Knut Strömfelt KB

Fredrik Knut Harald Strömfelt

Född:1831-07-08 – Västra Husby församling, Östergötlands län
Död:1900-09-12 – Västra Husby församling, Östergötlands län (dog i Stockholm)

Godsägare, Industriman, Riksdagsman


Band 34 (2013-2019), sida 42.

Meriter

2 Strömfelt, Fredrik Knut Harald, kusinsons sonsons son till S 1, f 8 juli 1831 i Västra Husby, Ög, d 12 sept 1900 i Sthlm (enl db för Västra Husby). Föräldrar: justitierådet, greve Hans Fredrik Harald S o Brita Maria v Troil. Innehavare av Hylinge fideikommiss, Västra Husby, från 37, fanjunkare i Andra livgrenadjärreg 16 maj 49, inskr vid UU 10 juni 50, officersex 13 okt 51, underlöjtn i reg 28 okt 51, avsked 12 mars 56, led av styr för Svanå bruks ab, Haraker, Vm, 70, disponent där från 96, led av styr o disponentdir för Kropps ab, Bjuv, Malm, 75–95, led av Östergötlands läns landsting 80–84, av FK 80–90 (led av lagutsk 82–84 o 86, av tillf utsk 84 o 86, av KU 87B), ordf i styr för Tekn elementarskolan i Norrköping 82–00, led av tullkomm juni 88–maj 90, av styr för Sv nationalfören 93, ordf där från 94.

G 1) 28 maj 1860 i Östra Eneby, Ög, m frih Marina Fredrika Ehrenkrona, f 12 maj 1828 där, d 22 dec 1868 i Norrköping (enl db för Västra Husby), dtr till löjtnanten, frih Erik Gammal E o frih Maria Regina Rudenschöld; 2) 25 okt 1882 i Ramsberg, Ör, m Tora Constantia Morén, f 15 aug 1859 i Sthlm, Svea ingenjörskår, d 4 jan 1928 där, Matt, dtr till översten Erik Torbjörn M o Johanna Constantia Elfving.

Biografi

Knut S föddes och växte upp på släktgodset Hylinge i Västra Husby. Liksom många andra unga adelsmän tjänade han inom det militära. Efter officersexamen och några år som underlöjtnant tog han avsked. Resten av livet verkade S som godsägare och bruksdisponent. Fideikommisset Hylinge byggdes om och utvidgades under hans ledning genom nyodling, en ”storartad utveckling” (Idun 1900, s 610).

Den påbörjade industrialiseringen bidrog till att gods- och industrirörelse vävdes samman. Många godsägare blev också industriföretagare. S ingick på 1870- och 90-talen i styrelsen för Svanå bruk i Västmanland, de sista åren av sitt liv som disponent. Genom sitt engagemang där drogs S in i en rad konflikter och personstrider.

Svanå hade ursprungligen varit i släkten Posses ägo. Som första bruk i landet tillverkade man jordbruksredskap. I samband med ombildandet till aktiebolag 1848 trädde också andra ägare in. Bolagets förste disponent blev Henning Hamilton (bd 18). Efterträdaren var mindre känd, Victor Edman. Denne sålde av jordbruk och skog samt investerade i valsverk och en ny hytta, men förlusterna tilltog, liksom kritiken från en grupp ägare. Vid en konfliktfylld bolagsstämma 1870 fick S tillsammans med Hamilton och Knut Posse i uppdrag att hitta en ny disponent.

Under Per August Cassels tid ökade efterfrågan på tackjärn och brännstål och företagets ekonomi förbättrades. Stockholm–Westerås–Bergslagens järnväg (SWB) anlades. Det svenska järnvägssystemet innebar att staten byggde stambanorna medan privata finansiärer anlade bibanor. SWB var dock en privat stambana för den kommersiellt viktiga förbindelsen mellan bruken i Bergslagen och städernas marknader och utskeppningshamnar. Svanå fick en station ett par kilometer från bruket. Med efterträdaren K A Rosén hamnade S i konflikt. Dennes öde blev tragiskt och han omyndigförklarades på grund av mentalsjukdom. Det visade sig också att han hade spekulerat med bolagets tillgångar och därigenom hamnat i skuld. Under sin tid som disponent drev S på en försäljning av järnvägsaktier, vilket var en stridsfråga inom bolagets ledning.

Stenkolsbrytning var S:s andra industriella huvudspår. Som disponentdirektör vid Kropps ab i Skåne, som bröt stenkol, fick han igenom att svenskt kol drev ångmaskinerna vid den internationella industrimässan i Norrköping 1876. Senare kom stenkol att användas som lokbränsle av Statens järnvägar (SJ). S sammanförde oblygt det egna intresset för stenkol med värnet av Sveriges självständighet: ”Ett land som icke under alla förhållanden har att påräkna tjänligt bränsle till ångmaskinen, särdeles lokomotiv, kan icke gärna sägas vara oberoende.” (S:s broschyr Några tankar … stenkolsindustri, 1882).

Med sin omfattande ekonomiska verksamhet var S ett givet namn för landstinget i Östergötland, men tiden som landstingsman blev kort. Han var ordförande för landstingets kommitté om väghållningsskyldigheten på landsbygden. Förutom några uppmärksammade tal ges han en undanskymd roll i landstingets historik. Mer betydande var S:s insatser på riksplanet, främst som ledamot av FK.

Den politiska positionen var vid denna tid i hög grad en utlöpare av det ekonomiska och samhälleliga inflytandet. Makthavarna satt själva i riksdagen, inte som i senare tider då yrkespolitiker representerar partier, organisationer och andra intressen. I S:s fall var kopplingen mellan ekonomisk och politisk verksamhet särskilt tydlig. Hans insatser i riksdagen kan ses som ett område vars olika delar stod i nära kontakt med varandra. S ivrade för den inhemska stenkolsindustrin och bolagens rättigheter. Han var protektionist och utifrån den hållningen stack mellanrikslagen med den frihandelsinriktade unionspartnern Norge honom särskilt i ögonen. Att han engagerade sig mot norrmännens separatism och krav på förändrade unionsbestämmelser var därför logiskt.

Någon riktig politisk tungviktare var inte S. Han ingick i lagutskottet, som var mindre betydelsefullt jämfört med såväl statsutskottet och KU som de särskilda utskotten i försvars- och skattefrågorna. De nio motioner om främst tullar och gruvdrift som han lade fram liksom en interpellation om svensk-norska tullförhållanden speglade hans intresseområden. Att han blev ledamot av 1888 års tullkommitté visar ändå att han var välsedd bland protektionisterna. S ingick också i den ca 35 man starka grupp av industrimän som bankmannen A O Wallenberg sammankallade vintern 1885 för att diskutera ekonomiska frågor. Protektionisterna dominerade, men även frihandlare fanns med. Det gemensamma intresset var att bekämpa lantmännens krav på att försvarsbördorna skulle lyftas från dem till städernas skattebetalare.

Stenkolsindustrin var för S ett nationellt intresse. Därför måste inmutning få ske, även om markägarna var emot. Likadant var det med vattenrätten som riksdagen behandlade 1880. Fria flottleder tjänade både industrins och statens intressen, men kolliderade med strandägarnas (oftast hemmansägare) traditionella rättigheter till omkringliggande vatten. S tillhörde den grupp inom FK som satte industrins expansion och samhällets modernisering före den liberala äganderätten, i linje med vad som kallats en allmännytteideologi. Enskild äganderätt skulle upprätthållas men ”understundom efter noggrann undersökning och mot billig [= rättvis] ersättning måste den såsom det heter maka åt sig, då det gäller ett stort ändamål” (T Nilsson, s 184). Resultatet blev ändå från S:s horisont en halvmesyr på grund av motståndet från AK:s lantmän. Först med vattenkraftens utbyggnad från sekelskiftet 1900 blev lagstiftningen mer entydigt gynnsam för industrin.

Värnandet av den inhemska industrin och viss statlig reglering gick i linje med S:s protektionism. Redan i början av sin riksdagstid talade han för tullar, något som då var en minoritetsåsikt. Tullfrågan polariserade riksdagen. Frihandlare stod emot mer högersinnade grupper av protektionister i båda kamrarna. Protektionisterna var samtidigt mer kritiska till den norska sidan i unionskonflikten och skarpare motståndare till rösträttsreformer. Vänster började alltmer stå mot höger.

Kompromisser föreföll uteslutna. S angrep 1887 hetsigt frihandlarnas ledande man Hugo Tamm som talat för ett medlingsförslag som kunde lugna opinionen: ”Nej, mina herrar, facklan tänd lär nog få lov att brinna, till dess den brunnit ut och den ena eller andra åsikten blivit tillbakaträngd” (FK:s prot 1887B: 2, s 32). S valdes in i protektionisternas kommitté med företrädare för båda kamrarna som utformade 1886 års tullmotion, riktad mot den frihandelsvänlige Robert Themptanders ministär.

För tullvännerna gällde striden inte bara tullar på varor av olika slag, utan byte av handelspolitiskt system. Man ville värna ”det stora, inhemska, det svenska arbetet, på alla områden där det behöver skyddas”, förklarade S 1886. Det handelspolitiska systemskiftet ägde sedan rum på grund av en ren teknikalitet. Frihandlarnas lista i Sthlm vid höstvalen till AK 1887 innehöll en person som på grund av obetalda skatter inte var valbar. Därmed byttes de valda frihandlarna ut mot lika många protektionister. Majoriteten var vunnen för tullvännerna inför 1888 års riksdag.

Mellanrikslagen som införts 1825 och senare förnyats underlättade handeln mellan unionsländerna. S och andra protektionister ansåg dock att lagen gynnade den norska sidan mest. S skrev en interpellation 1885 om förändrad tillämpning och en motion året efter om dess upphävande, dock efter förhandlingar. Oscar II och ministären var länge mer försiktiga, man ville undvika ökad friktion i unionsfrågan. När lagen avskaffades 1895 tolkades det av den norska sidan som en provokation. I Iduns nekrolog över S betecknades han som avskaffandets ”andlige fader”. Historikern Sten Carlsson har betecknat beslutet som ”en spik slagen i unionens likkista”.

Då hade S lämnat riksdagen. Politiken upptog ändå en stor del av hans fortsatta livsbana. Flera konservativa organisationer bildades under denna tid, som en reaktion mot rösträttsförespråkare, Norgevänner och andra radikaler. En av dem var Svenska nationalföreningen, grundad 1893. På dess program stod förstärkning av försvaret, värnande av unionen samt motstånd mot rösträttskraven. Föreningen tog inte ställning i tullfrågan, men kom att domineras av protektionister som alla tillhörde politikens högerflank. S invaldes i ledningen, tillsammans med bland andra Ludvig Douglas (bd 11), senare utrikesminister och starkt ogillad i Norge.

Unionshöken Oscar Alin (bd 1) fick stort inflytande över nationalföreningen. När han bedömde att ordföranden, frihandlaren F A Anderson (bd 1), var för vek fick S ta över 1894. Även S fick dock besvär med Alin. Innehållet i dennes broschyr Om unionens betydelse för Sverige (1896) med dess militanta språkbruk och bestämda svensknationella hållning blev känt för S först efter tryckningen. I protest ställde han sin plats till förfogande, men kom att stanna kvar som ordförande till sin död. Någon succé blev aldrig nationalföreningen, härtill var ekonomin för svag och anslutningen för liten. Det fanns också medtävlare om de konservativa själarna i form av organisationer som Fosterländska förbundet och Sveriges rätt.

Näringsverksamhet och politik flöt ihop på ett tidstypiskt sätt i S:s gärning. Som konservativ och protektionist motsatte han sig radikala krav på de flesta områden. Samtidigt var han framtidsorienterad med sin syn på expansion och modernisering. Det fanns också gränser för hans konservatism, vilket konflikten med Alin visar.

Författare

Torbjörn Nilsson



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Brev från S i KB, i RA (till bl a C J R Burenstam) o i UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Några tankar angående föreslagen lagstiftning för Sveriges stenkolsindustri med särskild hänsyn till inmutningsrättens bibehållande eller upphäfvande. Norrköping 1882. (Lithografiska a-b). 20 s, 1 kartbl (vikt). 8:o. [Namnform: Fr. S.]

Källor och litteratur

Källor o litt: E Holmen, Sveriges rett til Norge (opubl hovedfagsoppgave i hist, Univ i Oslo, 2004).

F Andersson, Svanå bruks hist: 1818–1905 (1965); S Hadenius, Fosterländsk unionspolitik (1964); G B Nilsson, André Oscar Wallenberg, 3 (1994); T Nilsson, Elitens svängrum: FK, staten o moderniseringen 1867–1886 (1994); T Petré, Ministären Themptander (1945); SMoK; H Schött, Östergötlands läns landsting 1863–1912 (1921); Tvåkammarriksdagen 1867–1970, 2 (1985). – Nekr över S i Idun 1900, s 610.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Fredrik Knut Harald Strömfelt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34613, Svenskt biografiskt lexikon (art av Torbjörn Nilsson), hämtad 2022-06-29.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34613
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Fredrik Knut Harald Strömfelt, urn:sbl:34613, Svenskt biografiskt lexikon (art av Torbjörn Nilsson), hämtad 2022-06-29.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se