Carl Magnus Stuart. Målning efter D v Krafft, SPA.

Carl Magnus Stuart

Född:omkring 1650 – Grums församling, Värmlands län (eventuellt)
Död:1705 – Nikolai församling, Stockholms län

Kammarherre, Fortifikationschef


Band 34, sida 59.

Meriter

Stuart, Carl Magnus, f omkr 1650 trol i Grums, Värml, d 1705 (själaringn 6 dec i Sthlm, Nik). Föräldrar: majoren o kammarherren David S o Beata Chesnecophera (senare Lillieram). Inskr vid UU 15 febr 63, båtsman på kronofartyget Lilla Jägaren 68, pikenerare vid konungens av England garde 69, sv hovjunkare 71, löjtn i Fortifikationen 5 okt 75, kapten 11 febr 76, generalkvartermästarlöjtn där 6 febr 82, kammarherre o lär hos kronprins Karl (XII) jan 89, tf generalkvartermästare i Fortifikationen 9 juli 95, överste o generalkvartermästare där 31 maj 97, generalmajor av infanteriet 18 juli 00, guvernör i Kurland från 16 jan 02, tillika generalkvartermästare o dir över Fortifikationen från 2 mars 03, generallöjtn av infanteriet 5 april 03, frih 20 dec 03 (ej introd).

G 24 april 1688 i Sthlm, Nik, m Margaretha Funck, f 11 mars 1673 i Garpenberg, Kopp, d sommaren 1721 ”på landet” (Sthlm, Nik, LIa1:85, f 40, SSA), dtr till assessorn Johan F (bd 16) o Elisabet Hansdtr.

Biografi

Den svenska stormakten utvecklades under 1600-talet i snabb takt vilket markerades av en rad freder under århundradets första hälft. På bara några årtionden hade Östersjön blivit ett i det närmaste svenskt innanhav. Den snabba expansionen i öster och söder och den starka militärstaten skapade ett stort behov av kvalificerade yrkesmän som bergsmän, lantmätare, skeppsbyggare, arkitekter och militäringenjörer. 1635 grundades Fortifikationen som fick ansvaret för uppbyggandet av landets befästningar och den militära karteringen. Under århundradets lopp kom denna kår att stärka sin position avsevärt med en personalorganisation som varken förr eller senare varit mer omfattande eller mer självständig. Till de mest namnkunniga personer som förknippas med fortifikationsväsendet under denna tid hör Fortifikationens grundare Olof Hansson Örnehufvud, Johan (Lenaeus) Wärnschöld och Erik Dahlbergh (bd 9). Till samma krets räknas också S, Dahlberghs efterträdare som generalkvartermästare och chef. Under sin framgångsrika militära karriär fick denne en avgörande betydelse framför allt för Fortifikationens organisation och utbildning.

S hade skotskt påbrå. Hans farfar Hans (John) S föddes i Skottland, studerade i Frankrike och hamnade under en resa 1565 i dansk fångenskap i Varberg efter att hans fartyg uppbringats. Då svenskarna intog staden fördes han till Uppsala men frigavs till sist efter hjälp från skottar i svensk tjänst. Hans S blev ryttmästare i Erik XIV:s sold och kom längre fram i hertig Karls tjänst. Kammarjunkare 1604 blev han sedan överste för ett av honom i Skottland värvat regemente samt generalfältkvartermästare, därefter 1609 generalkrigskommissarie och generalmönsterherre för allt främmande krigsfolk i Sverige. Hans S blev 1579 naturaliserad svensk adelsman och erhöll 1585 tillstånd från den skotske kungen Jacob VI, hans frände, att använda släktens (S av Ochiltree) vapen. Han innehade några skattehemman i Södermanland, vilka han 1582 återlämnade till kronan i utbyte mot Hedenlunda, som sedan förblev i släktens ägo i flera generationer. Hans S sändes till Ryssland under fälttåget 1609–10, och synes därefter ha levat tillbakadraget fram till sin död 1618.

Son till Hans S var David S, kammarherre och i sitt andra äktenskap gift med Beata Lillieram, dotter till Nils Chesnecopherus (bd 8). Yngste son till David S var S som 1663 blev student i Uppsala och fem år senare gick till sjöss som båtsman på kronofartyget Lilla Jägaren. Hans första resa gick till England, där han kom i engelsk tjänst som pikenerare vid det kungliga gardet. 1671 återvände S via Holland till Sverige, där han blivit antagen som hovjunkare hos Karl XI. Under denna tjänstgöring hade S av allt att döma kommit i kontakt med Dahlbergh och under dennes ledning påbörjade nu S sina studier i matematik, artilleri, fortifikation och ”architectura civilis” med siktet inställt på att bli fortifikationsofficer. Parallellt med dessa studier övade han sig i kartritning och att i teckning dokumentera topografi och landskap.

S hade sålunda skaffat sig en gedigen militär arkitekt- och ingenjörsutbildning, när han 1675 utnämndes till löjtnant i Fortifikationen. Den första uppgift han sattes att leda blev iståndsättandet av Södermanlands och Östergötlands ”skärskansar”, d v s skansar och befästningsverk i skärgården, allt enligt anvisningar av Dahlbergh. S utarbetade ett memorial och i nov 1675 inlämnade han sina ritningar över skansarna i Östergötlands och Södermanlands skärgårdar, som strax senare godkändes. I denna rapport, som finns bevarad i RA, är ritningarna till skärgårdsskansarna utsmyckade med små landskapsvinjetter i perspektiv från de aktuella områdena. I likhet med de samtida kartornas kartuscher kunde dessa marginalbilder fungera som utsmyckning eller komplettera kartan eller ritningen med topografisk information och närvarokänsla. Inledningsvis lär S inte velat åta sig arbetet med skärgårdsskansarna eftersom han skall ha varit missnöjd med att endast tilldelats löjtnants grad. Ganska snart utnämndes han dock till kapten och under våren 1676 påbörjades också de praktiska arbetena under ledning av S, som endast hade en begränsad stab medhjälpare till sitt förfogande. På sommaren samma år befalldes han att utföra förstärkningsarbeten på Johannisborg utanför Norrköping samt upprätta en ”planta”, d v s en planritning över Vadstena slott. Men redan på hösten kallades han till Sthlm, där hans tjänster togs i anspråk av Krigskollegium.

S:s karriär hade nu börjat ta fart på allvar, och han kom fortsättningsvis att vara rastlöst verksam inom alla de områden som Fortifikationen ansvarade för. Redan på våren 1677 fortsatte han arbetena med de nämnda skansarna och han började samtidigt göra upp ritningar till fortifikationsarbeten i och runt Sthlm. S benämndes nu ingenjör i Fortifikationskontoret.

S kom de närmaste två åren att tjänstgöra både i Sthlm och med skärgårdsförsvaret. 1679 kallades han till Skåne, där han anställdes vid fortifikationsfältstaten vid kungens armé, för att redan i dec samma år förflyttas till Blekinge och Lyckeby. Där skulle han under amiralen Hans Wachtmeisters och Dahlberghs ledning utarbeta en generalplan för befästningarna runt och vid inloppet till den blivande staden Karlskrona, som skulle bli den nya flottbasens huvudort. Med flottan lokaliserad hit kunde förbindelserna hållas öppna med provinserna på andra sidan Östersjön, samtidigt som staden kunde fungera som en förmur eller förborg för landet beroende av sitt strategiskt viktiga läge.

Det är inte alldeles lätt att få klarhet i vad som verkligen skedde i Karlskrona efter dess grundningsår 1680. Det råder dock ingen tvekan om att en rad militära byggnadsföretag sattes igång liksom arbetet med den civila staden på Trossön. 1680 svarade S för ”situationsmätningen och den första Cartans förfärdigande” (Ahlberg). Han upprättade också, enligt anvisningar av Dahlbergh, en generaldessein för befästningarna runt staden och stakade därefter ut både dessa och själva staden. Den kanske mest kända planen över Karlskrona – som i likhet med flertalet planer över staden förvaras i KrA – är på pergament och fastställdes av kungen 21 mars 1683. Den är ritad och signerad av S, även om det var Dahlbergh som bar huvudansvaret. Under sitt arbete i Karlskrona lär S inledningsvis ha uppträtt alltför egenmäktigt, vilket renderade honom ett skarpt brev från kungen. Därefter skall han dock ha fullgjort sina uppgifter så samvetsgrant att han av Karl XI i febr 1682 förlänades generalkvartermästarlöjtnants titel. Kungen förklarade sig sedan vara ”nöjd” med S:s ”flit och trogna försorg” (Munthe, s 71).

S hade alltså en viktig roll i utarbetandet av planerna för Karlskrona, även om några befästningar runt den norra, civila staden aldrig uppfördes. Tanken på detta övergavs också helt när kungen 1694 fastställde en reviderad plan. Staden fick däremot, i varje fall för svenskt vidkommande, den kanske allra bäst utarbetade barockplanen med tre större huvudstråk som sammanstrålar på nuvarande Stortorget, där också den monumentala Fredrikskyrkan i romersk barock placerades.

Till fortifikationsofficerarnas utbildning hörde studier i utlandet. Inte alldeles ovanligt var att man även deltog i krigståg, i varje fall som observatör om man inte tog anställning vid någon främmande krigsmakt. I jan 1685 fick S tjänstledigt för att resa till Ungern och det pågående kriget med turkarna, vilka efter att ha belägrat Wien 1683 nu var hårt trängda av de kejserliga arméerna. Via Danmark, Holstein och Tyskland begav sig S till Wien och därifrån till de kejserliga trupperna. Han kom att närvara vid två belägringar och stormningar: Visegrad, Gran/Esztergom och Neuhäusel. S besökte också Italien och Rom för att sedan via Schweiz, Tyskland och Holland återkomma till Sverige på våren 1687.

Under de två år S tillbringat utomlands hade han fått internationellt perspektiv på sina tidigare kunskaper inom fortifikation och befästningskonst samt dessutom tillägnat sig nödvändig praktisk erfarenhet av belägringar och stormningar. Detta sammantaget skulle avsevärt gagna hans fortsatta karriär. Också ur konstnärlig synpunkt bör resan ha haft viss betydelse. Säkert var S verksam med sitt ritstift även utanför de rent militära uppgifterna, inte minst under besöket i Rom. Några teckningar därifrån är dock inte kända.

I maj 1687 återkom S till Sthlm, för att strax därefter kommenderas till Gbg, en av de strategiskt viktigaste städerna i 1600-talets Sverige och dess främsta kontakt med Västerhavet. Där kom han, jämte generalkvartermästarlöjtnanten Lydinghjelm, att fortsätta arbetet med stadens befästningar, vilket främst innefattade revideringar av tidigare utförda ritningar. Vistelsen i Gbg varade i två år, och när S 1689 återkallades till Sthlm väntade delvis annorlunda arbetsuppgifter.

Med bibehållande av sin anställning i Fortifikationen var S från 1689 kammarherre och lärare för den då sjuårige kronprinsen, sedermera Karl XII. Denna arbetsuppgift skulle visa sig passa utmärkt för S, som fortsättningsvis skulle ägna stort intresse åt den militära undervisningen men också den militära organisationen, framför allt inom Fortifikationen. Undervisningen för kronprinsen omfattade matematik, fortifikation och andra militära ämnen, liksom ritning och teckning. I KrA finns Karl XII:s ritbok bevarad med underteckningar uppritade i blyerts av S och med ifyllda konturlinjer och skuggningar av den blivande kungen. Det tycks ha uppstått en fin relation mellan S och kronprinsen. Under hela sitt liv skulle Karl XII känna tillgivenhet för sin forne lärare, och han kom att alltid fästa avseende vid S:s råd i militära spörsmål.

Inom Fortifikationen var S den som på allvar organiserade undervisningen, som dittills grundats på temporära och improviserade lösningar. Utom för sina handböcker för kavalleriet och för arméns exercis skulle han bli mest känd genom den år 1699 utarbetade och noggrant reglerade läsordningen för befordran inom Fortifikationen. Samtidigt fastställde han ämnesvis de kunskapskrav som gällde för de officerare som önskade bli befordrade. I grunden var dessa krav desamma som Wärnschöld presenterat i sin skrift Idea Ingeniarii från 1634, om än mer detaljerade. S:s instruktioner och aktstycken är tydliga vittnesbörd om den strävan han hade att vilja skapa en effektiv yrkeskår och att finna former för dess verksamhet.

För att bli fortifikationsofficer krävdes, enligt S, förkunskaper i en rad ämnen, som skrivkonst, aritmetik, civilarkitektur, artilleri m m. Först därefter kunde den egentliga fortifikationsundervisningen börja. S utarbetade ett schema, som anpassades efter årstidernas klimat- och ljusförhållanden. Undervisningen skulle börja i december och pågå fram till sommaren. Då skulle de praktiska övningarna starta ”vid Vaxholmen eller Dalarön”. För personal med årlig lön, d v s underkonduktörer och konduktörer, var det obligatoriskt att delta i lektionerna. Däremot var undervisningen frivillig för de s k lärkonduktörerna, även om S framhöll att de borde delta för sitt eget bästa. Undervisningen skulle äga rum på Fortifikationskontoret, men både Dahlbergh och S stod också till förfogande för privatlektioner.

S utarbetade samtidigt, ämne för ämne, detaljerade bestämmelser för de kompetenskrav, som skulle ställas på fortifikationsofficerarna. I ritteknik gällde exempelvis för de lägre graderna främst att kunna förstora och förminska ritningar. Den som skulle avancera från löjtnant till kapten skulle däremot ”kunna avtaga en struktur och situation efter perspektivet” och för en major gällde kravet ”att kunna i perspektiv presentera en hel stad”. I ämnet civil och militär arkitektur – som var ett av de viktigaste ämnena – fordrades av en underkonduktör kännedom om de fem kolonnordningarna. För att befordras till konduktör gällde det att kunna rita corps de gardebyggnader, broar, portar och kruttorn medan en löjtnant förutsattes kunna utföra ritningar av arsenalsbyggnader, magasin, kaserner etc. En major slutligen skulle kunna befästa en hel stad. Härtill, menade S, måste fortifikationsofficeren även känna till terräng- och grundförhållanden, kunna upprätta fullständiga kostnadskalkyler samt ha en grundlig kännedom om olika byggnadsmaterial. Vidare gällde för honom att kunna bedöma arbetsmanskapets prestationsförmåga, och kunna svara för att fästningen uppfördes planenligt genom att lämna in skriftliga rapporter och relationsritningar.

S hade också ambitionen att normalisera principerna för rapportskrivning och standardisera principerna för utarbetandet av ritningar. Han utformade mallar för formulär och journaler, som skulle användas av officerarna ute på fästningarna. Ritningarna delades in i general- och detaljplaner och ”arkitekturisk dessein”. I hans 1699 utarbetade Instruction hvarefter ritningar skola utföras, framgår det bl a att ritningarna måste vara tydliga och lättlästa. Därför var det viktigt att färgläggning eller illuminering inte fick vara så mörk att den försvårade läsning av eventuella påskrifter. Varje färg skulle dessutom fylla en bestämd funktion. Men ritningarna fick gärna utsmyckas med kartuscher, figurer eller landskapsvinjetter i perspektiv under förutsättning att detta inte inverkade på ritningens egentliga innehåll. Samtidigt önskade S att ”det svenska målet” skulle introduceras istället för det rhenländska rodermåttet, som dittills använts. Även om detta förslag gillades, skedde det tills vidare bara för ett år.

S:s detaljerade instruktioner skulle få avgörande betydelse för Fortifikationens fortsatta undervisning, men också för andra typer av officersutbildningar. Att S:s normaliseringssträvanden kom att ha stor betydelse står alltså utom all tvivel. Många av 1700-talets fortifikationsritningar uppvisar stora likheter ifråga om färgläggning och teckningsmanér. Till det organisatoriska området hörde också att S önskade att kommendanterna på fästningarna skulle se till att garnisonsofficerare blev skyldiga att mot en viss reparationssumma underhålla var sitt område samt att soldaterna skulle utföra ett dagsverke var per månad. Även dessa förslag skrev S ned i ett reglemente, vilket fastställdes av kungen 15 april 1699.

Trots att S i slutet av 1690-talet var fullt sysselsatt med undervisnings- och organisationsfrågor kunde han 1698 ändå genomföra en resa till Holstein för att undersöka de slesvig-holsteinska fästningarnas duglighet, vilken redan i jan 1699 följdes av ytterligare en resa, denna gång till Viborg och de ingermanländska och livländska gränstrakterna. Syftet var också här att se till att nödvändiga försvars- och befästningsarbeten omgående kunde sättas igång till följd av den nya hotfulla politiska situationen. Först Narva och sedan Nyen på Nevas norra strand och Nöteborg skulle skyndsamt förbättras. För staden Nyen hade S redan året innan, 1698, utarbetat en total reglering av västra stadsområdet inklusive den i norr belägna skansen. Den rätvinkliga rutnätsplanen med en avsmalnande form och omgivande befästningar, uppbyggd kring en central kvartersrad, där också offentliga byggnader ritats ut, är ett tydligt vittnesbörd om de kunskaper i reguljär stadsplanering, som en fortifikationsofficer förväntades besitta. Inga av dessa regleringsarbeten kom dock till utförande. Tvärtom skall S ha motsatt sig en större utbyggnad av Nyen, och ansett att det räckte med att det gamla femhörniga citadellet sattes i stånd. Detta blev också resultatet. Under vintern och våren 1700 kunde efter förslagsritningar av S också de livländska befästningarna åtminstone provisoriskt sättas i försvarstillstånd. Fastän S en längre tid varit sjuk under sin vistelse i Östersjöprovinserna, hade han ändå stått i ständig korrespondens med Fortifikationskontoret i Sthlm både i organisatoriska och inhemska befästningsstrategiska frågor.

I febr 1700 genomfördes en misslyckad polsk-sachsisk överrumpling av Riga. Det var början till den stora uppgörelse mellan östersjömakterna, som kom att kallas Stora nordiska kriget. Redan 1699 hade Danmark, Sachsen och Ryssland bestämt sig för att gemensamt anfalla Sverige. Kriget inleddes med att Danmark tidigt på våren 1700 anföll Sveriges bundsförvant, furstendömet Holstein-Gottorp, medan Sachsen samtidigt anföll Livland. S befann sig i Livland, men beordrades att återvända till Sthlm. Han hade nu tillfrisknat, och kunde omgående vid hemkomsten vidta nödvändiga åtgärder för huvudstadens försvar. Strax därefter utsågs han till generalkvartermästare i fält vid armén i Skåne. I den egenskapen kom han att leda förhandlingarna med de holländska och engelska amiralerna för att planera en landstigning och ett anfall på Khvn, en aktion som också dokumenterades skriftligt av S. Efter att ha diskuterat för- och nackdelar, beslutade man att följa S:s råd. Den danska huvudstaden skulle anfallas från sjösidan och en landstigning av trupper ske vid Humlebæk. S deltog själv i operationen från en slup, men sårades av en muskötkula, som gick in i vänstra låret. Han överflyttades till Malmö för vård, men var dock i så pass god kondition att han kunde vidta förberedelser för belägringen av Khvn. Denna kom visserligen aldrig till stånd, men Danmark tvingades ändå skyndsamt dra sig ur anfallskoalitionen mot Sverige. S blev för sina insatser befordrad till generalmajor.

Följande år ägnade S till en början åt fortsatt arbete och kontroll av de inhemska fästningarna. Men redan på våren återtog han generalkvartermästarbefattningen vid kungens armé, som stod i Livland. Efter att ha inspekterat Rigas försvarsverk utarbetade S i samråd med Dahlbergh en plan för en övergång av floden Düna, en händelse i den svenska krigshistorien som kom att bli känd som framför allt en stor taktisk seger. Vid Düna skulle S också göra sin kanske främsta insats som fortifikationsofficer i fält.

Förberedelserna för flodövergången hade påbörjats redan under våren 1701. För att forsla över trupperna hade Dahlbergh låtit bygga ett antal flatbottnade båtar med höga sidor. För det svenska artilleriet hade fyra flytande blockhus tillverkats. Bestyckade pråmar hade dragits samman och till sist hade också en rörlig flottbro tillverkats, avsedd för kavalleriet. Tidigt på morgonen den 9 juli kunde S konstatera att sachsarna låg spridda längs en bred front och att fiendens styrka var svag där själva landstigningen skulle äga rum. S vidtog därför en rad åtgärder, som till sist skulle bana väg för den svenska segern. Men det var egentligen först sedan S i spetsen för en del av Livregementet till häst och en bataljon från Västerbottens regemente lyckats slå tillbaka sachsarnas andra anfallsvåg i kombination med det framgångsrika svenska försvaret av brohuvudet, som svenskarna fick det övertag, som ledde till att sachsarna beslutade att inställa fientligheterna.

Segern vid Düna innebar att Sverige kunde besätta Kurland, och till dess guvernör utsågs nu S, som dock bibehöll sin befattning i Fortifikationen. I Kurland satte han snart upp en fortifikationsstat, samtidigt som han deltog i planeringen och det praktiska arbetet med nya befästningar i området, bl a i Libau. Under denna period utarbetade han också en karta över Kurland, och för detta ändamål ställde Dahlbergh alla lantmätare i Livland till S:s förfogande. Detta arbete följdes sedan av upprättandet av förläggning för armén inför marschen mot Ryssland. Under sin tid som guvernör gjorde S betydande insatser också på andra områden. Han engagerade sig i handel och näringar, han förbättrade kyrkoväsendet och sökte omdana lagstiftningen så att den kunde anpassas efter svenska förhållanden.

S:s rastlösa liv och remarkabelt stora arbetsbörda började nu sätta sina spår. Hans hälsa försämrades, och han kunde inte följa Karl XII in i Litauen. Trots begynnande sjukdom upprättade han dock ett garnisonsregemente i Mitau och han deltog alltjämt i de fortsatta befästningsarbetena i landet. Vidare accepterade han utnämningen till generalkvartermästare över Fortifikationen efter Dahlbergh, som avlidit i jan 1703. Under sin vistelse i Kurland följde han också krigshändelserna i Polen noggrant och stod i ständig brevkontakt med kungen. Härutöver sände han också ett antal avritningar av befästningar, som han ansåg kunde passa i planschverket Suecia antiqua et hodierna. Från hans tid i Kurland finns även ett antal bataljteckningar och en del troféarrangemang av erövrade fälttecken och vapen (i KB), vilka möjligen var tänkta att ingå en krigshistorisk panegyrik över Karl XII.

S:s vacklande hälsa medförde att han, med kungens tillstånd, i jan 1703 fick möjlighet att resa till Tyskland, där han genom varma bad skulle försöka kurera sig. Men vattenkurerna fick aldrig avsedd effekt. På våren 1704 blev S visserligen något bättre, och han planerade därför att resa tillbaka till Sverige efter att först ha inspekterat de tyska fästningarna. Men ytterligare komplikationer tillstötte vilket medförde att han tvingades tillbringa hela vintern i Stade. Först i slutet av aug 1705 kunde S, uttröttad och märkt av sjukdom, landstiga i Sthlm. Han fortsatte där sina sysslor i Fortifikationen, men till Kurland var han ur stånd att återvända. S:s sista tjänsteuppdrag gällde ett yttrande den 8 nov 1705 över anläggandet av nya befästningar vid Reval (Tallinn). Hans hälsa försämrades nu raskt och den 22 nov kunde han med nöd underteckna ett brev till kungen, där han utförligt beskrev successionen efter sig. S avled kort därefter i Sthlm.

S var under hela sitt liv ganska väl besutten. Redan 1683 hade han kommit i besittning av Värneby gård i Öknebo härad i nordöstra Södermanland. Året därpå fick han Farsta i Ytterjärna socken och Tumba kvarn i Botkyrka, vilket sedan följdes av livstidsfrihet på gods i Uppland. Härtill kom att han efter sin mor hade ärvt Långbro i Brännkyrka. 1688 hade han ingått äktenskap med den blott 15-åriga Margaretha Funck. Bröllopet ägde rum i Storkyrkan i Sthlm till vilken S sedermera skänkte ”S:t Nicolai bildtavla” i silver, vilken hade tagits som krigsbyte. I äktenskapet föddes fyra barn. Den äldste av sönerna blev officer, medan den äldsta dottern 1705 gifte sig med Magnus Palmquist (bd 28), som efterträdde S som chef för Fortifikationen. Som person omtalas S som artig och belevad, och i egenskap av chef skall han ha varit human, välvillig och rättvis mot sina underlydande. S:s porträtt målades av David von Krafft (bd 21) och åtminstone en kopia av detta är känd. 1821 lät SA slå en medalj över S, försedd med inskriften Belli secundos reddidit exitus (han gjorde krigets utgång lycklig) och ad Havniam 1700 resp et Dunam 1701, d v s vid Khvn 1700 och vid Düna 1701. I samband med att medaljen första gången överlämnades, hade Franz Mikael Franzén författat en minnesteckning över S.

Även om S:s med nutida mått inte blev särskilt gammal hade han gjort en enastående militär karriär. Han var en mångsidig begåvning, smidig och lojal och ständigt verksam. Även om han gjorde betydelsefulla insatser i krig – i KrA finns av hans hand över ett dussin kartor och planer enbart i samlingen Sveriges krig – och var väl förtrogen med befästningskonstens praktiska tillämpning, var det ändå som organisatör han skulle göra sin största insats. Under S:s ledning kom Fortifikationen att utvecklas till en undervisningsanstalt, fullt jämförbar med andra europeiska motsvarigheter. Som befästningsingenjör kom han också att ha betydelse, men det gällde framför allt tillämpningen av redan etablerade fortifikatoriska principer. S var ingen ny Vauban, Coehoorn eller Dahlbergh. Av allt att döma hade han heller aldrig några ambitioner att utveckla befästningskonsten i några nya riktningar. Men med sina grundliga kunskaper, sitt nit och sin ihärdighet, sin stora organisatoriska talang och sina praktiska färdigheter kom han ändå att bli en av den svenska stormaktstidens främsta fortifikatörer. Bäst kanske detta sammanfattas i Franzéns minnesord: ”Vetenskaplig beräkning och skyndsam, aldrig vilande verkställighet.”

Författare

Bo Lundström



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

S:s arkiv (2 vol) samt kartor, ritn:ar m fl handl:ar i KrA. Anteckn:ar, ritn:ar m m av S även i KB, RA o UUB. – Brev från S i RA (till E Dahlbergh o många till N Posse af Säby) o i UUB.

Källor och litteratur

Källor o litt: M Nisser, Byggnadstekn debatt o utbildn i Sverige under 1600- och 1700-talen (otr lic:avh, Konsthist instit, UU, 1966).

G Adlerfelt, Karl XII:s krigsföretag 1700–1706 (1919); N Ahlberg, Stadsgrundn:ar o planförändr:ar: sv stadsplanering 1521–1721 (2005); Att illustrera stormakten: den sv fortifikationens bilder 1654–1719 (KFÅ 1999, 2001); O Cederlöf, Bataljskildr:en i karolinsk konst (KFÅ 1955); U Ehrensvärd, Fortifikationsofficeren som kartograf (Fortifikationen 350 år: 1635–1985, ed B Runnberg, 1986); dens, Topographia Estoniae: handritade kartor o ritn:ar över Estland i sv offentl saml:ar (Annales societatis litterarum Estonicae in Svecia, 12, 1991–99, 2001); L Ericson m fl, Sv slagfält (2003); Fortifik, 3:2 (1911) o 6:2 (1919); F M Franzén, Minne af general-lieutenanten frih C M S (SAH ifrån år 1796, 10, 1826); G Jonasson, Karl XII o hans rådgivare: den utrikespolit maktkampen i Sverige 1697–1702 (1960); Karl XII på slagfältet, ed Generalstaben, 2 (1918); G Lindahl, Militärstatens ansikte (Arkitektur 1991, nr 3); B Lundström, Officeren som arkitekt o konstnär i det sv 1800-talet (1999); B Magnusson, Sv teckn:ar: 1600-talet (1980); dens, Att illustrera fäderneslandet: en studie i Erik Dahlberghs verksamhet som tecknare (1986); M Nisser, Fortifikationsofficerarnas utbildn under 1600- o 1700-talen (Fortifikationen 350 år: 1635–1985, ed B Runnberg, 1986); SKL; SMoK. – John S: Biographiskt lexicon öfver namnkunnige sv män, 16 (1849); Elgenstierna; A N L Grosjean, J S (Oxford dictionary of national biography, http://www.oxforddnb.com/view/article/63441, 5 april 2011).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Magnus Stuart, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34618, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bo Lundström), hämtad 2018-12-12.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34618
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Magnus Stuart, urn:sbl:34618, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bo Lundström), hämtad 2018-12-12.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se