Meriter

(Stjärnkors), Magnus Nicolai (Maunu Niilonpoika Särkilahti), d 12 mars 1500 i Åbo (Justen, s 28). Föräldrar: domhavanden vid landsrätten i Finland Nils Olofsson o Elin Nilsdtr (Tavast). Baccalaureus vid univ i Paris 55, licentiatus 57, mag där trol 57, var kanik vid Åbo domkapitel 60, ombud i Finland för den påvlige legaten Marinus de Fregenos omkr 62, prebendat vid Helga lekamens kor där senast juli 63, reste utrikes o vistades huvudsakligen i Rom maj 65–hösten 66, kh i Virmo (Mynämäki), Åbo o Björneborg, 18 juli 65, även ärkedjäkne i Nidaros (Trondheim) 10 okt 65, befriades från residensplikt för kyrkliga tjänster under sju år 28 nov 65, även kanik i Linköping 12 dec 65, även domprost i Skara 28 dec 65, domprost i Åbo hösten 66, var riksråd 88, vald till biskop i Åbo 17 mars 89, vigd 24 juni 90.

Biografi

S föddes och växte upp under mycket välbärgade förhållanden; han socialiserades redan som barn in i rikets högsta och mest inflytelserika kretsar. I likhet med många andra finska studenter läste S vid universitetet i Paris. Till skillnad från sina studiekamrater kunde han dock vistas där utan ekonomiska bekymmer. Att S dessutom var tämligen ung när han kom till universitetet torde tyda på att en kyrklig karriär var påtänkt för honom sedan barndomen. Ett belägg för att han blev magister i Paris återfinns i den finska biskopskrönikan (Catalogus et ordinaria successio episcoporum finlandensium) där Paulus Justen (bd 20) betecknar honom som ”magister Parisiensis”. Omkr 1460 återvände S till Finland, han var den påvliga legatens Marinus de Fregenos ombud och avlatssäljare, och senast i juli 1463 blev han Helga lekamens prebendat vid Åbo domkyrka.

S reste 1465 till Rom, troligtvis tack vare sina redan etablerade goda kontakter med teologer där. Han stannade ca ett och ett halvt år och fördjupade sina tidigare studier. Uppgifter saknas om att han skulle ha uppnått ytterligare några akademiska grader under sin vistelse där, vilket dock inte säger mycket om hans faktiska studier under denna tid, eftersom det var vanligt både under medeltiden och under tidigmodern tid att studera utan att avsluta studierna med en akademisk grad. Vistelsen i Rom gav emellertid S tillfälle att knyta närmare kontakter och befrämja sin egen kyrkliga karriär. S:s anspråk på den Helga lekamens prebenda bekräftades i nov 1465, mycket tack vare att han som släkting till biskop Magnus Olavi (Tavast) hade förtur till prebendor som denne instiftat – S:s mor var biskopens brorsdotter. För att kunna ägna sig åt studier i Rom och närvara i kurian befriades S under sju år från residensförpliktelsen vid tillträde av kyrkliga tjänster. Med hjälp av suppliker lyckades han också utverka inte endast utnämningar till ärkedjäkne i Nidaros, kanik i Linköping och domprost i Skara utan även att få Virmo pastorat i Finland. Inför kurian anklagade S domprosten Henrik Frese i Åbo för att före sin utnämning ha undanhållit uppgifter om domprostämbetets verkliga inkomster. S bad kurian att utnämna honom till domprost istället för Frese. Kurian reserverade också tjänsten åt honom, men innan ytterligare åtgärder vidtogs avled Frese varpå påven kallade S till domprost. Han tillträdde tjänsten hösten 1466 eller senast under den kommande vintern.

Av kejsar Fredrik III utnämndes S därutöver till lateransk pfalzgreve, vilket bl a gav honom rätt att utnämna offentliga notarier. Efter Åbobiskopen Konrad Bidz’ (bd 4) död 1489 valdes S enhälligt till dennes efterträdare. Efter kurians bekräftelse vigdes han sedan till biskop midsommaren 1490 i Uppsala av ärkebiskop Jakob Ulvsson (bd 20). Som domprost torde S, vid sidan av Bidz, ha varit den tongivande kraften bakom Åbo stifts kyrkliga reformer under 1400-talets sista kvartssekel. De 1474 antagna statuterna för domkapitlet föreskrev bl a att kapitlet skulle ha regelbundna sammanträden och att dess beslut skulle registreras. Som en följd av dessa bestämmelser påbörjades en aktiv kopieringsverksamhet. I samband med detta tillkom den s k Svartboken eller Registrum ecclesiæ Aboensis, den officiella kopieboken över Åbokyrkans akter alltifrån äldsta tid. Dokument, vilka huvudsakligen hör samman med S:s verksamhet som biskop, infördes i den s k Biskop Magnus Nilssons kopiebok.

Domkyrkans gudstjänstliv reglerades genom de av domkapitlet och biskopen formulerade korregeln och klockarregeln. S grundade Allhelgonakoret i domkyrkan. Byggnadsarbeten fortsatte under hela hans tid som domprost och biskop. Vid Allhelgonaaltaret skulle det firas två mässor om dagen. Påven bekräftade 1485 de för detta ändamål avsedda reglerna. S lät också förfärdiga en kopparplatta över sina företrädare, biskoparna ur den Tavastska släktkretsen Magnus och Olaus Magni, vilken dock icke är bevarad. Tryckkostnaderna för Åbo stifts mässbok, Missale Aboense, finansierades delvis av domkapitlet och därför avbildades S i samma storlek som biskopen på bokens titelblad.

Under S:s tid som biskop avskaffades djäknegången. Han instiftade dekanämbetet och med ärkepresbyterämbetet en fjärde prelatur vid domkyrkan. Med inrättningen av ärkepresbyterämbetet följde S norska förebilder. Inget annat stift än Åbo hade i den sv kyrkoprovinsen ett liknande ämbete. I Norge fanns en ärkepresbyter i både Oslo och Nidaros. Efter förebild från Nidaros inrättade S även en mensa communis, ett gemensamt bord, vilket fungerade som en social inrättning för fattiga gamla präster. Vidare lade S grunden för en ökad användning av finska i gudstjänsten, där bl a Fader Vår och Ave Maria skulle läsas på folkspråket. Med stöd av påvens kansliordning, som föreskrev att sockenprästerna borde kunna församlingsmedlemmarnas språk, förordade S att prästerna skulle kunna finska och inte nödvändigtvis rikets majoritetsspråk svenskan. Förutom de organisatoriska reformerna av domkapitlet vinnlade sig S genom 1492 års synodalstatuter även om kyrkans praktiska insatser, främst avseende själavård samt bot- och biktväsendet.

Biskopsämbetena i det senmedeltida Sverige medförde inte bara politiskt inflytande utan också världsliga uppdrag. Som biskop tillhörde S riksrådet och ägde därigenom politisk makt.

Under 1460-talet tycks S ha varit lojal med unionskungen Kristian I. Därefter befrämjade han uppenbarligen den unionsfientliga koalitionen mellan Karl Knutsson (Bonde; bd 20) och den danska adelsätten Tott genom att utverka påvlig dispens för äktenskapet mellan Ivar Axelsson (Tott) och Karl Knutssons dotter. Till skillnad från Bidz gav han fr o m 1470-talets början sitt stöd åt Sten Sture, vilket dock inte torde ha påverkat samarbetet mellan Bidz och S negativt. 1488 deltog han som delegat vid förhandlingarna med den livländska orden i Reval. Hösten s å slöt han och Knut Posse (bd 29) fred med Tyska ordens högmästare. Förhållandet mellan S och Sten Sture var dock inte utan motsättningar. Fredsfördraget 1488 hade slutits mot Sten Stures vilja och ratificerades först 1493. När Sten Sture från påven hade erhållit förslagsrätt vid biskopstillsättningar i Linköpings, Strängnäs och Åbo stift uppfattade S detta som ett uttryck för tyranni. S motsatte sig även herr Stens försök att underhålla kansliklerker med inkomster från finska församlingar. I allmänhet var målet för S:s politiska agerande att värna om kyrkans frihet, libertas ecclesiæ, och i synnerhet att befrämja det egna stiftets väl. Ett tydligt tecken på det sistnämnda var S:s strävan att tillsätta infödda personer i stiftets ämbeten.

S:s utrikespolitiska strävanden hade som mål att säkra riket mot öst och åstadkomma ett mot Ryssland riktat förbund mellan Sverige och Tyska orden, vilket skedde genom freden i Reval 1488. S hävdade att freden i Nöteborg 1323 var oförmånlig för Sverige och arbetade av den orsaken för en omförhandling av fredsavtalet. I sammanhang med detta ägde 1490 ett möte rum i Åbo där Sten Sture, kejsarens legat i Moskva Georg v Thurn, påvens nuntie Antonius Mast och S deltog. Mötet blev dock resultatlöst, och 1493 ingick Ryssland en allians med Kung Hans riktad mot Sverige och Sten Sture.

I kriget mot Ryssland 1495 hade S i samarbete med Knut Posse en avgörande roll för det finska försvaret. Till skillnad från andra sv kyrkomän lät S ställa stiftets alla resurser till förfogande för försvaret av östgränsen, främst av Olovsborg (vid Nyslott) och Viborg. Åbo stift gav riksföreståndaren alla likvida medel som lån till landets försvar. Biskopen såg även till att Sten Stures trupper kunde härbärgeras i prästgårdar och andra kyrkliga lokaliteter. För S hade kampen mot Ryssland även en religiös dimension. Han såg den som en möjlighet att infoga den ortodoxa kyrkan under den västra kristenheten under påven i Rom. Om den 1496 på ett sv sändebuds begäran av påven utfärdade bullan som gav tillstånd att predika för ett korståg mot ryssarna egentligen utgick från S är oklart; i vilket fall låg bullan helt i linje med S:s politik gentemot Ryssland. Det lyckade försvaret av Viborg mot det ryska anfallet sågs av S som ett Guds underverk. Ändå blev krigets utgång 1497 en stor motgång för honom eftersom Nöteborgsfreden från 1323 bekräftades. Kriget hade också tärt på stiftets tillgångar.

S har betecknats som den finska historieskrivningens fader. Biografierna över de finska biskoparna t o m Bidz som ingår i Justens biskopskrönika påstås härstamma från S, vilket dock inte kan beläggas. Det är troligare att S författade en förlaga till det s k Palmsköldska fragmentet (i UUB), vilken omfattar biografier över biskoparna Olaus Magni, Konrad Bidz och Magnus Olai. Vidare torde Justen för den finska biskopskrönikan – vid sidan av många andra källor – även ha använt S:s kopiebok. Det Palmsköldska fragmentet, som användes av Justen för biskopskrönikan, har förmodligen författats i Viborg så sent som på 1560-talet. Dock stödjer det sig endast delvis på kopieboken Registrum ecclesiæ Aboensis som påbörjades under 1470-talet, alltså vid den tid då S var domprost i Åbo. En textkritisk granskning av det Palmsköldska fragmentet visar att dess äldsta delar kan härledas till 1300-talet. S:s betydelse för den finska historieskrivningen måste således starkt ifrågasättas.

S:s verksamhet som domprost och biskop var i både kyrkligt och politiskt avseende mycket betydelsefull för Åbo stift och den finska delen av det sv riket under 1400-talets senare hälft. Vissa finska forskare har tolkat S:s utbildning och kyrkliga arbete som humanismens första eko i Finland (bl a Jaakkola). Andra har hävdat att S i stort sett följde senmedeltidens vanliga spår (främst K Pirinen och J Nuorteva). Under studieåren i Paris tog han intryck av universitetets reformanda, vilken i sin tur hade påverkats mest av kanslern Jean Gerson. I enlighet med dennes synsätt skulle kyrkans seder och fromhetsliv förnyas och fördjupas samtidigt som kätterska tankar avvisades. Visserligen är argumentationen för S som humanist, åtminstone i dessa avseenden, plausibel när hänvisningar sker till S:s på elegant latin författade brev (Jaakkola). Senare teologers latin är dock ännu mera finslipat i humanistisk anda. Framför allt saknar dock S:s kyrkliga verksamhet till största delen humanismens filosofiska och teologiska överbyggnad. Humanismen förmedlades företrädesvis till Sverige i samband med reformationen, med vilken den är oupplösligt sammanvävd.

I mångt och mycket var S en typisk senmedeltida biskop. Kanske representerade han t o m idealbilden av en sådan, eftersom han var av adlig börd, välutbildad, verksam för kyrkans fortsatta institutionalisering och för reformer av den kyrkliga organisationen, men även medveten om det egna politiska inflytandet. Genom sina insatser i kriget mot Ryssland kom S under 1900-talet att betraktas utifrån ett nationellt finskt synsätt som betonade hans insatser för ”fäderneslandet”. – S begravdes i Åbo domkyrkas Allhelgonakor vilket han själv hade grundat. I slutet av 1800-talet restes en minnessten med latinsk text över graven vilken innehåller kvarlevorna av de tre finska biskoparna befryndade med ätten Tavast: Magnus (Tavast), Olaus Magni och S. – S använde aldrig släktnamnet S, vilket släkten fått i senare tid efter sitt vapen, ett kors över en stjärna.

Författare

Otfried Czaika

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (bidrag): [Berättelse om Viborgs belägring och dess upphävande] (A A v Stiernman, Tal om de lärda vettenskapers tilstånd i Svearike, under hedendoms och påfvedöms tiden. Hållit för Kongl. vettenskaps academien, vid præsidii nedläggande den 4 novembris, år 1758, Sthlm 1758, (Salvius), s 68–69). [Latinsk text, från M N S till ärkebiskop Jacob i Upps, dat 6 jan 1496. Utgör fotnot nr 142.]

Källor och litteratur

Källor o litt: Det s k Palmsköldska fragmentet, UUB. Registrum ecclesiæ Aboensis; Codex Aboensis (Skoklostersaml:en); Biskop Magnus Nilssons kopiebok, allt i RA. Paavali Scheeles brevsaml, Hfors UB. B Klockars, Biskop Magnus Stjernkors o hans stift, otr doktorsavh, Åbo akad, 1955. A I Arwidsson, Handl:ar till upplysn af Finlands häfder, 1–10 (1846–58); Auctoritate Papae, the church province of Uppsala and the apostolic penitentiary 1410–1526, ed S Risberg o K Salonen (2008); Y Brilioth, Sv kyrkans hist, 2. Den senare medeltiden (1941); Catalogus et ordinaria successio episcoporum Finlandensium/Paulus Juusten, ed S Heininen (1988); J A Cederberg, Lehtiä Turun tuomiokapitulin historiasta (1892); T Edgren o L Törnblom, Finlands hist, 1 (1998); FMU, 4–6 (1924–30); K Grotenfelt, Suomalaiset ylioppilaat ulkomaan yliopistoissa ennen v 1640 (Hark 13, 1893); E Grönblad, Nya källor till Finlands medeltidshist (1857); J Gummerus, Piirteitä jumalanpalveluselämästä Turun tuomiokirkossa keskiajan lopulla (1913); S Heininen, Suomalaisten opinkäynti keskiajan Pariisissa (Collegium scientiae: Suomen oppihistorian kehityslinjoja keskiajalta Turun akatemian alkuaikoihin, ed P Laasonen m fl, 1983); dens, Suomalaisen historiankirjoituksen synty. Tutkimus Paavali Juustenin Piispainkronikasta (1989); J Jaakkola, Vanhimmat historialliset kopiokirjamme: tutkimuksia kirkollisen renessanssimme lähde-, kopiointija kulttuurihistoriassa (1931); dens, Maunu Särkilahti, vanhin “Suomen historian isä” (Haik 1950); dens, Suomen myöhäiskeskiaika, 2 (Suomen hist, 6, 1959); dens, Särkilahti, Maunu III (Kansallinen elämäkerrasto, 5, 1910); P Justen, Chronicon episcoporum Finlandensium, ed H G Porthan (1799, senaste utg 1978); G Kellerman, Jakob Ulvsson o den sv kyrkan under äldre Sturetiden 1470–1497 (1935); B Klockars, Prästerskap o gudstjänstliv vid Åbo domkyrka på biskop Magnus Stjernkors’ tid (FHT 1955, nr 4); dens, Åbo domkyrkas svartbok o Finlands medeltidsurkunder (FHT 1957, nr 3–4); K Kumlien, Maximilian I av Habsburg o Sten Sture d ä (Hist studier tillägn F Lindberg, 1963); K-G Lundholm, Sten Sture d ä o stormännen (1956); A Läntinen, Turun keskiaikainen piispanpöytä (1978); Missale Aboense secundum ordinem fratrum praedicatorum 1488, ed M Parvio (1988); J Nuorteva, Suomalaisten ulkomainen opinkäynti ennen Turun akatemian perustamista 1640 (1997); G Olsson, Stat o kyrka i Sverige vid medeltidens slut (1947); A-P Palola, Maunu Tavast ja Olavi Maununpoika: Turun piispat 1412–1460 (1997); K Pirinen, Turun tuomiokapituli keskiajan lopulla (1956); Registrum ecclesiæ Aboensis eller Åbo domkyrkas svartbok, ed R Hausen (1890); J Rinne, Turun tuomiokirkko (1929); dens, Turun tuomiokirkon alttarit (1929); J W Ruuth, Viipurin kaupungin hist, 1 (1931); H Schück, Rikets brev o reg: arkivbildande, kansliväsen o tradition inom den medeltida sv statsmakten (1976); SMoK; Suomen kirkkojen latina: ecclesiarum Finlandiae incriptiones latinae: piirtokirjoitukset kirkoissa, kellotapuleissa ja hautausmailla, ed R Pitkäranta (2004); S Suvanto, Suomen poliittinen asema Sten Sture vanhemman valtakautena vuosina 1483–1497 (1952); dens, Magnus Nicolai (Stiernkors) (Biografiskt lexikon för Finland, 1, 2008); K Tarkiainen, Sveriges österland: från forntiden till Gustav Vasa (2008); Turun tuomiokapituli: 1276–1976, ed K Pirinen (1976); P O v Törne, Magnus Nilsson Stjernkors: prelat o patriot (FHT 1922); ÄSF 1 (1957–89).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Magnus Nicolai (Stjärnkors), https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34523, Svenskt biografiskt lexikon (art av Otfried Czaika), hämtad 2024-05-01.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34523
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Magnus Nicolai (Stjärnkors), urn:sbl:34523, Svenskt biografiskt lexikon (art av Otfried Czaika), hämtad 2024-05-01.