Meriter

Sundberg, Karl, f 26 juni 1891 i Mo, Gävl, d 3 febr 1939 i Danderyd, Sth. Föräldrar: lektorn Axel Abraham Robert Ernst S o Jenny Katrina Hilma Högdahl. Studentex vid H a l i Falun 3 juni 10, ord elev vid KTH 10 sept 10, bergsingenjörsex där 1 mars 15, gruvingenjör vid Guldsmedshytte ab 15, driftsledare vid A/S Porsa Kobbergruber, Norge, 18, platschef vid Orijärvi gruvor, Finland, 19, chef för geofysiska undersökn:ar vid Centralgruppens emissions ab 21, överingenjör vid ab Elektrisk malmletn 24, VD där 30, VD för Sv diamantbergborrn:ab från 34, president of Swedish-American prospecting corporation, New York, 34, VD för Dahrén Pile c:o o ab Grundförstärkn:ar från 36, led av styr för Sv teknologfören samt ordf i dess avd för kemi o bergsvetensk 36. – LIVA 34.

G 16 juni 1917 i Köping m Ester Maria Gunhild Persson, f 13 okt 1897 i Karlskoga, Ör, d 13 nov 1986 i Danderyd, dtr till överingenjören Erland Viktor P o Ester Katarina Matilda Söderman.

Biografi

S tillhörde den grupp av svenska pionjärer inom geofysisk malmprospektering som under perioden 1918–25 kom att sätta Sveriges kunnande inom området på den internationella kartan. Till de tongivande i gruppen räknas förutom S bl a Hans Lundberg (bd 24, s 187), Harry Nathorst (bd 26, s 389), Axel Lindblad (bd 23), Gunnar Bergström och Felix Tegengren.

S växte upp i Falun där fadern var rektor vid läroverket och samtidigt lektor i matematik och fysik. Det senare bidrog till att ge S en gedigen naturvetenskaplig grund att stå på, viktig för hans fortsatta utbildning och yrkesval. Under åren på KTH kom också hans tekniska intresse att tidigt leda honom in på malmanrikning, men framför allt malmprospektering. S:s examensarbete från 1915 behandlade konstruktionen av en ny magnetometer. Samma år anställdes han som gruvingenjör vid Guldsmedshytte ab som innehade ett flertal gruvfält, både järnmalms- och sulfidmalmsgruvor (bl a Stripa-, Gullblanka-, Leja- och Tyskfallsgruvan). Under denna tid bedrev han även en del magnetometriska undersökningar vid Kirunavaara, vilka dock aldrig publicerades – en inte helt ovanlig företeelse inom prospekteringsbranschen. S var därefter under några år driftsansvarig vid A/S Porsa Kobbergruber i Nordnorge och fick sedan av Centralgruppens emissions ab anställning vid Orijärvi gruvor i Finland. Här fick han ge sig i kast med flotationsanrikning, en då helt ny våtanrikningsmetod som gick ut på att med olika tvålliknande lösningar lyfta upp tyngre sulfidmalmskorn, medan ofyndiga bergartsfragment sjönk till botten, ur uppslammade vattenblandade massor i stora bassänger. S utvecklade och förfinade metoden och tog ut patent i både Sverige och utlandet för en rad flotationsuppfinningar.

S blev 1921 ansvarig för Centralgruppens geofysiska undersökningar. Huvudmålet för bolaget var de jungfruliga markerna i Västerbottens inland, det sedermera välbekanta Skelleftefältet – ett norrländskt Bergslagen. Här sammanstrålade geologer, malmletare och privata lycksökare och i spåren av alla malmfynd och nystartade gruvor drog nybyggare och småföretagare in. Den idérike S fick nu möjlighet att experimentera med egna uppslag och utvärdera andras påfund inom geofysisk malmprospektering i allmänhet och elektriskt baserad sådan i synnerhet.

Arbetsmetodiken gick ut på att omsätta teoretiska tankegångar i praktiskt genomförbara mätmetoder. Axel Lindblad, sedan tidigare anställd hos Centralgruppen, hade redan 1920 förbättrat den geoelektriska mätmetoden med hjälp av den nya radiotekniken som möjliggjorde förstärkning av svaga signaler. Här hade Lindblad en direkt inblick i teknikutvecklingen eftersom Centralgruppen var en av initiativtagarna till bildandet av Svenska Radio ab. Redan tidigt kom S att inrikta sina experiment på induktion, d v s elektromagnetiska mätningar. 1923 bildades ab Elektrisk malmletning, enbart inriktat på prospektering, till vilket den utpräglade fältmätaren Hans Lundberg knöts. Följande år blev Centralgruppen delägare och S överfördes till ab Elektrisk malmletning. Nu kunde S i samarbete med Lindblad, Lundberg och den framstående holländske radioteknikern Mauritz Vos, teknisk ledare vid Svenska Radio ab, fullborda den s k tvåram-metoden – en enkel och effektiv mätmetod som framdeles blev den självklara prospekteringsmetoden för Centralgruppen och som innebar att Sverige kom att ligga långt före andra länder i fråga om prospekteringsteknik.

Metoden gick enkelt ut på att jämföra styrkan i det magnetiska växelfältet där man stod med fältstyrkan i en punkt 10–20 meter längre fram längs en mätlinje. Man gick i två grupper och kunde på så sätt mäta den procentuella skillnaden mellan de två fältstyrkorna och variationen kunde exakt beräknas längs mätlinjen om inte någon störande elektriskt ledande kropp, t ex en sulfidmalm, fanns i berggrunden. Metoden kunde användas i princip överallt; tjocka jorddjup i form av t ex myrar var inget hinder. Stora mätserier längs långa linjer kunde nu mätas upp i högt tempo, även vintertid. Platsen för de inledande försöken med tvåram-metoden var trakten kring Näsliden och Mensträsk i Västerbottens inland, där sedermera Näslidenfyndigheten började brytas i början av 1960-talet. S:s insatser för den elektriska malmletningens utveckling renderade honom 1935 IVA:s mindre guldmedalj.

Ett mycket viktig steg i utvecklingen av metoden som prospekteringsinstrument togs i samband med mätningar på Cypern, där ytterligare nya kopparmalmer skulle eftersökas. Mätningarna misslyckades men istället visade sig salthaltigt vatten, som förekom längs vissa horisonter och sprickor i berggrunden, ge ett tydligt utslag. Dessa är mycket goda elektriska ledare och då salt och saltvatten indikerar att olja kan finnas i närheten fick S idén att börja prospektera olja med tvåram-metoden. Han utarbetade snabbt denna oljeletningsmetod med vars hjälp ab Elektrisk malmletnings dotterbolag Swedish-American prospecting corporation etablerades i USA. Företaget fick stor framgång även i Europa (bl a i Rumänien).

S blev 1930 VD i det av honom m fl ingenjörer ägda ab Elektrisk malmletning och avancerade redan fyra år senare till VD för Svenska diamantbergborrningsab, som samma år inköpt ab Elektrisk malmletning. Han blev som koncernchef inte bara ytterst ansvarig för ett borrföretag med omfattande geografisk verksamhet, utan även ett malmprospekteringsbolag med dotterbolag i USA, Tyskland och en rad afrikanska länder. På S:s initiativ etablerade företaget även ett samarbete med Geological air surveys ltd i London för att påbörja flygburen kartering och prospektering.

Trots att S var koncernchef engagerade han sig personligen i företagets olika avdelningar och framförallt i tanken att utveckla en snabbare bergborrmaskin med billigare borrkrona, där utslitna diamanter kunde ersättas med nya i verkstad. 1938 kunde hans bolag visa upp ett stort antal av sina maskiner och metoder i en tillfällig utställning i och utanför SGU:s lokaler vid Naturhistoriska riksmuseet i Sthlm, då bolaget efter förfrågan från museet även genomborrade det av A E Nordenskiöld (bd 27) från Grönland hemförda blocket av gediget naturligt järn. Borrkärnan av järn förvaras i museets mineralsamling.

Förutom ansvaret för den dagliga verksamheten och de talrika och omfattande resorna åtog sig S även extra uppdrag och ägnade sig dessutom åt ett tämligen omfattande tekniskt-vetenskapligt författarskap och åt föredragsverksamhet. Till sist blev arbetsbördan honom övermäktig och han avled på sin post, ännu ej 48 år gammal.

S:s betydande inflytande på den svenska geofysikens storartade utveckling under 1920- och 1930-talen kan tillskrivas hans idérikedom och nyfikenhet, samt goda ledaregenskaper och förmåga att knyta till sig skickliga medarbetare som han inspirerade till att arbeta för ett gemensamt uppsatt mål.

Författare

Jörgen Langhof

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Electrical prospecting in Sweden. With 8 plates. Sthlm 1925. (Kungl boktr). 74 s, [8] vikta kartbl i färg, ill, diagr, kartor. (Sveriges geologiska undersökning. Ser C, Avhandlingar och uppsatser, 327) (Årsbok, Sveriges geologiska undersökning, 17, 1923, n:o 8). [Tills m H Lundberg och J Eklund.] – Swedish geoelectrical methods. (Summary for the fourth General Assembly of the International Union of Geodesy and Geophysics). Sthlm 1930. (Kungl boktr). 20 s. (Sveriges geologiska undersökning). [Tills m H Lundberg och J Eklund.] – Principles of the Swedish geo-electrical methods. (With 30 figures). Sthlm 1936. (Centraltr). [2] s, s 299–361, ill, diagr. [Omtr från: Gerlands Beiträge zur Geophysik. Ergänzungshefte für angewandte Geophysik, Bd 1, 1930/31, Leipzig 1931, s [298]–361.] – Svenska diamantbergborrnings aktiebolaget 1886–1936. Historik över dess tillkomst, tekniska och ekonomiska utveckling med anledning av dess femtioåriga tillvaro. Utarbetad av A Nachmanson och K S. Upps 1936. (Almqvist & Wiksells boktr). 287, [1] s, [4] vikta kartbl i färg, ill, diagr, fotogr, kartor.

Tryckta arbeten (bidrag): I A Högbom, Karl Sundberg in memoriam (Geologiska föreningens i Stockholm förhandlingar, bd 61, 1939, s 123–131) finns en förteckning över S:s bidrag (s 130–131) omfattande ett 30-tal titlar. Den tycks ej vara helt fullständig; i de årliga bibliografierna över geologilitteratur i samma publikation finns för år 1922 (i Teknisk tidskrift) och 27 (i Bulletin, Mining and Metallurgical Society of America) två bidrag som saknas i Högbom. Bland S:s bidrag kan nämnas fyra i Jernkontorets annaler (1915, 18, 21 och 37; tre av dessa har ett omfång på 50–60 s), tre i publikationer utgivna av American Institute of Mining and Metallurgical Engineers (1927, 28, 32) samt fyra i publikationer utgivna av det brittiska Institution of Mining and Metallurgy (1929, 38). Drygt hälften av S:s bidrag publicerades i internationella tidskrifter eller i konferensskrifter.

Källor och litteratur

D Ia:7 (Matr över ord elever o stud), KTH:s arkiv, RA. Handl:ar rör Bolidens tillkomst o malmprospektering i Norrland, Stig Eks arkiv, Jernkontorets bibl, Sthlm.

T Althin, Bolidenföretaget från fjällgränsen till skäret (1945); S Ek, Boliden 50 (1975); A Gavelin, Geophysical prospecting in Sweden (Comptes rendus du XIV Congrès géologique international 1926, 1929); dens, Malmletn:metodernas utveckling o nutida möjligheter i vårt land (Tekn tidskr: bergsvetenskap, 1929, nr 10); E Grip, D Malmqvist o R Johansson, 50 års malmletn (Smältdegeln: tidn för Bolidenföretagets anställda 1968, nr 2); H Hedström, För 50 år sedan – en malmletare från 1924 berättar (Smältdegeln 1975, nr 3); A Högbom, K S in memoriam (Geol fören:s i Sthlm förhandl:ar, 61, 1939); S Lundberg, K S (Dödsrunor utg av Sancte Örjens Gille, saml 12, 1939); G Lundkvist, Den industriella utvecklingen 1900–1975: basindustrin Boliden (Skelleftebygdens hist, 2, 1980); D Malmqvist, Med slagruta o gravimeter i Näsliden (Smältdegeln 1961, nr 1); A Nachmanson o K S, Sv diamantbergborrn:ab 1886–1936 (1936); P Poutanen, Suomalaisen kuparin ja sinkin juurilla: Orijärven kaivos 1757–1957 (1996); K S, H Lundberg o J Eklund, Electrical prospecting in Sweden (SGU ser C, 1923, nr 327); SvTeknF; F Tegengren, Sveriges ädlare malmer o bergverk (SGU ser Ca, 1924, nr 17); Väd 1937 (1936).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Karl Sundberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34686, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jörgen Langhof), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34686
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Karl Sundberg, urn:sbl:34686, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jörgen Langhof), hämtad 2024-04-19.