P S Ludvig Annerstedt

Född:1836-08-07 – Karlskrona stadsförsamling, Blekinge län
Död:1904-11-20 – Stockholms stad, Stockholms län

Riksdagsledamot, Kommunalpolitiker, Justitieråd, Kriminalrättsjurist, Justitieminister


Band 02 (1920), sida 37.

Meriter

4. Pehr Samuel Ludvig Annerstedt, den föregåendes brorson, f. 7 aug. 1836 i Karlskrona, d 20 nov. 1904 i Stockholm. Föräldrar: kontreamiralen Klas Samuel Annerstedt och Louise Gustava Lagerstråle. Student i Uppsala 20 maj 1856; fil. kand. 30 jan. 1860; disp. 29 maj s. å.; fil. magister 31 maj s.å.; avlade hovrättsexamen 19 maj 1862; jur. utr. kand. 21 maj 1863; disp. 22 febr. 1865; företog studieresa till Tyskland, Österrike och Belgien 1869—70. E. o. kanslist i sjöförsvarsdepartementet 14 jan. 1861 samt i justitierevisionsexpeditionen 31 maj 1862; auskultant i Svea hovrätt 10 sept. 1863; e. o. notarie 16 sept. s. å.; förordnad att förrätta ting under åren 1864, 1865, 1867 och 1871; adjunkt i nationalekonomi, folkrätt samt svensk statsrätt och specialrätt vid Uppsala universitet 18 apr. 1865; v. häradshövding 2 okt. s. å.; förordnad att förestå professuren i nationalekonomi samt ekonomi- och finansrätt vid Uppsala universitet ht. 1866, ht. 1867 och vt. 1868; adjungerad ledamot i Svea hovrätt juni 1868 samt ånyo upprepade gånger 1869 och 1871; adjunkt i romersk rätt och svensk allmän lagfarenhet vid Uppsala universitet 11 jan. 1870; ledamot i lagbyrån 5 dec. 1871 samt i nya lagberedningen 4 dec. 1874; erhöll uppdrag att i Schleswig-Holstein och Hannover taga kännedom om åtgärderna för uppläggandet av nya fastighetsböcker 7 juli 1874; professor i kriminal- och processrätt 31 mars 1876; revisionssekreterare och byråchef för lagärenden i justitie- departementet 13 apr. 1877; ledamot i kommittéerna angående föreskrifter i anledning av nyautsökningslagens införande (bet. avg. 21 juni 1878) samt angående inteckning i järnväg 12 juli 1878 —10 febr. 1879; expeditionschef 13 juli 1879; ledamot i kommittéerna angående förlagsinteckning 10 dec. 1880 —6 aug. 1881, angående förändrad organisation av bankanstalterna 18 nov. 1881—14 dec. 1883 samt angående de svenska lapparna och de bofasta i Sverige 16 juni 1882—25 aug. 1883; ledamot av högsta domstolen 2 mars 1883; ordförande i nya lagberedningen 30 aug. 1884; ledamot i förstärkta lagberedningen 5 dec. s. å. samt dess v. ordförande enligt förordnande 30 dec. 1885; stadsfullmäktig i Stockholm 1890; ledamot av; riksdagens första kammare 1890—1904 (ordförande i lagutskottet 1893—96 och i särskilda utskott 1903, 1904); president i kammarrätten 22 dec. 1892; ledamot i kommittén angående rätt till fiske 1 juni—15 novi. 1894; en av de sakkunniga angående juridiska universitetsexamina 1895 (skrivelse 27 nov.); ledamot i kommittén angående ersättning av allmänna medel för skada, förorsakad av ämbetsman 8 mars 1895— 24 jan. 1896; statsråd och chef för justitiedepartementet 5 febr. 1896—5 dec. 1901; medlem av permanenta skiljedomstolen i Haag 1903. Jur. hedersdoktor 1877; KNO 1878; KNOlkl. 1884; KmstkNO 1891; innehade dessutom ett flertal utländska ordnar.

Gift 29 aug. 1876 med Elisabet Annerstedt, f. 17 juni 1843, d 17 nov. 1880, dotter till rektorn Rudolf Annerstedt i Uppsala.

Biografi

A:s rättsvetenskapliga arbeten inskränka sig — bortsett från uppsatser vid juristmöten — till tre mera omfattande skrifter. Den år 1865 tillkomna avhandlingen »Om jordstyckning» är av huvudsakligen nationalekonomiskt innehåll. Den innefattar ett försök att historiskt påvisa riktigheten av taianchesterskolans sats, att den jordbrukstyp (storbruk eller småbruk), som under före- liggande omständigheter är den bästa, städse, utan statsmaktens ingripande gör sig gällande, och att lagstiftningen alltså på detta område bör förhålla sig passiv. Den några år senare publicerade avhandlingen »Om straffmätning» är till största delen baserad på in- och utländska föregångares arbeten. Ej heller avhandlingen ».Om domarens processledande verksamhet vid civila rättstvister» kan sägas innefatta några självständiga utredningar eller uppslag.

Om alltså A: s betydelse för svensk rättsvetenskap icke kan skattas synnerligen högt, har han däremot inom lagstiftningens område gjort en insats, som, om än i viss mån omtvistad, dock måste betecknas såsom ganska betydelsefull, och under ett visst skede har han tryckt sin prägel på lagstiftningsarbetet i det hela.

När A. år 1872 såsom ledamot i den då nyinrättade lagbyrån började sin lagstiftarbana, hade man i vårt land för länge sedan uppgivit tanken på ett nytt fullständigt lagverk, sådant som det Johan Gabriel Richert och hans medarbetare i lagkommittén och den äldre lagberedningen åsyftat med sina storstilade förslag. Dessa lagförslag åtnjöto visserligen — sedan de politiska faktorer, som tidigare inverkat på deras bedömande, förflyktigats — från alla håll ett stort och välförtjänt anseende och hade i åtskilliga fall, framför allt vid tillkomsten av 1864 års strafflag, väsentligen fått ligga till grund för lagstiftningsåtgärder av en viss betydenhet. Men att låta 1734 års lag med ett slag eller efter hand gå i smältdegeln ansågs ej längre utförbart och av många ej heller önskvärt. Såsom aktuella lagstiftningsproblem framstodo däremot åtskilliga mera begränsade men i och för sig ingalunda oviktiga uppgifter, såsom rättegångsväsendets förbättrande i vissa avseenden, lagfarts- och inteckningsväsendets ordnande, utsökningsförfarandets reformerande och genomförande av en ny vattenrättslagstiftning. För behandling av frågor av denna art tillkom (1871) lagbyrån, en under justitiestatsministerns direktiv arbetande stälndig kommitté, som tre år senare utbyttes mot nya lagberedningen, en mera manstark och från justitiedepartementet fristående institution, åt vilken man tillämnade även större uppgifter. A., som under lagbyråns hela tillvaro var en av dess ledamöter och sedermera under de första åren av nya lagberedningens verksamhet tillhörde denna institution (såsom byråchef för lagärenden var han självskriven ledamot), fick därvid taga del i, bland annat, utarbetandet av de förslag, som ledde till 1875 års lagfarts och inteckningslagar, 1877 års utsökningslag och 1879 års dikningslag. Vilken insats A. gjort i arbetet på dessa viktiga lagar undandrager sig säkert bedömande av dem, som ej tillhörde kretsen av hans medarbetare. Men med kännedom om de egenskaper, som under en senare tid utmärkte honom, kan man antaga, att hans insats varit ganska väsentlig.

Även i de större lagarbeten, i vilka A. under sin ämbetstid såsom expeditionschef i justitiedepartementet (1879—1883) deltog, nämligen 1881 års kommittéförslag till förordning om förlags-inteckning samt de år 1883 avgivna kommittéförslagen till banklagstiftning och till förordning om lappväsendet, har hans inflytande säkerligen varit stort.

Året 1884, då A., efter ett kortare ledamotskap i högsta domstolen, åter inträdde i nya lagberedningen, denna gång såsom dess ordförande, inleder ett nytt skede i hans lagstiftarverksamhet. Under den tid av nära ett decennium, han innehade nämnda befattning, blev det hans huvuduppgift att leda det arbete på rättegångsväsendets ombildning, som beredningen fått sig anbefallt. Detta arbete hade redan före A:s inträde såsom ordförande pågått under åtskilliga år. I den instruktion, som utfärdades för nya lagberedningen, då denna år 1875 bildades, hade rättegångsreformen upptagits såsom ett blivande huvudsakligt föremål för beredningens verksamhet, och år 1880 hade beredningen gripit sig an med denna uppgift. Den arbetsplan, som beredningen därvid efter egen framställning fick sig av regeringen förelagd, innebar, att ett särskilt förberedande utlåtande skulle avgivas angående de allmänna grunderna för den nya lagstiftningen, och att först sedan dessa grunder undergått vederbörlig granskning, arbetet med de egentliga lagförslagen skulle påbörjas. I överensstämmelse härmed hade beredningen i mitten av år 1884 avgivit sitt s. k. principbetänkande i ämnet. Detta utlåtande — i själva verket ett vidlyftigt, om ock ej fullt utfört utkast till lag om rättegångsväsendet i det hela — innebar i avseende på sättet för ärendets vidare behandling ett avståndstagande från rättegångsreformens genomförande i ett sammanhang. De partiella reformernas väg ansågs vara den enda lämpliga och möjliga. Vid tiden för A:s inträde i beredningen hade regeringen redan intagit ståndpunkt till denna framställning. Med gillande av beredningens uppfattning hade K. M:t åt beredningen uppdragit att till fristående behandling upptaga vissa i principbetänkandet därtill i främsta rummet förordade ämnen (om åtal, häktning och förundersökning i brottmål m. m.), ett uppdrag, som beredningen redan före 1884 års utgång fullgjorde. Innan man övergick till andra ämnen, skulle emellertid enligt regeringens beslut principbetänkandet i vissa delar granskas av ett antal särskilt tillkallade personer. I slutet av 1884 tillsattes därför den s. k. förstärkta lagberedningen, en 25 man stark kommitté, sammansatt av jurister och politiskt framskjutna personer. I kommittén, som först 1886 i sin helhet sammanträdde, ingick A. såsom vice ordförande (såsom ordförande fungerade justitieministern v. Steyern). Förstärkta lagberedningens förhandlingar ledde emellertid ingalunda till främjande av den tillämnade processreformen. Den stora meningssplittring, som yppades, och det bristande intresse, som konstaterades hos flertalet, tydde på att tidpunkten ej var inne för genomförande av en reform av denna räckvidd. Nära till hands hade under sådana förhållanden legat att helt och hållet uppgiva tanken på en allmän rättegångsreform. Ville man ej detta, synes det hava varit välbetänkt att låta reformförslaget utarbetas i ett sammanhang; ty ett successivt reformerande — i och för sig imindre lämpligt på ett område, vilket i så hög grad som rättegångsväsendet utgör ett sammanhängande helt — måste möta särskilt starka betänkligheter, när det visat sig omöjligt att komma till klarhet om de allmänna mål, till vilka reformen i det hela borde syfta. De ledande voro emellertid ej sinnade vare sig att skrinlägga den planerade rättegångsreformen eller att acceptera en annan arbetsplan än den principbetänkandet skisserat; och A., som alltjämt bibehöll det föga avundsvärda värvet att i nya lagberedningen leda arbetet, synes för sin del ej hava på något stadium reagerat mot arbetsplanens fullföljande. Resultatet blev en så gott som fullständig besvikelse. Bland de många lagförslag, som av nya lagberedningen utarbetades på principbetänkandets grundval, var det endast ett — det år 1885 avgivna från rättegångsväsendet tämligen fristående förslaget till lag om skiljemän — som ledde till lagstiftning (1887 års lag om skiljemän). Av övriga viktigare förslag inom området blev det redan nämnda om häktning m. m. framlagt för 1886 års riksdag men förkastades avi andra kammaren och har ej heller sedermera lett till resultat. Beredningens är 1889 avgivna förslag till lag om bevisning inför rätta blev även det förkastat av andra kammaren. Ett förslag till lag om domsagas kansli blev ej föremål för vidare behandling; och ett år 1891 avgivet vidlyftigt förslag till lagstiftning om fullföljd av talan i högre rätt blev, i anledning av den kritik, som däremot riktades från hovrätterna, likaledes lagt åsido. Utom processreformen hade nya lagberedningen under A:s ordförandeskap att behandla vissa andra lagärenden. Det viktigaste var den på riksdagens initiativ upptagna frågan om äkta makars, egendomsförhållanden, varom beredningen år 1887 avgav ett lagförslag, som emellertid i anledning av högsta domstolens granskning ej blev framlagt för riksdagen. Däremot ledde ett av beredningen år 1887 avlämnat förslag till ändringar i strafflagen några år senare till en lag, varigenom strafflagens bestämmelser i en mängd hänseenden mildrades (lag 20 juni 1890).

De resultat, på vilka A. hade att blicka tillbaka, när han i slutet av år 1892 lämnade ordförandeplatsen i nya lagberedningen, voro alltså obetydliga; och om än ett lagstiftningsarbete ej får bedömas allenast ur synpunkten av de omedelbart uppnådda resultaten, måste det göra ett i viss mån beklämmande intryck att ett mångårigt arbete av nitiska, framstående personer lämnar så ringa behållning som härvidlag var fallet. Att låta A. ensam eller till största delen bära skulden för misslyckandet av nya lagberedningens arbete på processreformen vore dock synnerligen orättvist. Då han fick befattning med frågan hade denna i väsentlig mån redan förts in på den väg, som sedan följdes; och trots det utan tvivel stora inflytande A. besatt synes det tvivelaktigt, huruvida han skulle förmått genomdriva en kursändring.

Efter sin avgång ur nya lagberedningen fick A. tillfälle att några år såsom ordförande i riksdagens lagutskott medverka vid lagstiftningsarbetet, och den auktoritet i lagfrågor, han enligt samstämmiga vittnesbörd vid denna tid åtnjöt såväl i utskottet som eljest inom riksdagen, vittnar i sin mån om hans duglighet och användbarhet. Såsom kommittéordförande deltog han i mitten av 1890-talet även i utarbetandet av vissa mindre omfattande lagförslag, som kort därefter genomfördes (lagarna om rätt till fiske 27 juni 1896 och om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller tjänstemän 10 juli 1899).

Med A:s i början av år 1896 inträffade övertagande av justitieministerportföljen inledes det tredje och sista skedet av hans verksamhet i lagstiftningens tjänst. En justitieminister innehar ställningen såsom högste ledare av landets allmänna lagstiftningsarbete. I vad mån denna officiella ställning i varje särskilt fall motsvaras av verkligheten beror emellertid av innehavarens personlighet och kan näppeligen bedömas av den stora allmänheten, då varken de i hans namn avfattade anförandena till statsrådsprotokollet eller hans uttalanden i riksdagsdebatterna härutinnan lämna säker ledning. Det må därför tillåtas en av dem, som under A: s statsrådstid hörde till hans underordnade och såsom sådan kunde följa hans verksamhet, att vitsorda, huru största delen av det lagstiftningsarbete, som under denna tid utgick från justitiedepartementet, tillkom under hans effektiva personliga ledning och ingripande. Detta får naturligtvis icke förstås så, som om han skulle deltagit i vardagsarbetet på lagförslagens författande. Något sådant skulle med hänsyn till de administrativa göromål, som påvilade honom, och hans livliga deltagande i statsrådsberedningens arbete hava varit otänkbart. Men på hans direktiv berodde i väsentlig grad, såväl vilka lagfrågor skulle upptagas till behandling som i vilken anda förslagen skulle utarbetas. Genom hans två närmaste organ, byråchefen för lagärenden och lagbyrån, som år 1895 återupplivats i stället för nya lagberedningen, utarbetades ett stort antal lagförslag, av vilka flertalet genomfördes. Då härtill kommo åtskilliga kommittéförslag, som under hans ämbetstid ledde till lagar, kan denna tids lagstiftningsresultat sägas till sin omfattning vara ganska anmärkningsvärt. Bland lagar, som tillkommit på A:s föredragning, må följande här omnämlnas: lagar om rätt att efterbilda konstverk och fotografisk bild (28 maj 1897), checklagen (24 mars 1898), lagar om ändring i vissa delar av giftermålsbalken och om boskillnad (1 juli 1898), lagen om vittnesförhör vid utländsk domstol och om handräckning åt utländsk domstol (6 mars 1899), lag om förändring avr tomts område (26 maj 1899), lag om skydd för vissa mönster och modeller (10 juli 1899), lag om ändring i vissa delar av rättegångsbalken (10 juli 1899; revision av bestämmelserna om stämning), lag om ändring i vissa §§ av förordningen om. jordägares rätt över vattnet å hans grund (20 okt. 1899), lag om straffregister (17 okt. 1900), lag om inteckning i fartyg (10 Jnaj 1901), lag om ändring i vissa delar av rättegångsbalken (14 juni 1901; revision av lagstiftningen om fullföljd av talan och om invändningar i rättegång), lag angående ocker (14 juni 1901) samt lag angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete (5 juli 1901). Särskilt uppmärksammad och från flera håll klandrad blev lagen om straff för våld eller hot i syfte att tvinga till deltagande i arbetsinställelse (»Åkarpslagen» 10 juli 1899), vilken lag visserligen tillkom på riksdagens initiativ men vid vars sanktion av konungen (mot högsta domstolens enhälliga avstyrkande) A. lämnade sin medverkan.

Frågar man efter värdet och betydelsen av dessa lagstiftningsprodukter, kan något enhetligt svar ej givas. Några av dem, framför allt 1898 års rätt så omfattande ändringar i giftermåls-balkens förmögenhetsrättsliga bestämmelser, måste betraktas såsom föga lyckade, framsprungna som de äro av, en strävan att på lättast framkomliga väg effektuera mindre genomtänkta riksdagsframställningar utan tillbörlig hänsyn till sammanhanget med andra bestämmelser, som man ej ville rubba. Andra av ifrågavarande lagar innefatta en varsam revision av äldre lagstiftning. Hit hör omarbetningen av åtskilliga kapitel i rättegångsbalken, ett arbete som åsyftade att med uppgivande av tanken på en egentlig rättegångsreform sammanfatta, förenkla och efter tidsförhållandena avpassa den gällande efter hand tillkomna brokiga och föråldrade lagstiftningen. Ännu andra av de omnämnda lagarna eller av det ej obetydliga antal, som ej här kunnat nämnas, gå ut på en välbehövlig legislativ nyreglering av förhållanden, som i senare tid visat sig kräva sådan (såsom lagarna om fartygsinteckning, om samäganderätt, om ändring av tomts område, om ersättning för olycksfall i arbete). I det hela torde det kunna påstås, att den åsyftade periodens lagstiftningsarbete, om det ock ej på något sätt kan betraktas såsom epokgörande samt lämnar rum för väsentliga anmärkningar, dock får räknas såsom jämförelsevis betydande.

De förtjänstfulla egenskaper, som i det föregående tillagts A., bibehöll han till slutet av sin levnad. Författaren av dessa, rader bevarar ett starkt intryck av hans andliga spänstighet, hans snabbtänkthet och fyndighet, hans mångsidiga livserfarenhet, likasom ock av hans energiska intresse för legislativa uppgifter. Orätt vore emellertid att söka dölja den obenägenhet för fördjupad behandling av spörsmålen, vilken härvidlag, såsom ofta, åtföljde snabbheten i uppfattning. Att brottas med de svårigheter, som ligga på botten av flertalet lagstiftningsproblem, var icke hans sak. Såvitt möjligt sökte han komma förbi dylika svårigheter, och även på detta fält kom hans fyndighet till användning. Det kunde stundom förefalla, som om han i sin lagstiftande verksamhet fäste mera vikt vid att något över huvud kom till stånd — särskilt något, som från riksdagens sida blivit påyrkat — än att vad som genomfördes motsvarade ett verkligt behovi och väl fyllde behovet. Med en dylik läggning kunde han ej med blida ögon betrakta den månghövdade officiella kritik, som i vårt land plägar ägnas lagarbeten. Han ansåg denna kritik ofta vara alltför negativ och småaktig samt ville ej gärna genom ett alltför öppet framläggande av betänkligheter och svårigheter, som yppat sig under ett lagförslags utarbetande, sätta dess framgång på spel. I detta förhållande ligger den huvudsakliga förklaringen till den knapphet, varmed åtminstone under hans senare tid motiveringen till de under hans ledning tillkomna lagförslagen är avfattad.

A: s politiska verksamhet kan dateras från 1890, då han, efter att redan 1887 vid höstvalen till andra kammaren ha varit ifrågasatt som frihandelskandidat i Stockholm, insattes som medlem av första kammaren för Stockholms stad, därtill föreslagen av frihandelsvännerna inom stadsfullmäktige och accepterad av protektionisterna. Hans ställning i riksdagen betingades främst av hans redan berörda insats vid behandlingen av lagärenden. I de större politiska frågorna framträdde han mera sällan, så t. ex. icke alls i de tullpolitiska debatterna på det tidigare 1890-talets riksdagar. I frågan om den fixering av riksdagsmännens antal (»städernas vingklippning»), som genomfördes 1894, hörde A. till motståndarna, likaså beträffande det s. å. motionsvis framkomna förslaget om begränsning av den kommunala rösträtten på landet. A:s utnämning till chef för justitiedepartementet 1896 utgjorde onekligen en av de mera uppseendeväckande »Boströmska överraskningarna» och föranledde en ganska hetsig politisk diskussion. Närmaste orsaken till ministerskiftet var tydligen meningsskiljaktighet mellan Boström och den avgångne justitieministern Östergren i rösträttsfrågan, vari Boström — till uppfyllande av sitt i ett interpellationssvar 1893 givna löfte och delvis måhända även under intryck av den i samband med »folkriksdagarna» starkt uppdrivna rösträttsagitationen — önskade ett initiativ från regeringens sida, ett initiativ, vartill han i sin gamle vän A. hoppades få en god och villig medhjälpare. På konservativt håll väckte förändringen emellertid allt annat än glada känslor: ej nog med att den införde en frihandlare i den förut homogent protektionistiska ministären; man tolkade också utbytet av den i unionsfrågan pålitlige Östergren mot den som norskvän kände A. såsom uppslaget till en ny æra av undfallenhet mot Norge. Och framför allt såg man i det skedda ett symptom på regeringens dragning åt vänster. För riksdagspolitiken var ministerombytét av avgörande betydelse, i det att därigenom den redan förut på grund av Boströms hållning i tullfrågan existerande motsättningen mellan honom och den ultraprotektionistiska Reutersvärdska gruppen i första kammaren skärptes till fullständig brytning. Denna kom.till uttryck redan ett par veckor efter ministerskiftet, vid behandling av frågan om anslag till nya lagbyrån (19 febr.). Statsutskottet hade tillstyrkt anslaget (35,000 kronor), men en medlem av den extrema gruppen, friherre Klingspor, hade i reservation yrkat avslag med den motiveringen, att »samma för- hållanden som de, under vilka anslag för uppehållande av den under chefens för justitiedepartementet ledning ställda lagbyrån av föregående riksdagar beviljats, numera ej syntes vara för handen». I den »storpolitiska» debatt, som uppstod i första kammaren, dolde talarna av den yttersta högern icke, att den ifrågasatta anslagsvägran var avsedd som ett misstroendevotum icke blott mot den nye justitieministern, vilkens ledning av lagbyrån huvudtalaren, Alin, icke ansåg »giva förhoppning om någon syn-' nerligen fruktbringande verksamhet», utan även och framför allt mot statsministern. Det bebådade rösträttsförslaget, varav man sålunda hade väntat och fruktat så mycket, framlades 26 mars 1896 och är märkligt såsom varande den första kungliga proposition, som avgivits i detta ämne. Det gick i huvudsak ut på nedsättning av census för inkomsttagare från 800 till 600 kr. samt införande av proportionella val i städer, som utsago flera representanter. A. kan sägas ha varit en av pionjärerna i vårt land för de proportionella valen; redan 1892 hade han studerat deras användning i några schweiziska kantoner och i danska landstinget och hade i riksdagen både 1892 och 1893 uttalat sympatier för desamma; vid bestämmandet av valmetod i det nya förslaget hade han samrått med den kände experten på detta område, prof. E. Phragmén. A:s rösträttsförslag rönte emellertid ett mycket kyligt mottagande. Det betecknades som »ett sinnrikt politiskt konststycke, alster av en försiktigt trevande statskonst, som vill tillfredsställa alla men slutar med att tillfredsställa ingen». Den demokratisering, det ville åstadkomma, inskränkte sig enligt beräkning till en ökning av valmanskåren från 371,000 till 417,000 personer, d. v. s. från 7,7 % till 8,64 % av befolkningen — något varmed andra kammarens reformivrare ej ville åtnöja sig. Å andra sidan ansågs förslaget i första kammaren alltför radikalt. Också hade A. — som på grund av statsministerns sjukdom ensam förde regeringens talan — att utstå en högst ojämn kamp under de delvis mycket häftiga angrepp, för vilka förslaget utsattes i båda kamrarna. Resultatet blev ett grundligt nederlag: rent avslag segrade med 131 röster mot 82 i andra kammaren och med den överväldigande majoriteten av 106 röster mot 26 i första kammaren. Något nytt regeringsinitiativ i den politiska rösträttsfrågan hördes ej av under A:s statsrådstid. Sedan A. 1901 lämnat statsrådet, deltog han fortfarande som riksdagsman i det politiska livet. Sitt gamla intresse för proportionalismen bibehöll han, och på såväl 1902 som 1904 års riksdagar var han bland de ivrigaste förespråkarna för densamma. Sin sista större insats i riksdagen gjorde han, då han såsom ordförande i läroverksutskottet var med om att knäsätta den nya läroverksorganisation, som 1904 genomfördes. Även på det utrikespolitiska området fick han under sina senare år tillfälle att verka, i det han 1902 biträdde konung Oskar vid utarbetandet av den till honom hänskjutna skiljedomen mellan Tyskland, England och Förenta staterna angående vissa ersättningsanspråk på Samoa (»Samoaaffären» 1899—1902). Av samarbetet mellan de nordiska länderna på lagstiftningens fält hade A. hela sitt liv varit en ivrig anhängare. Vid tillkomsten av växellagen medverkade han såsom byråchef i justitiedepartementet, och såsom justitieminister inledde han med de övriga länderna förhandlingar om gemensam lagstiftning angående köp och byte. Han var vidare en av dem, som startat och sedermera stött de nordiska juristmötena; han var en av inbjudarna till det första mötet 1872 och sedan dess intill sin död medlem av den svenska bestyreisen, i vilken verksamhet han nedlade ett synnerligen nitiskt arbete. Han var alltid med på dessa möten (ännu på det i Köpenhamn 1902), där hans föredrag och yttranden städse voro mycket uppmärksammade.

Även utanför rättsväsendet och politiken var A. upptagen av mångahanda arbetsuppgifter. »Att tjäna var hans lust, på egen bekvämlighet tänkte han aldrig. Och trots den arbetsbörda han bar för det allmänna hade han tid övrig att även hjälpa andra... I det enskilda var han vänfast och redbar, tyst men ingalunda främmande för sällskaplig glädje», med dessa ord karaktäriseras A. av en honom närstående minnestecknare.

Författare

E. T. Marks von Wörtemberg; G. Jacobson.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

En del av A: s papper (betyg och fullmakter, brev samt handl. av juridiskt politiskt innehåll) har tillfallit Uppsala universitetsbibliotek.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: De vigtigaste åsigterna om regnbågen. Upps. 1860. (4), 41 s., 3 pl. (Gradualavh.) — Om jordstyckning. Upps. 1865. 84 s. (UUA 1865; akad. avh. f. adjunktur.) — Om straff mätning. Upps. 1869. 74 s. (UUA 1869.) — Skall sakförareverksamheten betraktas såsom ett fritt yrke,. .. eller böra serskilda qvalificationer erfordras för utöfvande af denna verksamhet? (Forhandl. paa l:e nord. Juristmodet i Kjobenhavn 1872; inledn.-föredr., s. 193—196, samt grundläggande framställn., Tillaeg, bil. 7, s. 70—77). — Om domarens processledande verksamhet vid civila rättstvister. Upps. 1875. 32 s. (UUA 1875.) — Om handelsdomstolar, öfverläggningsämne vid 3:e nord. juristmötet [i Kristiania 1878]. Sthm 1878. 13 s. [Omtr. som bil. 5 i mötets Forhandl.] — Erinringar vid nya lagberedningens betänkande angående rättegångsväsendets ombildnuig. Sthm 1885. 34 s. — Anmälningar i Sv. liter.-tidskr., Tidskr. f. lagstiftn., tagskipn. och förvaltn., Nord. tidskr. m. fl.; artiklar i Nord. familjebok.

I litografiskt övertryck finnes av A. i UB: Civilprocess. Föreläsningar läsåret 1876—77. 4: o 200 s. 2: a uppl. 4: o 180. s.

Källor och litteratur

Källor: Riksdagsprot.; nekrolog av I. Afzelius i Tidsskr. for Rets-videnskap 1905; R. Kjellén, Rösträttsfrågan (1915).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
P S Ludvig Annerstedt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18724, Svenskt biografiskt lexikon (art av E. T. Marks von Wörtemberg; G. Jacobson.), hämtad 2018-09-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18724
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
P S Ludvig Annerstedt, urn:sbl:18724, Svenskt biografiskt lexikon (art av E. T. Marks von Wörtemberg; G. Jacobson.), hämtad 2018-09-25.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se