Meriter

1 Strimberg (Strindberg), Henrik, f 14 aug 1753 i Sundsjö, Jämtl, d 26 dec 1830 i Fors, Älvsb. Föräldrar: komministern Henrik Strinnberg o Maria Elisabeth Åkerfelt. Bodgosse i Sthlm 75, erhöll privilegium för sidenfabrik där 14 maj 78, dömd för oegentligheter 25 april 81, anställd vid C A Nordbergs bomullsspinnerio väverifabrik (Manchesterfabriken), Khvn, 80–95, förest för mek bomullsspinneri vid Gamlebokullen, Lerum, Älvsb, 95–14, för textilfabrik vid Sjuntorp, Fors, från 14. Uppfinnare.

G 1) 23 okt 1777 i Sthlm, Maria, m Anna Magdalena Hallonqvist, f 10 april 1751 där, ibid, d 1783 (SMoK), dtr till kassören Jonas H o Anna Helena Calloander; 2) 13 okt 1783 i Khvn, Trinitatis, m Maria Elisabeth Miede, f 18 sept 1755 (Fors AI:4, f 19) sannol i Danmark, d 26 juli 1822 i Fors, sannol dtr till änkan Elsebeth Charlotte M.

Biografi

S är känd som en av de ledande mekanikerna under fabrikssystemets uppkomst i Sverige. Han var verksam vid tillkomsten av de första mekaniserade bomullsspinnerierna vid sekelskiftet 1800. Sitt kunnande hade S förvärvat genom tjänst hos den svenskättade Charles Axel Nordberg, som var verksam i Khvn med att konstruera och bygga textilmaskiner efter brittiska förebilder. Till skillnad från andra kända mekaniker under perioden som skotten James Finlayson som anlade en fabrik i Tammerfors, engelsmannen John Barker i Åbo, engelsmannen Samuel Owen (bd 28) i Sthlm och de skotska bröderna Malcolm i Norrköping, var både S, Nordberg – och Jøns Mathias Ljungberg som de samarbetade med – av sv härkomst.

S:s impulser och kunnande hade grundlagts under ungdomsåren i Sthlm där han drivit sidenmanufaktur i liten skala men snart gjort konkurs. Manufakturer hade efter 1739 års hallordning en egen jurisdiktion som administrerades av städernas s k hall- och manufakturrätter. De lydde ursprungligen under Manufakturkontoret men efter riksdagen 1765/66 under Kommerskollegium, där Anders Lissander (bd 23) gjorde flera stora utredningar under denna tid om den tidiga textilindustrins problem. Särskilt råvaruorganisationen och spinningen utgjorde flaskhalsar som försinkade tillverkningsprocessen. Kommerskollegium hade betydande erfarenheter av detta, bl a administrerade myndigheten ett statligt organiserat system där landsbyg-den var indelad i s k spinneridistrikt för spinning främst av kamullsgarn men även bomullsgarn till manufakturerna, företrädesvis de i Sthlm. Inom bomullsspinning-en för hand var handlaren i Sthlm Henrik Bergman den drivande i början av 1800-talet. Han organiserade en omfattande förlagsspinning i Dalarna, främst i socknarna utanför Falun. Garnet distribuerades och såldes i huvudstaden. Även den inhemska ullhanteringen var föremål för myndigheternas intresse och omsorger. Genom denna statliga organisation av garnberedningen kunde de tillgängliga spinnerskorna i städerna reserveras för spinning av kardgarn på långrock till den dominerande klädesmanufakturen; detta då kardgarn var det garn som var svårast att frakta över långa avstånd genom sin filtaktiga karaktär. Kommerskollegium avlönade under lång tid särskilda kommissionärer som organiserade kamulls- och bomullsspinningen bland allmogen, i första hand skedde rekryteringen bland de obesuttna. Ca 5 000–6 000 hushåll årligen var involverade i denna hantering under S:s aktiva tid i Sthlm. Verksamheten bidrog till att ge de ledande ämbetsmännen detaljkunskap om den tidiga textilindustrins problem.

Svårigheterna med att organisera handspinning under 1700-talet och den ständiga bristen på garn spelade en viktig roll för strävandena att införa mekaniserad spinning i Skandinavien. De statliga utredningarna i bl a Kommerskollegium bildade en erfarenhetsfond som utgör en viktig bakomliggande incitamentsstruktur i de mekaniserade ull- och bomullsspinneriernas förhistoria. Nordbergs experiment med bomullsspinning i Khvn skedde i direkt samarbete med den danska staten och han utsågs vid slutet av sitt liv till både kommerseråd och kammarråd som belöning för sina insatser.

S:s tidiga utbildning var dock merkantil snarare än teknisk. Han gjorde sina första lärospån som bodgosse hos en handlare, vilket var den gängse dåtida inskolningen för minut- och grosshandlare. S saknade, såvitt känt, en tidig textil hantverksutbildning. Det var annars en vanlig kompetens bland dem som bedrev textilmanufaktur i liten skala – hallrättssystemet bröt i många avseenden med skråhantverkets traditioner men bibehöll dess utbildningsgång med gesäller och mästare för yrkesutbildade manliga arbetare. S:s sidenfabrik var under sin korta verksamhetstid inriktad på tillverkning av sidendroguet – ett jämförelsevis dyrt småblommigt tyg och då sidenmanufakturens viktigaste kvalitet. Det vävdes av fyra gesäller och två lärlingar, flertalet troligen kontrakterade på deltid. En spolgosse och en dragerska hanterade silket i de vävförberedande leden. Även S:s finansiella nätverk var i första hand merkantilt, vilket är det typiska mönstret för textilmanufakturens finansiering i Sthlm under denna tid. Bland S:s fordringsägare då han gick i konkurs 1780–81 dominerade grosshandlare med knappt 50 procent av skuldmassan medan fabrikörer stod för motsvarande 17 procent och det offentliga Diskontkompaniet med en knapp tredjedel.

Efter att ha måst fly Sthlm, stämplad som bedragare, etablerade sig S i Khvn. Här anställdes han av Nordberg som upprättat ett bomullspinneri (den s k Manchesterfabriken) efter brittisk förebild. Nordberg hade tidigare under en kort period verkat i Sthlm efter att ha uppehållit sig 15 år i England, han betecknas som sidenappretör i Stadens södra taxeringslängd 1775, d v s han var specialiserad på beredning av sidenvävnader. 1778 lämnade Nordberg Sthlm för Khvn där han fick ställning bl a som ”officiell appretör”. Nordberg samarbetade med den nämnda Jøns Mathias Ljungberg som var professor i matematik och filosofi vid universitetet i Kiel. Ljungberg var seriöst intresserad av de brittiska tekniska framstegen inom spinning och garnberedning. Han företog själv tre studieresor där han tecknade av spinn- och kardmaskiner.

Manchesterfabriken var en bomullsfabrik med spinneri och S fungerade som underverkmästare, men avancerade senare till väverimästare. Anläggningen var lika mycket en experimentverkstad som fabrik och Nordberg erhöll vidlyftiga offentliga understöd för fortsatt industrispionage i England och utveckling av textilmaskiner. Engelsmännen gjorde dock stora svårigheter, export av textilmaskiner var länge förbjuden men kunde under en övergångsperiod i början av 1800-talet kringgås via Belgien. Inskolning av mekaniker och arbetare var dock svår att få till stånd.

I Khvn kom S i kontakt med handlaren i Gbg Fredrik Hummel som rest dit i studiesyfte. Hummel hade inköpt fastigheten Gamlebokullen vid Säveån i Lerum, med ett mindre vattenfall, och studerade nyanlagda bomullsspinnerier. Från 1795 anlades i Lerum under S:s ledning en textilmanufaktur med tyngdpunkt på mekaniserad bomullsspinning, men även ull spanns och i början tillverkades bomulls- och yllevävnader, om än i mindre mängder. Det principiellt nya med anläggningen var den centraliserade fabriken med fyra huvudbyggnader, där spinneriet drevs av ett underfallshjul med en diameter av omkr 4 m. Det igångsatte via olika slags hjul och läderremmar ett sammanhängande system av kardo- och spinnmaskiner. Iögonfallande var en ”stor bomullsspinnmaskin” med 192 spindlar resp en mulespinnmaskin ”med 64 trådar”. Även hasplingen av det färdiga garnet var mekaniserad. Maskinerna för spinning av ull var väsentligt mindre med avseende på antalet spindlar: två maskiner med vardera 20 spindlar. Under fabrikens första tid motsvarade spinningen av ullgarn en tiondel av tillverkningen jämfört med bomullsgarn.

En väsentlig landvinning med S:s anläggning, vid sidan av sammankopplingen med den centraliserade kraftkällan, var att spinningen avsåg både inslag och varp – det visar förekomsten av en mulespinnmaskin. Den första generationens spinnmaskiner, Hargreaves ”spinning jenny” från 1766, var handdrivna och ibland avsedda att användas i hemmen inom det s k förlagssystemets decentraliserade hemindustri. Spinning jennies åstadkom dock bara ett jämförelsevis löst spunnet garn lämpligt som inslagsgarn, det hårdare spunna varpgarnet av vilket krävdes en annan finhet och slitstyrka fortfor till en början att spinnas för hand på traditionella trampspinnrockar. Spinning jenny ersatte i första hand spinning på långrock men det var en väsentlig innovation eftersom inslagsgarn vanligen upptar en något större andel garn än varpgarn, d v s häften eller mer: desto luddigare och filtigare kvalitet i en vävnad, desto högre andel går åt till inslagsgarn. Först med engelsmannen Richard Arkwrights berömda s k water frame, färdigutvecklad 1775, som drevs av vattenkraft, åstadkoms ett maskinspunnet garn som var användbart för varpning. Den nämnda mulespinnmaskin som S byggde åsyftar den kombinerade maskin som Samuel Crompton utvecklat på 1770-talet, d v s en hybrid som förenade Hargreaves och Arkwrights maskiner i en enda.

Mekaniseringen i den första generationen mekaniserade spinnerier var således inte genomgripande på det sätt som kännetecknar det sena 1800-talets centraliserade textilfabriker där råvaruberedning, garnberedning, vävning och efterberedning drevs av en gemensam kraftkälla. Här var endast de vävförberedande leden mekaniserade och efterhand – när Gamlebokullen övertagits av en brorson till Fredrik Hummel – koncentrerades verksamheten till att huvudsakligen omfatta bara maskinspinning samtidigt som den delen av tillverkningen expanderade kraftigt.

1814 värvades S av Anders Wilhem Gyzander (bd 17, s 649) för att anlägga ett bomullsspinneri vid dennes egendom Sjuntorp i Fors. Ett kontrakt från 1816 mellan S och Gyzander visar att det handlade om en komplett fabrik med spinneri och väveri samt färgeri men att det var den mekaniserade bomullsspinningen som strukturerade anläggandet. S anlade även en mjölkvarn och en hammarsmedja samt konstruerade ett mekaniskt urverk i anslutning till vattenverket. Förutom själva tiden visade det fabrikens stipulerade arbetstid och tillverkade mängder garn. För sina konstruerade s k slubbmaskiner belönades S med PS:s stora guldmedalj. Efterhand kompletterades maskinparken med rens- och plockmaskiner beroende på variationer i råbomullens kvalitet; den försämrades efterhand och behovet av rensning och plockning ökade.

S var exponent för de tidiga strävanden som lade grund för det textila fabrikssystemets genombrott i Sverige, vilket skedde först på 1860-talet. S:s levnadsöde visar också på kontinuiteten bakåt i tiden. De mekaniserade bomullspinnerierna liksom de senare väverierna var inte blott ett resultat av teknikspridning från Belgien och England efterhand som utförselförbuden för textilmaskiner togs bort under 1800talets första hälft. Strävanden mot teknisk utveckling fanns redan inom manufakturindustrin i Sthlm som i äldre forskning betraktats som ett 1700-talsfenomen utan koppling till 1800-talets industrialisering. S torde ha kommit i kontakt med Nordberg under dennes tid i huvudstaden på 1770-talet och han utvecklade sin tekniska förmåga i samspel med denne och Ljungberg. S:s roll som ensamt geni tycks sålunda vara överdriven i den äldre litteraturen. Han ingick i ett socialt sammanhang av innovatörer där han som praktiskt arbetande mekaniker var en del av ett vidare kluster av vetenskapsmän, handlare och direktörer som aktivt sökte upp sin tids ledande region för industri och handel: Lancashire i nordöstra England.

Författare

Klas Nyberg

Källor och litteratur

Källor o litt: Sthlms magistrat o rådhusrätt, konkursdiarier resp civilprot: 1781; Sthlms hall- o manufakturrätt, DI (matr över fabriksprivilegier), DII (utskrivn:böcker 1780–1814), BIII (fabriksberättelser 1776–1778), EIV (berättelser över arbetare 1778– 1779), allt i SSA.

C Ahlberger, Vävarfolket: hemindustrin i Mark 1790–1850 (1988), s 20f; B Andersson, Från fästn:stad till handelsstad 1619–1820 (Gbgs hist, 1, 1996), s 237f; T S Ashton, The bill of exchange and private banks in Lancashire, 1790–1830 (Economic history review, 15, 1945), s 25f; C Aspin o S D Chapman, James Hargreaves and the Spinning Jenny (1964); C Aspin, Lancashire, the first industrial society (1969); D H Bagge, Anteckn:ar om Sveriges bomullsspinnerier … (1889), s 7f; C Babbage, On the economy of machinery and manufactures [1835] (1986); E Baines, History of the cotton manufacture in Great Britain [1835] (1966); M Berg, The machinery question and the making of political economy (1980), s 9f; E Bergström, Väverskor o mästare (2007); M Bils, Tariff protection and production in the early U S cotton textile industry (Journal of economic history, 44, 1984), s 1033f; G Bodman, Fabriker o industrier i det gamla Gbg (1925), s 62f; P Bolin-Hort, Work, family and the state (1989), s 35f; Borås stads historia, 1–3 (2005); S Bruchey, Cotton and the growth of the American economy: 1790–1860 (1967); K Bruland, British technology and european industrialization (1989), s 37f; J Burnley, The history of wool and wool combing [1889] (1969); D Bythell, The handloom weavers (1969); The Cambridge history of western textiles, ed D Jenkins, 1–2 (2003); H C Cameron, Samuel Crompton, inventor of the Spinning Mule (1951); S D Chapman, The early factory masters (1967); dens, Fixed capital formation in the British cotton industry (Economic history review, 23, 1970); dens, The cotton industry in the industrial revolution (1972); dens, The textile factory before Arkwright ... (Business history review, 43:4, 1974), s 451f; C Charlton m fl, Arkwright and the mills at Cromford (1973); M Ciszuk, Sidendroguet 1751 (Garderobe 1998), s 35f; G Cookson, Family firms and business networks (Business history, 39:1, 1997), s 1–20; W P Crankshaw o A Blackburn, A century and a half of cotton spinning 1797–1947 (u å); H Danielson o O Mannerfelt, Sven Eriksons o Rydboholms fabrikers hist: 1834–1866 (1924); L E Davis, The New England textile mills and the capital markets (A W Coats m fl, Essays in American economic history, 1969), s 62f; B P Dobson, The story of the evolution of the spinning machine (1911); W Dodd, The factory system illustrated in a series of letters [1842] (1967); Early days in a Dundee mill 1819–23 by W Brown, ed J Hume (1980); M M Edwards, The growth of the British cotton trade 1780–1815 (1967); T Ellison, The cotton trade of Great Britain [1886] (1968), s 338; W English, The textile industry: an account of the early inventions (1969); A E Falck, Perioden: pappersbruk– bomullsspinneri (1924); R S Fitton o A P Wadsworth, The Strutts and the Arkwrights 1758–1830 (1958); H Freudenberger, Die Pottendorfer Garn-manufaktur (Mitteilungen des Österreichischen Staatsarchivs, 3, 1997), s 111f; K R Gilbert, Textile machinery (1971); R Guest, A compendious history of the cotton manufacture [1823] (1968), s 10–35, plate 5–12; B Gustafsson, The transition from domestic industries to factories (1991); T Gårdlund, Sv industrifinansiering under genombrottsskedet 1830–1913 (1947), s 108f; J L Hammond o B Hammond, The skilled labourer 1760–1832 [1919] (1995), s 47f; N B Harte o K G Ponting, Textile history and economic history (1973); E F Heckscher, De sv manufakturerna under 1700-talet (Ekon tidskr 1937, nr 6); B Helmfrid, Holmenöden under fyra sekler (1954), s 305f; K Hoel Malmstrøm, Fabrikk og bolig ved Akerselva (1982), s 45f; E Hollman, A.-B. Sjuntorp: Sveriges äldsta i gång varande spinneri (1948), s 46f o 261f; A Howe, The cotton masters (1984); S Högberg, PS:s hist (1961), s 171f; M C Jacob o D Reid, L’inventivité commerciale (Revue d’histoire moderne et contemporaine, 50, nr 2, 2003), s 131f; D J Jeremy, Transatlantic industrial revolution (1981); dens, Technology and power in the early American cotton industry (1990); dens, Artisans, entrepreneurs and machines (1998); J Johansson, Några upplysn:ar om bomullsspinneri- o väfveri-industrien i fäderneslandet (1848); P Jonsson, Marknadens väv: sv mekaniserade bomullsväverier i distribution o försäljn 1850–75 (2000); E W Juvelius, John Barkers bomullsfabrik (1933); H Jørgensen, Ljungberg, Jøns Mathias, 1748–1812 (DBL, 14, 1938); dens, Nordberg, Charles Axel, 1740–1812 (DBL, 17, 1939); S T Kjellberg, Ull o ylle (1943), s 513f; A Klima, The beginning of the machine-building industry in the Czech lands ... (Journal of european econonomic history, 4:1, 1975); C Knick Harley, Cotton textile prices and the industrial revolution (Economic history review, 51:1, 1998), s 49f; W Lazonick, Production relations, labor productivity and choise of technique (The journal of economic history, 41, 1981), s 491f; C H Lee, A cotton enterprise 1795–1840 (1972); J Lord, Capital and steam-power 1750–1800 [1923] (1966), s 147f; R Lloyd-Jones o M J Lewis, Manchester and the age of factory (1988); E Lundmark, En hundraårig bomullsindustri (1952); A Madsen, Textilproduktionens historie ... (1978), s 63 f, 202f, 212, 217; A Malcolm, Factiska bevis att fabriks- & industri-väsendet inom Sverige ej är lika tacksamt som i andra länder (1870); J Malmstedt, Vävarna på Elfvik (1993), s 26f; J A Mann, The cotton trade of Great Britain [1860] (1968); J d L Mann o A P Wadsworth, The cotton trade and industrial Lancashire (1931); J d L Mann, The textile industry: machinery (1958); J D Marshall, Early applications of steam power (1956); M F Mazzaoui, The Italian cotton industry (1981); F M Montgomery, Textiles in America, 1650–1870 (1984); K Nyberg, Säljes: ull, köpes: kläde (1992); dens, Kommersiell kompetens o industrialisering (1999); dens, Brittisk teknik, svensk överföring o finländskt mottagande? Textilindustrin i Sverige o Finland 1809–70: exemplet ylleindustrin (HT 2000); P Nyström, Stadsindustriens arbetare före 1800-talet (1955), s 171f; P O’Brien m fl, Technological change during the first industrial revolution (Technological change, ed J R Fox, 1996), s 155f; C Persson, Sthlms klädesmanufakturer 1816–1846 (1993); M B Rose, The Gregs of Styal (1978); H Rosman, Textilfabrikerna vid Barnängen (1929); L G Sandberg, Lancashire in decline (1974); F Schultz, Samuel Owen (Daedalus 1975); P Schybergson, Hantverk o fabriker: Finlands konsumtionsvaruindustri 1815–1870 (1973–74); L Schön, Från hantverk till fabriksindustri: sv textiltillverkn 1820–1870 (1979); SMoK; L Stephen, The English utilitarians, 1 (1900), s 57f; H Ström m fl, Osakeyhtiö Finlayson – Forssa aktiebolag (1970); R J Sullivan, Patent counts and textile invention (The journal of economic history, 55:3, 1995), s 666f; Sv teknikhist, ed S Rydberg (1989), s 175f; The textile industry, ed S D Chapman, 1–4 (1997); Textilindustrins miljöer, ed F Bedoire (Bebyggelsehist tidskr, 15, 1988); G Timmins, The last shift (1993); B M Tucker, Samuel Slater and the origins of the American textile industry (1984); S Tweite, The Norwegian textile market (Scandinavian economic history review 1969, nr 2); G Unwin, Samuel Oldknow and the Arkwrights (1924); A Ure, The philosophy of manufactures [1861] (1967); A P Usher, A history of mechanical inventions (1954); G Utterström, Jordbrukets arbetare, 2 (1957), s 131f; F Vigård, Lerums socken genom tiderna (1976), s 351– 362; L J Wilhelmsen, English textile nomenclature (1943); P Virrankoski, Replacement of flax by cotton (Scandinavian economic history review 1963, nr 1), s 27f; G Wollin, Industrierna vid Hargs ström under fyra sekler (1943), s 247f; L S Wood o A Wilmore, The romance of the cotton industry in England (1927); M Wottle, Det lilla ägandet (2000); R B Zevin, The growth of cotton textile production after 1815 (R W Fogel o S L Engerman, The reinterpretation of American economic history, 1971).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Henrik Strimberg (Strindberg), https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34519, Svenskt biografiskt lexikon (art av Klas Nyberg), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34519
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Henrik Strimberg (Strindberg), urn:sbl:34519, Svenskt biografiskt lexikon (art av Klas Nyberg), hämtad 2024-04-18.