Meriter

4. Richard Bergström, f. 2 dec. 1828 i Stockholm, d 10 dec. 1893 därstädes. Föräldrar: v. (häradshövdingen Fredrik Severus Bergström och Elisabet Charlotta Alstedt. Genomgick Stockholms lyceum; studenti Uppsala 9 juni 1847; disp. 19 febr. 1854 (P. Virgilii Maronis ut vulgo feruntur Copa et Moretum, Svethice conversa; pres. K. E. Zedritz) och 2 juni s. å. (P. Virgilii Maronis ut vulgo fertur Culex Svethice conversus; pres. K. E. Zedritz); avlade examen rigorosium 31 mars s. å.; fil. magister 9 juni s. å. Förordnad att förestå folkskollärarseminariet i Karlstads stift 21 mars 1855; tillika lärare vid elementarskolan i Filipstad 2 juli 1856; e. o. amanuens vid K. biblioteket 22 febr. 1858; kollega vid elementarskolan i Filipstad 4 dec. s. å. (tjänstgjorde tre terminer); vikarierande och e. lärare vid Klara l. elementarläroverk ht. 1859—vt. 1861 samt en del av ht. 1861; andre amanuens vid K. biblioteket 15 apr. 1862; förste amanuens 27 okt. 1865; bibliotekarie 24 aug. 1878. RNO 1888.

Gift 1) 28 maj 1862 med Beate Nylund, f. 2 febr. 1834, d 24 nov. 1874, dotter till godsförvaltaren vid Almare-Stäket Karl Nylund; 2) 11 jan. 1881 med Ellen Madeleine Antoinette Hammarstedt, f. 7 dec 1856, d 2 maj 1903, dotter till kyrkoherden i Danvik och Siklaö Gustav Hammarstedt.

Biografi

B: s egentliga vetenskapliga verksamhet faller inom folklorens och folkviseforskningens område. Frukterna av sina mångåriga studier i dessa ämnen nedlade han i noterna till den av honom i förening med musikforskaren L. Höijer år 1880 utgivna nya upplagan av Geijers och Afzelius' stora samling av svenska folkvisor. Här visar han sig som en mångbeläst och insiktsfull kännare av den europeiska folkdiktningen, såvitt som denna då var bekant genom Grundtvigs, Childs m. fl: s publikationer. Vid jämföreiso med den tidigare, från den romantiska litteraturuppfattningen utgående generationen av folkviseforskare framträder han som en kritisk och nykter vetenskapsman, fri från poetiserande tendenser och försköningsbegär. Att han uppehöll kontakten med den moderna forskningen på folkvisestudiets område visas jämväl av den utförliga studien »En ny vetenskap (folkloren)» söm han år 1889 offentliggjorde i sin bok »Litteratur och natur». Även i själva de textkritiska grundfrågorna visar han sig som en anhängare av modernare principer och söker i åtskilliga fall genom återgång till handskrifterna och de äldre skillingtrycken beriktiga tidigare utgivares misstag. Ej utan skäl antyddes det av den samtida kritiken, att han måhända hade gjort vetenskapen en större tjänst genom att helt och hållet omredigera än genom att hlott på nytt utgiva och kommentera sina föregångares arbete; men på denna punkt lät sig B. icke påverka, vare sig anledningen var hans blygsamhet eller hans oföretagsamhet.

Vid sidan av sitt vetenskapliga arbete var B. även flitigt verksam som litterär kritiker och utgivare. Han skrev under halvtannat decennium recensioner i Posttidningen, sammanställde ett par antologier, utgav tre samlingar folksagor och sysslade även då och då med eget poetiskt författarskap. Hans litterära smak var deciderat akademisk; för den nya litteratur, som under hans senare år började framträda, hade han föga sinne. I huvudsak följde han i sin kritiska verksamhet samma linje som K. D. af Wirsén, vilken också vid hans bortgång i en nekrolog ägnade honom ett varmt erkännande. »Som kritisk granskare stod han högt», yttrar Wirsén, »ty dels ägde hans humanistiska bildning den soliditet, som för ändamålet kräves, dels var hans litterära beläsenhet mycket betydande, dels hade han en originell syn på tingen och ett originellt, kärnfullt sätt att uttrycka sig.» Att döma av de uttalanden, som förekomma i Stockholmspressens recensioner av B: s egna arbeten, synes denna uppfattning ha varit den gällande inom dåtidens litterära kretsar, vadan B:s inflytande som kritiker torde få anses hava varit ganska vittgående.

Ett annat område, på vilket B. ansågs som en verklig auktoritet, var jaktens. Själv intresserad jägare, hade han flitigt sysselsatt sig med att samla även teoretiska kunskaper i vad som rörde jaktväsendet och därvid vunnit en ingående förtrogenhet med den äldre svenska litteraturen i ämnet. Det arbete, i vilket han skulle nedlägga frukterna av såväl sina studier som sin praktiska erfarenhet, »Handbok för svenska jagt-vänner» (1872), förblev emellertid ofullbordat. Den utkomna delen blev i pressen föremål för mycket erkännsamma omdömen, vilka gällde ej mindre sakinnehållet än även framställningssättet.

Som lärare torde B. knappast ha tillhört de mera intresserade. I ett från Karlstad skrivet brev till sin vän J. A. Ahlstrand klagar han bittert över sitt öde att »bo i en rotten borough och läsa 6 timmar hvar dag med en förberedande klass, d. v. s. katekesen, bibliskan och innanläsning». Till hans olust bidrog väl också, att han vantrivdes i småstadsmiljön »bland brackor och fyllhundar», (brev till Ahlstrand). T. o. m. under sina senare år, då lärartiden låg långt bakom honom, var han mycket litet road av att höra några allusioner på den period av hans liv, då han verkade från katedern. I K. biblioteket däremot fann han sig redan från början förträffligt till rätta. Under sin första tid inom denna institution tjänstgjorde han som låneexpeditionens föreståndare. I denna sin egenskap har han på ett synnerligen målande sätt skildrats av Elof Tegnér i dennes minnen från biblioteket på slottet, »presiderande vid ändan av bordet i utlåningsrummet med utlåningsjournalens väldiga foliant framför sig». Mot bibliotekets besökare var han i allmänhet icke särdeles tillmötesgående. »Gif dom ett par af de begärda böckerna och säg att resten inte finns», brukade han tillråda sina yngre kolleger, föraktligt tilläggande: »För resten begriper dom inte hvad dom läser.» Med bibliotekets flyttning (hösten 1877) upphörde denna del av hans verksamhet. I stället uppdrogs åt honom att efter den till Vetenskapsakademiens bibliotek förflyttade Ahlstrand sköta bibliotekets inköp av nyutkommen vetenskaplig litteratur. Med detta arbete trivdes han emellertid mindre väl, huvudsakligen på grund av sin utpräglade obenägenhet för brådskande göromål. Urvalssändningarna hopade sig så småningom på hans hyllor utan att bestämda avgöranden i fråga om inköp träffades, och det visade sig därför snart nödvändigt att befria honom från hans åliggande. Under B: s senare år bestod hans arbete i biblioteket huvudsakligen av ordnandet av skillingstryck, visor, folksagor o. s. v., vilkas ännu bestående, i många hänseenden särdeles originella systematisering är en frukt av hans arbete.

En episod i B: s liv, som förtjänar att särskilt framhållas, är hans förhållande till Aug. Strindberg. Om detta har Strindberg själv uttalat sig i en artikel, publicerad är 1909 i Bonniers månadshäften som svar på frågan: »Vilka av de betydande män och kvinnor ni träffat minnes ni med största sympati?» Härpå svarar Strindberg med att bl. a. nämna B: s namn. »På ett mig oförklarligt sätt», berättar han, »blev jag 'påstött' att söka mig in i K. biblioteket, och av d:r Bergström. Med dispens kom jag in, då min fil. kand. ex. icke var fullbordad; och jag blev där i sex år. B., som varit min lärare i Klara skola (vilket han aldrig ville höra), blev under dessa sex år ånyo min lärare. Han var vresig, sträng, omutlig i sina begrepp om rätt och heder. Han hatade franska litteraturen, som jag ville narra honom att läsa. Han ville inte! Han var kristen, läste Nohrborg, älskade Goethe och Schiller, Tieck, Novalis och sina romare och greker (översatte Sofokles). Han hatade K. J. L. Almquist och tyckte inte riktigt om Geijer; skrivande damer förföljde han systematiskt, då han satt vid utlåningen i gamla biblioteket. Jag stack inte under stolen med mina nya ideal, Schopenhauer, Hartmann o. dyl., och han behandlade mig som en pojke, ännu då jag var gift och familjefar. Men de kolloquier, som fördes i hans rum, voro lärorika; han anmälde nämligen alla nya böcker i Posttidningen, och hans konservatism blev en god broms på mina nyfranska idéer.» Strindberg tillägger, att han i förtäckt form flerstädes i sin alstring häntytt på det inflytande, B. utövat på honom. Att detta varit betydande, bestyrkes också av en annan bland S: s jämnåriga på K. biblioteket, Robert Geete, vilken på tal om denna sak yttrat, att han ofta särskilt i Strindbergs äldre arbeten »kommit på nästan obearbetade relikter ur B: s språklåda». I Strindbergs ofullbordade drama Karl IX skulle huvudpersonen enligt en anteckning i manuskriptet ha tecknats efter modell dels av B., dels av Bj. Björnson. På B:s middagspromenader runt gamla staden var Strindberg ofta hans följeslagare. Att förhållandet mellan B. och Strindberg med åren utvecklat sig till verklig vänskap, framgår bl. a. av ett till K. biblioteket är 1921 förvärvat brev, dat. Kymendö 3 aug. 1881, i vilket Strindberg vänder sig till B. med anhållan om stöd och bistånd vid ordnandet av tjänstledighet från biblioteket; ordalagen giva här tydligt vid handen, att Strindberg i B. känt sig ha en trogen och pålitlig vän. B. tillhörde de kritiker, som tidigast erkände Strindbergs rika begåvning. Intressant är i detta hänseende en i Posttidningen 1 mars 1878 införd recension av »Från Fjärdingen och Svartbäcken», däri B. omtalar Strindberg på ett ytterst erkännsamt sätt. »I hans skizzer finnes», yttrar han, »en fläkt av modernitet, som förfriskar ovanpå allt flaul och osaltat, varpå dagen bjuder», och tillägger, »att författaren ej blott här esprit utan något av den sällsynta gåva som kallas genialitet.» Sedan Strindberg lämnat biblioteket, torde den personliga beröringen emellan honom och B. så småningom ha upphört.

Såsom av den Strindbergska karaktäristiken framgår, tillhörde B. i likhet med de flesta bland sina kolleger vid biblioteket — Ahlstrand, Klemming m. fl. — originalens kategori. Men att han i trots av sina egenheter dock förstod att tillvinna sig starka sympatier, därom vittna pressens uttalanden vid hans bortgång.

Författare

O. WlESELGREN

Arkivuppgifter

Med Harnmersamlingen har riksarkivet förvärvat en del av B: s korrespondens, till stor del brev från personer i landsorten, som önskade boklån från K. biblioteket och vilkas intresse B. gärna synes ha behjärtat. Andra brev äga sammanhang med hans publicistiska arbete och hans folkvisestudier och belysa bl. a. hans förbindelser med Svend Grundtvig.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Handbok för svenska jagt-vänner af R. B. Afd. 1*. Sthm 1872. 12: o 170 s. — Våra kungar. Gustaf I—Oskar II. Sthm 1874- 68 s., 20 pl. (Anon.) — Några anteckningar om våra historiska folkvisor. 1—2 (Hist. bibliotek, D. 3, 1876—77, s. 417—428; D. 4, 1877, s. 499—512). — Svenska bilder. 1. Stycken ur vår odlings historia. 2. Småhistorier. Sthm 1882. 229, 56 s. — Spring, min snälla ren! Sthm 1885. 20 s. (Nyare bidrag till kännedom om de sv. landsmålen, Bd 5:4; även i förf:s Litteratur och natur, 1889). — Svend Grundtvig (Nyare bidrag till kännedomen om de sv. landsmålen, Bd 7:1, 1888 —92, s. 15—30). — Johan Leonard Höijer (ibid., s. 31—40). — Litteratur och natur. Sju skizzer. Sthm 1889. 326, (1) s. — [Text till] B. Liljefors, Från skog och mark. Studier. Sthm 1890—91. St. fol. (10) s., 20 pl. — Dikter. Ett urval. Sthm 1894. 16: o 52, (2) s., 1 portr.

Översatt: P. Virgilii Maronis ut vulgo f eruntur Copa et Moretum, Svethice conversa. Upps. 1854. 17 s. (Diss., praes. C. E. Zedritz, auctor & resp. B.) — P. Virgilii Maronis ut vulgo fertur Culex, Svethice versus. Upps. 1854. 29, (1) s. (Diss., praes. C. E. Zedritz, auctor & resp. B.) — J. C. C. Brosböll, Klockaren. En berättelse. Sthm 1859. 12: o 119 s. (Novell-bibliothek, N:o 2.) — J. G. L. Hesekiel, En tillbedjare af madame Pompadour. En fransysk hofberättelse. Sthm 1860. 12: o 53 s. (Novell-bibliothek, N:o 7.) — E. Hiilsmann, Shakespeare och hans dramatiska arbeten. En ledtråd till orientering. Sthm 1865. (7), 192 s. (Övers. o. bearb.; anon.) — J. E. Erdmann, 'Filosofiska miniaturer. Tolf föredrag. Sthnu 1873, (8), 316 s. — B. S. Ingemann, Barndomsvännerna (»Landsby-börnene»). Roman. D. 1—4. Sthm 1874. 540 s. — J. P. Jacobsen, Fru Marie Grubbe. Interiörer från det sjuttonde århundradet. Sthm 1877. 320 s. — F. v. Leent, För raska gossar. En glad bildbok med verser. Sthm [1878]. St. 8: o (6) bl. — Dens., För snälla flickor. En vacker bildbok med verser. Sthm [1878]. St. 8: o. (6) bl. — S. H. Grundtvig, Folksagor och äfventyr upptecknade från folkmunnen. Sthm 1879. (8), 247 s. Nya uppl. Sthm 1895. 215, (1) s. och 1916. 198, (1) s. — M. Block, Kort inledning till den politiska ekonomien. Sthm 1881. VI, 119 s. — E.1 v. Hartmann, Spiritismen. Studier. Sthm 1886. 103, (1) s. — A. Niemann, Pieter Maritz, boersonen fråni Trans-vaal. Sthm 1890. (4), 415 s., 16 pl. (Wilh. Billes ungdomsbibliotek, 1.) — E. Erckmann, & A. Chatrian, Vännen Fritz. Sthm 1891. 267 s. 3:e sv. uppl. Sthm 1910. 219 s.

Utgivit: Svensk jägar-kalender. Arg. 1, 1860. Sthm 1859. 207 s. (Anon.) — B. H. Alstermark, Dikter. Utg. efter förf:s död. Upps. 1862. 16 s., 1 notbl. (Anon.) — Henr. Susos Gudeliga snilles vackare- (Horologium asternae sapientias). Efter gamla handskrifter utg. Sthm 1868—70. XII, 478 s. (Sami. utg. af Sv. fornskr.-sällsk., 18.) — J. M. Lannerstjerna, Hvilan. Hittills otryckt komedi på vers i en akt (Nornan, 1876, s. 127—150). — Svenska folkvisor utg. af E. G. Geijer och A. A. Afzelius. Ny, betvdl. tillök, uppl. 1—3. Sthm 1880. XXXII, 536 s.; XVI, 447 s.; XVI, 216 s. (Tills, med L. Höijer.) — Gerd. En svensk antologi. Sthm 1883. XXVIII, 522 s. Ny, omarb. uppl. under titel: Gerd. Svenskt poetiskt album. Sthm 1892. XV, 512 s. — Sagor, sägner och visor. Sthm 1885. 105 s. (Nyare bidrag t. kännedom om de sv. landsmålen, Bd 5:2; tills med J. Nordlander). — Främmande lyror. En antologi. Sthnr 1887. IV, 607 s. — Ur folksagans rosengårdar. En sagosamling. 1—3. Sthm 1889—90. 118 s., 7 pl.; 122 s., 9 p!.; 163 s. Ny uppl. Sami. 1—2. Sthm 1911—12. 190, (2) s.; 177, (3) s. Ny (3:e) uppl. Sami. 1—2. Sthm 1918—19. 190, (2) s.; 177, (3) s. — A. Törneros, Bref och dagboksanteckningar. Ny uppl. Sthm 1890—91. (8), XLIV, 615, (1) s., 1 portr. — En bok om Sverige. D. 1—2. Sthm 1893. (4), 328 s.; (4), 236 s. (Tills, med O. A. Stridsberg.) — Ur Tidskrift för jägare och naturforskare — »Jägarförbundets gamla tidskrift» — 1832 —1834. Sthm [1893—]1894. (6), 748 s. (Utg. under redaktion -av B.) — Kvinnornas bok. Svenskt poetiskt album. Sthm 1897. 256 s., 6 pl. (Iduns romanbibliotek, 14; tills, med Ellen Bergström.).Medarbetat i Post och inrikes tidningar samt i Illustrerad tidning, Nya dagl. allehanda, Förr och nu, Svalan m. fl. periodiska publikationer.

Källor och litteratur

Källor: Eckl.-dep. handl. 24 aug. 1878 (meritförteckn.), RA; brev till T. A. Ahlstrand, KB; R. Geete, Till August Strindbergs ungdomshistoria (Ord och bild, h. 9, 1919).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Richard Bergström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18688, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. WlESELGREN), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18688
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Richard Bergström, urn:sbl:18688, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. WlESELGREN), hämtad 2024-04-25.