Gustaf Adam (Johansson) Banér

Född:1631
Död:1681

Kavalleriofficer, Generalguvernör, Riksstallmästare


Band 02 (1920), sida 695.

Meriter

13. Gustaf Adam Banér (Johansson), son till B. 10 i hans första gifte, f. 1624, d 1681. Greve på grund av faderns förtjänster 26 mars 1651, med Sordavala till grevskap; dessutom friherre till Gamla Karleby (20 nov. s. å.), herre till Målhammar, Kungs-Norrby, Strömserum, Mörby och Werder. — Överkammarherre hos drottning Kristina 30 juli 1653; överste för drottningens livregemente till häst 23 mars 1655 samt för adelns rusttjänst i Sverige mars 1657(?) och. för livgardet 12 dec. 1660; riksstallmästare 16 mars 1664—1666; generalguvernör över Ingermanland 4 mars 1678. Under sina studieresor valdes B. till rector iliustris vid universitetet i Padua och skall även hava blivit slagen till riddare i Venedig.

Gift 1) 29 aug. 1664 med Katarina Lillie, f. 1643, d 18 jan. 1667, dotter till riksrådet och fältmarskalken Axel Lillie; 2) febr. 1667 med Maria Skytte, d 1707, dotter till riksrådet Bengt Skytte.

Biografi

B: s namnkunnighet i Sveriges historia vilar huvudsakligen på hans föga hedrande verksamhet i vissa politiska intriger. En ansedd samhällsställning fick han genom hög börd och faderns förtjänst; greve och överkammarherre under Kristina, överste för rusttjänsten i Sverige under Karl X Gustav, utnämndes han av regeringen efter dennes död till överste för gardet 1660 och till riksstallmästare 1664. Redan förut känd för de egenskaper, som skänkte honom namnet »Dulle-Banéren» (dull = hty. toll, tokig), visade han emellertid i skötseln av konungens stall en egenmäktighet och vårdslöshet, som snart nog tvang rådsregeringen att fråntaga honom tjänsten (1666). Anstöt väckte också B: s självsvåldiga uppträdande vid hovet, från vilket han vid ett par tillfällen blev förvisad; han tillät sig bl. a. att vissla i de kungliga rummen, och på varningar svarade han med otidigheter. I sina talrika processer var han mestadels förlorande part och skyllde regelbundet utgången på andras orättvisa och elakhet. Mest förargelse väckte likväl hans förbindelse med den bekante Bengt Skyttes dotter Maria, som han knöt kort efter sitt giftermål med Katarina Lillie (1664) och som efter den senares tidiga död (1667) förvandlades till äktenskap genom en olaga vigsel, vilken dock efter någon tid blev stadfäst. En politisk roll spelade B. först under brytningsåren på 1670-talet, då han på sitt nyckfulla och besynnerliga sätt framträder som en partigängare av den rojalistiska riktningen. Då M. G. De la Gardies fiender vid riksdagen 1675 ansågo nödvändigt att rikta ett slag mot den ledande statsmannens person; var det B., som i adelns sessionsrum framdrog den troligen av honom själv ditförda »sedel», som gav upphov till det kända högförräderimålet mot rikskanslern. Genom denna aktion befästes oppositionens makt i stånden och främjades således också förmyndarräfsten; bakom B. stodo män som Knut Kurck, Klas Rålamb och Olof Thegner. Dock misslyckades till sist försöket att varaktigt beröva De la Gardie konungens förtroende. Men någon onåd träffade ej heller dennes motståndare: B. ledde i kröningståget konungens häst och kunde t. o. m. förete ett K. brev med löfte om snar befordran till riksråd, en upphöjelse, som likväl uteblev.

B. hade alltså vid 1675 års riksdag arbetat för samma mål som kanslerns fiender och gjort vad han kunnat för att bidraga till dennes störtande; men detta hindrade honom icke att vid andra tillfällen uppträda mot samma män. Blott ofullständigt känt är rätta sammanhanget vid det försök att stifta upplopp bland Stockholms borgerskap, som gjordes av B. på sommaren 1676 och ledde till hans fängslande. Närmast var det i varje fall riktat mot överståthållaren Klas Rålamb, och att B. ägde inflytelserika beskyddare, framgår därav, att han på konungens befallning måste frigivas och av denne lämnades straffri. Än längre drev B. sitt verkliga eller skenbara dubbelspel, då han vände sig till De la Gardie själv med lika uppseendeväckande beskyllningar mot Johan Gyllenstierna, som han förut framkastat mot rikskanslern. Han anklagade nämligen den förre för att vilja efter Cromwell's mönster bringa makten i egna händer på konungens bekostnad. Kanslern avvisade i det längsta den oefterrättlige bråkmakaren; men slutligen framställde denne vittnen, vice presidenten Arvid Ivarsson (Natt och Dag) och överste Helmer Lillie (1678), och han blev dessutom (s. å.) utnämnd till generalguvernör i Ingermanland och sålunda av konungen erkänd som en vederhäftig person. De la Gardie anmälde därför saken hos konungen och i rådet, och en rannsakning inleddes, som dock föga. bevisade och som B. själv reste ifrån. Upprepade kungliga kallelser att återkomma åtlydde han icke och blev dock ej på något sätt näpst, medan däremot ett av hans vittnen, Arvid Ivarsson, blev föremål för en rättegång, som icke synes kunna betraktas annorlunda än som en rättslig förföljelse. Egendomligt är också B: s förhållande till Gyllenstiernorna (Johan och Göran), med vilka han stundom umgicks, mitt under det han förtalade dem hos De la Gardie; särskilt omtalas en försoningsscen, då B. lär hava ställt sig på knä och tömt ett glas vin under önskan, att han måtte bliva besatt av lika många onda andar, som det fanns vindroppar i glaset, såframt han talat illa om herr Johan. Man torde få antaga, att Karl XI betraktat B. som en konungamaktens anhängare, som trots alla fel kunde vara till nytta under vissa omständigheter, medan B: s uppförande mot bröderna Gyllenstierna kan förklaras vare sig med verklig misstro till deras avsikter eller med personliga skäl.

Författare

G. WlTTROCK.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

— Av B: s papper förvaras ett obetydligt antal i riksarkivet.

Källor och litteratur

Källor: C Adlersparre, Hist. samlingar, 4 (1812), s. 124 o. följ.; T. L. Carlbom, Karl X Gustav. Från Weichseln till Bält 1657. Tåget öfver Bält och freden i Roskilde 1658 (1910); F. F. Carlson, Sveriges historia under kon. ?io?l Inx ' 3 (1874); A- Fryxell, Berättelser ur sv. historien, 14, 16 (1846, 50); E. Ingers, Erik Lindschöld, 1 (1908); O. Varenius, Högförräderi-malet mot Magnus Gabriel De la Gardie år 1675 (Hist. studier, tillägn. C G Malmström, 1897); dens., Räfsten med Karl XI:s förmyndarstyrelse, 1 (1901)



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gustaf Adam (Johansson) Banér, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/19036, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. WlTTROCK.), hämtad 2019-02-22.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:19036
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gustaf Adam (Johansson) Banér, urn:sbl:19036, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. WlTTROCK.), hämtad 2019-02-22.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se