Carl Fredrik Sundvall. Kopparstick av L H Roos af Hjelmsäter UUB.

Carl Fredrik Sundvall

Född:1754-08-10 – Karlskrona amiralitetsförsamling, Blekinge län
Död:1831-08-24 – Klara församling, Stockholms län

Arkitekt


Band 34 (2013-2019), sida 307.

Meriter

Sundvall, Carl Fredrik, f 10 aug 1754 i Karlskrona, Amiralitetsförs (Sthlm, Klara AII:29, f 49v; dp 13 aug), d 24 aug 1831 i Sthlm, Klara. Föräldrar: justitiarien vid amiralitetet Alexander S o Johanna Adelcrantz. Elev vid amiralitetskadettkårens skola i Karlskrona 67–70, studier i arkitektur för C F Adelcrantz (bd 1) 70, volontär vid Fortifikationen 12 sept 72, konduktör där 29 juli 74, vid Skånska brigaden 8 okt 76, ord konduktör i Överintendentsämbetet 74, studieresa till Paris 83–88 o Rom 88–91, sekundlöjtn vid Fortifikationen 26 aug 84, löjtn:s titel o lön där 30 maj 87, hovintendent från juni 92. – LFrKA 88 (v preses o dir för arkitekturskolan 24), LVA 17. – Ogift.

Biografi

S förlorade sin far vid fem års ålder och från den tiden tycks morbrodern, arkitekten och överintendenten Carl Fredrik Adelcrantz, ha dragit ekonomisk försorg om sin syster och dennas fyra minderåriga barn. S fick sin första skolundervisning i hemmet i Karlskrona och var sedan elev vid stadens kadettskola. För att ge den begåvade S möjlighet att studera vidare gavs han privatundervisning av Adelcrantz i Sthlm. För morbrodern, som var ogift och barnlös, blev S som en ställföreträdande son och hans engagemang för systersonen blev omfattande och villkorslöst.

Parallellt med studierna hos Adelcrantz utbildades S också, i likhet med många andra av samtidens arkitekter, inom Fortifikationen. Han antogs som volontär och fick undervisning både i teoretiska och praktiska ämnen. Praktiska yrkeskunskaper fick han genom militära byggnadsuppgifter, vilka dock aldrig blev särskilt många. Han biträdde bl a vid en undersökning om möjligheterna att anlägga en kanalförbindelse mellan Mälaren och Saltsjön i Södertälje och deltog vid rekognosceringar i Uppsala och vid Ekolsunds slott samtidigt som han ledde arbetet med att göra Ladugårdsgärdet i Sthlm till militär övningsplats.

S var snarare inriktad på en civil arkitektkarriär och redan 1774 blev han konduktör i Överintendentsämbetet, som hade ansvar för alla byggnader som skulle uppföras med allmänna medel. För att fullfölja och komplettera sin arkitektutbildning sökte han sig till Paris och Rom. S fick visserligen aldrig något resestipendium, men beviljades permission från sina tjänster och fick genom Adelcrantz ekonomiska bistånd ändå möjlighet att göra en längre studieresa till Paris, där han undervisades i arkitektur av Jean Augustin Renard. Där knöt han också kontakt med den unge porträttmålaren Adolf Ulrik Wertmüller, med vilken han efter sin hemkomst kom att korrespondera. Deras brevväxling har utgivits och är det viktigaste bidraget till kännedomen om S som person. Under studietiden i Paris sände S hem en rad väl genomarbetade ritningar, vilket bidrog till att han invaldes i FrKA.

Även Rom hörde vid denna tid till de obligatoriska studieorterna för en blivande arkitekt. I staden fanns när S 1788 anlände dit en liten svensk konstnärskoloni och han etablerade kontakt bl a med medaljgravören Lars Grandel (bd 17). S följde arkitekturundervisningen vid den berömda Franska akademin och kopierade antiker i och utanför staden. Förutom med sina landsmän umgicks han med Jacques Charles Bonnard och andra elever vid akademin. Tillsammans med dessa besökte han renässansens lantgods, palats och villor i Roms omgivningar. Det blev framför allt renässansarkitekturen, såsom den företräddes av exempelvis Bramante, som kom att inspirera S.

Efter att ha vistats utrikes i nästan åtta år anträdde S 1791 sin hemresa. Det var en synnerligen välutbildad arkitekt med djupa insikter både i den historiska och den samtida arkitekturen, som nu ställde sina kunskaper till kungens och samhällets förfogande. S kom också snabbt att göra sig känd som en skicklig företrädare för en klarare och mer konsekvent klassicism. Därmed ställde han sig medvetet i opposition mot den mer dekorativa nyklassicism som dittills varit förhärskande. I sin arkitekturuppfattning – som han skulle hålla fast vid under hela sin yrkesbana – utgick S från ett strängt krav på proportionering, gärna med betoning av de horisontala linjerna i en byggnad. Vidare hävdade han byggnadsuppgiftens individuella karaktär när det gällde såväl uttryck som funktion och visade återhållsamhet när det gällde att utnyttja stilhistoriska motiv.

Genom Adelcrantz förmedling introducerades S för Gustav III, som fann hans ritningar och arkitekturideal motsvara sin egen smak och uppfattning. För S stod därmed en lysande karriär i kunglig tjänst för dörren, något som drastiskt kom att förändras genom kungens död 1792. Iscensättandet av kungabegravningen i Riddarholmskyrkan, som S fått i uppgift att utföra genom Adelcrantz försorg, blev dock ett storartat tillfälle för honom att visa sin kapacitet och virtuositet som arkitekt. Det castrum doloris (den plats där kistan förevisades) han lät utforma fick en närmast teatralisk gestaltning. Arrangemanget var nyromantiskt, präglat av vurm för nattstämningar och kyrkogårdsmystik, vilket dock förenades med ett nyklassicistiskt formspråk. S lyckades därmed på ett raffinerat sätt förena nyantiken och nygötiscismen. Det är emellertid tveksamt om det närmast litterära idéprogrammet var hans eget.

Utnämnd till hovintendent samma år inledde S sin bana som ämbetsarkitekt. Till hans uppdrag hörde att utföra ritningar till orgelfasader, fönsteromfattningar och kolonnportiker till kyrkor, skolhus och andra offentliga byggnader liksom att leda konduktörerna och arkitekterna i korrigeringsarbeten av de från församlingarna insända kyrkoritningarna. En viktig uppgift gällde kyrkoruinerna i Visby, som Serafimerordensgillet önskade riva 1801. S inspekterade ruinerna och besöket resulterade i att de fridlystes.

Efter Gustav III:s död anförtroddes S några smärre uppdrag av hertig Karl men sedan upphörde de kungliga beställningarna. Förmyndarregeringen föredrog andra arkitekter och S blev alltmer åsidosatt. Det är därför inte överraskande att han, med sin internationella skolning och väl genomtänka estetiska program, kände en tilltagande bitterhet mot kungamakt, kolleger och konsternas ställning generellt i Sverige. Motsättningen förstärktes av att han hyste en stark misstro mot den nye överintendenten Carl Fredric Fredenheim (bd 16), med vilken han i egenskap av hovintendent måste samarbeta. Misstron var ömsesidig och Fredenheim gav Louis Jean Desprez (bd 11) flera prestigefyllda uppdrag medan S ställdes åt sidan. För S tog de stora missräkningarnas tid sin början.

S:s huvudsakliga syssla blev nu de tämligen oglamorösa ämbetsgöromålen i Överintendentsämbetet. Även där uppstod konflikter mellan hans syn på skönhet och arkitektonisk form och den praktiska och ekonomiska verkligheten, såsom den gestaltade sig ute i församlingarna. Han lyckades dock upprätthålla sina ideal utan att kraven på sparsamhet tilläts ta över. Exempel på detta är hans storartade monument över Linné i Uppsala domkyrka liksom några förslag till sparsmakade och eleganta kyrkoinredningar och altaruppsatser i konsekvent nyklassicistisk stil.

Trots att S ägde en obestridlig begåvning fick han få tillfällen att tillämpa sina kunskaper på det sätt han hoppats. Istället blev det en liten krets av privata beställare, som gav honom den möjligheten även om det blev få projekt som realiserades. Ett sådant verk, och sedan länge ett paradexempel i svensk arkitekturhistoria, blev slottet Stjernsund i Närke. Det horisontalt betonande slottet i en återhållen och sträng klassicism uppfördes 1798–1801 för Olof Burenstam. Byggnaden fick två våningar och försågs med en ståtlig portal med joniska kolonner samt fyra flyglar. S svarade också för inredningsarbetena, där bildprogrammet i salongen, den nuvarande matsalen, omsorgsfullt finns redovisade i en anteckningsbok (i ATA). Idag (2014) ägs Stjernsund av VHAA.

1800-talets första decennier präglades av en allvarligare hållning och en tydlig inriktning mot det praktiska. De offentliga uppdragen var visserligen ganska få, men de arbeten som förverkligades var ofta stora anläggningar och många var rent militära angelägenheter. Dit hörde Garnisonssjukhuset i Sthlm som S utarbetade ritningar till 1815. Han såg här en möjlighet att få förverkliga ett monumentalt projekt enligt förebilder från sina studier i Paris. Som utgångspunkt hade han franska sjukhusprojekt, vilkas princip byggde på parallellt lagda, fristående paviljonger. Men också här fick S se sig besegrad. Sedan kronprins Karl Johan ingripit i frågan kopplades S bort från uppdraget och istället fick en av hans största konkurrenter, Carl Christoffer Gjörwell (bd 17), uppdraget att rita det nya sjukhuset.

Först när S var i 60-årsåldern fick han ta sig an ett uppdrag av motsvarande dignitet, det monumentala universitetsbiblioteket Carolina Rediviva i Uppsala. Han utarbetade här fem förslag men intentionerna mötte motstånd. Vid sidan av ekonomiska invändningar anfördes kritik från byggnadsledaren, överstelöjtnanten Jacob Magnus Nordencreutz (bd 27), och från modernare smakriktningar. S lämnade därför uppdraget ofullbordat 1821 och all vidare befattning med bygget. Det femte förslaget fullbordades med vissa förändringar först 1841 av arkitekten Carl Johan Hjelm. Resultatet blev en byggnad med ett enkelt och strängt formspråk med få detaljer men med en närmare anknytning till den tessinska traditionen på Sthlms slott och därmed indirekt till italienskt 1500- och 1600-tal. Enkelheten hade dock ingenting med anspråkslöshet att göra. Läget, den stränga fasaden och den doriska portiken var medvetet tillkomna för att verka just överväldigande.

Missräkningen med biblioteksbyggnaden i Uppsala blev för S ett ytterligare exempel på en oförstående samtid. För att göra upp med denna och för att föra fram sitt arkitekturideal utgav han skriften Om nyttan av den antika stilen i byggnadskonst, i synnerhet för Sverige (VAH 1821). Skriften vittnar om S:s djupa förankring i den klassicistiska traditionen med dess betoning av arkitekturen som skön konst.

Ytterligare ett bakslag drabbade S när professuren i byggnadskonst vid FrKA skulle tillsättas efter Olof Tempelman 1817. S såg sig själv som den mest kvalificerade kandidaten, en åsikt han delade med den sittande överintendenten Fredrik Samuel Silfverstolpe. Men de yngre arkitekterna i akademin förde fram en motkandidat, den blott 27-årige Fredrik Blom (bd 5) som också fick professuren.

Att S trots sin stora begåvning som arkitekt och sin gedigna skolning så ofta utmanövrerades har flera orsaker. En förklaring är att han representerade en arkitekturuppfattning som inte var i samklang med samtidens och att han var mer av ”konstnärsarkitekt” än praktiskt inriktad byggare. Ett annat och kanske viktigare skäl var att han saknade vad som skulle kunna kallas social kompetens. S var envis och egensinnig och hamnade ofta i konflikt med kolleger och uppdragsgivare, med en ökad bitterhet mot samtiden som följd. Det är knappast förvånande att hans sista tio år som ämbetsarkitekt präglades av en viss försvagning och brist på djupare engagemang i arbetsuppgifterna.

Fram till sin död deltog S regelbundet i akademins utställningar med ritningar och firade där stora konstnärliga triumfer. Att han var en mästare på att rita ifrågasattes heller aldrig under hans långa verksamhet som arkitekt. Däremot tilltalades han mindre av den faktiska byggnadsprocessen och dess villkor. Obestridligt var dock S en stor konstnärlig begåvning som ytterst konsekvent och övertygande höll sig till de ideal som han anammat under studieåren i Paris och Rom. Han var dock aldrig helt i takt med sin tid. Karl Johanstidens offentliga byggande efterfrågade arkitekter med mer teknisk skolning, kostnadsmedvetna praktiker som kunde leda stora byggen. Dit hörde inte S. Han var och förblev en konstnär, förankrad i historien, inte i samtiden.

Författare

Bo Lundström



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

S:s arkiv i Arkitekturmuseet, Sthlm. Ritn:ar m m även i RA, (Överintendentsämb:s arkiv), KrA, SlA (Klädkammarens arkiv), ULA, UUB, ATA, SSA (Maria Magdalena kyrkoarkiv), NM, FrKA, Sthlms slott (Slottsarkitektkontorets arkiv). – Brev från S i KB (bl a till A U Wertmüller; brevväxl:en tr i Gustavianska konstnärsbref, se nedan) o UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Gustavianska konstnärsbref. C. F. Sundvall till A. U. Wertmüller. Öfvers från de franska originalen i Kungl. Biblioteket jämte inledning, anmärkningar och personhistoriska upplysningar af E E Areen. Sthlm: Norstedt, 1916. vii, 172, [2] s, [2] pl-bl. [Utgåvan består av 22 brev, 1791–1809 (s 37–124), med personhistoriska upplysningar (s 127–166).]

Tryckta arbeten (bidrag): Om nyttan af den antika stilen i byggnadskonst, i synnerhet för Sverige (VAH, 1821, s 177–181).

Källor och litteratur

Överintendentsämb:s prot, koncept o avgjorda mål 1792–1831, RA. K Slottsbyggnadsdirektionen, inkomna handl:ar 1783–95, SlA. Fortifikationens arkiv, rullor o expeditioner 1772–92; Biografica, KrA. Wertmüllerska saml, KB.

G Alm, Sv klassicism (1986); H O Andersson o F Bedoire, Sv arkitektur: ritn:ar 1640–1970 (1986); E Areen, UUB:s byggnadshist, 1, 1620–1809 (1925); At förse riket med beständige o prydlige byggnader: Byggnadsstyr o dess föregångare, ed R Swedlund o U Ehrensvärd (1969); L Berg Villner, Tempelman: arkitekten Olof Tempelman, 1745–1816 (1997); Biogr över C F S (VAH 1831); Carolina Rediviva: byggnadens hist från 1810-talet till 1980-talet, ed G Frick, M Hornwall o M Lindgren (1986); De sköna konsternas akademi: Konstakad 250 år, ed R Söderberg o G Söderström (1986); S Fogelmarck, Carl Fredrik Adelcrantz: arkitekt (1957); Gustavianska konstnärsbref: C F S till A U Wertmüller, ed E Areen (1916); C Laine, Arkitekten C F S (Stjernsund i Närke: slottet o godset, ed A Åman, 2001); G Lindahl, Univ:miljö: byggnader o konstverk vid UU (1957); B Lundström, Officeren som arkitekt o konstnär i det sv 1800-talet (1999); G Nordensvan, Sv konst o sv konstnärer i nittonde årh, 1–2 (1925–28); U Sjöberg, Carl Christoffer Gjörwell 1766–1837: byggnader o inredn:ar i Sverige o Finland (1994); SMoK; SKL; Sv biogr lex, N F, 10 (1890–92).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Fredrik Sundvall, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34730, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bo Lundström), hämtad 2021-10-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34730
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Fredrik Sundvall, urn:sbl:34730, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bo Lundström), hämtad 2021-10-18.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se