Meriter

Stenkil, konung, d omkr 1066. Föräldrar (enligt obestyrkt uppg): Ragnvald den gamle o Astrid Nialsdtr (Thjottaätten).

Möjligen g m en dotter till kung Emund gamle (bd 13).

Biografi

Huvudkällan för kunskapen om S är den med honom samtida magister Adams av Bremen Gesta Hammaburgensis ecclesiae pontificum. Enligt detta verk skall S under Emunds regering ha hjälpt de sändebud som från ärkebiskopen av Bremen sänts till denne men blivit avvisade på initiativ av den engelske missionsbiskopen Osmundus (bd 2, s 378). Sedan S blivit Emunds efterträdare som sv kung, fortsatte han att stödja den bremiska missionen. Han medverkade genom sändebud till Bremen vid upprättandet av ett biskopssäte i Sigtuna för Adalvard (bd 1), men lyckades avstyra dennes på grund av risken för hednisk reaktion alltför äventyrliga plan att bränna ned det hedniska templet i Uppsala. Beträffande arten av hans anknytning till Emund är Adam tveksam. På ett ställe uppger Adam, att han inte vet, om S var Emunds "nepos" eller "privignus", men på ett annat använder han utan reservation det förstnämnda ordet, som i sv urkunder mestadels betyder systerson men även brorson, ehuru exempel även finns på den klassiska betydelsen barnbarn (Liljeholm). "Privignus" betyder styvson.

Betydligt yngre än Adams av Bremen verk är västgötalagens kungakrönika, som behandlar de sv kungarna fram till början av 1200-talet. Där uppges S inte omedelbart ha efterträtt Emund, där kallad Emund "sleme", utan mellan dem står Håkan röde (bd 19), vilken enligt såväl Adam som isländsk tradition regerade senare än S. Enligt denna kungakrönika älskade S västgötarna mer än alla andra undersåtar, och västgötarna gladdes så länge han levde. Samma källa framhåller också S som en god och stark skytt och nämner från Levene sn i Viste härad, där Håkan röde var född, tre från S härrörande mål att skjuta på.

Mycket yngre än Adams verk är också uppgifterna om S i några isländska sagor. Av dessa innehåller särskilt Hervararsagan unika genealogiska uppgifter om S och hans familj. Det är därifrån de ovan an- förda uppgifterna om hans föräldrar och äktenskap härrör. Enligt samma källa var S jarl innan han blev kung.

Intressanta uppgifter för S:s biografi föreligger i den från slutet av 1200-talet härrörande isländska handskriften Morkinskinna. Där uppges han ha varit fet, tung och benägen att dricka. S ville enligt denna källa vara i stillhet och lät sina män sköta striderna mot den norske kungen Harald "hårdråde", vars fiende, jarlen Håkan Ivarsson stöddes av honom; enligt Snorre Sturlasson hade S givit Håkan styrelsen i Värmland.

Knytlingasaga uppger, att S utan framgång anfallit den danske kungen Sven Estridsson.

Det mestadels sena och svårkontrollerade källmaterialet har blivit föremål för till sitt värde diskutabla kombinationer. S:s endast i Hervararsagan nämnde fader Ragnvald den gamle har sålunda utan bevis identifierats (Dalin, Lagerbring, Suhm, Geijer, Reuterdahl, Strinnholm, Königsfeldt, Fahlbeck, Bolin, Tunberg 1940 o Nerman) med den i början av 1000-talet uppträdande jarlen Ragnvald Ulfsson (bd 29), och Adams alternativa formulering "privignus" har föranlett gissningen, att S:s mor gift om sig med kung Emund (Dalin, Lagerbring, Geijer, Strinnholm, Munch, Königsfeldt, Heber, SMoK o Gillingstam).

Författare

Hans Gillingstam

Källor och litteratur

Källor o litt: Adam av Bremen (1984); Adam von Bremen, Hamburgische Kirchengeschichte (1917); N Ahnlund, Vreta klosters äldsta donatorer (HT 1945), s 309; E Arup, Kong Svend 2.s Biografi (Sc 1931), s 76; N Beckman, Ur vår äldsta bok (1912), s 30 ff; dens, Sveriges äldsta kristna konungalängd (PHT 1914); S Bolin, Om Nordens äldsta historieforskn (1931), s 162, 169 ff, 177 o 198; dens, Kring mäster Adams text (Sc 1932), s 223, 229 f o 239; F Braun, Hvem var Yngvarr enn vidforli? (Fornv 1910), s 105, 107-110 o 113; E Bull, Håkon Ivarssons saga (Edda 1927), s 35 f o 43; dens, Haakon Ivarsson (NBL 5, 1931); G Carlsson, rec av Schneidler, nedan a a (KÅ 1923), s 416; O Dalin, Svea rikes hist, 1 (1747), s 664 f, o 2 (1750), s 1; Ericus Olai, Chronica regni Gothorum (1993-95); P Fahlbeck, Den s k striden mellan Svear o Götar, dess verkl karaktär o orsaker (HT 1884), s 134 f; Flateyjarbók, 1-4 (1944-45); E G Geijer, Sv folkets hist, 1 (1832), s 148; H Gillingstam, Utomnord o nord i de äldsta sv dynastiska förbindelserna (PHT 1981); M Hagerman, Spåren av kungens män (1996), s 289; G Heber, Norsk adel (1944), s 51; Heiäreks saga, Hervarar saga ok Heidreks konungs (1924); H Hildebrand, Sveriges medeltid, 1:2-3:1 (1894-1903) o 4 (1953); B Hult, Ström, Fornesitune et Guazbro; Sigtunastiftets biskopsbord (Avstamp för en ny Sigtuna-forskn, 1989), s 51; L Jacobsen, Vikingetidens "historiske" danske Runeindskrifter (Sc 5,1932), s 146 f; G E Klemming, Sv medeltidens rim-krönikor, 1 (1865), s 225; dens, Småstycken på forn svenska (1868-81), s 234; J P F Königsfeldt, Genealogisk-historiske Tabeller over de nordiske Rigers Kongeslaegter (1856), s 152; S Lagerbring, Swea Rikes hist, 2 (1773), s 6; A F Liljeholm, Medeltida arvslagar o släktskapsbestämn (PHT 1950), s 99; I Lindquist, Västgötalagens Utterära bilagor (1941), s 41; S Lindqvist, Strängnästraktens äldsta bebyggelsehist (Strängnäs stads hist, 1959); H Ljungberg, Den nord religionen o kristendomen (1938), s 248 f; I Lundahl, Det medeltida Västergötland (1961); dens, Naturnamn (Ortnamnen i Skaraborgs län, 17, 1970), s 121 o 129; Morkinskinna (1932); P A Munch, Det norske Folks Historie, 1:2, 2 o 4:2 (1853-59); B Nerman, När Sverige kristnades (1945), s 112, 129 f o 133 f; B Nilsson, Sveriges kyrkohist, 1 (1998); S U Palme, Kristendomens införande i Sverige (Historielärarnas förems årsskr 1957-58), s 22; dens, Kristendomens genombrott i Sverige (1959); H Reuterdahl, Sw kyrkans hist, 1 (1838), s 352 o 355 f; J Ros, Sigtuna (2001), s 123 f; J Rosén, Sv hist, 1 (1964); Saga Olafs konungs hins helga, 1-2 (1930-41); B Schmeidler, Hamburg-Bremen und Nordost-Europa vom 9. bis 11. Jahrhundert (1918), s 312 ff; H Schück, Den äldsta kristna konungalängden i Sverige (1914), s 20 f; SMoK; Snorri Sturluson, Heimskringla, 3 (1951); Sogur Danakonunga (1919-25); SRS 1:1 (1818), s 4, 6 o 17-21; A M Strinnholm, Sv folkets hist, 3 o 5 (1848- 54); P F Suhm, Historie af Danmark, 4 (1790); H Toll, Emund, S o Håkan Röde (1933); S Tunberg, Äldre medeltiden (Sveriges hist till våra dagar, 2, 1926), s 22-26; dens, Götarnas rike (1940), s 109; C Weibull, Sverige på tiohundratalet (STFÅ 1949), s 32; L Weibull, Kritiska undersökn:ar i Nordens hist omkr år 1000 (1911), s 173 f.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Stenkil, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/20139, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Gillingstam), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:20139
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Stenkil, urn:sbl:20139, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Gillingstam), hämtad 2024-04-18.