Meriter

2 Sterky, Fredrik, f 11 jan 1860 i Sthlm, Jak o Joh, d 11 jan 1900 där, Ad Fredr. Föräldrar: kaptenen o godsägaren Fredrik August S o Eleonora Dorothea Sundqvist. Mogenhetsex vid Sthlms Ateneum 2 juni 77, e o kanslist vid Generalpoststyr 21 april 79, extra biträde 21 jan 81, tf kammarskrivare o tf bokhållare periodvis 81-83, allt vid Generalpoststyr, kontorschef vid firma C W & A Brinck (porterhandel) 83-86, medarb o kassör i Social-Demokraten, Sthlm, 85-86 o 86-89, redaktionssekr där 91, grundare av o kassör i Nya Samhället, Sthlm, juni-sept 86, ordf vid Sveriges soc:dem arbetarepartis (SAP) konstituerande kongress i Sthlm april 89, vistades i Khvn dec 89-febr 91, red o utg av Ny Tid, Gbg, mars 92-mars 98, deltog i folkriksdagen 93, expeditör i Arbetet, Malmö, febr-okt 98, ordf i Landsorganisationen (LO) från aug 98.

G 1) 23 juni 1882(-86) i Sthlm, Nik, m Mathilda Carolina Brinck, f 18 dec 1853 där, ibid, d efter 1889, dtr till grosshandlaren o bryggeridirektören Carl Wilhelm B o Fredrica Wilhelmina (Mina) Bergengren; 2) 3 juli 1887(-89; aldrig formellt upplöst) i Sthlm, Hedv El, m Mathilda Henrika Carlson, f 9 april 1858 där, Kat, d 20 juli 1897 där, Klara, dtr till maskinisten Fredrik Carlsson o Christina Blomkvist; 3) 1891 (samvetsäktenskap) m Ane (Anna) Cathrine Nielsen, g Jensen (S 1).

Biografi

S tillhörde en förmögen och välkänd högborgerlig släkt invandrad från Schweiz i början på 1700-talet. Han föddes utom äktenskapet, modern var hushållerska och föräldrarna gifte sig efter att ytterligare en son hade fötts. Äktenskapet, som ingicks 1866, var faderns tredje och sista. Dennes trassliga familjebildningar resulterade i sju barn, alla söner. Fadern hade en ärvd förmögenhet men förskingrade denna genom återkommande misslyckade investeringar och vidlyftig livsföring. Trots detta fick S en ståndsmässig uppfostran och en utbildning som ledde till mogenhetsexamen vid 17 års ålder. På grund av faderns prekära ekonomiska situation var dock universitetsstudier uteslutna. Istället inledde S sin yrkesbana som tjänsteman vid Generalpoststyrelsen för att därefter bli kontorschef hos Wilhelm Brinck, välkänd affärsman i Sthlm med inriktning på tappning av och handel med porter. S var inte bara anställd i dennes firma, han blev även delägare och svärson till Brinck. Därmed tog han, åtminstone i ekonomiskt hänseende, ett rejält kliv uppåt i den sociala hierarkin. Karriären och framtiden tycktes vara utstakad, men S visade sig inte vara någon ordinär representant för borgarklassen och Stockholmssocieteten.

Vid mitten av 1880-talet leddes S av intresse för arbetarfrågan och socialismens idéer till ett aktivt medlemskap i den socialdemokratiska arbetarklubben i Sthlm. Han nådde snabbt en framskjuten position i rörelsen. Redan 1885 deltog han i förberedelsearbetet inför etableringen av tidningen Social-Demokraten, som började ges ut s å och blev sedan tidningens kassör.

S:s äktenskap tedde sig snart oförenligt med hans socialistiska engagemang och skilsmässan 1886 skedde i största samförstånd. Han lämnade sin hustru och utträdde ur firman med ett väl tilltaget ekonomiskt underhåll, som betalades ut under de närmast följande åren. Dessa tillgångar kom väl till pass när agitations-och tidningsverksamheten krävde tillskott av extra medel. Eftersom så ofta var fallet tog pengarna följaktligen snart slut. Efter skilsmässan lämnade S den borgerliga överklassmiljön i Sthlm och ägnade återstoden av sitt liv åt parti- och fackföreningsarbete. Han reste i landet och agiterade, skrev artiklar och översatte socialistisk litteratur från kontinenten. Ett par år tillbringade han i Khvn och tog då del av stridigheterna mellan höger och vänster i den danska socialdemokratin, vilket befäste hans ortodoxt marxistiska vänsterposition. Denna blev också kännetecknande för S:s ställningstaganden i den sv arbetarrörelsens interna stridigheter om synen på parlamentarismen, marxismen och de organisatoriska frågorna.

Redan före Danmarksvistelsen hade S hamnat i hetluften då han, Hinke Bergegren (bd 3), A F Åkerberg, J M Engström och Atterdag Wermelin i början av sommaren 1886 uteslöts ur den socialdemokratiska föreningen. Motsättningarna rörde bl a taktiska frågor, makten över So-cial-Demokraten och skilda uppfattningar om hur budskapet skulle förmedlas i tidningen. På ena sidan stridslinjen befann sig August Palm (bd -28) med anhängare, som inte ville spara på det rabulistiska krutet i sina artiklar, och på den andra de som Palm föraktfullt beskrev som "intel-ligensarna". Dessa utgjorde inte bara en yngre generation socialister utan utmärkte sig dessutom genom att flera av dem inte hade arbetarklassbakgrund. De ville driva tidningen mer som en rörelsetidning i takt med tiden, mindre som Mäster Palms en-mansföreställning. De lade också stor vikt vid strategisk-taktiska överväganden och ville putsa bort inslagen av spontanism och radikalism samt tona ner de språkliga mus-tighe terna. Det fanns en föreställning om att dessa inslag skrämde bort potentiella sympatisörer och försvårade spridandet av socialismens idéer. S menade, med tydlig adress till Palm, "att artiklar om fackföreningar gagnade partiet bättre än personliga obevisade snärtar". Redan efter några månader slöts emellertid fred och vid ett möte 7 sept 1886 slogs den uteslutna oppositionens kortlivade organisation Socialdemokratiska samfundet och den gamla Socialdemokratiska föreningen samman till en ny organisation som fick namnet Socialdemokratiska förbundet.

I litteraturen om S förekommer det spekulationer om att Danmarksvistelsen i själva verket orsakades av hans besvikelse över det olyckliga äktenskap som han ingått kort efter sin skilsmässa. Sedan den nya hustrun vägrat att gå med på skilsmässa hade S mer eller mindre gått i landsflykt. Under tiden i Danmark träffade han emellertid Anna Jensen (SI), som separerade från sin man och sedan följde med S till Sthlm. Eftersom S:s hustru även fortsättningsvis vägrade skilsmässa levde Anna Jensen och S i ett s k samvetsäktenskap, som varade fram till hans död.

Under S:s vistelse i Khvn ökade trycket både utifrån och inifrån mot arbetarrörelsen i Sverige. Repressionen tilltog i styrka, munkorgsstadgan skärptes och flera av ledarna satt under långa perioder i fängelse som ett resultat av myndigheternas "åtalsoffensiv". Efter bildandet av SAP tilltog även de interna stridigheterna, vilka tog sig uttryck såväl i Bergegrens anarkiska fraktionsverksamhet och våldsromantik som i den parlamentarisdska partihögerns dragning till det liberala lägret. Spännvidden mellan ytterligheterna var på väg att slita sönder partiet. Dessutom var de organisatoriska och ekonomiska bekymren stora i delar av landet. Värst var sönderfallet i Gbg, där arbetarrörelsen var så svag och avtynande att den stod inför en fullständig upplösning.

Efter S:s hemkomst till Sverige, som ti-digarelades efter rapporter om partiets akuta situation, fick han i uppdrag att resa till Gbg för att grunda en tidning och ge sig i kast med medlemsrekrytering och organisering på västkusten. Det är omtvistat huruvida S reste frivilligt till Gbg för att sprida socialismens idéer eller om han skickades dit för att den parlamentariskt inriktade partihögern i Sthlm ville bli av med honom - han hade haft meningsskilj-akdgheter med Hjalmar Branting (bd 6) i fråga om samarbetet med liberalerna, en strategi S var kategoriskt avvisande till. Inom rörelsehistoriken är det nästan uteslutande den förra versionen som förs fram. Under S:s tid i Gbg grundades tidningen Ny Tid och antalet partimedlemmar ökade från 600 till 1 458. När han inledde sitt arbete i staden fanns 12 fackföreningar med omkring 1 000 medlemmar, ett antal som vid S:s förflyttning till Malmö hade utökats till 47 fackföreningar med 5 000 medlemmar. Framgångarna i Gbg beskrivs genomgående i litteraturen som till största del ett resultat av S:s omfattande och energiska insatser i tidnings-, parti- och fackföreningsverksamheten.

Förmågan att kompromissa utan att göra avkall på sin ideologiska och politiska grunduppfattning samt kombinationen av ett realistiskt-taktiskt förhållningssätt och en politiskt-radikal grundsyn framställs ofta som kännetecknande för S:s gärning. De strider som S var involverad i slutade aldrig i varaktiga brytningar eller splittringar. Vid de tillfällen då S:s linje segrade, vilket den oftast gjorde i den interna parti- och fackföreningsverksamheten, var förtroendet obrutet och respekten för honom intakt, även bland hans meningsmotståndare. Så var fallet oavsett om de agerande var Bergegren, Branting eller Palm, vilka alla representerade riktningar inom arbetarrörelsen som han i olika skeden befann sig på kollisionskurs med. S tycks ha fungerat som en katalysator och en sammanhållande kraft inom såväl fackförenings- som partiverksamheten.

S:s organisatoriska talang och förmåga att entusiasmera inom arbetarrörelsen, på såväl lokal som central nivå, var omvittnad. Samtidigt bör denna bild av S nyanseras. Enligt en nyare och kritisk tolkning av arbetarrörelsens egen självförståelse är det i rörelsehistoriken just skildringen av S som den store organisatören, "byggmästaren" och "överordningsmannen", som dominerat, medan andra drag hos honom tonats ned eller förtigits. Framför allt har den socialdemokratiska rörelsehistoriken, enligt denna tolkning, undvikit och därmed samtidigt "frikänt" S från uppfattningar och hållningar, som senare under 1900-ta-let kommit att betraktas som ideologiskt kontroversiella och belastande. Exempelvis har S:s revolutionära samhällsuppfattning och inte minst hans självständiga position i förhållande till Branting förtigits i denna historieskrivning. I debatterna med Axel Danielsson (bd 10), som i början av 1890-talet hade övergivit sina tidigare revolutionära och stundtals anarkistiska ståndpunkter, framstår S som mycket skeptisk till en ensidig inriktning på parlamentarism och reformism, som inte skulle tillåtas att skymma sikten för det socialistiska slutmålet.

A andra sidan beskrivs S ofta som en realistisk och "praktiskt sinnad" karaktär. Han hyste exempelvis en stark aversion mot Bergegrens antiparlamentariska radikalism och småmordsstrategi. S förkastade mord och dynamit som lämpliga taktiska medel i kampen för arbetarklassens befrielse. Taktiken skulle istället bestå i organisering. Genom sin samlade makt skulle arbetarklassen besegra den härskande klassen, inte genom mord och terror som drabbade enskilda individer. Vid en av folkriksdagarna under 1890-talet karaktäriserade en skribent S som en "storstrejksman, men kemiskt ren från fantasier och högt flygande förväntningar".

S:s verksamhet i Malmö blev kortvarig. Redan efter några månader där valdes han till ordförande för LO vid den konstituerande kongressen i aug 1898. Under kongressen togs också beslut om den s k tvångsanslutningen, eller kollektivanslutningen som den senare har kommit att kallas, vilken S framför andra har förknippats med i arbetarrörelsens historieskrivning. Debatten om huruvida fackföreningarna skulle vara anslutna till SAP eller inte hade varit intensiv under månaderna före kongressen. Bland motståndarna fanns framträdande fackföreningsledare som Ernst Blomberg (bd 5), Herman Lindqvist (bd 23) och Charles Lindley (bd 23). Under kongressdebatten, som blev hård och segdragen, förde S med stor emfas talan för tvångsanslutning och kongressen beslutade till slut med röstsiffrorna 175-83 att landsorganisationens fackföreningar skulle vara anslutna till SAP. Trots nederlaget lade de allra flesta av motståndarna till tvångsanslutningen sina röster på S i ordförandevalet, vilket kan ge en uppfattning om hur högt hans anseende var i det nybildade LO. Kollektivanslutningen av de fackliga organisationerna till SAP avskaffades först i böljan av 1990-talet.

S var nydanande och radikal på många sätt, men framför allt framstår hans ställningstaganden för jämställdhet mellan könen som anmärkningsvärt moderna. Han var mycket utmanande mot de konservativa och patriarkala krafterna inom rörelsen i sina kompromisslösa pläderingar för kvinnoemancipation och fri kärlek. I "folkskriften" Socialismen - arbetareklassens befriare! (1899), som författades av S men gavs ut och antogs av landssekretariatet som ett slags programförklaring för LO, slår han exempelvis fast att äktenskapet kan likställas med prostitution. Det var en anmärkningsvärt radikal ståndpunkt, inte minst med tanke på att den torgfördes i en "upplysningsskrift", utgiven på uppdrag av LO:s konstituerande kongress i syfte att sprida förståelse för "det socialdemokratiska arbetarepartiets taktik och principer". S:s uppfattning i kvinnofrågan var dock, trots de radikala uttalandena i "folkskriften", inte representativ för fackföreningsrörelsen som helhet. De övriga manliga ledargestalterna i såväl fackföreningsrörelsen som SAP var tämligen ointresserade av frågan. Även om S redan före förhållandet med S 1 var en uttalad förespråkare för könens lika värde och rättigheter, är det troligt att det intellektuella samlivet med henne stärkte hans övertygelse i dessa frågor.

S:s liv blev kort men intensivt. Han avled i sviterna av en lunginflammation på sin 40-årsdag. Sjukdomen hade förvärrats av att han led av diabetes och även försvagats av en alltför hård arbetsbelastning. S dog drygt en vecka efter att Axel Danielsson hade begravts i Malmö. På kort tid hade arbetarrörelsen förlorat två av sina mest framträdande ledargestalter. När S begravdes följdes processionen av 15 000 personer och närmare 40 000 stockholmare kantade gatorna längs vägen från kyrkan till graven.

Författare

Jonas Sjölander

Arkivuppgifter

1 vol handl:ar efter S i AA. - Brev från S i UUB (till D Bergström).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Fullständig handelskorrespondens på svenska, fransyska, engelska, tyska och italienska språken med italiensk-svensk ordbok; enligt de bästa udändska källor. Utarb af F S. Sthlm: AV Carlson, 1881. [4], 549, [1] s. - Socialismen, arbetareklassens befriare! Folkskrift. Utg af Landssekretariatet med anledning af beslut å l:a svenska landskongressen år 1898. [Omsl.] Sthlm 1899. (Arbetarnes tr). 29 s. [Omtr 1900. Faks-uppl 1969: (V Pettersson), 29, [2] s.]

Tryckta arbeten (bidrag): 26 bidrag i Arbetet 1892, 94, 96-97 o 99 samt 32 bidrag i Social-Demokraten 1891-92, 94-97, 99, se vidare Svenskt pressregister 1891-1894 (1973), 1895-1897 (1985) samt 1898-1900 (1989). Bidrag i Ny Tid har ej efterforskats.

Översatt: R Byr, Prinsessan Hildegards mesallians. Roman. Sthlm: Lamm, 1880. 391 s. - D Johnson, Den politiska komedien i Europa. [Dramatik.] Sthlm: AV Carlson, 1880. 213 s. - F Du Boisgobey, Den afhuggna handen, eller Nihilisterna i Paris. Tidsskildring. [Roman.] Sthlm: Liljestrand, 1881. D 1-2. (408 + 420 s). - K Kautsky, Karl Marx's ekonomiska läror. Populärt framställda och belysta af K K Sthlm: Socialdemokratiska förbundets [h 2-4: arbetarepartiets] förl, 1888-90. 275 s. [Utg i 4 h. H 1 omtr 1897: 80 s.] - W Lieb-knecht, Socialdemokratien och dess syften. Sthlm: Socialdemokratiska arbetarepartiets förl, 1888. 40 s. [Ny uppl 1890: [1], 18 s; 3. uppl 1901: 24 s.] - P O Lissagaray, Kommunen 1871. [Häftesomsk] Sthlm: Socialdemokratiska arbetarepartiets förl, 1891-92. 551, [5] s. [Utg i 34 h.] - S Webb, Fackföreningsrörelsens historia i England. Af S o B Webb. Med noter och förklaringar af E Bernstein. [Häftesomsk] Gbg: F Sterkys förl, 1896-98. 478, [1] s. ([Omsl:] Fria folkbiblioteket, 1). [Utg i 30 h.] Redigerat: Ny Tid, Gbg, mars 1892-mars

Källor och litteratur

Källor o litt Arb:rörelsens genombrottsår i dokument, ed G Gunnarson (1965); K Beckholmen, Hundra år med Metall-Ettan, 1 (1984); Bilden av Branting, ed J Lindhagen (1975); R Casparsson, LO under fem årtionden, 1—2 (1951); Den sv pressens hist, ed K E Gustafsson o P Rydén, 2 (2001); H Haste, Det första seklet; [människor, händelser o idéer i sv socialdemokrati], 1 (1988);YHirdman,Vi bygger landet (1979); Z Höglund, Minnen i fackelsken, 1 (1951); Å Linderborg, Socialdemokraterna skriver hist; hist:skrivn som ideologisk maktresurs 1892-2000 (2001); T Nerman, Sv arb:rörelse under hundra år (1938); L Olsson o L Ekdahl, Klass i rörelse; arb:rörelsen i sv samhällsut-veckl (2002); A Palm, Ur en agitators lif (1904); S Sjöberg, F S (Märkesmän i sv arbirörelse, 2, 1942); dens, F S (Banerförare, 2,1949); dens, F S: LO:s förste ordf (1973); SMoK; H Tingsten, Den sv socialdemokratins idéutveckl, 1-2 (1941).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Fredrik Sterky, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/20152, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jonas Sjölander), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:20152
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Fredrik Sterky, urn:sbl:20152, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jonas Sjölander), hämtad 2024-04-24.