Meriter

14. Johan Banér, f. 14 sept. 1659, d 15 dec. 1736 på Lidboholm. Föräldrar: riksjägmästaren Klas Persson Banér och Ebba Sparre. Fänrik vid garnisonsregementet i Riga 1676; deltog som kapten i Henrik Horns expedition till Preussen 1678; reste 1684–85 i Frankrike och England; deltog i österrikisk tjänst i kriget mot turkarna 1687; major vid G. M. Lewenhaupts regemente till fot i Holland 22 sept. 1688; erhöll avsked 1692 och övergick i fransk tjänst; generaladjutant hos fältmarskalken hertigen av Luxembourg 1693; johanniterriddare 7 febr. 1694; överste och generaladjutant i sachsisk tjänst 1696; överste för Utterodiska infanteriregementet 1697; generalmajor och chef för ett kavalleriregemente 1698; erhöll avsked ur sachsisk tjänst 28 nov. 1702; geheimeråd hos hertigen av Holstein-Gottorp 1707; generallöjtnant i svensk tjänst 29 juli 1717; överhovmästare vid holsteinska hovet 1719; erhöll avsked ur holsteinsk tjänst 1723.

Gift 1) 23 nov. 1705 med Margareta Charlotta Banér, d 17 nov. 1706, dotter till överstelöjtnanten Gustav Karl Banér; 2) 1707 med Ulrika Kristina Vellingk, f. 1687, d 1766, dotter till K. rådet och generalguvernören Maurits Vellingk.

Biografi

Under sin skiftande krigarbana deltog B. i flera av tidens mest bemärkta krigshändelser. I österrikisk tjänst bevistade han Neuhäusels (Ersekujvars) erövring från turkarna 1687, på de allierades sida utmärkte han sig under Mons' försvar, då denna fästning 1691 belägrades och erövrades av Ludvig XIV, efter sin övergång till Frankrike fick han vara med om slaget vid Neerwinden 1693, och slutligen kämpade han i sachsisk tjänst åter mot turkarna och deltog i slaget vid Zenta 1697. Vid det stora nordiska krigets utbrott råkade B. i en svår belägenhet. Han synes med ovilja och häpnad ha betraktat Augusts företag i Lifland och förklarade sig i brev till sin broder Axel ej ämna följa sitt regemente, som kommenderats emot svenskarna. Också sattes han i maj 1700 i arrest i Dresden men dömdes det oaktat, i likhet med flera andra svenska officerare i sachsisk tjänst, 17 dec. 1702 frånvarande av Svea hovrätt förlustig liv, ära och gods, emedan han ej återvänt hem vid krigsutbrottet. Utan kännedom härom framhöll han såväl i egna inlagor till Karl XII som genom brodern sin beredvillighet att träda i svensk tjänst, och efter vunnet avsked i Sachsen stod han färdig att begiva sig till svenska armén, då han fick reda på den över honom fällda domen. Sedan han utverkat resning i målet och lejd, förde han själv sin talan i Svea hovrätt. Han kunde hänvisa till att han ej på något sätt deltagit i kriget; och domen upphävdes genom K. brev 10 jan. 1705. Redan år 1703 hade Hedvig Sofia rekommenderat B. till kommendant i Tönningen, men Karl XII avvisade då denna plan med den motivering, att han tjänat utomlands och där avancerat snabbare än om han varit hemma i Sverige. Det var också först ett par år efter B:s frikännande, som en ny verksamhet öppnade sig för honom i Holstein, i det han fick efterträda sin syssling Johan Gabriel Banér som vårdare av de svenska intressena i detta land. Han kom där att spela en rätt betydande roll men upprätthöll samtidigt sina förbindelser med hemlandet; så bevistade han utskottsmötet 1710 och var därunder medlem av sekreta utskottet. I den holsteinska politiken stod B. nära sin svärfar, M. Vellingk, vilken under dessa år var djupt inblandad i dess intriger och på det hela närmade sig Görtz. Han deltog på holsteinsk sida i uppgörelsen om Tönningens upplåtande till M. Stenbocks retirerande armé. Likaså användes han av Görtz vid dennes strävan att rädda de holsteinska intressena genom att bemedla Stenbocks kapitulation men blev, då han vid dessa förhandlingar inställde sig som Görtz' ställföreträdare, avvisad av danskarna, vilka ej unnade holsteinarna att spela någon roll i denna sak. I tvisterna mellan Stenbock och Vellingk tog B. helt naturligt svärfaderns parti och synes snarast ha bidragit till att skärpa söndringen. Då B. var väl anskriven i Stockholm, ville Görtz på hösten 1713 begagna honom till förhandlingar med den avvogt stämda svenska rådsregeringen, men han vägrade att åtaga sig detta värv. 1714 fruktade Arvid Horn holsteinska intriger, avseende att insätta B. i hans ställe som guvernör för hertig Karl Fredrik. Förändringen i det svenska statsskicket gav B. ett tillfälle att verka för de holsteinska intressena. Han deltog i frihetstidens första riksdagar, satt i sekreta utskottet 1719 och 1723 och i sekreta deputationen 1720 samt invaldes 1723 i deputationen över riddarhusordningen. Efter Ulrika Eleonoras val 1719 uttalade han sig under framhållande av drottningens förtjänster för att en successionsordning skulle uppgöras, tydligtvis i syfte att därvid genomdriva hertigens val till tronföljare. I tvisterna om tronföljdsfrågan 1720 framträdde han åter som en av de häftigaste holsteinarna och bekämpade även med skärpa dem, som ville betrakta hertigen såsom en främmande furste, samt fann det följaktligen både formellt tillåtligt och lämpligt, att ständerna besvarade en från denne ingången skrivelse, en åsikt, som dock ej kunde göra sig gällande. — I författningsfrågan gjorde B. 1719 ett inlägg, i det han uttalade sig för inskränkning av konungens makt vid utnämningar. Vid 1723 års riksdag synes han i hög grad ha gått Vellingks ärenden. Han kritiserade skarpt regeringens utrikespolitik i sekreta utskottet men vågade ej direkt vända sig mot själva frederna, ehuru han framhöll, att de svenska kommissarierna låtit betydelselösa löften inverka på sitt handlingssätt. Att han vid 1726–27 års riksdag skulle höra till motståndarna till Arvid Horns politik, var med hans förbindelser klart; han bekämpade med iver anslutningen till hannoveranska alliansen och räknades bland dem, som i adelns plenum förgäves sökte bestrida sekreta utskottets rätt att fatta det avgörande beslutet om accessionen. Efter nederlaget i huvudfrågan voro B:s ansträngningar att försvara Vellingk i den mot denne anställda rättegången hopplösa. Han lyckades ej ens genomdriva, att kommissionens dom, som underställdes ständerna, före fastställandet kommunicerades svärfadern för förklarings avgivande. Ehuru B. sålunda intog en utpräglad partiställning, spelade han ej någon större politisk roll. Ovan är omtalat, att det blev från B., ättens enda kvarlevande linje utgick, och att han bevarade det gamla stamgodset åt släkten. De lifländska gods, som den förlorat genom reduktionen, sökte han ehuru utan framgång i kraft av Nystadfredens bestämmelser återförvärva. — B. är begravd i Danderyds kyrka.

Författare

Erik Naumann.

Arkivuppgifter

Hans skriftliga kvarlåtenskap följde vid Djursholms försäljning med släktarkivet till Sjö och fördes därifrån i huvudsak till Trolleholm, men en del av hans papper voro sammanblandade med de spillror av M. Vellingks arkiv, som av B. räddades från beslag, och har med dessa försålts till riksarkivet.

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr., biographica, brev till Nils Bielke, Ulrika Eleonora, M. Vellingk och Görtz, sekreta utskottets prot. 1719, 1723, Svea hovrätts dombok 1702 och prot. 1705 samt dess registr. 1704, K. brev 1705 och Iiber causarum N:o 152 pars 2, A. Hammarskjölds biogr. registraturutdrag och anteckn. rörande Karl XII:s officerare, allt i RA; A. Lewenhaupt, Karl XII:s officerare (manuskr.). — Kon. Karl XII:s egenhändiga bref, saml. och utg. af E. Carlson (1893); Sveriges ridderskaps och adels riksdags-prot. fr. o. m. 1719, 1—5 (1875—79). — H. Almquist, Holstein-Gottorp, Sverige och den nord. ligan i den polit. krisen 1713—1714 (1918); C. Annerstedt, Fältmarskalken grefve Magnus Stenbock (1906); Bidrag; til den, store nord. Krigs Historie, udg. af Generalstaben, 4 (1910); L. M. Bååth, De Vellingkska samlingarna (Meddel. fr. sv. riksarkivet, N. F., 1: 12—14, 1906); C. G. Malmström, Sveriges polit. historia, 1, 2 (1893, 95).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Banér, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/19042, Svenskt biografiskt lexikon (art av Erik Naumann.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:19042
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Banér, urn:sbl:19042, Svenskt biografiskt lexikon (art av Erik Naumann.), hämtad 2024-04-19.