Nils Arfwidsson

Född:1802-05-07 – Göteborgs stad, Västra Götalands län
Död:1880-04-14 – Stockholms stad, Stockholms län

Journalist, Översättare, Arkivarie, Tulltjänsteman


Band 02 (1920), sida 174.

Meriter

2. Nils Arfwidsson, f. 7 maj 1802 i Göteborg, d 14 apr. 1880 i Stockholm. Föräldrar: brukspatronen och bergsrådet Niklas Arfwidsson och Anna Margareta von Jacobsson. Student i Uppsala 13 okt. 1818; avlade kansliexamen 11 dec. 1820. E. o. kanslist i kanslistyrelsens expedition 21 dec. 1820 samt tillika i riksarkivet 5 dec. 1823; e. kopist 30 juli 1825; kanslist i justitieombudsmannaexpeditionen 1827; redaktör för Post- och inrikes tidningar 1828— 30, medarbetare i Aftonbladet 1830—32 samt i Dagligt allehanda 1832—39; tf. kanslist i riksarkivet 6 maj 1830; kanslist i generaltullstyrelsen 1831; tf. andre amanuens i riksarkivet 1835; protokollssekreterare i K. M:ts kansli 2 nov. 1840; intendent för scenen vid K. teatern 9 sept. 1844—1 juli 1845; tf. aktuarie i riksarkivet 21 jan. 1846; notarie i generaltullstyrelsen 26 juni 1847; förste amanuens i riksarkivet 27 maj 1853 men erhöll på egen begäran avsked från denna befattning, 8 juni s. å.; avgick från sin befattning i generaltullstyrelsen 1863. LVVS 1850; RNO 1862.

Gift 1) 1829 med Charlotta Lovisa Sjöborg, f. 24 jan. 1809, d 4 apr. 1835, dotter till professorn Nils Henrik Sjöborg i Lund;: 2) 23 okt. 1872 med Matilda Johanna Katarina Linders, f. 2 juli 1832, d 11 maj 1909, dotter till postmästaren Johan Linders i Varberg och förut gift med postexpeditören Bror Hugo Ferdinand Jachseus, från vilken hon blev skild.

Biografi

Om A. från sitt hem ej kom att medföra de rikedomar, han syntes född till, gav härstamningen från den stora köpmanssläkten hans blick och hans intressen en för tiden knappast vanlig riktning åt främmande länders förhållanden, deras språk, politik, litteratur och konst. Under sin korta Uppsalavistelse byggde han vidare på den redan lagda grunden: språk, estetik och historia utgjorde här hans väsentliga studium. Fadern hade varit vän av engelsk bildning, modern hade föredragit fransk; sonen tog starka intryck av dem båda. Även med tyskt språk och tysk litteratur blev han förtrogen, ehuru hans sympatier här ej synas ha varit lika odelade, som då det gällde romansk och engelsk kultur. Hans intressen och kunskaper voro f. ö. ej begränsade till de stora språkens allfarsvägar. Sin redan i hemmet började utbildning i konstens olika grenar fortsatte han ännu under sina resor på 1830-talet. Snajbb uppfattning och ett impulsivt, mottagligt sinne hade kommit på hans del, och gärna »flammade» han för vad tiden fann skönt och ädelt. Han skrev lätt, och stilens livlighet återspeglade temperamentets. Hans begåvning och hans känsloliv saknade dock det djup, som kunnat rädda de impulsiva utbrotten från komikens faror och rättfärdiga en lust att granska och kritisera, som var honom egen. Mängden och säkerheten av hans omdömen verkar tröttande redan i hans skrifter och var det säkerligen ej mindre i det personliga umgänget. Hans uppskattning av sin person och sin insats var anspråksfull, och en överdriven ömtålighet störde alltför ofta hans samarbete med andra.

Själv ansåg sig A. kallad till den diplomatiska banan, men han fann den stängd pä grund av sina ändrade förmögenhetsförhållanden eller på grund av en viss ungdomlig radikalism, som hans självständighetsbegär drev honom att betona även i småsaker. I stället inträdde han i riksarkivet, då ett ämbetsverk, där usla avlöningsförhållanden och en ledning, som länge saknat administrativ och historiskt-vetenskaplig lyftning, samverkade till att döda intresset för tjänsten. A. ägde tydligen ej heller själv i sin läggning och sina studier förutsättningarna för att befrukta och befruktas av de rika källskatter, han nu kom i beröring med. Liksom kamraterna nöjde han sig med att under lindrig flit avvakta sin befordringstur. Så kom det sig, att han lika litet som dessa rycktes med av en J. Gr. Liljegrens forskningsiver och med dem delade ödet att blott stå som ett hinder, då Hans Järta och B. E. Hildebrand äntligen i institutionens arbete ingöto en ny, vetenskapligt fruktbärande anda. Med särskilt bekymmer diskuterades, betecknande nog, möjligheten, att A. skulle kunna erhålla chefsposten vid Järtas tillbakaträdande (1846). Själv kände han sig förbigången, när J. J. Nordström då utnämndes till riksarkivarie, och när han ej ens befordrades till den aktuarietjänst, han en längre tid på förordnande skött, lämnade han med groll verket (1853).

A:s namn hade näppeligen blivit nämnt i samband med en chefspost, om han ej vid sidan av sin ämbetsmannagärning vunnit en viss ställning i huvudstadens litterära och publicistiska kretsar. Under sina första extraordinarieår hade han varit hänvisad till att själv förtjäna sitt bröd, och tidningsskrivande hade då vid sidan av språklektioner och verkens arvoden fått utfylla den knappa men alltid självständiga bärgning, han visste att förskaffa sig. Hans artiklar väckte uppmärksamhet, och han fortsatte på den inslagna banan, även sedan ett arv 1824 gjort honom mera oberoende av förtjänsten. A:s journalistiska anseende, som snart var tillräckligt för att förskaffa honom redaktörsskåpet för Post- och inrikestidningar, befästes ytterligare genom det sätt, varpå han fyllde detta uppdrag. Särskilt vann hans utrikesavdelning erkännande. Den förtjänade det också genom uppmärksamhet och vidsträckta intressen, men urval av nyheter och översatta artiklar liksom A:s egna uttalanden bestämdes helt av hans politiska sympatier. Hans åskådning var den borgerligt liberala, och under tiden före julirevolutionen omfattade han med värme ej blott frihetsrörelsen i Grekland utan även oppositionens sak i allmänhet och särskilt i Frankrike. Då han lät tidningen återspegla upphetsningen efter juliordonnansernas utfärdande, ingrepo slutligen vederbörande. A. lämnade förbittrad sin plats och övergick till det startande Aftonbladet. Den nya tidningens utrikesavdelning blev så i läggning, tendens och förtjänster en fortsättning av Post- och inrikestidningars under A:s tid. L. J. Hierta ihågkom »företrädesvis med tacksamhet» bland sina första medarbetare A. och fann i hans originalartiklar »värme och talang». Aftonbladet svärmade för frihetsrörelserna i Polen, Belgien, Italien, Spanien och Portugal, återspeglade de upprörda stämningarna i Frankrike under processen mot Karl X:s ministrar, delade med det franska rörelsepartiet besvikelsen över den revolutionsfientliga vändningen i julikonungadömets politik och tog med hetta parti emot Casimir Périer; i striden om den engelska parlamentsreformen ställde det sig samtidigt avgjort på reformvännernas sida. Men då A. i sin dödsruna över Casimir Périer (29 maj 1832) utan att mildra domen över dennes politik ridderligt sökte göra rättvisa åt hans personlighet, träffade han ej den mera praktiske och målmedvetne huvudredaktörens avsikter, ömtålig som alltid, lämnade A. nu Aftonbladet och övertog mot slutet av året jämte sin svåger V. F. Dalman Dagligt allehanda. Det var avtalat, att A. skulle tillskjuta kapitalet, Dalman åter svara för det journalistiska vardagsarbetet; Dalman bestämde över tidningen i de allmänna inrikespolitiska frågorna, A. förbehöll sig utrikespolitik, litteratur och konst. Med det huvudsakliga arbetet måste dock även ledningen så småningom övergå till Dalman. Efter meningsskiljaktigheter, framkallade av dennes missnöje över sin växande arbetsbörda, avträdde A. 1835 till honom ägande- och »herrerätten» men kvarstod ändock som huvudsaklig medarbetare på sitt förutvarande område. Vid denna tid sökte han, nedbruten genom sin hustrus död, förströelse i vidsträckta resor i Sverige och utlandet. Väl skildrade han sina upplevelser och iakttagelser i då mindre vanliga och därför livligt uppmärksammade korrespondenser till tidningen — senare samlade i ett par bekanta reseskildringar — men Dalman vande sig att ensam bestämma, även där A. förut fått råda, och vid sin hemkomst kunde denne ej återvinna sin gamla ställning i redaktionen.

A:s utrikespolitiska journalistik bevarade i Dagligt allehanda samma grundkaraktär som förut. Han var påverkad av de skandinavistiska strävandena och betraktade Ryssland med den dåtida liberaltnationella åskådningens ögon; uppgivandet av Finland stod för honom som ett oförlåtligt brott av 1809 års män, och han tröttnade ej att gissla den svaghet och de felsteg, som lett därhän. Kanske var det därför, han alltid bevarade åtminstone en aktningsfull medkänsla med Gustav IV Adolf. Den mycket omtalade satiriska artikeln »Conspirationen i Iran» (12 mars 1833), som gycklade med de maktägandes skuggrädsla för den avsatta dynastin, tillskrevs honom, och i sina reseminnen återgav han med vemodig sympati men utan all panegyrik sina intryck från ett personligt sammanträffande med den olycklige monarken — ett trots mot gällande lagstiftning, som fick passera opåtalt men kunnat bestraffas med landsförvisning. Hans allmänna uppfattning präglades emellertid av en allt moderatare tendens, som mer och mer utkristalliserade sig i övertygelsen, att Ludvig Filips styrelsesätt och hans person representerade det bästa möjliga under dåvarande förhållanden. Av allt att döma rådde till en början fullständigt samförstånd mellan A. och Dalman, men under det oroliga året 1838 närmade sig den senare mot sin förre bolagsmans råd Hierta och den radikala flygeln inom det liberala partiet. A. såg nu med grämelse tidningen taga parti för den mot Ludvig Filips minister Molé riktade »koalitionen» och upphörde därför att skriva i utrikespolitiska frågor.

Om än det sätt, varpå A. under sin mera regelbundna verksamhet i den dagliga pressens tjänst förmedlade kunskapen om den europeiska politikens strömningar, torde böra anses som hans betydelsefullaste insats, omfattade han kanske själv med ännu större intresse estetiska och litterära frågor och slutade med att däråt ägna sin huvudsakliga verksamhet. Även på detta område återspeglade han känsligt och med en viss europeisk överblick men utan självständighet och egentlig personlig egenart tidens nya strömningar. Åt den »poetiska realismens» program kunde, han ge pregnanta formuleringar, som då han talade om den »idealisering, som icke förtager naturen utan tvärtom höjer och renar den till poesi», och med en utpräglad efterhumanistisk klassicism fordrade han i det skönas alla uppenbarelseformer, i litteratur, musik, teater, bildande konst och natur, jämnmåttets och den rena linjens adel. Det var då naturligt, att han med beundran såg upp till den mognade Schiller och i Runeberg hälsade »den störste nu levande... bland skalder på vårt härliga tungomål»; den nyromantiska diktningen däremot, även den samtida franska, var med sin föga genomarbetade form honom motbjudande. I sina starkt estetiserande reseskildringar och i sin litteratur- och konstkritik sökte han genomföra sina principer. Själv gjorde han anspråk på att ha skapat Dagligt allehandas »litterära anseende, dess estetiska inflytande, vilket ej varit så litet». Med sin obestridliga vakenhet och det intresse, en bestämd syftning alltid ger, saknade hans kritik dock det opartiska genomträngande, som kunnat ge den djupare betydelse, och kunde ej undgå att verka irriterande genom sin tvärsäkerhet. En rätt mycket omtalad men hätsk och oförstående granskning av Atterbom och fosforismen (7—15, 22, 26 mars 1838) anslöt sig till den då pågående vidräkningen med »nya skolan» och godtogs därför trots sitt ringa värde. Men eljest förskaffade Ars anmärkarlusta Dalman åtskilliga förtretligheter, vilka gjorde honom (allt mindre böjd för att ge sin medarbetare lösa tyglar; särskilt förtröt det A., att ett mot den allmänna entusiasmen för Jenny Lind riktat försök till kritisk värdesättning av hennes konst endast med starka reservationer intogs i tidningen. Motsatsen inom Dagligt allehandas redaktion undgick ej uppmärksamhet, och dess »aristokratiska element» blev föremål för en tidningspolemik, som förstämde den ömtålige mannen. På alla sätt hade sålunda A:s ställning blivit ohållbar, och i juni 1839 lämnade han bladet.

Med avskedet från tidningen var A: s politiska gärning avslutad, ehuru han även senare vid enstaka tillfällen framträdde i politiken, då med tonvikten alltmer lagd på den antiradikala sidan av sina åskådningar. Så spelade han en framträdande roll, då under 1848 års strider om representationsreformen minoriteten inom reformvännernas sällskap i Stockholm bröt sig ut med ett eget program, åsyftande att tillförsäkra »upplysning, erfarenhet och mera oberoende samhällsställning behörigt avseende inom riksdagen». Efter att våren 1848 ha deltagit även i de skandinavistiska rörelserna i huvudstaden, framlade han 1867 sin politiska uppfattning i broschyren »Liberté. Egalité. Fraternité.», där han, än en gång hävdande sin gamla förkärlek för Ludvig Filip, sökte visa, att friheten blott kunde trivas i ett samhälle, som respekterade den sociala olikheten. Sin litteratur-och konstkritik fortsatte han i Frey, där han bl. a. gav en för hans estetiska ståndpunkt belysande översikt över konstföreningens historiska utställning 1841 samt recenserade Fredrika Bremer och Sofi von Knorring liksom även K. A. Adlersparres »Tidstaflor». Främst ägnade han dock nu sina krafter åt sina med rätta berömda Ossian-översättningar. övertygad om dikternas äkthet, lade han till grund för sin tolkning den, gaeliska text, Macpherson tillverkat för att dölja sin fiktion, och följde den engelska upplagan, blott där dylika »original» saknades. Macpherson engelska »översättning» fann han av ringa förtjänst och sökte i medveten motsats mot dennes elegiska sentimentalitet ge sin version den verkliga folkdiktens naiva och okonstlade ton. Den samtida kritiken såg i det sätt, varpå han lyckades häri, beviset för att han kommit urbilden nära, och i hans tolkning var det, den keltiska fornvärlden inspirerade Runeberg. Sedan dikterna i sin engelska form numera framstå som det omedelbara uttrycket för Macphersons stamningar inför högländernas sagovärld, beklagar man dock, att A. satt som sin uppgift att undertrycka en väsentlig sida av den skotske skaldens visserligen tidsbundna men personligt kända och poetiska ingivelse. — Även teatern hade länge varit föremål för A: s brinnande intresse och skarpt utformade meningar. Med sin vanliga entusiasm omfattade han därför det tillfälle att realisera sina idéer, som erbjöd sig, då han 1844 såsom intendent för scenen fick övertaga en regissörs uppgifter. Otvivelaktigt ägde han även på detta område företrädet av europeiska vyer och bestämda mål, men hans lust att mästra torde snart ha irriterat, och själv kände han sig tillbakasatt av direktionen. Förbittrad lämnade han sitt uppdrag, innan han verkat tillräckligt länge för att kunna blicka tillbaka på bestående resultat; några föga genomarbetade anteckningar, som trycktes efter hans död, samt framför allt räddandet av J. Börjessons »Erik XIV» för scenen — stycket uppfördes dock först efter A: s avgång — utgöra den viktigaste behållningen av denna episod. Sitt intresse för teatern bevarade A. oförminskat och fortsatte att tjäna den svenska scenen genom vårdade och talangfulla översättningar. Ett originaldrama, »Ett år af Gustaf III: s regering», utarbetat tav A. efter ett brutet samarbete med bokförläggaren F. J. Meyer, giavs år 1858 men fick ett kyligare mottagande än det lär ha förtjänat och åsamkade därjämte A. en obehaglig tvist med den ursprunglige medarbetaren, som för sin del gjorde anspråk på författaräran; då båda antagonisterna framlagt sina versioner i tryck, kan det lätt konstateras, att A: s i varje fall äger det litterära företrädet. A:s produktivitet mattades jämförelsevis tidigt. Från det nya, som växte fram, blev han genom sin stelnande principbundenhet mer och mer avstängd, men in i sena ålderdomen bevarade han sitt levande intresse och sin trofasta, oegennyttiga kärlek till den »rätta, sanna» vitterheten och konsten. Ett mångårigt hi ärtlidande ändade hans liv.

Författare

B. Boéthius.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

K. biblioteket äger några få men viktiga brev från A. till V. F. Dalman samt ett antal brev från honom till fru Kristina Charlotta Ramsay, f. Wästfelt.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Resa på continenten åren 1836—1837, af förf. till »Allehanda ur en res-journal». 1*. Italien. Sthm 1838. (4), VIII, 548 s., 2 pl. [Artikelserien 'Allehanda ur en res-journal' ingick i Dagl. allehanda under åren 1836—37.] — Bildande konst (Frey, 1841, s. 131—157). — Nord och söder. Strödda anteckningar under resor emellan Avasaxa och Vesuven åren 1835— 1839. 1—2. Sthm 1842, 43. (4), 206; XI, 392 s. — Blackwellska rättegången, en episod ur den s. k. frihetstidens historia, tecknad efter de i K. riksarkivet förvarade handlingar (Frey, 1846, s. 364—384, 417—441). — Friedrich von Schiller. Föredrag vid skaldens minnesfest i Stockholm d. 10 nov. 1859 Sthm 1860. 29 s. — Ett år af Gustaf III:s regering. Hist. skådespel i 5 akter. Sthm 1862. (4), 104 s. — [Recension av] »Om den antika konsten och dess pånyttfödelse; tre föreläsningar af C. R. Nyblom» (Tidskr. f. byggnadskonst, Arg. 6, 1864, s. 140—147, undert. N. A.; även sep. Sthm 1864. 24 s.). — Liberté. Egalité. Fraternité. (Frihet. Jemnlikhet. Broderskap.) Ett ord »mellan drabbningarne» af N. A. Sthm 1867. 12: o 24 s. — Johan Börjesson (Johan Börjessons Valda skrifter, utg. af L. Dietrichson, 1, 1873, s. 31—30). — Teaterbilder från fordom. Sthm 1885. 12: o 72 s. [Avtr. ur Nya dagl. allehanda.] — Artiklar, notiser och recensioner i Post- och inrikes tidningar (1828—30), Aftonbladet (1830—32), Dagligt allehanda (1832 —39), Frey (1841—50), Svenska tidningen [under pseudonymen Otto v. SJ, 'Samtids-porträtter' i Samtiden (1858, 59), m. fl.

översatt: Fr. Halm [E. F. J. von Miinch-Bellinghausen], Griselda. Dramatisk dikt i 5 akter. Fritt behandl. efter tyskan. Sthm 1838. (4), 103 s. (Anon.) — Oisians sånger efter gaeliska originalet och på dessi vers-slag försvenskade samt med en historisk-critisk inledning och noter försedde. 1—2. Sthm 1842, 46. (4), 432, (2); (6), 542 s. [Belönad med sv. akad:s Carl Johanspris 1847.] — J. C. v. Zedlitz, Boja och krona eller Tassos öden. Sorgespel i fem akter, efter v. Zedlitz's »Kerker und Krone» fritt behandl. Sthm 1844. 80 s. f— W. Shakespeare, Köpmannen i Venedig. Skådespel i fem akter. Sthm 1854. 12:o (4), 116 s. [Härav särskilt avtryckt: Shylocks role uti Köpmannen i Venedig. Sthm 1857. 16 s.] — Lord Byron, Sardanapalus. Sorgespel i fem akter. Sthm 1864. (4), 155 s.

Utgivit: Post- och inrikes tidningar, Arg. 1828—1830.

Källor och litteratur

Källor: Hans Järtas och B. E. Hildebrands brevväxling, RA; S. Bergh, Sv. riksarkivet 1618—1837 (1916); J. Biörklund, Nils Arfwidsson (Göteborgs K. vet.- och vitt.-samh. handl., H. 26, 1891); självbiografi av L. J. Hierta i Biogr. lexikon, Ny följd, 5 (1863—64); A. Krook; Nils Arfwidsson (Svea 1881); G. Nordensvan, Sv. teater och sv. skådespelare från Gustav III till våra dagar, 2 (1918); K. Reinhold, Reformsällskaperna och de allmänna reformmötena i Örebro år 1849, 1850, 1853 (1917); H. Schiick och K. Warburg, Illustr. sv. litteraturhistoria, 4: 1—2 (1915, 16); H. Wieselgren, Ur vår samtid (1880). — Se i övrigt: Biogr. lexikon, Ny följd, 1 (1857—58).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Nils Arfwidsson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18794, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boéthius.), hämtad 2018-09-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18794
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Nils Arfwidsson, urn:sbl:18794, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boéthius.), hämtad 2018-09-25.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se