Klas Pontus Arnoldson

Född:1844-10-27 – Göteborgs stad, Västra Götalands län
Död:1916-02-20 – Stockholms stad, Stockholms län

Riksdagsledamot, Tidningsredaktör, Fredspolitiker, Järnvägstjänsteman


Band 02 (1920), sida 248.

Meriter

Arnoldson, Klas Pontus, f. 27 okt. 1844 i Göteborg, d 20 febr. 1916 i Stockholm. Föräldrar: musikern och logevaktmästaren Olof Andersson och Inga Hagbom von Seth. Elev vid Göteborgs gymnasium (sedermera h. elementarläroverk) till vårterminens slut 1860. Inträdde i järnvägens tjänst som kontorsskrivare i Göteborg; stationsinspektor 1871—81 i Jonsered, Älgarås och Tumba; redigerade Nordiska dagbladet 1870—71; medarbetare i Dagens nyheter på 1870-talet; utgav Stockholms morgonblad 1 dec. 1877—31 jan. 1878; deltog i utgivandet av Sanningsökaren 1878—81; ledamot av riksdagens andra kammare 1882—87; utgav och redigerade Folkets bok sept. 1882—juni 1883, Tiden 14 nov. 1883—8 apr. 1885 och Fredsvännen juli 1885—juli 1888; utgav och redigerade Nordsvenska dagbladet 6 sept. 1892— 17 febr. 1894; medarbetare i Stockholmstidningen. Erhöll Nobelska fredspriset 1908.

Gift 1) 15 maj 1869—7 apr. 1903 med Eva Bernhardina Wahlgren, f. 8 nov. 1842, d 14 sept. 1907, dotter till slussinspektören Per Wahlgren i Södertälje; 2) 4 maj 1903 med Edit Viktoria. Blomsköld, f. 16 okt.. 1882, dotter till skräddarmästaren Johan Blomsköld.

Biografi

Av ekonomiska skäl nödgades A. vid faderns död avbryta sin skolgång, men tack vare håg och energi förstod han att även under sin praktiska verksamhet finna tid till omfattande självstudier. Varmt religiöst intresserad greps han tidigt av de friare strömningar, som haft sin utgångspunkt och vunnit sin starkaste utbredning i den anglosachsiska världen, och anslöt sig till en ståndpunkt, som närmast stöd på den nordamerikanska unitarismens grand. Som den högsta uppgiften framstod för honom »sökandet efter sanningen, tron på Gud och på människans oändliga förmåga av fullkomnande»; aktning för samvetets och tankens frihet samt fördragsamhet krävde han som en allmänt mänsklig plikt. För sina åsikter verkade han i Nordiska dagbladet, som han under 1870-talets första år redigerade i Göteborg, i »sanningssökarnas samfund», som han samtidigt instiftade där, genom särskilda skrifter, av vilka den viktigaste var det mot de materialistiska åskådningarna riktade »amatörfilosofiska» arbetet »Verkligheten. En lifsåsigt» (1877), samt slutligen genom ett flerårigt medarbetar- och medutgivarskap i den av A. F. Åkerberg grundade tidskriften »Sanningsökaren», ett organ för »förnuftstro» och »praktisk kristendom», som vid denna tid inom stora kretsar utövade ett ej obetydligt inflytande. Med sina friare religiösa åsikter förenade A. iäven i politiskt avseende en radikal läggning, och han anslöt sig från början till det av hans senare medarbetare på fredsområdet, dansken Fr. Bajer, 1870 stiftade »Nordens fristats-samfund», för vars syftemål »att med alla lagliga medel verka för de söndrade nordiska folkgrenarnas sammanslutning i fristatlig form» han även i broschyrform propagerade. A. tänkte sig härvid en statsorganisation, som åt de särskilda rikena lämnade fullkomlig självstyrelse i alla inre angelägenheter men som gentemot utlandet skulle bilda »en stark och väl ordnad unionsstyrelse». Den republikanska statsformen skulle ej endast underlätta en utveckling i denna riktning utan var enligt A: s åsikt en nödvändig betingelse därför. År 1881 lämnade han sin järnvägsmannabefattning, driven delvis av sjuklighet, men delvis också av önskan att kunna mera helt ägna sig åt sin upplysnings- och agitationsverksamhet. I riksdagen (1882—87) framförde han motionsvis flera av sina idéer; så yrkade han upprepade gånger på utvidgad religionsfrihet samt krävde 1883 med en radikal motivering den underdåniga skrivelse om utredning rörande rösträttens utsträckning, varom kamrarna följande år — sedan förslaget upptagits av en annan motionär — förenade sig. Ett häftigt, delvis hätskt motstånd både i riksdagen och pressen väckte 1883 hans av flera medundertecknare understödda, av K. A. Adelsköld samtidigt i första kammaren framburna motion om »Sveriges fortfarande neutralitet i överensstämmelse med den moderna folkrättens grundsatser». Den föll också i bägge kamrarna, varvid dock i den andra motionens syfte både i debatten och i motiveringen till avslaget rönte starkare sympati.

Fredsarbetet hade med åren blivit A: s starkaste intresse. I samband med de förberedande överläggningarna angående neutralitetsmotionen tog han (1883) efter mönster av den året förut av Fr. Bajer stiftade danska fredsföreningen initiativ till bildande av en freds- och skiljedomsförening för Sverige; själv blev han under de första åren dess sekreterare och arbetande kraft. Föreningen sköt i början, åtminstone på papperet, god fart, men intresset mattades snart, och särskilt i ekonomiskt avseende blev dess ställning på grund av okloka stadganden allt sämre; utarbetad och nedslagen jämväl av andra motgångar nödgades A. på hösten 1887 avsäga sig sin befattning, och när föreningen efter några år åter började tillväxa, skedde det under nya krafters ledning. På liknande sätt hade det gått även med ett tidningsföretag, »Tiden», som A. hösten 1883 startade som stöd för fredsupplysningsarbetet och som organ i övrigt för fri debatt i tidsfrågorna. Tidningen fick hastigt stor spridning och hade säkerligen även en ej oväsentlig betydelse för det demokratiska genombrott, som nu begynte, men även här tillstötte övermäktiga ekonomiska svårigheter; tillika framträdde med tiden en splittring mellan de ledande krafterna i tidningen och i apr. 1885 lämnade A. besviken förtaget. Sedan han frånträtt sin plats i fredsföreningens ledning upptog han i ny form sitt fredsarbete, i det han våren 1888 påbörjade en agitationsverksamhet för en till konungen riktad petition om ingående av skiljedomsfördrag med främmande stater. Planen godtogs av fredsföreningen vid årsmötet samma år, men själva petitionen kom till stånd först flera år senare. A. utsträckte emellertid sina agitationsfärder över Norrland till Norge, där han rönte stor framgång och blev föremål för livliga hyllningar. Bl. a. var det genom impulserna från A: s agitation, som det norska stortingets skilj edomsadress till konungen 1890 kom till stånd, en adress, som sedan åter torde ha inverkat på Alfred Nobels beslut att åt den norska riksförsamlingen uppdraga fredsprisets utdelande. A: s utpräglade partitagande för Norges sak i de unionella tvisterna gjorde det f. ö. lika naturligt, att han i detta land skulle röna uppskattning och hyllning som att han i hemlandet från mångas sida ådrog sig hätskhet och ovilja. Så hade han tidigare i vetofrågan förfäktat de norska intressena, och1 i brytningarna 1895 och 1905 stödde han helt Norges och den norska vänsterns krav.

Ehuru tidtals bruten av ohälsa lyckades A. vid sidan av sin omfattande dagspolitiska och agitatoriska verksamhet stundom samla sig även till större litterära företag. Så utmynnade hans fortlevande religionsvetenskapliga intressen i verket »Religionen i forskningens ljus» (1891—92), och hans fredsnit fann — efter den tidigare, även till världsspråken översatta skriften »Är världsfred möjlig?» (1890) — sitt främsta uttryck i hans kort efter sekelskiftet utkomna stora arbete om världsfreden, »Seklernas hopp», i vilket han som bidrag till en kommande »människans historia» avsåg att lämna en skildring ,av fredsidéns historia för att åskådliggöra, att »världsfreden icke är blott en vacker dröm» utan »en med naturnödvändighet mognande verklighet, som folken på skilda vägar småningom närma sig». Åt sina senare fredsskrifter gav han gärna den skönlitterära gestaltningens form, först romanens, sedan även dramats.. — Den .yttre belöningen för sin verksamhet mottog A., då han tillsammans med sin föregångsman och medkämpe Fr. Bajer 1908 erhöll det Nobelska fredspriset, säkerligen ej utan hänsyn till den inverkan, han en gång haft på stortingets skiljedomsadress. Genom denna belöning frigjordes A: s sista år från de ekonomiska bekymmer, som dittills vilat tungt över hans liv och förlamat hans arbetskraft.

I trots av sin ungdoms lära. om fördragsamheten var A. en utpräglad stridens man. I tron på sina idéers rättmätighet och övertygelsen om deras framgång var hän blind för det berättigade i varje motsatt åskådning och' lätt böjd att förneka sina motståndares ideella bevekelsegrunder — ett misskännande, som visserligen från deras sida ofta på samma sätt återgäldades. Särskilt var det honom svårt att försona sig med varje riktning, som ivrade för ett stärkt nationellt försvar, och mot de senare årens försvarsrörelse i Sverige voro några av hans skarpast polemiska tal och skrifter riktade. Felräkning i fråga om de ekonomiska förutsättningarna eller utsikterna till verkligt fruktbärande samarbete bröt ofta i förening med ett stundom till hejdlös överdrift fullföljt arbete hans krafter och tvang honom tidvis till overksamhet. Men han återvände alltid till striden som samme entu-siastiske och oförfärade förkämpe för sina idéer. — I sitt första äktenskap hade A. sonen Torild Platon Washington Arnoldson (f. 7 febr. 1871, d. 2 okt. 1916), vilken år 1895 utvandrade till Amerika, där han efter att ha verkat som litteratör och lärare avled som professor i romanska språk vid University of Utah i Salt lake city.

Författare

A. B. Carlsson.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Anmärkningar om helfvetesläran »för folket». Af En röst ur hjorden. ,(K. P. A.) Sthm 1865. 14 s. [En av följdskrifterna till (C. J. Boström), Anmärkningar pm helfvetesläran (Upps. 1864); ang. övriga se Hi. Linnströms Boklexikon.] — Karolinen och hans ättlingar. Af K. P. A. 'Örebro 1868. IV, 225 s. — Om religionsfriheten. Af K. P. A. Alingsås 1870. 57 s. — Norden som fristat. Några ord i frågan om de söndrade nordiska folkgrenarnes sammanslutning. Af N. F. S. (17.) Gtbg 1871 [—72]. 40 s. [Sign. betecknar förf: s) immatrikuleringsnummer såsom medlem av 'Nordens Fristats-samfund'.] — Verkligheten, En lifsåsigt, Upps. 1877. (4), 211 s. — Om förnuftstron (Sanningsökaren, Årg. 1, 1877, s. 5—14). — Giordano Bruno (ibid., s. 33—41). — Benedict Spinoza (ibid., s. 97—112: även sep. Upps. 1877. 16 s., 1 portr.). — Materialismen och lifvet (ibid., s. 267—278). [Följdskrifter: C. B—dt, Tankar om materialismen, ibid., Årg. 2, 1878, s. 131—140, samt genmäle av A.: Följdriktig materialism, ibid., s. 140—147.] — Efter stormen. Några betraktelser med anledning af vissa kännetecknande omdömen i tidningspressen om arbetsinställelserna i Norrland (ibid., Årg. 3, 1879, s. 225—244; jämte en uppsats av A. F. Åkerberg, Om religionsförföljelsen i Skåne, även i Två uppsatser om statskristendomen i våra dagar, Sthm 1879 [s. 3—22]). — Sanningsökarnes förening. Ett förslag (Sanningsökaren, Årg. 4, 1880, s. 257—263). — Unitarismens apostel, [William Ellery Channing]. Fyra föreläsningar. Sthm 1882. (4), 110 s. (Bibliotek för sanningsökare, 6.) •— Ljusets religion (Sanningsökaren, Årg. 6, 1882, s. 289—308; även särsk. utg. jämte förord. Sthm 1883. 27 s.) — Neutralitetsfrågan. Vidräkning med de stora Stockholmstidningarne. Föredrag. Sthm 1883. 60 s. — Fredsarbetet och dess motståndare. Föredrag. Sthm 1883. 25 s. [Även i norsk uppl. Bergen 1890.] — Från England. Några iakttagelser under en vistelse i England hösten 1885. Sthm 1886. 59 s. i— Gudsidén enligt Max Mullers forskning. Jivanji Modis gudstro. Två utkast. Sthm 1889. 31 s. (Omsl.: Till hågkomsten af orientalistkongressens två mest bemärkte män...) 2:a uppl. Sthm 1889. 31 s. — Är världsfred möjlig? En historisk framställning af sträfvandena för lag och rätt mellan folken. Sthm 1890. (4), 167 s. [Även i norsk uppl.: 'Lov — ikke krig', H0vik 1890, samt i engelsk och tysk: 'Pax mundi', London 1892 och Stuttgart 1896.] — Små väckare. 1—2. Falun och Sundsvall 1891. 12: o 43, 37 s. [1. Kain, hjälten för dagen. 2. Guds röst.] 1. 3: e uppl. Sundsvall 1891. 24 s. — Religionen i forskningens ljus. Sundsvall 1891—92. (6), 691, (1) s. — Fred med Norge, unionen må bära eller brista. På ren svenska af en f. d. riksdagsman. Sthm 1895. 40 s. (Anon.) — Nordens enhet och Kristian II. Med företal af Adolf Hedin. Sthm 1899. XXIII, 123 s. — Seklernas hopp. En bok om världsfreden. Sthm 1900—01. 839 s. — En mönsterstat och dess grund-Iäggare [William Penn]. Östersund 1902. 16 s. (Särtr. ur Jämtlands tidning.) — I stkyttetid. Höstepistel (Lucifer ljusbringaren, 1902, N:o 1, s. 57—-72). — Påfvens bön. Fjärrbild. Sthm 1902. 37 s. [Även i engelsk uppl: Sthm s. å.]

— Maria Magdalena. Fredsberättelse. D. 1—2. Sthm 1903. 227, (1) s.; 232, (1) s. — Unionens sista dagar. Tre bref. Sthm 1905. 30 s. — På vakt mot militarismen. Två väckäre. Sthm 1906. 28 s. — Fram till rätten. Små epistlar under Haag-konferensen 1907. Sthm 1907. 87 s. — Befriaren. Tal vid värmländska ungdomsmötet -midsommarafton 1908. Sthm 1908. 29 s..— Världsomröstning. Nobelpris-föredrag. Sthm 1909. 12 s. (Les prix Nobel en 1908; även sep. som Fredsskrifter, utg. av sv. freds- 'och skilje-domsfören., N:o 8.) — Saxon [Johan Lindström]. Ur en levnadsteckning. Sthm 1910. 20 s. — F-båten ioch freden. Sthm 1911. 49 s. — Fjärrbilder. {Sökaren från Aten. Väktaren i Rom, Herdinnan vid Magdala.) Gtbg Jtr. Karlstad] 1912. 175 s. — Krigsfaran. Inlägg av nobelpristagaren K. P. Arnoldson [jämte] Utrikesministerns programtal. Sthm 1912. 67 s. — Jerusalems själ. Sthm 1913. 238 s. — Det militära försvaret. För och mot. Sthm 1913. 42 s. [Stenogr. referat av debatt i försvarsfrågan 14 dec. 1913 mellan Sv. Hedin, Fr. Ström och A.;A:s inlägg s. 38-^-42.] — Vad har hänt? Valpolitiskt föredrag... 19 mars 1914. Sthm 1914. 23 s. — Två nationer. En hälsning till de skandinaviska fredsmötena sommaren 1914. Sthm 1914. 14 s. — Betlehems stjärna. Julhälsning till folkens ungdom. Sthm 1914. 30 s. — Riket. Världsdrama. Sthm 1916. 166 s., 1 portr. — Talrika, smärre uppsatser i Sanningsökaren. (1877 o. följ.) och i övriga av A. utgivna publikationer; därjämte under olika tider bidrag till Förposten, Framåt, Framtiden, Göteborgs handelstidning, Dagens nyheter, Stockholmstidningen m. fl.

Utgivit och redigerat: Nordiska dagbladet 1870—1871. '— Stockholms morgonblad dec. 1877—jan. 1878. — Sanningsökaren. Nordisk månadsskrift för förnuftstro och praktisk kristendom. Årg. 2—5. 1878—81. (Tills, med A. F. Åkerberg.) — Bibliotek för sanningsökare. 1—7. 1880—83. (Tills, med dens.) — Folkets bok sept. 1882—juni 1883. — Tiden nov. 1883—apr. 1885. — Fredsvännen- juli 1885—juli 1888. — Nordsvenska dagbladet sept. 1892— febr. 1894.

Källor och litteratur

Källor: Riksdagsprot.; Les prix Nobel en 1908 (1909); C. Sundblad, Sv. fredsrörelsens historia åren 1883—1903, 1—2 (1903, 04); Axel Svenson, En lifsgerning för freden (1904); A. F. A[kerberg], K. P. Arnoldson (Julblad för 1896); Hvar 8 dag 20 dec. 1908; nekrolog i Stockholmstidningen 21 febr. 1916.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Klas Pontus Arnoldson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18827, Svenskt biografiskt lexikon (art av A. B. Carlsson.), hämtad 2018-11-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18827
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Klas Pontus Arnoldson, urn:sbl:18827, Svenskt biografiskt lexikon (art av A. B. Carlsson.), hämtad 2018-11-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se