Meriter

Balk, Björn (Bero), biskop i Åbo, d. omkr. 29 juni 1412 på Kustö vid Åbo. B. tillhörde en gammal adlig släkt i Finland, vars stamgods var Balkis i Vemo socken n. v. om Åbo. Han hade vid något utländskt universitet nått magistergraden och var kanik i Åbo, då han efter biskop Johannes (III) Vestfals 1384 inträffade död valdes till biskop därstädes. För att vinna stadfästelse av påven, som förbehållit sig tillsättningsrätten till Åbostiftet, begav han sig till »påvens gård»; domkapitlet befinnes i början av sommaren 1385 ha sålt ett av kyrkans gods för att skaffa medel till resan. Han fann Urban VI i Genua och erhöll 6 nov. 1385 sin stadfästelse enligt övlig praxis vid kurian: valet kasserades, men den valde utnämndes genom påvlig provision. Även invigning torde han ha fått vid kurian. Hän var den förste Åbobiskop, som nödgades betala servitier. För detta ändamål gjordes en taxering av årsinkomsten, som uppskattades till 620 floriner; ett därom av en präst i Stockholm i juli 1387 utfärdat intyg företeddes i nov. s. å. av B:s ombud, kaniken Johannes, inför apostoliska kammaren, som då jämte kurian befann sig i Perugia. Avgiften (servitium commune) blev samtidigt bestämd till en tredjedel av inkomsten eller 200 floriner att betalas vid jul s. å. Inbetalningen har ock sannolikt skett, ehuru ingen anteckning därom är känd; beloppet blev konstant för de följande Åbobiskoparna intill medeltidens slut.

Biografi

B:s första uppträdande som biskop i politiska värv inträffade hösten 1386, då han med sitt domkapitel understödde den finländska menighetens anhållan hos konung Albrekt att efter den nyss avlidne Bo Jonsson till lagman erhålla dennes hövding på Åbo slott Jeppe Djäkn. Denne lyckades ock behålla sin ställning i Finland och närmade sig sedan Margareta. B. var med svenska rådet hos Margareta på herredagen i Söderköping (okt. 1389), då man beviljade henne »drottningmarken». Även deltog han i fredsmötet på Lindholmen (juni 1395), i herredagen i Nyköping (sept. 1396), där det viktiga reduktionsbeslutet fattades, och i kongressen i Köpenhamn (aug. 1398), men var däremot ej närvarande vid kröningen i Kalmar 1397. Jeppe Djäkn hade 1395 överlämnat de flesta finländska slotten till Knut Bosson, som mot Margareta gynnade fetaliebröderna; denne underkastade sig först hösten 1398, sedan Stockholm kommit i drottningens händer. Måhända var det en belöning för visad trohet, då B. i jan. 1399 genom Margaretas nye hövitsman i Åbo, Abraham Brodersson, erhöll i förläning socknarna Masku och Pikis. Att man även senare, då Finland sålunda definitivt underlagts den unionella konungamakten och tiderna blivit lugnare, ofta finner B. som deltagande i rikets och rikskyrkans rådslag, är naturligt. I nov. 1400 nämnes han som medverkande vid den förlikning, varigenom en inre tvist i Vadstena kloster bilades; där hölls då i drottningens och konung Eriks närvaro ett stort möte, varvid den senare förklarades myndig. I aug. 1401 var han med vid det unionella rådsmötet i Hälsingborg; i febr. 1406 deltog han i det svenska kyrkomötet i Arboga, och i sept. 1408 var han hos konung Erik i Kalmar vid uppgörelsen med Tyska orden om Gottland. Erik var i Finland 1403 och 1407; åtminstone senare gången var han även i Åbo. Det goda förhållandet till konungamakten inbragte donationer till domkyrkan; i juni 1403 skänkte Margareta och Erik 300 mark silver till en »evig mässa», den s. k. »missa auroræ», som i domkyrkan till Guds, vår Frus och S: t Henriks ära skulle läsas var dag för deras förfäders och vänners själar. För summan lämnades kronans inkomster av Pikis socken i pant; hur denna anordning förhöll sig till den ovan omtalade förläningen av Masku och Pikis till Björn, är obekant. Den 1396 beslutade reduktionen sträckte sig även till Finland; räfsteting höllos där 1405 av en konungens domhavande och lagmannen Klas Fleming under en tre månaders rundresa i början av året från Åbo norrut in i Satakunda och Tavastland och därefter genom östra och västra Nyland tillbaka till Egentliga Finland. Tingsessioner under resan äro kända från elva platser; biskopen, som hade att vid förhandlingarna bevaka kyrkans rätt, deltog hela tiden.

B:s stiftsstyrelse synes ha varit präglad av nit och verksamhetslust. Han grundade en ny prelatur vid domkapitlet, arkidiakonatet. En gåva därtill nämnes för första gången 1398; den förste ärkedjäknen, magister Henrik Magnusson, är i funktion 1402. Under B:s sista år innehades posten av hans blivande efterträdare, Magnus Olai Tavast. För att, som han säger, bereda de troende tillfälle att genom värdiga vördnadsbetygelser för helgonens reliker få gagn av dessas förtjänster instiftade B. 1396 med sitt kapitels samtycke en relikfest (»festum reliquiarum»), som skulle firas i domkyrkan dagen efter Henriksmässan (väl 21 jan.; S:t Henriks »dies nativitatis» firades i Finland 20 jan.). Ärkebiskop Henrik begåvade vid Nyköpings herredag s. å. festen med avlat, och så gjorde även B. själv; man ser av breven, att det i Åbo efter romerskt mönster förekom »stationsandakt» vid olika kyrkor i och utom staden på veckans olika dagar. Festen torde senare ha blivit flyttad; den är i Åbomissalets kalendarium av 1488 förlagd på dagen efter Marie födelse (9 sept.). Ett prebende grundades i domkyrkan under S:t Henriks och S:t Eriks kor, vartill den rike rådmannen i Stockholm Peder Ålänning skänkte gods på Åland och i Finland. Till S:t Bartholomei altare skänktes gods av ärkebiskop Henrik, som själv var från Finland, och hans i Åbo bosatta moder Kristina Vapperska. S:t Laurentii altare begåvades av konung Erik (1404). Antalet av domkyrkans besittningar, »S:t Henriks gods», tillväxte. B. torde även hava planerat ett nunnekloster av dominikanerorden (S:t Anne) på biskopshemmanet Korois vid Åbo; det arbetades vidare därpå under hans efterträdare, men vad som slutligen kom till stånd blev ett birgittinkloster, Nådendal. Församlingsbildningen fortsatte under hans tid; nya socknar, som nu framträda i urkunderna, äro Yläne (1392), Nykyrka (1411) och Nagu (1395) i Egentliga Finland, Hammarland (1406) på Åland, Säkylä (1392) i Satakunda, Lehijärvi (1405), Kulsiala (1405), Kalvola (1405), Saaris (1390), Pälkäne (1405) och Koskis (1407) i Tavastland, Helsinge (1401) i Nyland.

B. nådde icke i betydelse upp till sin efterträdare, Magnus Tavast, men var dock under sin 27-åriga ämbetstid en nitisk och verksam främjare av kyrkans intressen. Han begrovs under predikstolen i domkyrkans högkor. — B:s släkt fortlevde, som det vill synas i sjunkande välstånd, till början av 1500-talet på gården Balkis i Vemo socken. En i Mecklenburg bosatt adlig ätt Balck gör enligt en dock otillräckligt bestyrkt släktledning anspråk på att vara en förgrening av denna ätt.

Författare

Knut B. Westman.

Källor och litteratur

Källor: Finlands medeltidsurkunder, 1, 2 (1910, 15); Registrum eccle-siae Abocnsis eller Åbo domkyrkas svartbok (1890); T. Carpelan, Finsk biogr. handbok, 1 (1903); P. Juusten & H. G. Porthan, Chronicon episcoporum Fin-landensium (1799); K. G. Leinberg, De finska klostrens historia (1890); dens., Finlands territoriala församlingars namn, ålder, utbildning och utgrening (1906); M. G. Schybergson, Finlands historia, 1 (1903); P. O. von Törne, Om Finlands skattskyldighet till påvedömet under medeltiden (Historiallinen arkisto, 22: 2, 1911). — Se i övrigt, ang. släkten Balk: Jully Ramsay, Frälsesläkter i Finland intill stora ofreden, 1 (1909).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Björn (Bero) Balk, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/19018, Svenskt biografiskt lexikon (art av Knut B. Westman.), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:19018
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Björn (Bero) Balk, urn:sbl:19018, Svenskt biografiskt lexikon (art av Knut B. Westman.), hämtad 2024-04-16.