdagen beviljade anslag till den första periodens arbete, omfattande en grundlig omdaning av övervåningens inredning i syfte att skapa bättre ljusförhållanden, planmässigare anordningar och större tillgång på användbara väggytor. Då överintendentsbefattningen vid nationalmuseum 1915 blev ledig, kallades B. till denna post under odelad tillslutning av den sakkunniga meningen, och den verksamhet, han under den korta tiden av tre år och några månader utövade såsom museichef, var för denna institution av epokgörande betydelse. Han tillträdde tjänsten med att överlämna en på hans initiativ åstadkommen omfattande samling av svensk konst från 1880- och 1890-talen, varigenom tidigare försummelser från denna tid i möjligaste mån gottgjordes. Allt eftersom salarna omgestaltades, blevo konstsamlingarna i dem smakfullt och planmässigt ordnade, en sal för tillfälliga utställningar samt biblioteksrum tillkommo, depositionsverksamheten organiserades under särskild intendent, och för konstsamlingarnas ökning sörjde B. bl. a. under upprepade utländska resor med skickligt, begagnande av de gynnsamma konjunkturerna under kriget. Även de från nationalmuseum organiserade kulturmässorna tillhöra den Berghska. periodens nyskapelser.

Såsom konstskriftställare intager B. en särskild, framstående plats. Genom polemiska tidningsartiklar och genom den sammanfattande stridsskriften »Hvad vår kamp gällt» (1905) verkade han för framstegstankarna på konstområdet. Hans studier över konstens problem och över samtida, företrädesvis svenska konstnärer utmärka sig för vitalt liv i framställningen samt skarpsinne och fin uppfattning i undersökningen.

B:s verksamhet som lärare fördelade sig på tre perioder. Den första inföll mellan återkomsten till Sverige och Varbergsvistelsen (1890—93), den andra under åren närmast före den italienska resan (1895—97). Undervisningen var kostnadsfri. Den ägde rum å Berghs ateljé, där han själv var ensam lärare. Bland eleverna från dessa år fäste han särskilt stora förhoppningar vid den begåvade och excentriske Aguéli. Efter B: s återkomst från Italien vidtog den tredje perioden, då undervisningen organiserades som Konstnärsförbundets skola under medverkan av B., K. Nordström, N. Kreuger, E. Jansson, Kr. Eriksson och R. Thegerström. B. fick här lära känna en ung generation, som såg på konstproblemen så väsentligt annorlunda än lärarna, att den önskvärda rapporten emellanåt uteblev. Detta i förening med B: s ögonsjukdom vållade, att skolan upphörde tidigare än ämnat varit.

Vad B. betytt såsom konstnär, lärare, skriftställare och museiman, återgår till sist på hans framstående mänskliga daning. Han var sin sak obegränsat hängiven, trodde på den, kämpade och led för den. Han var en varm natur med stor förmåga av sympati för allt, som han fann livsdugligt. Han karaktäriserade sig själv som »en man av andra generationen»: den medfödda kulturen och den mångsidiga bildningen men även en hämmande benägenhet för reflekterande analys av uppgiften vittnade härom. Med sin vakna självkritik kunde han ej producera spontant på samma sätt som flertalet av hans samtida. Varje hans arbete var för honom lösningen av ett särskilt konstnärligt problem, och han var icke den, som gjorde detta lätt för sig. Under den omsorgsfulla utarbetningen kunde hans arbeten stundom förlora något av den önskvärda friskheten och artistiska fläkten, men å andra sidan äga de i sin äkta halt konstnärliga värden, som ställa en del av dem bland det främsta, den svenska konsten under en av sina blomstringstider åstadkommit.

Författare

Karl Wåhlin.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Om öfverdrifternas nödvändighet i, konsten (Svea, 1887, s. 123—135; i likhet med flertalet nedannämnda smärre uppsatser omtr. i Om konst och annat, 1938). — Sjelfkritik (Nornan, 1888, s. 80—89, 1 pl.). — Ett konstverks väsen (Svea, 1888, s. 140—144). — Anteckningar om porträttmåleri, jemte recept för porträttmålare (Nornan, 1893, s. 86—95). — Om målerisk njutning (Svea, 1892, s. 134—136). — Parceller. Småskizzer (Nornan, 1892, s. 169—172). — Om Werenskiold och Thaulow (Ord o. bild, Arg. 1, 1892, s. 119—136). — Målaren Ernst Josephson. 1. Hans kolorit och teknik. 2. Hans personlighet (ibid. Arg. 2, 1893, s. 110—127). — En interview med mig själf (ibid, Årg. 3, 1894, s. 280—281). — Treenighet. Ett och annat om målningar (Nornan, 1894, s. 143—151). — Per Hasselberg (Svea, 1895, s. 91—115). — Karl Nordström och det moderna stämnings-landskapet (Ord o. bild, Årg. 6, 1897, s. 97—112). — Svenskt konstnärskynne (ibid, Årg. 9, 1900, s. 129—141). — Den nationella konsten. Tankeutbyte i bref mellan Richard Bergh och Ellen Key (Svea, 1902, s. 9—3/). — Det skönas problem från naturalistisk synpunkt. Sthm 1904. 32 s. 2: a uppl. Sthm 1909. 38 s. (Studentfören. Verdandis småskrifter, 125; ingår även i Om konst och annat, 1908). — Hvad vår kamp gällt. Stämningsbilder från »opponenternas» 20-åriga verksamhet. Sthm 1905. 96 s. — Om konst och annat. Sthm 1908. St. 8: o (4), 223 s. 2: a uppl. Sthm 1919. St. 8: o 223, (1) s. — Några ord till Frödings bild (Ord o. bild, Arg. 20, 1911, s. 187—193). — Randanteckningar till katalog över utställningen av svensk genombrottskonst från 80- och 90-talet samt närmast följande år oktober 1914. 1. Den moderna målarkonsten. 2. Åttio- och nittiotalets genombrott i Sveriges målarkonst samt dess förberedelse. Sthm 1914. 4: o (16), 69 s. (Katalog över utställningen av svensk genombrottskonst... oktober 1914.) — Konstmuseet som skönhetsvärld (Ord o. bild, Årg. 24, 1915, s. 209 —215). — Fransk konst i Nationalmuseum våren 1917. Några randanteckningar. Sthm 1917. 52 s, 60 pl. — Stilproblemet i den moderna konsten. Ett försök till utredning av dess uppkomst och art. Sthm 1919. 62 s. (Även i dansk övers. Köpenh. 1920. 63 s.) — Ur Richard Berghs efterlämnade papper. 1-2 (Ord o. bild, Årg. 28, 1919, s. 315—319). — Efterlämnade skrifter om konst och annat. Sthm 1921. St. 8: o 195 s. Utgivit: Meddelanden från Nationalmuseum. N:o 40—42. Sthm 1916 —18. — Nationalmusei utställningsblad. N:o 1—3. Sthm 1918.

Källor och litteratur

Källor: Kataloger över minnesutställningen av Richard Berghs efterlämnade arbeten anordnad av Nationalmuseum maj—juni 1919 (1919) samt över utställningen Från Seinens strand (1885), Opponenternas utställning (188d), Konstnärsförbundets utställningar (1886—1912); Meddelanden från Nationalmuseum, N:o 39—43 (1915—20); Små konstböcker. N:o 17. Richard Bergh (1914); Tor Hedberg, Richard Bergh (1914); Georg Pauli, Konstnärsförbundet. En historik (Ord o. bild, 1905, s. 155—175); konstnärens egna skrifter; div. uppslagsböcker.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
S Richard Bergh, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18610, Svenskt biografiskt lexikon (art av Karl Wåhlin.), hämtad 2018-11-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18610
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
S Richard Bergh, urn:sbl:18610, Svenskt biografiskt lexikon (art av Karl Wåhlin.), hämtad 2018-11-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se