Meriter

Springer, Christoffer, f 7 juni 1704 (Bio-graphiskt Lexicon...) trol i Sthlm, d 9 aug 1788 i London, Sv förs. Föräldrar: sekreteraren o hovrättsadvokaten Christoffer S o Anna Sofia Sahlberg. Skrivare hos räntmästaren Daniel Lagersparre (Leffler, bd 22, s 423) omkr 28-30, grosshandlare o borgare i Sthlm 33, av SU dömd till livstids förvaring på Karlstens fästn 25 nov 47, rymde därifrån 17 juni 52, vistades i Ryssland 52-54, assessor i S:t Petersburg 52, placerad vid handelskontor i Archang-elsk 52-aug 54, bosatt i London från nov 54.

G 28 april 1737 i Sthlm, Nik, m Christina Tottie, dp 19 jan 1707 där, ibid, d 30 dec 1766 där, ibid, dtr till tobaksfabrikö- ren o handelsmannen Thomas T o Christina Schönman.

Biografi

S tillhörde en släkt som funnits i Sverige sedan 1630-talet och som av tradition varit verksam inom rättsväsendet. Själv blev han istället köpman och politiker. S utbildade sig genom utlandsvistelser och anställningar som handelsbiträde; bl a var han i tjänst hos räntmästaren Daniel Lagerspar-re. Han bosatte sig i Sthlm där han började bedriva handel och blev 1733 borgare och grosshandlare. Genom sitt giftermål med Christina Tottie kom han i kontakt med framträdande personer inom skeppsbroadeln, främst familjerna Tottie och Arfwedson.

Efter sitt inträde i grosshandlarsocieteten kom S att involveras i det politiska livet inom Sthlms borgerskap. I strider kring rådmans- och riksdagsmannavalen 1740 sympatiserade han ännu med hattarna och röstade med majoriteten bland grosshandlarna. När och varför han bröt med denna linje är okänt, men i anslutning till riksdagen 1742-43 uppträdde han som mösspolitiker i opposition mot grosshand-larmajoriteten. När S framträdde på den politiska arenan var tillståndet i landet oroligt. Hattarnas politik och kriget mot Ryssland väckte misshag hos många grupper i samhället. Den uppkomna striden om tronföljarvalet förstärkte missnöjet ytterligare, både lokalt och nationellt. Invånarna i Sthlm upplevde dessutom påtagliga hot från dalkarlarna, som närmade sig huvudstaden i juni 1743, och från den ryska flottan som låg söder om Åland och hotade den sv östersjökusten.

1 juni 1743 anhöll S hos magistraten i Sthlm att stadens riksdagsfullmäktige, elektorerna och hela borgerskapet skulle sammankallas till rådhuset för att diskutera frågor rörande riksdagen och väljarnas rätt mot riksdagsmännen. S lanserade här den s k principalatsläran. Grundidén i denna var att en riksdagsman var redovisningsskyldig inför sina väljare, principalerna. Följde inte riksdagsmannen väljarnas krav hade de rätt att återkalla hans fullmakt. Borgerskapet, som huvudman för stadens riksdagsmän, hade rätt att när som helst begära redovisning från sina valda representanter. S utvecklade sina teorier i ett par skrifter, Samtal emellan Herr Lärderik och Herr Lagfäst och Andra samtalet emellan Herr Sanskiljert och Herr Lärderik angående riksdags-fullmäktiges göromål och rättigheter. Dessa publicerades dock aldrig eftersom censorn Gustaf Benzelstierna (bd 3) krävde att Kanslikollegium skulle granska texterna, vilket S inte ville gå med på.

Det första mötet mellan borgerskapet och dess ombud vid riksdagen ägde rum 11 juni. S krävde att riksdagsmännen skulle redogöra för hur de ställt sig i ärenden rörande stadens angelägenheter och i tronföljdsfrågan. Den ende av dem som vägrade svara var grosshandlaren och hattledaren Thomas Plomgren (bd 29). Han blev härigenom S:s främste meningsmotståndare. S hävdade att Plomgren förverkat sitt mandat eftersom han inte tillgodosett sina principalers intressen och vägrat redogöra för sina ställningstaganden. S begärde att en ny riksdagsman skulle väljas och framförde det radikala förslaget att samdiga elektorer, inte bara grosshandlar-societetens, skulle välja ersättaren. Förslaget bifölls efter intensiva diskussioner.

Principalatsfrågan kom nu att debatteras även i riksdagen. S och hans anhängare begärde att Plomgren skulle avsättas. Hattmajoriteten i borgarståndet motsatte sig detta vilket ledde till en maktkamp mellan magistraten och borgarståndet. SU, dit S också vände sig, dominerades av mössorna och där fick S:s linje stöd. Frågan utvecklades därmed till en strid också mellan borgarståndet och SU. Denna nådde sin kulmen när borgarståndet 23 aug förbjöd alla sina medlemmar att närvara vid något av riksdagens utskotts eller deputationers sammanträden. "Strejken" blev effektiv. De båda övriga stånden i SU gav med sig och Plomgren tilläts åter delta i riksdagsarbetet. S:s agerande hade skapat oro och borgarståndet gjorde därför ett principuttalande mot principalatsläran. En riksdagsman skulle endast kunna förlora sitt fullmäktigskap om han gjort sig skyldig till brott.

Striden om principalatsläran fortsatte när bevillningen för det kommande året och utskrivningen av båtsmän i Sthlm skulle behandlas. S:s främsta motståndare var Plomgren samt grosshandlaren och hattpolitikern Gustaf Kierman (bd 21). Debatten blev alltmer hätsk. Kierman hotade att stämma S för förtal, medan denne krävde upprättelse för sig och borgerskapet och att de ovärdiga riksdagsmännen skulle avskedas. Han framförde också kravet att de riksråd som licentierats av hattmajoriteten skulle återinsättas. Detta väckte bifall hos borgerskapet.

Borgarståndet gick till motattack 12 sept med en skrivelse dll K M:t där S:s radikala åsikter beskrevs som samhällsomstörtan-de. Man begärde att han skulle rannsakas och ställas inför rätta. K M:t fattade aldrig något egentligt beslut om detta eller i frågan om principalatsläran, men Kierman och Plomgren lät stämma S för förtal. Han dömdes till fängelse och avtjänade ett straff från sept 1745 till jan 1746 då han försattes på fri fot.

Efter frigivningen återupptog S sin politiska aktivitet. Han framträdde som en viktig röstvärvare för mössorna och agent för de ryska och engelska ministrarna i Sthlm vid 1746-47 års riksdag. På grund av detta råkade han illa ut i hattarnas rensningsak- tioner. S ställdes 1747 inför en kommission tillsatt av SU. Under hot om tortyr erkände han att riksrådet och mössledaren Samuel Åkerhielm d y hade sett och godkänt de memorial han författat och lämnat in till riksdagen. Kommissionen försökte hävda att det var Åkerhielm som var hjärnan bakom läran om principalatet, men S bedyrade att det var hans egna tankegångar och formuleringar. S sattes i häkte men lyckades fly efter ett par månader. Han skall ha berusat sina vakter, iklätt sig den sovande underofficerens hatt, lämnat rummet och sökt skydd i den engelske ministerns hus. Han blev emellertid utlämnad därifrån och dömdes till livstids arbete på Karlstens fästning för samarbete med Sveriges fiender. I jan 1748 fördes han till Marstrand.

17juni 1752 rymde S tillsammans med en medfånge, Johan Nordberg, från sitt fängelse i fästningen. De hade tagit hjälp av en välvillig handelsman, Waenberg, på Marstrand. Flykten var dramatisk. Förklädd till kvinna skall S ha tagit sig till en väntande båt, i vilken rymlingarna tog sig över till Danmark. Därifrån reste de vidare till Ryssland där S hade goda politiska och ekonomiska kontakter. Han blev väl mottagen och utnämndes till assessor i kommerskollegium i S:t Petersburg. Under namnet Christopher Sperat fick han en placering vid ett handelskontor i Archang-elsk. När relationerna mellan hattregeringen och Ryssland hade tinat något var S rädd för att bli utlämnad till Sverige. Han begav sig därför 1754 åter på flykt och stannade slutligen i England, där han bosatte sig i London och byggde upp en affärsrörelse.

S fortsatte att intressera sig för sv politik i sin brittiska exil. Han blev en av den sv församlingens i London mest aktiva medlemmar, fick flera juridiska uppdrag och kom dessutom att vara en viktig länk mellan engelsmän och svenskar. I London gjorde S också bekantskap med Emanuel Swedenborg och blev en av dennes anhängare. S avled 1788 som en ansedd och uppskattad medlem av den sv kolonin i England.

S stod inte ensam i sin kamp mot hattarna och majoriteten inom grosshandlar- societeten. Han hade stöd för sina åsikter från flera håll i Sthlms borgerskap. Bland hans trognaste vapendragare var siden-och klädeshandlaren Wilhelm Grubb (bd 17) och handelsmannen Hinrich Hahr (bd 17, s 761). De tre hade dessutom gemensamma intressen i en inkomstbringande handel med rysk spannmål. Grubb och Hahr var sedan 1730-talet ledande i oppositionen mot Plomgren, Kierman och den övriga eliten inom grosshandlar-societeten. De hade kraftigt agerat mot hattarnas förslag om en rangordning och klassifikation av borgerskapet vid val av rådmän och riksdagsfullmäktige. S hade också stort stöd bland kramhandlarna som var missnöjda med den merkantilistiska skydds- och manufakturpolitiken. De olika linjerna i principalatsfrågan återspeglade sålunda ekonomiska och sociala motsättningar inom borgerskapet.

Det är också uppenbart att S måste ha haft stöd för sin politik från högre ort. Samuel Åkerhielm visade tidigt sin uppskattning av S:s kritik mot hattarna och hans uttalanden i principalatsfrågan. Åkerhielm och S var två av de mest aktiva av den ryske ministern v Korffs rådgivare och penningutdelare. De påstås också ha varit bland de första bland mössorna som sökte upp v Korff för att få stöd för planer på att störta hattregeringen. Det finns alltså mycket som tyder på att Åkerhielm och S kan ha samarbetat så tidigt som 1743. S stöttades även direkt av v Korff som ville uppmuntra kritiken mot Plomgren och hattarna.

S:s engelska kontakter anses också ha spelat roll för hans agerande. I det sammanhanget har särskilt den engelske ministern Guy Dickens' betydelse för S lyfts fram (Höjer). Dickens tillträdde sin post i Sthlm 1742 och etablerade genast en nära kontakt med ledande mösspolitiker. Det är känt att S från tiden 1746-47 fungerade som agent i brittisk tjänst, men det finns också uppgifter som tyder på att han arbetade för britterna redan 1743. Ett brev från S till Dickens 18 april 1746 styrker detta. S påminner i brevet om händelserna 1743 och hänvisar till sin tid i fängelse 1745-46. Han framhåller att han uthärdat dessa umbäranden för den brit- tiska nationens bästa. Detta kan antyda ett tidigt samarbete mellan S och Dickens.

S har beskrivits som en rastlös, energisk man, en skicklig köpman och hänsynslös retoriker och politiker. Han har ofta setts som en i mängden av frihetstidens mutkolvar och partibetjänter, insnärjd i sin tids politiska motsättningar och bunden av sina mössympatier. Något viljelöst partiredskap var han dock inte.

S var väl insatt i tidens statsrättsliga åskådningar och politiska frågor och hade en god förmåga att uttrycka sig övertygande i tal och skrift. Hans mest betydelsefulla bidrag till sv författningsdiskussion gällde principalatsfrågan. Uppfattningen som uttrycktes där var han dock inte ensam om. Den fördes fram från flera håll vid denna tid; bl a återfanns liknande tankegångar hos allmogen i Dalupproret, men tankarna lanserades tydligast och först av S. Argumenten för principalatsläran hämtade han från flera håll. Där fanns inslag av inhemsk tradition av regionalt självstyre och en hävdvunnen uppfattning om valrätten som en subjektiv rättighet. Läran innehöll också influenser från tidens naturrättsliga tänkande, i första hand från engelsk statsrätt och från Locke, vilket vittnar om politiskt nytänkande och egensinnighet. S ägde ett betydande mått av självständighet och spelade med sin kritik en central roll i formeringen av ett alternativ till hattarnas konstitutionalism.

Författare

Maria Cavallin

Källor och litteratur

Källor o litt: Biographica; R 5643-48 (Kommissionen över C S), allt i RA.

G Behre, Underrättelseväsen o diplomati: de diplomatiska förbindelserna mellan Sverige o Storbritannien 1743-1745 (1965); Biographiskt lexicon öfver namnkunnige sv män, 15 (1848); B Boéthius, Magistraten o borgerskapet i Sthlm 1719-1815 (1943); A R Cederberg, När dog Kristoffer S? (GSFÅ 1918); G Hahr, Hinrich Hahr: en handelsman från frihetstidens Sthlm (1966); T Höjer, Christopher S o princi-palatsfrågan vid 1742-43 års riksdag (Studier o handkar rör Sthlms hist, 1, 1938); C V Jacobowsky, Svenskar i främmande land under gångna tider (1930); F Lagerroth, Frihetstidens författn (1915), s 341-348, 350-353, 356, 362f, 366, 454; dens, J E Nilsson o R Olsson, Frihetstidens maktägande ständer (Sveriges riksdag, 1:5:1-2, 1934); Malmström, 3-5 (1897-1900); F Millqvist, Johan Nordbergs - ett offer för frihetstidens intrigspel - rymning med Christopher S till Ryssland o England (PHT 1986); G Olsson, Hattar o mössor (1963); Riksens ständers commis- sions dom, angående ... rörande förbrytelser, för hwilka ... tiltalt handelsmannen CS ... Afsagd i Sthlm then 1 dec 1747 (1747); S Rydberg, Sv studieresor dll England under frihetstiden (1951); B Sallnäs, Samuel Åkerhielm d y (1947); SMoK.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Christoffer Springer, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/20016, Svenskt biografiskt lexikon (art av Maria Cavallin), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:20016
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Christoffer Springer, urn:sbl:20016, Svenskt biografiskt lexikon (art av Maria Cavallin), hämtad 2024-04-19.