Meriter

von Strahlenheim, Henning, dp 21 juli 1665 i Stralsund, S:t Nikolai, d 15 sept 1731 i Forbach, Lothringen (nuv dep Moselle, Lorraine, Frankrike). Föräldrar: assessorn Mikael Vieth, adl v S, o Margareta Hallen. Studier i Stralsund o Wismar, i tjänst hos kurfursten av Pfalz Johann Wilhelm 91–98, i sv tjänst febr 98, envoyé extraordinaire i Holstein-Gottorp 98, frih 27 juli 99 (ej introd), regeringsråd o envoyé vid Hannoverska o Zelleska hoven 22 aug 99, envoyé extraordinaire i Wien 6 dec 99, romersk riksgreve 06, plénipotentiaire i Schlesien 07–10, guvernör i Zweibrücken 21 mars 10, generalguvernör där 21 okt 14–21 aug 18.

G 1) 1698 (Engelbreit, s 21) eller 1699 (Conrads, s 105) m frih Nicolea Catharina Veronika v Hackelberg, f 1678, d 1715 i Zweibrücken, Rheinland-Pfalz, Tyskland, dtr till frih Julius v H och Elsa v der Borck; 2) 11 aug 1716 i Oberbronn, Lothringen (nuv dep Bas-Rhin, Frankrike), m grev Sofia Elisabet Christina af Wasaborg, f 24 aug 1694 (Schantz’ geneal:er o Åkersteins geneal:er, RHA) trol i Huntlosen, Niedersachsen, Tyskland, d 10 dec 1756 i Neu-Saarwerden, Lothringen (nuv SarreUnion, dep Bas-Rhin, Frankrike), dtr till överstelöjtnanten greve Gustaf Adolf af W o grev Angelica Catharina v Leiningen-Westerburg.

Biografi

S stammade från en borgarfamilj i Stralsund. Farfadern var borgmästare medan fadern utbildade sig och gjorde karriär som ämbetsman; han blev 1682 assessor vid Wismarska tribunalet och adlades 1685 av Karl XI.

S inledde den militära delen av sin karriär i fransk och därefter österrikisk tjänst. Han deltog i belägringen av Belgrad 1688 i vilken han skadades så allvarligt att han fick ett talfel och beslöt att ta avsked. Efter en bildningsresa till Spanien och Italien inträdde han i tjänst hos pfalzgreven Johann Wilhelm som kammarherre och krigsråd. Det var på dennes uppdrag S 1698 reste till Sthlm, där han etablerade så goda kontakter med statsledningen att han övergick i sv tjänst – att sv diplomater kom från det tyska området var dock under 1600-talet inget ovanligt. Påföljande år utnämndes S dessutom till friherre och även till envoyé vid det kejserliga hovet i Wien. Där fann han sig väl tillrätta och fick namn om sig att vara en galant hovman.

Under de följande åren inträffade de händelser som framför andra gjort S känd i sv och europeisk historieskrivning. Efter att ett fredsfördrag slutits 1706 blev den sv hären med Karl XII i spetsen kvar på slottet Altranstädt nära Leipzig, och under våren och sommaren 1707 kom spänningarna att öka på nytt. I en av de konflikter som uppstod figurerade S. Vid en festmåltid hos en av kejsarinnans höga hovmän i Wien hade den ungerske greven och kejserlige kammarherren Zobor talat så illa om Karl XII och svenskarna att S givit honom några örfilar. Efterspelet blev långvarigt. Som straff fråntogs Zobor sin värdighet som kammarherre vilket säkert bidrog till den livslånga fiendskapen mellan honom och S, som fruktade för sin säkerhet och så småningom begärde att bli förflyttad från Wien. Fiendskapen mildrades dock inte utan Zobor spred nidskrifter om S, men när den senare antog en utmaning till duell drog sig Zobor snöpligt ur.

Förhandlingarna fortsatte och 1 sept 1707 slöts fördraget i Altranstädt mellan Karl XII och den österrikiske kejsaren Josef I. Svenskarnas mål med fördraget var att stärka protestanternas religionsutövning i Schlesien. Trots freden 1648 där de garanterats möjlighet att utöva sin religion hade en katolsk offensiv skett i området, vilket S rapporterat om under sin tid som sv sändebud i Wien.

Sverige var en av den westfaliska fredens garantimakter och därför såg Karl XII sig föranlåten att ingripa och värna de lutherska trosutövarnas rättigheter. Fördraget stipulerade att ca 125 kyrkor och skolor skulle återställas i det skick de haft 1648. I de tre fridskyrkorna, vilka byggts efter westfaliska freden för de lutherska menigheterna, skulle man få anställa så många präster man ville och även få ge skolundervisning. I de katolska områdena i Schlesien skulle ingen lutheran tvingas att delta i katolsk gudstjänst, men de fick inte utöva sin tro offentligt. Den lutherska adeln fick också rätt att inneha offentliga ämbeten. En riddarakademi inrättades i Liegnitz som var öppen för adelsynglingar från båda konfessionerna. Vid akademin skulle religiös tolerans råda och dess direktor hämtades växelvis från katolskt och lutherskt håll. Riddarakademin fungerade som ett bildningscentrum i Schlesien fram till mitten av 1900-talet. Karl XII hade också krävt att de reformerta i området skulle omfattas av rätten till trosutövning, men detta avvisades av Josef I.

Fördraget genomfördes under 1708–09 och S var befullmäktigad att från sv sida övervaka genomförandet, vilket blev det uppdrag som gav honom hans plats i europeisk historia. Det var ingen enkel uppgift och S fick flera gånger hota med den sv hären för att fördraget skulle följas. Genom flygblad, öppna brev, kopparstick och medaljer förde han ett propagandakrig som spred den sv synen på fördraget över hela Europa.

S lyckades även vidga överenskommelsens innebörd. Han föreslog att sex nya kyrkor skulle byggas i områden där befolkningen hade långt till en luthersk kyrka. Kejsaren gav sitt godkännande och kyrkorna kallades därför nådekyrkor (Gnadenkirchen). Beslutet att bygga dem var både religionspolitiskt och näringspolitiskt. Såväl människor som pengar försvann ur landet när lutheraner utvandrade eller besökte gränskyrkor utanför Schlesien. För att förhindra detta valdes sex strategiskt placerade städer ut där nådekyrkor uppfördes som alternativ till gränskyrkorna.

I febr 1709 kunde ett slutdokument undertecknas där även nådekyrkorna upptogs. Därmed var motreformationen i Schlesien över och westfaliska freden ansågs uppfylld. Kejsaren behövde inte längre oroa sig för att sv trupper skulle intervenera.

Efter fullgjort uppdrag i Schlesien utnämndes S till guvernör i Karl XII:s furstendöme Zweibrücken. Karl XI hade ärvt det 1681 i egenskap av pfalzgreve, men först 1697 kom det i praktiken under sv överhöghet. Området var litet och statsfinanserna usla. Uppgiften som guvernör visade sig svår, inte minst efter att den polske exilkungen Stanislaus Leszczyn´ski 1714 placerats där med sitt hov. S mottog honom dock mycket vänligt vilket rapporterades till kungen som utnämnde S till generalguvernör.

Leszczyn´ski hade gjorts till polsk kung av Karl XII, men förlorade redan efter fem år tronen till August II. Även om Karl XII aldrig vek från det formella kravet att Leszczyn´ski skulle återinsättas var han personligen mindre angelägen. I syfte att inleda egna förhandlingar med August II försökte Leszczyn´ski värva sv diplomater, däribland S, för sin sak. S var dock lojal mot sin kung och rapporterade om händelseutvecklingen till denne som inte uppskattade Leszczyn´skis strävanden. Leszczyn´ski var villig att avstå från sina tronanspråk, men Karl XII tillät honom inte att abdikera och accepterade inga förhandlingar med August II i frågan. Leszczyn´ski var därför fortsatt beroende av den sv staten för sitt och sin familjs underhåll, vilket följaktligen också blev S:s problem.

Det polska hovets närvaro innebar en säkerhetsrisk p g a sachsiska komplotter mot Leszczyn´ski, men det största bekymret för S var finansieringen av hovets påkostade livsföring. Om än i exil förväntade sig Leszczyn´ski att bli behandlad som den kung han var. Kostnaderna översteg vida det lilla hertigdömets resurser och S ville ogärna höja skatterna alltför mycket. Både han och Leszczyn´ski klagade livligt till Karl XII. Konflikten eskalerade och Leszczyn´ski gick till sist segrande ur striden – kungen lät i augusti 1718 både avsätta och arrestera S med motiveringen att han brustit i vördnad för den polske kungen.

S:s tid i sv tjänst sammanfaller nästan exakt med Karl XII:s regeringstid och det är för sina insatser i Schlesien han i första hand blivit uppmärksammad. Efter avsättningen drog han sig tillbaka till slottet Forbach i Lothringen där han också avled.

Författare

Åsa Karlsson

Arkivuppgifter

S:s diplomatiska brevväxl o koncept samt handl:ar rör hans beskickn, i Diplomatica: Germanica (B I, vol 327–330), RA. – Brev från S i RA (till bl a C Adlerflycht) o i UUB (till bl a E Gyldenstolpe o J Rosenhane).

Källor och litteratur

Källor o litt: R Engelbreit, Les registres paroissiaux racontent: l’histoire des familles de Forbach sous l’ancien régime (kopia hos SBL).

E Carlson, Fördraget mellan Karl XII o kejsaren i Altranstädt 1707: ett tvåhundraårsminne (1907); N Conrads, Die Durchführung der Altranstädter Konvention in Schlesien 1707–1709 (1971); dens, Der Anteil des schwedischen Gesandten Stralenheim an der Entschlussbildung und Durchführung der Altranstädter Konvention von 1707 (1707–2007 Altranstädter Konvention: ein Meilenstein religiöser Toleranz in Europa, 2008); J Dahl, Henning Freiherr v S (1956); N F Holm, S o Zobor (KFÅ 1960); Å Karlsson, Den tolerante envåldshärskaren? Karl XII o fördraget i Altranstädt 1707 (KFÅ 2008); J Kowalik, Leszczynski i Zweibrücken (KFÅ 1976); Å Kromnow, Sverige– Zweibrücken: en bortglömd personalunion (Bibliotek o hist: festskr till U Willers, 1971); H Lenhammar, Perspektiv på Altranstädt (Arkiv, fakultet, kyrka: festskr till I Brohed, 2004); Schlegel o Klingspor.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Henning Strahlenheim, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/20317, Svenskt biografiskt lexikon (art av Åsa Karlsson), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:20317
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Henning Strahlenheim, von, urn:sbl:20317, Svenskt biografiskt lexikon (art av Åsa Karlsson), hämtad 2024-04-23.