Alma Sundquist. Foto Goodwin KvinnSam, GUB.

Alma M K Sundquist

Född:1872-03-23
Död:1940-01-07 – Hedvig Eleonora församling, Stockholms län

Venerolog


Band 34, sida 290.

Meriter

Sundquist, Alma Maria Katharina, f 23 mars 1872 i Torp, Vnl, d 7 jan 1940 i Sthlm, Hedv El. Föräldrar: postmästaren Johan Erik S o Katharina Kristina Holmer. Mogenhetsex vid Wallinska skolan, Sthlm, 21 maj 91, inskr vid UU ht 91, med fil ex där 15 sept 92, MK vid KI 30 maj 96, ML där 28 nov 00, led av Sv läkaresällsk 00, prakt läk i Sthlm från 01, läk vid Detthowska skolan 02–18, led av komm ang motarbetande av smittosamma könssjukdomar (reglementeringskomm) nov 03–mars 04, läk vid Sthlms stads poliklinik för könssjukdomar 03–18, led av Dermatologiska sällsk 04, ordf där 33, led av styr för Sv sällsk för rashygien (SSR) 10, av styr för Sv fören för moderskydd o sexualreform 12, bitr undersökn:läk för minderåriga industriarbetare 12–30, led av sakk för utredn rör åtgärder för att sprida kunskap om könssjukdomarna okt 18–mars 21, ordf i Akad bildade kvinnors fören 18–24, i Kvinnliga läkares klubb 29–30, medl i Nationernas förb:s resekommission för undersökn ang handel med kvinnor o barn i Orienten okt 30–dec 32, led av kommissionen för utarb av förslag till lagstiftn om avbrytande av havandeskap sept 34–maj 35, ordf i Kvinnliga läkares internat fören 34–36, sakk i 1935 års befolkn:kommission juni–dec 36. – Ogift.

Biografi

Trots en omfattande livsgärning som läkare, sexualupplysare, kvinnokämpe och skribent är Alma S mindre känd än kolleger som Karolina Widerström och Ada Nilsson (bd 26). S var dock Sveriges första kvinnliga venerolog tillika en av de första kvinnliga skolläkarna. Hon deltog i flera utredningar, både svenska och internationella, och arbetade aktivt för kvinnlig rösträtt och för kvinnors rätt till utbildning och högre tjänster. Under 1900-talets första hälft var många politiskt engagerade kvinnor läkare, och i denna skara hörde S till de mest framträdande. Elin Wägners protagonist Helga Wisbeck i romanen med samma namn (1913) hade bl a S som förebild.

Sin högre skolgång inledde S vid flickläroverket i Sundsvall, dit hon flyttat med modern och systern efter faderns död. Familjens hus förstördes i stadsbranden 1888 varpå flytten gick till Sthlm. Då S skrevs in vid UU var de kvinnliga studenterna få, men hon fick Ada Nilsson som studiekamrat och lärde känna kvinnor som naturvetaren Astrid Cleve (bd 8) och historikern Lydia Wahlström. Den senare var den drivande kraften när Uppsala kvinnliga studentförening (UKSF) bildades 1892 med Thora Granström, Elsa Frölich, Ada Nilsson, Signe Trygger, Anna Synnerdahl, Gulli Rossander (g Petrini, bd 29), Adele Philipson och S bland medlemmarna. S var även medlem i Verdandi.

Ada Nilsson har skildrat sin och S:s studietid och visat att även om de i regel trivdes bra var det komplicerat att vara kvinna i en så utpräglat manlig miljö. Vid ett tillfälle skulle de tentera tillsammans med två manliga kamrater. S och Nilsson ansåg att de hade klarat sig mycket bra, medan det gått sämre för de manliga studenterna. När de fick sina betyg var alla fyras emellertid lika slätstrukna och den examinerande professorn förklarade: ”Ja, men damerna förstår väl att jag inte kunde ge er högre betyg än herrarna, och de kunde ju nästan ingenting!”

S och Nilsson upptäckte med tiden att kvinnors formella rätt att studera och avlägga examen inte automatiskt följdes av någon utvidgad rätt till tjänster. Kampen för att vinna den rätten skulle visa sig bli krävande. Under 1899 drabbades de kvinnliga blivande läkarna för första gången på allvar av juridisk och professionell utestängning då Medicinalstyrelsen drog in Nilssons vikariat i Gbg med motiveringen att kvinnor inte kunde förordnas på läkartjänster. Detta bakslag berörde alla kvinnliga läkare. Enligt lagen kunde enbart ”infödde svenske män” utnämnas till fullmaktstjänster, d v s högre statliga tjänster som chefs- och ledamotsbefattningar, överläkartjänster och provinsialläkartjänster. Den offentligt anställde läkaren skulle vara man.

Ada Nilsson och S samlade sina kvinnliga kolleger, såväl färdiga som blivande läkare, och i jan 1901 inlämnades en skrivelse till Kungl Maj:t med begäran om rätt till vissa offentliga befattningar, som kvinno- och barnläkare vid sjukhusen. Skrivelsen undertecknades av majoriteten av landets kvinnliga läkare och medicine studerande. Kort innan den överlämnades ingav S en egen besvärsskrivelse angående en befattning som underläkare vid Sthlms stads och läns kurhus. Hon och tre män hade sökt tjänsten, men hennes ansökan hade sorterats bort av Medicinalstyrelsen. Eftersom 1870 års kungliga brev inte fastslagit någon regel efterlyste S ett prejudikat om kvinnors rätt att inneha underläkartjänster som denna, som hon menade skulle vara ”lämpliga” för kvinnor. Med dessa båda krav anslog de kvinnliga läkarna tonen för vad som komma skulle.

S öppnade 1901 privat praktik i Sthlm, som hon drev på olika adresser ända fram till sin död, och arbetade också som skolläkare. Hon specialiserade sig i gynekologi hos Mauritz Salin (bd 31, s 288) på Serafimerlasarettet och i venerologi och dermatologi hos Edvard Welander på S:t Görans sjukhus samt hos Edvard Sederholm på kvinnoavdelningen vid Sthlms stads poliklinik för könssjukdomar. Hon utsågs 1903 till ledamot av reglementeringskommittén, men liksom kollegerna Möller och Sederholm avsade hon sig uppdraget i protest mot att Welander inte inkluderades. Samma år fick S en tjänst vid könspolikliniken som hon innehade fram till dess den s k lex veneris trädde i kraft i jan 1919 och verksamheten omorganiserades. Tillsammans med bl a Widerström hade hon stått på Jöns Johanssons (bd 20) sida i den segdragna frågan om reglementeringen av prostituerade.

På polikliniken mötte S utsatta kvinnor, varav många var prostituerade. Som läkare konfronterades hon med fattigdom, ohygieniska bostäder och sociala problem, inklusive den reglementerade prostitutionen som tvingade kvinnor till byråskrivning, vilket ”stämplade dem såsom tillhörande samhällets lägsta och föraktligaste klass. Knappt någon vill taga en av dessa kvinnor i sin tjänst”, konstaterade S och kollegan Julia Kinberg (omg von Sneidern, bd 32) i sin Handledning i sexuell undervisning och uppfostran (3:e uppl 1924, s 119).

Med dessa erfarenheter påverkades S:s inställning till arbetet som läkare och väcktes hos henne ett starkt engagemang för kvinnofrågor och samhällsreformer, inte minst sexualpolitiskt. S intresserade sig för arbetarkvinnors levnadsförhållanden, exempelvis för dem som utförde ytterst lågavlönat s k hemarbete (oftast sömnad); hon tog ställning mot särskild skyddslagstiftning för kvinnor i samband med nattarbetsförbudets införande 1909, och var emot all särlagstiftning baserad på kön i arbetslivet. Hon var under många år även undersökningsläkare för minderåriga industriarbetare och tycks ha åtnjutit förtroende från fackliga aktivister.

S undervisade i hygien i flickskolor och på seminarier och reste över hela landet för att hålla sexualupplysningsföredrag – sexualupplysningen var enligt Ada Nilsson hennes ”livs patos”. Tillsammans med Julia Kinberg utgav S 1909 den nämnda Handledning …, som prisbelönades och trycktes i flera upplagor och även översattes till danska och engelska. 1910 blev S styrelsemedlem i det nybildade Svenska sällskapet för rashygien (SSR), som hade som syfte att förbättra kommande generationers kroppsliga och andliga hälsa. Bland de tidiga medlemmarna fanns även Julia Kinberg och dennas dåvarande make Olof (bd 21), Ada Nilsson, Karolina Widerström och Hjalmar Öhrvall. Gruppens engagemang i SSR sammanhängde med den uppståndelse som hennes och Kinbergs Handledning … väckte genom att upplysa om preventivmedel. Vid samma tid höll Hinke Bergegren (bd 3) sitt föredrag ”Kärlek utan barn” och preventivfrågan blev föremål för en diskussion i riksdagen. Bergegren åtalades för sedlighetsbrott men frikändes så småningom; debatten bidrog dock till att den s k preventivmedelslagen stiftades. Den gällde till 1938, och innebar bl a att offentlig information om och försäljning av preventivmedel blev straffbart med upp till två års fängelse. Läkare hade emellertid rätt att i vissa fall skriva recept på preventivmedel, som enbart kunde fås genom apoteken.

S var starkt kritisk till lagen, vilket hon bl a gav uttryck för i de kommittébetänkanden hon medverkade till, samt i kapitlet Är preventivlagen ett hinder för sund sexuell upplysning? i den av socialdemokratiska kvinnoförbundet utgivna boken Aktuella spörsmål på släktlivets område (1928). S tycks inte ha varit medlem i SSR särskilt länge – hennes intresse för sällskapet handlade om att finna fler fora för att mjuka upp samhällets konservativa hållning i sexualfrågorna. S och hennes meningsfränder hade rashygieniska synpunkter och ville förvisso stärka befolkningens kvalitet, men förespråkade preventivmedel, sexualupplysning och även aborter framför steriliseringar. Men de reformer som kretsen kring S eftersträvade var alltför kontroversiella för många i det eugeniska nätverket kring SSR, som istället arbetade för bildandet av ett rasforskningsinstitut och en utställning med svenska folktyper. Efter det första året förekommer S:s namn inte i diskussionerna inom SSR.

S engagerade sig istället i tillkomsten av Svenska föreningen för moderskydd och sexualreform 1912, ett sällskap som torde ha passat hennes socialpolitiska hållning avsevärt bättre. Hon var kassör och styrelseledamot i denna svenska avdelning av Internationale Vereinigung für Mutterschutz und Sexualreform, där personer som hon samarbetade med även i andra sammanhang ingick: Edvard Wavrinsky, Frida Stéenhoff (bd 33), Ada Nilsson, Anna Lindhagen (bd 23), Ulric Müllern-Aspegren och George Stjernstedt (bd 33, s 456). S:s skrift Samhället och prostitutionen (1913) bygger på ett föredrag hon höll i föreningens regi samma år.

Vid sidan av de socialmedicinska frågorna engagerade sig S även i olika typer av professionella sammanhang. Ett sådant gällde det då nybildade Dermatologiska sällskapet där hon valdes in 1904, senare följd av de kvinnliga kollegerna Gerda Kjellberg (bd 21) samt Lilly Paykull och Gunhild Rossander. Under 1933 var S sällskapets ordförande och hon satt länge i styrelsen för dess donationsfond. Hon deltog emellanåt även i Svenska läkaresällskapets sektion för obstetrik och gynekologi.

S var en av pionjärerna i kampen för kvinnlig rösträtt och ingick i den så kallade ”förenade rösträttskommittén”, bestående av både en höger- och en vänstergruppering, som sammankallade till det konstituerande mötet för Föreningen för kvinnans politiska rösträtt (FKPR) i Sthlm 1902. S räknades till vänsterflygeln tillsammans med Sofia Gumælius (bd 17) och Anna Lindhagen, medan Lotten Dahlgren (bd 9), Ellen Sandelin och Lydia Wahlström satt i högerflygeln med Emilia Broomé (bd 6) som enande ordförande tillsammans med Lilly Engström (bd 13, s 689) och Anna Sterky (bd 33). Följande år bildades Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR). S avgick ur styrelsen för FKPR Sthlm vid det första årsmötet som hölls 1903, men återkom längre fram.

S:s engagemang för kvinnliga läkares professionella rättigheter intensifierades fr o m 1916, när en stor del av Sveriges kvinnliga läkare och medicine studerande samlades till två möten i Sthlm och bildade Kvinnliga läkares permanenta kommitté (KLPK) för att driva arbetet för rätt till högre tjänster. Här verkade S tillsammans med Karolina Widerström, som var den drivande kraften, Ada Nilsson, Lilly Paykull, Elin Odencrants och Andrea Andreen. Senare tillkom även Nanna Svartz. Att de kvinnliga läkarna, som var engagerade i andra delar av kvinnorörelsen, valde att parallellt verka genom en separat organisation var en strategi för att öka tyngden bakom kraven. Bland kvinnliga akademiker intog läkarna en särställning; en ny lag från 1909 hade stadgat att kvinnliga läkare skulle kunna utnämnas till statliga tjänster av Kungl Maj:t. Genom sin egen sammanslutning hjälpte läkarna sin egen sak, men som en starkare grupp kunde de också vara till hjälp för andra kvinnliga akademiker.

De kvinnliga läkarnas relativt goda position inom yrkeskåren var ännu en anledning till separat samling. KLPK höll en strikt professionell linje med kompetens som huvudargument. Man höll sig utanför andra frågor, även de som låg medlemmarna varmt om hjärtat. I en skrivelse till Medicinalstyrelsen 1916 presenterade kommittén en undersökning som visade att av de 49 legitimerade och verksamma kvinnliga läkarna hade de flesta redan innehaft kortare eller längre förordnanden, liksom majoriteten av de medicine kandidaterna. Dispens hade beviljats av Kungl Maj:t inte mindre än 20 gånger. Enligt KLPK bevisade dessa siffror de kvinnliga läkarnas kompetens och att tidigare inskränkningar för befattningar som extra och biträdande provinsialläkare inte längre borde anses bindande. Det hade tydligt visats att ”även män med fördel kunna vårdas av kvinnliga läkare”, samt att kvinnliga läkare förmådde upprätthålla disciplin och ordning. I denna sin första skrivelse anhöll KLPK om att ogifta kvinnliga medicine licentiater och kandidater skulle kunna förordnas till vikarier på fullmaktstjänster, gifta kvinnliga läkare till vikarier på alla befattningar.

Ett omfattande arbete med skrivelser fortsatte, där frågorna om löner samt gifta kvinnors rätt till tjänst var de svåraste, fram till dess att den s k behörighetslagen antogs 1923. Därefter gällde det att bevaka och försvara rättigheterna. KLPK ombildades 1926 till Kvinnliga läkares klubb, och S efterträdde tre år senare Karolina Widerström som ordförande. S hade 1919 deltagit som svensk delegat vid den internationella kongress för kvinnliga läkare i New York där Kvinnliga läkares internationella förening bildades, och vars ordförande hon var 1934–36.

S hade genom sitt arbete och även sitt medlemskap i ett flertal föreningar, samt som skribent för de socialdemokratiska kvinnornas tidskrift Morgonbris, en hel del samarbete med arbetarrörelsen. Hon höll bl a föredrag vid den tredje socialdemokratiska kvinnokongressen 1914 och ombads 1919, då hon befann sig i New York, att för kvinnoförbundets räkning delta som ”fraternal delegate” vid det möte som The National Women’s Trade Union League of America arrangerade i anslutning till den Internationella arbetarekonferensen i Washington. S rapporterade från konferensen i både Morgonbris och Hertha.

S:s sociala engagemang kom också till uttryck i internationella sammanhang. Under två års tid kartlade hon tillsammans med den amerikanske juristen Bascom Johnson och den polske diplomaten Karol Pindor slavhandeln med kvinnor och barn i Orienten för Nationernas Förbunds räkning. De reste i Indokina, Japan, Kina, Indien, Persien, Syrien och Palestina och samlade information till en omfattande rapport som offentliggjordes 1932.

S var inte ens under sin livstid särskilt känd, något som förklarades med hennes blygsamhet: ”S hörde icke till de människor som så noga erinra sig vad de själva uträttat. – Hon excellerade icke i några långa levnadsbeskrivningar i uppslagsböcker utan kastade med ett maliciöst leende frågeformulären i papperskorgen. Hon avskydde obligatoriska hedersfirningar och undandrog sig noggrant vissa årsdagars publicitet. Därför finns det så litet skrivet om henne” (Nilsson 1940).

Författare

Ulrika Nilsson



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Brev från S i KB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Handledning i sexuell undervisning och uppfostran. Med första pris belönad tävlingsskrift. Med 42 figurer. Sthlm: Bonnier, 1909. 152 s, ill. [Tillsammans med J Kinberg (3. uppl: J Kinberg-von Sneidern). 8.–9. tus 1910. 3. uppl (dvs 4., reviderade uppl) 1924: 182 s, ill. Översatt till engelska 1926: Sex hygiene. The anatomy, physiology, and hygiene of the sex organs (New York: Holt and company, 114 s; brittisk upplaga 1927: London: Allen & Unwin). Översatt till danska 1932: Vejledning i seksuel Undervisning for Lærere og Forældre. I dansk Oversættelse og Bearbejdelse ved A Heise, G From Jørgensen, A D Petersen, J A Steenberg (Khvn: Gyldendal, 171 s, ill; tillägg 1936 (6 s) med anledning av lagändringar). I den danska översättningen har använts namnformen J von Sneidern.] – Om behandlingen af gonorré hos kvinnan. Sthlm 1910. (Svenska boktryckeri-AB). 10 s. [Ur: Allmänna svenska läkartidningen, årg 7, 1910, s [545]–554.] – Kommittébetänkandet angående åtgärder för motarbetande af de smittosamma könssjukdomarnas spridning. Sthlm 1911. (Svenska tryckeriaktiebolaget). 12 s. [Undertecknat. En kritisk granskning av lagförslag m m i Underdånigt betänkande angående åtgärder för motarbetande af de smittosamma könssjukdomarnas spridning (1910). Särtryck ur: Allmänna svenska läkartidningen, årg 8, 1911, s [337]–348.] – Samhället och prostitutionen. Ett föredrag. Sthlm: Ljus, 1913. 53 s. [Föredraget hölls den 5 april 1913 på föranstaltande av Svenska föreningen för moderskydd och sexualreform.] – Anatomiska väggtavlor. 2. uppl. Sthlm: Norstedt. Skolmaterialavdelningen, 1928. 1–4 & Bihang. (5 bl). Fol. (110 × 78 cm). [Tillsammans med K Widerström. 1. uppl (1903) utan medverkan av S. 3. uppl 1944: Omarbetade under medverkan av F Borg och H Bergman, 1–4, (4 bl), Fol. Bihang:] Text till Anatomiska väggtavlor. Sthlm: Norstedt, 1928. 12 s, ill. [Tillsammans med K Widerström. 3. uppl 1944: Omarbetade under medverkan av F Borg och H Bergman, Sthlm: Norstedt. Skolmaterialavdelningen, 7, [1] s, ill. Det har ej gått att fastställa om 2. uppl utkom.] – Commission of Enquiry into Traffic in Women and Children in the East. Report to the Council. Geneva: League of Nations, 1933. 556 s, 1 karta (vikt), tab. (Series of League of Nations publications. IV, Social, 1932. IV. 8). [Rapporten överlämnad 10 dec 1932. Tillsammans med B Johnson och K Pindor.]

Tryckta arbeten (bidrag): Bidrag som nämns i biografitexten ovan: Från Internationella arbetarekonferensen i Washington 1919 (Hertha, årg 7, 1920, s 10–16). – Internationella arbeterskekonferensen i Washington. (För Morgonbris av A S) (Morgonbris, årg 16, 1920, nr 2, s 1–2; nr 3, s [1]–3). – Är preventivlagen ett hinder för sund sexuell upplysning? (Aktuella spörsmål på släktlivets område, Behandlade av: H Forssner, A Petrén, A S, V Petrén, Sthlm: Sv. socialdemokratiska kvinnoförbund, 1928, s [19]–25). [De tre första bidragen i häftet, inklusive det av S, hölls ursprungligen som föredrag i Konserthuset i Stockholm den 12 mars 1928 vid ett möte anordnat av kvinnoförbundet.] – Bland S:s bidrag i övrigt kan nämnas: Om sexuell fostran i hemmet (Mor och barn. En bok om barnens vård och fostran, Utg av Svenska Röda korset, Red av G Dahlberg, Medarbetare: G Blix, B Dahlberg, C W Herlitz, A Lichtenstein, A Lilius, A S, A Westman, Sthlm: Svensk litteratur (i distribution), 1936, s 351–394, ill). [2. uppl 1937. 3. omarbetade uppl 1944 (S:s bidrag: s [353]–397; texten reviderad av G Dahlberg). 4. omarbetade uppl 1947 (S:s bidrag: s [353]–399; omarbetat av E Ottesen-Jensen).] – Vidare finns det bidrag av S i följande tidskrifter: Archives of dermatological research 1911, Hertha 1937, Hygiea 1901, 08 (Festband), Journal of neurology 1910, Morgonbris 1908, 11, Rösträtt för kvinnor, 1913, 14, 16, 18, Svenska läkaresällskapets förhandlingar 1920, 22 samt Tidevarvet 1927, 29.

Källor och litteratur

Sv läkaresällsk:s huvudarkiv, sektionen för obstetrik o gynekologi, AI:1 (prot 1904–38), RA. UKSF:s arkiv, U 3152 a (prot:bok), UUB. U Gabrielsson, Kvinnornas fackförb 1902–1908, opubl uppsats, Hist inst, StU, 1981.

A Andreen, Karolina Widerström: Sveriges första kvinnl läk (1956); H Bergstrand, Sv läkaresällsk 150 år (1958); M Björkman, Den anfrätta stammen: Nils v Hofsten, eugeniken o steriliseringarna 1909–1963 (2011); C Carlsson Wetterberg, – bara ett öfverskott af lif – : en biogr om Frida Stéenhoff (2010); L D-n [Dahlgren], Fören:en för kvinnans polit rösträtt (Dagny 1902:11); L Hammarberg, En sund själ i en sund kropp: hälsopolitik i Sthlms folkskolor 1880–1930 (2001); dens, Maria folkskola o hälsan 1880–1930: att skapa en sund själ i en sund kropp (2009); U Isaksson o E H Linder, Elin Wägner: 1882–1922 (1977); G Kjellberg, Hänt o sant (1951); A Kjellberg-Juel, Doktor Edit Almfelt (1926); M v K-w [Konow], Orientens kvinnohandel (Hertha 1933:4); P Laskar, Kärlek utan barn eller barn utan kärlek (Könspolitiska nyckeltexter, 1: från äktenskapskritik till sexualupplysn 1839–1930, ed K Arnberg, F Sundevall o D Tjeder, 2012); L Lennerhed, Sex i folkhemmet: RFSU:s tidiga hist (2002); K Leppänen, Movement of women: trafficking in the interwar era (Women’s studies international forum: a multidisciplinary journal, 30, 2007), s 523–533; H Levin, Masken uti rosen: nymalthusianism o födelsekontroll i Sverige 1880–1910 (1994); dens, Kvinnorna på barrikaden: sexualpolitik o sociala frågor 1923–36 (1997); dens, En kämpande kvinna: läkaren A S (Vi mänskor 1997:3); A Lundberg, Läkarnas blanka vapen: sv smittskyddslagstiftn i hist perspektiv (2008); U Manns, Den sanna frigörelsen: Fredrika-Bremer-förb 1884–1921 (1997); E Moberg, De stora kvinnorna, 1: Ada Nilsson: ”den stora slöserskan” (Idun 1964:9); A Nilsson, A S: minnesruna hållen i Sv läkaresällsk den 9 jan 1940 (Nord medicin 1940), s 465ff; dens, Glimtar ur mitt liv som läk (1963); U Nilsson, Kön, klass o vetensk auktoritet: om kvinnl läkarpionjärer (Vetenskapsbärarna: naturvetenskapen i det sv samhället, 1880–1950, ed S Widmalm, 1999); dens, Kampen om kvinnan: professionalisering o konstruktioner av kön i sv gynekologi 1860–1925 (2003); E Odencrants, Matr över sv kvinnor … (1914); H Sachs, Kvinnoporträtt (1918); E Sandelin, Om undervisn:en för kvinnor (Sv läkaresällsk:s förhandl:ar 1902), s 186; SMoK; G Strömholm, 1800-talets kvinnl Uppsala-studenter (Studenten, staden o sanningen: bilder o essayer utgivna med anledn av Uplands nations 350-årsjubileum, ed B E Rydén, 1992); Sv dermatologiska sällsk: festskr med anledn av 50-årsdagen av sällsk:s stiftande, ed Å Nilzén (1951); Sv kvinnor från skilda verksamhetsområden (1914); Sv kvinnor: föregångare, nyskapare, ed C Österberg, I Lewenhaupt, A G Wahlberg (1990); SLH 4:4 (1934); A Ullman, Stiftarinnegenerationen: Sofi Almquist, Anna Sandström, Anna Ahlström (2004); L Wahlström, Den sv kvinnorörelsen (1904); dens, Trotsig o försagd (1949); U Wikander, Demands on the ILO by internationally organized women in 1919 (ILO histories: essays on the International Labour Organization and its impact on the world during the twentieth century, ed J Van Daele et al, 2010).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Alma M K Sundquist, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34725, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ulrika Nilsson), hämtad 2019-02-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34725
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Alma M K Sundquist, urn:sbl:34725, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ulrika Nilsson), hämtad 2019-02-17.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se