L Eugéne F O Stedingk, von

Född:1825-11-17 – 
Död:1871-07-22 – Tveta församling (AB-län), Stockholms län

Diplomat, Kammarherre, Operachef


Band 33 (2007-2011), sida 188.

Meriter

3 von Stedingk, Ludvig Eugéne Fredric Oscar, sonson till S 1, f 17 nov 1825 i Sthlm, Livg:s till Häst förs, d 22 juli 1871 i Tveta, Sth (enl db för Södertälje). Föräldrar: generallöjtnanten o överstekammarherren greve Ludvig Ernst v S o över-hovmästarinnan Lovisa Regina Isabella v Haxthausen. Inskr vid UU 20 maj 42, jur fil ex 16 dec 45, kansliex där 7 jan 46, e o kanslist i Civildep 17 jan 46, tjänstgörande kammarjunkare 15 febr 55, attaché vid svensk-norska beskickn i Paris dec 55, andre sekr i Kabinettet för utrikes brevväxlingen (UD) 18 juli 56, legationssekr i S:t Petersburg 6 juni 57, kammarherre 29 juni 58-64, legationssekr i Paris 22 juni 59, förste direktör vid K M:ts hovkapell o spek-takler (från 1 juli 63 K M:ts hovkapell o teatrar) 31 dec 60 (tilltr 1 jan 61)-30juni 66 (tjänstl från 24 febr 66), ministerresi-dent i Madrid 17 nov 65-21 jan 69, ministre plenipotentiaire ad interim i Khvn 7 maj 68, envoyé där 1 juni 69-16 dec 70. -LMA64.

G 26 maj 1870 i Khvn (enl hfl för Sthlm, Hovförs) m operasångerskan Vilhelmina Charlotta (Mina) Gelhaar (bd 17, s 48), f 8 okt 1837 i Sthlm, Hovförs, d 17 febr 1923 där, Hedv El, dtr till kammarmusikern Fredrik Otto G (bd 17, s 47) o hovsångerskan Fredrika Matilda Ficker (bd 17, s 48), samt ome Wallensteen.

Biografi

Under Eugéne v S:s studieår utmärktes Uppsala av ett rikt kulturliv med salonger hos landshövding R v Kraemer, Malla Silf-verstolpe och E G Geijer. Särskilt musiklivet blomstrade och europeiskt ryktbara musiker gästade staden. De k prinsarna besökte Uppsala i mitten av 1840-talet och knöt starka vänskapsband där. S:s familjebakgrund och musikkunnande gav honom tillträde till detta sällskapsliv, men han deltog också livligt i mer studentikosa sammanhang. Han var en mycket god pianist och ackompanjerade Juvenalerna, som odlade vokalmusik och festligt umgänge. Där såg Gunnar Wennerberg honom för första gången 1843. Det glada studentlivet fördröjde ofta studierna, men de flesta avlade efterhand sina examina och kretsen av sångare minskade. Kören efterträddes av en trio och när tenoren Daniel Hwasser (bd 19) flyttade 1847 började Wennerberg skriva för två röster, basen Be-ronius och sig själv och kallade styckena Glimtarna. S fortsatte som ackompanjatör. Wennerberg lämnade Uppsala 1848 och sällskapet Juvenalerna upphörde några år därefter.

Efter att ha avlagt juridiska examina innehade S diplomatiska befattningar vid legationerna i Paris och S:t Petersburg. Hösten 1860 kallades han till Sthlm. Karl XV, som hade blivit god vän med S i Uppsala och väl kände hans musikaliska förmåga, önskade se honom som chef för K teatern. Efter någon tvekan accepterade S, som var intresserad av själva saken men medveten om sin brist på erfarenhet och om de problem posten kunde medföra.

K teatern hade haft både ekonomiska och organisatoriska svårigheter under 1850-talets senare del och verksamheten var ifrågasatt. När S:s företrädare G O Hyltén-Cavallius (bd 19) övertog chefsposten efter en tids interregnum höjdes det statliga anslaget till 75 000 rdr för att lösa de akuta ekonomiska problemen. Den ny-tillträdde S:s försök att reformera organisationen stötte däremot på motstånd. I mars 1860 inbjöds riksdagens ledamöter att besöka teatern och att se en uppvisning i den kritiserade elevskolan. Det förbättrade inte stödet för ledningen. I maj fick Daniel Hwasser inträda som tf direktör till årets slut sedan Hyltén-Cavallius entledigats och tilldelats en ministerpost i Brasilien. Aftonbladet skrev i nov att K teatern hade haft en period av förfall nu som för 40 år sedan och att tillgången på god ny dramatik var dålig. August Blanche (bd 4) uppmärksammade teatern i riksdagen men yrkade främst på att teatercensuren skulle avskaffas.

K teatern hade fått ett nytt reglemente 1853, där förste direktören tilldelades ansvaret för hela förvaltningen med biträde av sekreterare, intendent och kamrer. Staten samt direktörens lön fastställdes av K M:t och övrig personal anställdes på kontrakt. S saknade erfarenhet som teaterledare men vann sina anställdas uppskattning som en älskvärd man med ett på en gång aristokratiskt och fint tillmötesgående sätt. Hans musikaliska insikter var stora, och han hade haft rikliga tillfällen att följa den moderna operan och baletten i Paris och S:t Petersburg. Som sekreterare hade han Daniel Hwasser, sin gamle vän från juvenaltiden i Uppsala.

När Frans Hedberg (bd 18), som också hade några års erfarenhet som skådespelare i landsorten, angrep teatern i broschyren Sändebref till baron Stedingk rörande några teater-förhållanden (1861) svarade S med en egen broschyr i koncili-ant ton men också genom att erbjuda Hedberg anställning som lärare vid den kritiserade elevskolan och som litteratör och översättare. Hedberg utvecklade sig till en synnerligen flitig översättare och till tidens talangfullaste sv dramatiker i en inte alltför hård konkurrens. Flera av hans pjäser uruppfördes på K teatern.

S:s chefskap innebar en ny glansperiod för K teatern. Hans personalpolitik med förvärv av nya förmågor på viktiga poster blev en stimulans för arbetet och höjde avsevärt kvaliteten på föreställningarna. Som efterträdare till teaterns konstnärlige ledare O U Torsslow utnämnde han den danske balettmästaren August Bournonville (bd 5). Denne återinförde ordningen på repe- titionerna och respekten för scenen och skapade en god reladon till skådespelarna så att varje repetition blev en lektion av högsta värde. Kapellmästaren I Lachner byttes trots protester i pressen och orkestern ut mot den unge tonsättaren Ludvig Norman (bd 27). Han kompletterades med kompositören August Söderman, korledare sedan 1860. Ännu en 30-årig förmåga, Ludvigjosephson (bd 20), knöts till operan 1861. Något senare anställde S sin gamle nationskamrat från Uppsala Gustaf Fredrikson (bd 16) som skådespelare. Denne kom att bli en av epokens största aktörer med stort inflytande på scenkonstens utveckling.

I Sthlm fanns vid denna tid flera teatrar men endast Edvard Stjernströms Mindre teatern kunde i kvalitet tävla med K teatern. S fann att konkurrensen skadade hans teaters ekonomi och 1863 förmådde han ägaren, Karl XV, att inköpa Mindre teatern av Stiernström. Därigenom kunde en effektivare planering för de båda teatrarna genomföras, med översikt av repertoaren så att resurserna utnyttjades väl och direkt konkurrens med samma pjäser undveks. En gemensam programtidning uppmuntrades. Verksamheten renodlades också mer, så att "Kungliga stora teatern" i gamla operahuset koncentrerade sig på musikdramatiken medan "Kungliga dramatiska teatern" vid Kungsträdgårdsgatan inriktades på talpjäser. Med Bournonvilles hjälp rycktes ordning och arbetsdisciplin inom teatrarna upp. Goda skådespelare fick tryggare arbetsvillkor genom livstidskontrakt.

Båda teatrarna spelade flitigt, fyra operor och fem talpjäser varje vecka under säsongen, valda ur en stor repertoar. Det var en målsättning för S att stödja sv kultur men också att få fram översättningar och introducera nya verk från utlandet, främst inom musikdramatiken men efter 1863 också för talscenen. Han ordnade en premiär på Bernhard v Beskows Torkel Knutsson från 1832, på Franz Berwalds Estrella de Soria och finländaren J J Wecksells Daniel Hjort och gav 1863 åter Gustav IILs Siri Brahe och Johan Gyllenstierna. Unga författare fick se sina nyskrivna verk uppförda. Av Hedberg antogs Dagen gryr och enaktaren Korp-Kersti 1863, Bröllopet på Ulfåsa med den kända bröllopsmarschen av Söderman 1865 och s å Ludvig josephsons Folkungalek och Marsk Stigs döttrar.

Många verk ur den klassiska repertoaren uppfördes, som Aubers Fra Diavolo och Meyerbeers Robert av Normandie, Donizettis Regementets dotter, Webers Friskytten, Gounods Faust samt flera av Mozartoperorna. Beethovens Egmont framfördes för första gången 1863 och S ordnade översättningar av Byrons Sar-danapoulus och Verdis Rigoletto. Den senare utfördes av Ernst Wallmark i Paris, som hade engagerats av S och stod för ett stort antal översättningar. Hagbergs översättning av Hamlet spelades första gången. S introducerade Wagner i Sthlm med Ri-enzi, som hade premiär 1865, och en berömd tysk tenor som sjöng Lohengrin och Tannhäuser. En lättare, publikdragande repertoar saknades inte, och där var teatern i Sthlm ofta mycket snabb med nya stycken. Med den populäre Sardous Fjärilsfeber hann K teatern komma först med premiären efter en hetsig tävlan med Stjernströms Mindre teatern 1862. Offen-bachs Sköna Helena gavs 1865 och blev en publiksuccé, men dess förmenta lättsinne rönte också stark kritik. Pjäsen blev mycket populär och kom ut i fem upplagor i snabb takt. Samtid och eftervärld har sett S:s chefstid som en lysande epok i K teaterns historia.

Trots ökade anslag, bättre organisation och en förstärkning av de konstnärliga insatserna fortsatte de ekonomiska problemen. Teatern hade en kunnig kamrer men S, som hade det yttersta ansvaret och beslutanderätten, var inte någon god ekonom. Förvärvet av Mindre teatern var kostsamt och skulderna växte trots att kungen höjde sitt årliga personliga bidrag. Revisionsanmärkningar 1865 kan ha bidragit till S:s beslut att lämna sin post. Teatrarnas personal anhöll förgäves om att han skulle stanna. Kanske komplicerades hans ställning genom en allmänt känd relation till en av de yngre sångerskorna, sopranen Mina Gelhaar. På teatern sammankopplades hans avgång med deras planerade giftermål, vilket dock kom att dröja till 1870. S hade redan vid sitt tillträde fått kungens löfte om en diplomattjänst när han ville dra sig tillbaka, och i nov 1865 utnämndes han till ministerresident i Madrid. Hwasser blev åter tf chef på teatern, medan S först följde kungen på besök i Kristiania och därefter for till Madrid där han introducerades på sin post. Han återvände dock till Sthlm för att avsluta sin insats som teaterchef och sätta in efterträdaren Erik af Edholm (bd 12), som också hämtats från hovkretsarna, i arbetet. Liksom S lämnade Mina Gelhaar teatern vid halvårsskiftet 1866. Hon firades med en recettföreställning, där S lät ordna ett blomsterregn över scenen på samma sätt som skett vid ett gästspel av Marie Taglioni på 1840-talet.

S hade svårt att finna sig till rätta i Madrid och efter flera hänvändelser till Karl XV och utrikesminister L Mander-ström (bd 25) utnämndes han till sv sändebud i Khvn. Hans hälsa försämrades dock allvarligt varför han 1870 erhöll avsked och återvände till Sthlm med sin hustru och parets tre söner. En vigsel med Mina Gelhaar hade till sist ägt rum i maj s å i Khvn efter särskild dispens av danske kungen. Tidens uppfattning om sociala skillnader lade länge hinder i vägen. I juli följande år avled S på Södertälje bad- och kuranstalt till följd av en hjärntumör.

S:s äldste son Hans Ludvig v S (1862-1945) inträdde 1880 som volontär vid Andra livgardet och gjorde efter avlagd mogenhetsexamen 1883 officerskarriär. 1902-10 kapten på stat vid Göta livgarde övergick han till reserven 1913. Han var 1910-19 chef för K teatern samt VD i dess aktiebolag och innehade 1919-32 befattningen som ordförande i bolagets styrelse. Med Hans v S som chef återtupptog bolaget operaverksamheten som sedan 1908 drivits på entreprenad av Albert Ranft (bd 29). Under S:s chefstid gjordes flera praktfulla och kostbara iscensättningar. Nya operaverk, som Mussorgskijs Boris Godu-nov (1911) och Wagners Parsifal (1917), införlivades med repertoaren och några äldre uppsättningar nyinstuderades, bl a Hugenotterna (1915) och Trollflöjten (1916). S engagerade även internationellt kända utövare, bland dem den ryske koreogra- fen Michail Fokin som arbetade upp operabaletten till en hög konstnärlig nivå. Han ordnade också uppmärksammade gästspel, t ex av den Ryska baletten, vilka inspirerade K teaterns personal. Dessa initiativ till trots blev S 1919 föremål för en intensiv pressdebatt där han kritiserades för både konstnärlig och ekonomisk passivitet. S hade en rad charger inom hovet; han var adjutant hos både Oscar II och Gustav V samt blev tjänstgörande kabinettskammarherre 1912 och överstekammar-junkare 1941. Efter farfaderns död 1875 företrädde han den grevliga ätten v S.

Författare

Anne-Marie Lenander



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Brev från Eugéne v S i LUB (till F A Ewerlöf).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Också ett sändebref rörande några theater-förhållanden. Svar till en thea-tervän. Sthlm 1861. (Hörbergska boktr). 39 s. [Svar på F Hedbergs anon utg Sändebref ... (1861), se ovan.] - Trollflaskan, skämt med sång i tre akter. (Parodi på operan "Trollflöjten"). Sthlm 1861 (Hörbergska boktr). 39 s. ([Omsl:] Svenska theatern, 108). [Anon. Tills m C A K Almlöf m fl.]

Översatt (bearbetat): VSardou, Fjärilsfebern. Komedi i 3 akter ... Uppförd på Kongl. theatern år 1862. Sthlm: Flodin, 1862. 83 s. ([Omsl:] Dramatisk salong, 17). [Anon övers. Enligt G E Klemming, Sveriges dramatiska litteratur till och med 1875 (1863-79), s 405, övers av C G Jungberg o överarbetad av E S.] - A Dau-det o E Manuel, Den hvita nejlikan. (L'ceillet blanc). Komedi i en akt af ... Öfversättning. Sthlm: Lamm, 1865. 40 s. (Kongl. Dramatiska theaterns bibliothek, h 2). [Anon övers.] - L Leroy, Ombyten. (Les Relais). Komedi i fyra akter af ... Fri öfversättning. Sthlm: Lamm, 1866.118 s. (Kongl. Dramatiska theaterns bibliothek, h 4). [Anon övers.]

Källor och litteratur

Källor o ätt. Kabinettets för utrikes brewäxling-en/UD:s arkiv, E2A (K brev o prot:utdrag) o E2D (skriv:er från beskickn:ar); 1902 års dossiersystem, vol 425; Civildep:s arkiv, CIa:6 (ingående diarier) o Ellaa: 3 (dep:chefsakter), allt i RA. Brev till operachefen; Reglementen, K teaterns arkiv. L Josephson, Ideal och verklighet, otr ms, KB.

F A Dahlgren, Förteckn öfVer sv skådespel uppförda på Sthlms theatrar 1737-1863 o K theatrarnes personal 1773-1863 (1866); E af Edholm, Svunna dagar (1944); dens, På Carl XV:s tid (1945); Edw Edholm, Från Carl XV:s dagar: minnen, bref o anteckmar (1906); G E Klemming, Sveriges dramatiska litt tom 1875 (1863-79); G Nordensvan, Sv teater o sv skådespelare från Gustav III till våra dagar, 2 (1918); N Per-sonne, Sv teatern: några anteckn:ar, 6 (1925) o 8 (1927); J Svanberg, K teatrarne under ett hälft sekel: 1860-1910, 1 (1917); S G Svenson, Gunnar Wennerberg: en biogr (1987); S Torsslow, Dramatenaktörer-nas republik (1975); G Wennerberg, Gluntarne [Med inledn, upplysnrar o meddel af förf] (1882); dens, Bref o minnen, ed S Taube, 1-3 (1913-16). - Hans vS:K Helander, Opera som teater: modern regi på Stockholmsoperan 1919-1923 (1993); A Rundberg, Sv operakonst (1952); SMoK; Sohlman; Svanberg, a a. - Nekr över S i SvD 2 jan 1946.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
L Eugéne F O Stedingk, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/20045, Svenskt biografiskt lexikon (art av Anne-Marie Lenander), hämtad 2019-01-21.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:20045
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
L Eugéne F O Stedingk, von, urn:sbl:20045, Svenskt biografiskt lexikon (art av Anne-Marie Lenander), hämtad 2019-01-21.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se