Stenhammar, släkt



Band 33 (2007-2011), sida 305.

Biografi

Stenhammar, släkt, enligt tradition inom släkten härstammande från en bonde Nils som uppskattningsvis i slutet av 1500-talet var bosatt på gården Hamra i Stens (nu Västra Stenby) sn i Östergötland. Ättlingar till denne, barn till mönsterskrivaren Nils Persson (1623-75), bosatt på Norrsten i Sten, senare i Vinnerstad, antog släktnamnet. På sin gravsten tillskrivs även Nils Persson namnet S men det är oklart om han själv bar det. En sonson till honom, Nils S (1697-1768), inskrevs vid UU 1715 och blev magister där 1722. Efter tjänstgöring som rektor i Vadstena var han från 1731 kyrkoherde i Ekebyborna och Ask i Östergötland och från 1746 kontraktsprost. Han utövade en mycket fast ledning över sitt pastorat och gjorde sig även gällande i stiftet, vilket gav honom tillnamnet Påven i Ask. S var gift med Anna Elisabeth Swe-derus, en dotter till professorn i juridik Matthias Swederus.

S:s son Adolf S (1727-98) inskrevs vid UU 1746 och blev magister där 1752. Efter prästvigning och tjänstgöring som huspredikant valdes han 1761 till komminister i Katarina församling i Sthlm men tillträdet hindrades av en långvarig process angående valets laglighet. S utnämndes istället 1762 till kyrkoherde i Västra och Östra Ed i Linköpings stift, där han kvarstannade till sitt frånfälle, från 1782 med prosts titel. Han var praktiskt sinnad och känd som en skicklig lanthushållare. Invald i riksdagens prästestånd 1789 och 1792 utövade S, med placering i bankoutskottet, ett avsevärt inflytande. Vid riksdagarna gjorde han sig känd som en stor beundrare av Gustav III och efter 1792 års möte utnämndes han till andlig ledamot av Nordstjärneorden. S blev i äktenskap med Anna Sofia Mozelius (d 1772) och Fredrika de Brenner far till 14 barn, varav sex till vuxen ålder komna söner.

Adolf S:s näst äldste son Matthias S (1766—1845) studerade blott i två år vid Linköpings gymnasium innan han, samtidigt med två av sina bröder, inskrevs vid UU 1783. Magister där 1788 företog han sedan en drygt årslång studieresa på kontinenten och till England; han konfronterades då bl a med revolutionens Paris. Efter prästvigning 1791 gjorde S en snabb kyrklig karriär. Inledningsvis huspredikant hos N v Rosenstein (bd 30) utsågs han 1792 till ordinarie hovpredikant, senare med särskilt ansvar för den omyndige Gustav IV Adolfs andliga utveckling, och utnämndes 1797 till kyrkoherde i det förnämliga Risinge pastorat i Östergötland, som han behöll till sin död. Han blev prost 1799, kontraktsprost 1816 och stod på förslag till biskop i Linköpings stift 1819. Vid Karl XIII:s kröning 1809 utsågs han till teol doktor. S förvärvade och brukade flera godsegendomar i Östergötland och hölls i sin samtid för att vara Sveriges rikaste präst. Han inköpte 1818-20 säteriet Ringstad i Östra Eneby och senare säteriet Viby i Östra Ryd. Under en kort period förvaltade han också Holmens bruk i Norrköping. Som klerikal storjordbrukare invaldes han i LA 1815. Till sin församling och till Östgöta nation vid UU gjorde S betydande donationer.

Som ledamot av riksdagens prästestånd 1809/10-23 var S i första hand upptagen av statsekonomiska frågor. Han företrädde sitt stånd i bevillningsutskottet tom 1815 års riksdag och därefter i statsutskottet. 1815 ingick han också i det särskilda utskott som tillsattes för att finna konjunkturpolitiska medel mot den ekonomiska krisen. S var starkt kritisk mot regeringens ekonomiska politik och gjorde sig över huvud taget känd som oppositionsman. Vid riksdagen 1817/18 väckte han uppseende med ett memorial vars syfte var att stärka ständernas maktbefogenheter, en aktion som dock av formella skäl rann ut i sanden. S var en framstående talare och hade även litterära intressen. Han belönades av SA för sina översättningar och författade åtskilliga psalmer, av vilka några infördes i 1819 års psalmbok. Som psalmist invaldes S i MA 1796, och han var även ledamot av 1811 års psalmbokskommitté. S var gift med Anna Charlotta Reuterskiöld (d 1835) och, från 1836, med Ulrica Christina Jacobina (Jacquette) Jern. En dotter i det andra äktenskapet var författarinnan Mathilda Lönnberg (bd 24, s 553).

En yngre bror till Matthias S var Johan S (1769-99). Han studerade parallellt med sin bror i Linköping och vid UU och medföljde på dennes kontinentala studieresa. Promoverad till magister vid UU 1791 blev han docent i sedolära där 1792 och var samtidigt förste kurator vid Östgöta nation. Sin avhandling ägnade han den tragiska konsten i det antika Grekland. S lämnade Uppsala 1793 för att tillträda som amanuens vid SA med ansvar för dess ordboksarbete men återvände till staden 1796, sedan han drabbats av lungtuberkulos. Hans insatser för akademins ordbok blev därför utan större resultat. S utnämn- des 1798 till lektor i grekiska vid Linköpings gymnasium, en befattning som han aldrig kunde tillträda. Ännu ej drabbad av sjukdom gav sig S ut på långa fotvandringar i obanad mark utan annat syfte än den subjektiva, estetiska upplevelsen och han har lyfts fram som en sv pionjär för turismen.

Som poet i en traditionellt högstämd stil - han besjöng bl a segern vid Svensksund 1790 - vann S vid tre tillfällen SA:s pris i skaldekonst, men hans diktning har av eftervärlden ansetts sakna originalitet och fantasi. Han medarbetade i både Stockholms Posten och Extra Posten, huvudsakligen med dikter. I den sistnämnda var han, i samarbete med Carl Gustaf af Leopold (bd 22), fast medarbetare 1794-95 och bidrog bl a med uppskattade adelssatirer. S:s samlade dikter utgavs 1807, med företal av GJ Adlerbeth, under titeln Poetiska skrifter. I sitt arbete med SA:s ordbok fick S nära kontakt med den gustavianska akademins ledande lexikograf, Johan Henric Kellgren (bd 21), och 1797 invaldes han i SA som dennes efterträdare. Valet, som önskats av Kellgren, väckte på grund av S:s ungdom, han var blott 27 år, och låga rang stridiga känslor även inom akademin. Den vid inträdet redan dödsmärkte S:s grundligt genomarbetade åminnelsetal över Kellgren har uppmärksammats för sin intelligens och ovanliga realism. S var ogift.

En halvbror till Matthias S och Johan S var Carl S (1782-1827), som även han var litterärt verksam; under sin studietid lämnade han smärre bidrag till Phospho-ros, Polyfem och Sv litteraturtidning. Sina studier inriktade dock S på naturalhistoria och medicin. Han inskrevs vid UU 1801, avlade med fil kand-examen 1811 och med kand-examen 1813 samt blev med lic 1814. Efter läkarförordnanden disputerade han för graden vid UU 1817 och promoverades s å till med doktor. S var en hängiven botanisk forskare och skaffade sig ett dyrbart fackbibliotek och ett rikt herbarium men publicerade blott i ringa utsträckning sina vetenskapliga rön. Han blev botanisk demonstrator vid Kl 1814 och utnämndes 1818 till professor i naturalhistoria där. S var gift med Paulina Josephson, en dotter till ekonomidirektören vid Krigsakademin på Karlberg Abraham Josephson (bd 20, s 417).

En yngre bror till Carl S var prästen och naturforskaren Christian S (S 1), från vilken många kända medlemmar av släkten härstammar. Son till honom, i hans andra gifte, var Per Ulrik S (1829-75). Han var efter studier vid Teknologiska institutet och FrKA:s byggnadsskola verksam som konsulterande arkitekt med inriktning på kyrkor och institutionsbyggnader. Han var också konduktör vid Overintendentsämbe-tet, senare e o arkitekt där, samt från 1866 agré och lärare vid FrKA. Inom Overin-tendentsämbetet utarbetade S på 1860-ta-let "normalritningar" för folkskole- och seminariebyggnader. Det var den första normering som gjordes av byggnadsverksamheten på detta område och den fick ett betydande genomslag. S ritade också ett flertal större byggnader, som lasarettet i Västerås (1867), läroverket i Vänersborg (1869), i nyrenässansdräkt, och Sabbatsbergs fattighus i Sthlm (1872). Fast engagerad arkitekt hos Serafimerordensgillet från 1874 var han vid sin tidiga bortgång följande år på väg att inta en ställning som specialist på vårdbyggnader, en position som övertogs av Axel Kumlien (bd 21). S var starkt religiöst intresserad och drivande kraft vid tillkomsten av det åttkantiga kapellet vid Ersta diakonissanstalt i Sthlm (1871-72). Själv medlem av Sv diakonisssällskapet föreslog han platsen för bygget och överlämnade ritningarna till det.

S ägde en rik musikalisk begåvning men fick aldrig någon formell utbildning på området, utöver lektioner för sin släkting Adolf Lindblad (bd 23). Han hade stor framgång som kompositör av andliga sånger och körer, med oratoriet Saul och David (1869), till egen text, som största verk. S:s kyrkliga vokalmusik var starkt pietistiskt färgad, och flera av hans solosånger blev folkkära, bland dem kyrkoarian Denne är min käre son och Höstpsalm (för solokvartett och blandad kör). Hans stil anses vara påverkad av Mendelssohn och tonsättningarna har stora likheter med Gunnar Wennerbergs produktion efter studenttidens marscher och gluntar. Han blev LMA 1868. S var från 1858 gift med grevinnan Eva Christina Louise Ru-denschöld, dotter till greve Thure Gabriel Rudenschöld, känd företrädare för den nyevangeliska väckelsen. I äktenskapet föddes fem barn, bland dem sönerna Ernst Wilhelm Emanuel S (S 3) och Carl Wilhelm Eugene S (S 5).

Äldste son till S 5 var Claes Göran S (1897-1968) som efter studentexamen i Gbg 1916 och oavslutade studier vid UU erhöll sångutbildning i Sthlm, bl a med Gillis Bratt (bd 6) som lärare. Han framträdde i olika barytonpartier vid tyska operascener 1925-30 och deltog sedan i turnéer i Sverige. Framför allt gjorde sig S känd som oratorie- och romanssångare, inte minst med sin fars produktion. Med sin kraftfulla och välskolade stämma var han från 1930 engagerad i radio både som solist och körsångare och han tillhörde Björ-lingkvartetten från dess tillkomst 1934. S avlade kantors- och högre musiklärarexamen vid Musikkonservatoriet i Sthlm 1935 och innehade 1938-62 befattningen som kantor i Storkyrkoförsamlingen. 1949-63 var han lärare i sång vid Musikhögskolan och tillades professors namn 1960. S:s yngre syster Hillevi S (1899-1985), gift Lindhé, gick i elevskola på Lorens-bergsteatern och var 1926—33 en uppskattad artist i Karl Gerhards revyer. Från början av 1930-talet framträdde hon som turnerande vissångerska med folkvisor, skillingtryck och sjömansvalser, särskilt av Evert Taube och August Bondeson (bd 5). S var under mellankrigstiden högt uppburen i Gbg, där hon gärna sjöng sjömansvisor, oftast iklädd byxdress, vilket väckte uppmärksamhet vid denna tid. Hon gjorde också skivinspelningar och uppträdde i radio och på film. En särskild insats gjorde hon som insamlare och odlare av den sv visskatten. I mitten av 1950-talet inledde S och hennes make en verksamhet för att hjälpa alkohol- och narkotikaskadade. Hon författade memoarer som utgavs 1988.

Son till S 1 och bror till Per Ulrik S var Oscar Fredrik S (1834-84) som 1852-55 studerade vid UU, där han gjorde sig bemärkt som studentsångare, och 1859 vid Bergsskolan i Falun. Utrustad med en stark och vacker tenorröst var han 1855-56 elev vid K teatern och debuterade där sistnämnda år vid det första framförandet i Sthlm av Rossinis Wilhelm Tell. Fredrik S ansågs mycket löftesrik och begav sig till Paris för röststudier. Återkommen till Sthlm var han 1862-65 engagerad vid K teatern men tvingades lämna scenen sedan hans röst försämrats. I kretsen av K teaterns sångare var S en uppburen umgängesbroder, en position han behöll även sedan operakarriären avslutats. Han inträdde 1865 som e o tjänsteman i Tullstaten där han befordrades till kammarskrivare vid Sthlms packhus 1875 och kontrollör där 1881. S gifte sig 1863 med operasångerskan Fredrika S, f Andrée (S 2). En dotter till dem var musiklärarinnan och pianisten Elsa Elfrida Marguerite S (S 4).

Per Ulrik och Fredrik S:s yngre broder Evald Henning Theodor S (1836-1910) blev fil kand vid UU 1863 och fil doktor där 1866. Adjunkt i svenska, tyska och latin vid Linköpings gymnasium 1865-69 blev han teol kand och docent i dogmatik vid UU 1874 och prästvigdes s å. Han utnämndes till domkyrkosyssloman i Linköping 1876 och var från 1878 kyrkoherde i Vreta klos- ters pastorat samt kontraktsprost 1888-1904. Evald S tillhörde en krets av uppsalateologer, grupperade kring Theolo-gisk tidskrift, som sökte förena gammalluthersk ortodoxi och pietism. Han utgav flera religionsfilosofiska arbeten, bl a en prästmötesavhandling om den ritschlska teologin (1895). Med ett stort intresse för personhistoria gjorde sig S känd som en briljant men polemisk minnestecknare; särskilt kritisk var han mot "borgerliga" präster som satte administrativa arbetsuppgifter framför de andliga frågorna, vilket väckte anstöt. S svarade också för utgivningen av sin fars (S 1) brev till hemmet, Bilder ur riksdags- och hufvudstadslifvet (1-3, 1902-03).

Adolf S:s yngste son Jacob Axel S (1788-1826) inskrevs vid UU 1806 och inköpte 1810 tillsammans med Vilhelm Fredrik Palmblad (bd 28) det akademiska tryckeriet. Han var litterärt begåvad och upptogs i det av P D A Atterbom (bd 2) initierade Auroraförbundet. Vid Palmblads sida var han utgivare av Upsala tidning och Elegant-tidning; dikter av hans hand infördes där. Axel S utträdde 1815 ur firma Stenhammar & Palmblad, som även innefattade bokhandel och förlagsrörelse, för att etablera sig som fabrikör vid Cedersholms lilla pappersbruk i Gärd-serum, Kalm. Denna verksamhet var dock olönsam varför S 1817 slog in på prästbanan. Vid sin tidiga död, han drunknade i Göta kanal, var S vice pastor i Vreta klosters församling. En sonsonsson till honom var Waldemar S (1877-1940) som gjorde officerskarriär vid Andra livgrenadjärre-gementet där han erhöll majors avsked 1927. Från detta år tjänstgjorde han som registrator i Försvarsdepartementet. Han har i en serie arbeten (1918—41) tecknat Andra livgrenadjärregementets historia.

Författare

Andreas Tjerneld



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor o litt: Allmänt: Biographiskt lexicon öfver namnkunnige sv män, 15 (1848); H Hofberg, Sv biogr handlex, 2 (1876); Släkten S (SvD 8 nov 1946); SMoK; Sv släktkal 2003 (2003); Örnberg, 6 (1890).

Nils S: Linköpings hm.

Adolf S: J A Almquist, Riksdagen i Gefle 1792 (1895); Linköpings hm; Oden; Sthlms hm; W Tham, Konung Gustaf III o rikets ständer vid 1789 års riksdag (1866).

Matthias S: P G Andreen, Politik o finansväsen, 1 (1958); S Clason, Karl XIII o Karl XIV Johan (Sveriges hist till våra dagar, 11, 1923); N Edling, För modernäringens modernisering: två studier av LA:s tillkomst o tidiga hist (2003); J A C Hellstenius, Carl Johan o hans tid (1817-1822) (Minnen ur Sveriges o Norges hist samlade av B v Schinkel, 10, 1868), s 91 ff; B Helmfrid, Holmenöden under fyra sekler (1954); Linköpings hm; Oden; S Öländer, Bröderna Johan o Matthias S:s uppsalaår (Acta ostrogothica, 5, 1946).

Johan S: K Ekman, Mine Herrar ... : om inträdestalen i SA (1986); C Fleming, Inträdes-tal i SA den 23 nov 1799 (SAH ifrån år 1796, 2, 1802); L Hammarsköld, Sv vitterheten: historiskt-kritiska anteckmar (1833); J VJohansson, Extra Posten 1792-1795, 1-2 (1936); I Larsson, Text o tolkn i sv författarbiografier (2003); O Sylwan, J S (Feslskr tillägn G Castrén den 27 dec 1938, 1938); T T Segerstedt, SA i sin samtid, 1 (1986), s 49 f, 52; Öländer, a a.

Carl S: Carlander, 3, s 301; Oden; SLH 1:1 (1822).

Per Ulrik S: A Helmer, Sv solosång. 1850-1890, 1 (1972); H Kristenson, Skolhuset: idé o form (2005); K Malmström, Centralkyrkor inom sv kyrkan 1820-1920 (1990); Sohlman; P U S (Korsblomman 1876, 1875); B Wallner, Wilhelm Stenhammar o hans tid, 1 (1991); AÅman, Om den offentliga vården (1976).

Claes-Göran S: J Norrby, C G S död (DN 7 nov 1968); Sohlman; Wallner, a a, 2 (1991); Väd 1967.

Hillevi S:UMEricson,Myggansnöjeslex, 13 (1993); Sohlman; Wallner, a a, 2 (1991). Nekner över S i DN 20 okt o SvD 21 okt 1985.

Oscar Fredrik S: G Indebetou, Bergshögskolans elever (1919); Sohlman; J Svanberg, K teatrarne under ett hälft sekel, 1860-1910, 1 (1917); E Öhrslröm, Elfrida Andrée (1999), s 188-199.

Evald Henning Theodor S: Linköpings hm; E Rodhe, Sv kyrkan omkr sekelskiftet (1930).

Jacob Axel S: Helmfrid, a a; G E Klemming o J G Nordin, Sv boktryckeri-hist 1483-1883 (1883); Oden; P Söderlund, Romantik o förnuft: V F Palmblads förlag 1810-1830 (2000).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Stenhammar, släkt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/20078, Svenskt biografiskt lexikon (art av Andreas Tjerneld), hämtad 2019-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:20078
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Stenhammar, släkt, urn:sbl:20078, Svenskt biografiskt lexikon (art av Andreas Tjerneld), hämtad 2019-04-24.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se