Axel Strand. Foto K H Hernried. KB

Axel Wilhelm Strand

Född:1893-11-13 – Burlövs församling, Skåne län
Död:1983-09-13 – Oscars församling, Stockholms län

Riksdagsledamot, Möbelsnickare, Talman, LO-ordförande


Band 33 (2007-2011), sida 621.

Meriter

Strand, Axel Wilhelm, f 13 nov 1893 i Burlöv, Malm, d 13 sept 1983 i Sthlm, Osc. Föräldrar: maskinsnickaren Jöns Hansson S o Signhild Jonsdtr. Möbelsnickarlärling i Lund 08, gesäll 12, möbelsnickare i Lund, Khvn o Sthlm 12–23, led av styr för Sv träarbetareförb:s avd 1 (Sthlm) 21, ombudsman där 23–24, led av styr för Sv träarbetareförb (från 24 Sv träindustriarbetareförb) 22, kassör där 24–36, elev vid Sthlms borgarskola 28–29, kassör i Landsorganisationen (LO) o led av landssekretariatet 36–47, LO:s ordf 47–56, led av Sthlms stadsfullm 37–38, av FK 38–70 (led av soc:dem riksdagsgruppens förtroenderåd 38–70, v ordf där o gruppledare i FK 51–70, led av andra särsk utsk 39 urt, av tredje särsk utsk 40 urt o 46, ordf där 46, led av första särsk utsk 43–44 o 46, ordf där 46, led av särsk utsk 48, 58A o 59, ordf där 58A o 59, led av talmanskonferensen 49–50, FK:s andre v talman 50–51 o förste v talman 52–70, led av utrikesutsk 51–62, av Nordiska rådets sv delegation 55–63, v ordf där 61–63, led av andra lagutsk 56–70, ordf där 57–70), led av styr för Hyresgästernas sparkasseo byggnadsfören:ars riksförb u p a (HSB) 39–44, ordf i dess fullm 50–69, led av komm ang utskyldsbetaln genom erkända skatteförmedl:kassor jan–mars 42, av styr för Sthlms sparbank 42–63, av komm ang uppbördsfrågan juli 43–jan 44, av styr för STF 43, v ordf där 62–65, fullm i Riksgäldskontoret 43, v ordf där 52–72, led av 1944 års allm skattekomm maj 44–maj 51, av VU i Sveriges soc:dem arbetareparti (SAP) 44–64, av handelspolitiska rådet okt 45–juni 50, av 1947 års kommitterade för utrikeshandelsfrågor febr 47–juni 50, av beredn ang europeiskt ekon samarb dec 48–nov 57, ordf i sv Öresundsdelegationen mars 54–dec 62, i Statens trafiksäkerhetsråd 56–66, i Riksfören mot reumatism 57–66, i 1958 års socialförsäkr:komm maj 58–juni 61, i 1963 års arbetstidskomm juni 63–dec 68, i parlamentariska nämnden i Wennerströmaffären dec 63–jan 68, led av valutakommissionen aug 69–juni 71.

G 7 okt 1923 i Bonderup, Malm, m Emelie Lindkvist, f 19 juni 1895 där, d 23 april 1989 i Sthlm, Osc, dtr till åbon Johan L o Kersti Nilsson.

Biografi

Efter folkskola i Åkarp började Axel S i snickarlära i Lund. Han fick gesällbrev som möbelsnickare 1912 och stannade kvar på samma verkstad till 1918 då han åkte över till Khvn för att arbeta och studera vid ett tekniskt institut. 1919 flyttade han till Sthlm där han fick arbete på Sven Jesperssons snickerifabrik. S kom tidigt i kontakt med fackföreningsrörelsen och han gick med i fackföreningen 1909, mitt under storstrejken. I Sthlm invaldes han i Sv träarbetareförbundets avdelningsstyrelse och utsågs till ombudsman där 1923 för att redan följande år tillträda som förbundets kassör. Parallellt med sitt arbete som möbelsnickare och sitt fackliga engagemang tog S korrespondenskurser och under ett läsår studerade han vid Sthlms borgarskola. S avancerade 1936 till befattningen som LO:s kassör och innehade uppdraget till 1947, då han utsågs till LO:s ordförande sedan den nyvalde Gunnar Andersson omkommit i en flygolycka. Han kvarstod på denna post till 1956.

Under S:s ordförandeskap skedde en modernisering av den sv fackföreningsrörelsen, särskilt på det lönepolitiska området. Vid andra världskrigets slutskede hade LO tagit initiativ till det s k efterkrigsprogrammet, som byggde på föreställningen om en djup efterkrigsdepression. Denna prognos visade sig vara en felbedömning, istället kom en kraftfull ekonomisk tillväxt med åtföljande inflationshot.

Med S i spetsen tog LO flera initiativ som gick ut på att bidra till den antiinflationspolitik som regeringen utformade efter andrakammarvalet 1948. I SAP:s VU fick statsminister Tage Erlander då stöd för en i grunden helt ny politik. Depressionsprognoserna hade kommit på skam och sv ekonomi växte i stället som aldrig förr. Sverige var på väg mot full sysselsättning och därmed kraftigt ökad risk för lönestegringar och inflation. Erlanders avsikt var att förena full sysselsättning med prisstabilitet. Det stora hotet mot denna politik var krigsårens uppdämda krav på löneökningar och utan LO:s, och senare Sv arbetsgivareföreningens (SAF), stöd hade Erlanders linje knappast varit genomförbar. I den omvälvande omstöpning av den ekonomiska politiken som skedde var S en av huvudarkitekterna.

S och LO ställde sig dels bakom den lönestoppspolitik som infördes efter kriget, dels medverkade han i de jordbruksekonomiska prisöverenskommelser som träffades mellan jordbrukarnas organisationer och regeringen sensommaren 1949 och därefter. I dessa spelade han en viktig roll för att hålla stånd mot böndernas krav på prisökningar. S hade en stark position i dessa förhandlingar. Under krigsåren hade LO:s medlemsantal passerat miljonstrecket. Alla förstod att S var den yttersta garanten för att upprätthålla lönestoppet på LO-sidan och därmed på hela arbetsmarknaden.

Från 1950-talets början verkade S också för en mera aktiv och samordnad lönepolitik. Det var kriget som hade möjliggjort löne- och prisstoppet. Med freden och den successiva återgången till normala ekonomiska förhållanden följde att löne- och prissättningen skulle släppas fri. S var tidigt övertygad om att detta skulle ställa stora krav på arbetsmarknadsparternas förmåga att på ett eller annat sätt samordna löneförhandlingarna. Vid LO-kongressen 1951 beslutades att LO skulle ha en mer framträdande och samordnande roll över fackförbundens återkommande löneförhandlingar med arbetsgivarna. Därmed lades en viktig grund för den solidariska lönepolitiken och för att kunna värna den fulla sysselsättningen. Med återhållsamma och rättvisa lönerörelser skulle LO medverka till prisstabilitet, full sysselsättning och en mer rättvis löneutveckling mellan olika förbunds- och yrkesområden.

S framstår som en av huvudinspiratörerna bakom den politik som senare kom att benämnas Rehn-Meidnermodellen eller Den svenska modellen, efter LO-ekonomerna Gösta Rehn (bd 29) och Rudolf Meidner. Med kongressbeslutet 1951 som grund fick LO under de två följande decennierna en central och stark ställning i löneförhandlingarna med SAF och i anslutning till regeringens utformning av den ekonomiska politiken.

S var partipolitiskt aktiv och 1938–70 socialdemokratisk ledamot av FK med många riksdagsuppdrag. Till skillnad mot sin företrädare August Lindberg (bd 23) ansåg han att det fanns tid för att vara både LO:s ordförande och riksdagsman. Han var en varm anhängare av det fackliga och politiska samarbetet inom arbetarrörelsen. I sin ungdom och efter partisprängningen 1917 anslöt sig S till det vänstersocialistiska partiet men vände tillsammans med Zeth Höglund (bd 19) tillbaka till SAP 1926. I FK blev han ledare för den socialdemokratiska gruppen 1951 och avancerade till förste vice talman 1952. Sedan S pensionerats från LO utsågs han också till ordförande i andra lagutskottet. Där medverkade han i utformningen av ATP-reformen, sjukförsäkringen och arbetstidsregleringen.

Utöver de dagliga sysslorna som riksdagsman och LO-ordförande innehade S ett stort antal uppdrag. Han var känd för att vara påläst och saklig och hade ett mycket brett samhällsintresse. Av allt att döma var det just S:s dubbla roller i yrkeslivet, fackligt och politiskt, som gjorde att han så energiskt arbetade för att sätta in den fackliga lönepolitiken i ett större samhälleligt sammanhang. Vid denna tid var detta fackliga samhällsansvar ingalunda någon självklarhet. Inom fackförbunden fanns starka röster som menade att lönekampen skulle bedrivas utifrån strikt fackliga överväganden. Vid LO-kongresserna 1941, 1946 och 1951 var debatterna stundtals mycket fräna, då de radikalare förbundsföreträdarna anklagade LO-ledningen och S för att springa politikernas och arbetsgivarnas ärenden.

Till S:s möjligen mer omdiskuterade insatser hörde att han som LO-ordförande var med och köpte Aftonbladet och Sthlms-tidningen av Torsten Kreuger (bd 21) 1956. Efter köpet visade det sig att LO fick ta över betalningsansvar för en revers som Kreuger hade hemlighållit och som uppgick till 7 milj kr.

I likhet med sin företrädare August Lindberg och sin efterträdare Arne Geijer stod S i ledningen för LO under en tid då sv fackföreningsrörelse växte kraftigt i styrka, inflytande och i sin samhällsroll. S:s grundläggande syn var att fackföreningsrörelsens och socialdemokratins nära samarbete var nödvändigt, för att kunna kombinera förekomsten av starka fackliga organisationer med samhällsekonomisk stabilitet. Det var under S:s ordförandetid som Harpsundsöverläggningarna mellan regeringen och fackföreningsrörelsen tog form och det var också då som LO kom att medverka i den s k torsdagsklubbens överläggningar, som leddes av sv näringsliv. Samtidigt skaffade sig LO-ekonomerna med Rehn och Meidner i spetsen en mycket stark ställning i den sv debatten om den ekonomiska politiken. – S hedrades 1984, året efter sin bortgång, genom att få pryda arbetarrörelsens 1:a majemblem.

Författare

Anders L Johansson



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

S:s arkiv i AA (1 vol: ms, fotogr m m).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (bidrag): Lönepolitik i samverkan (Fackföreningsrörelsen, årg 29: [2], 1949, s 316–318). – Regeringen och landsorganisationen (Människan och samhället. En bok till Tage Erlander på 50-årsdagen, Sthlm: Socialdemokratiska partistyrelsen; Tiden, 1951, s 170–175). – Israel – ett land under uppbyggnad (Fackföreningsrörelsen, 31: [1], 1951, s 387–[392], fotogr). – Bakgrunden till pensionsstriden (Tiden, årg 50, 1958, s 260–268). – Trafiksäkerhetsforskningens inriktning (Svenska vägföreningens tidskrift, årg 50, 1963, s 185–188). [Föredrag vid Svenska vägföreningens årsmöte den 5 juni 1963.]

Källor och litteratur

Källor o litt: Arbetets söner, 4 (1960); A S död (DN 14 sept 1983); R Casparsson, LO under fem årtionden, 2 (1951); dens, Land du välsignade (1962); dens, Brinnande horisonter (1963); H De Geer, SAF i förhandl:ar (1986); Y Hirdman, Med kluven tunga: LO o genusordn:en (1998); L Keiller, A S död (SvD 14 sept 1983); O Ruin, I välfärdsstatens tjänst: Tage Erlander 1946–1969 (1986); SMoK; Tvåkammarriksdagen 1867–1970, 1 (1988); K Åmark, Sammanhålln o intressepolitik: socialdemokratin o fackfören:rörelsen i samarb o på skilda vägar (Socialdemokratins samhälle: SAP o Sverige under 100 år, ed K Misgeld, K Molin o K Åmark, 1988).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Axel Wilhelm Strand, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/20319, Svenskt biografiskt lexikon (art av Anders L Johansson), hämtad 2019-09-21.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:20319
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Axel Wilhelm Strand, urn:sbl:20319, Svenskt biografiskt lexikon (art av Anders L Johansson), hämtad 2019-09-21.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se