Gustaf Svanberg. Målning av Johan Way. Värmlands nation, Uppsala.

Gustaf Svanberg

Född:1802-01-22 – Botilsäters församling, Värmlands län
Död:1882-11-21 – Uppsala domkyrkoförsamling, Uppsala län

Astronom


Band 34, sida 342.

Meriter

Svanberg, Gustaf, f 22 jan 1802 i Botilsäter, Värml, d 21 nov 1882 i Uppsala. Föräldrar: bruksdisponenten o godsägaren Pehr S o Helena Maria Odén. Elev vid Söderköpings trivialskola, vid Linköpings gymn 18–19, inskr vid UU 2 okt 19, disp pro exercitio 9 maj 21, FK 21 febr 24, disp pro gradu 12 maj 24, mag 12 juni 24, doc i astronomi 30 maj 25, tf observator o tf prefekt för observatoriet 17 okt 25, ord 9 juli 29, tf prof i astronomi ht 39, ord 2 febr 42–31 dec 75, prefekt för observatoriet 39–78, allt vid UU. – LVA 36, LVS 43.

G 22 jan 1838 i Uppsala m Fredrika Sophia Katarina Biberg, f 29 april 1811 där, d 24 mars 1846 där, dtr till professor Nils Fredrik B (bd 4) o Anna Sofia Lundström.

Biografi

S:s väg in i universitetsvärlden gick via en tid av arbete med privatundervisning. Han var informator i flera hem innan han kunde ägna sig åt egna studier mer koncentrerat. Tiden som privatlärare gav inte bara försörjning utan även vidgade sociala nätverk; bl a grundlade han under den här perioden en livslång vänskap med skalden Erik Sjöberg (Vitalis) (bd 32).

Dåtidens akademiska studier bedrevs med bredd och det var inte ovanligt att studenter gjorde hopp mellan ämnesområden som senare blev omöjliga p g a tilltagande specialisering. S satsade på orientaliska språk men uppmuntrades att byta till astronomi. 1825 utnämndes han till docent vid UU i detta ämne och förordnades till observator, en tjänst som då även innefattade prefektskapet för observatoriet.

Förutsättningarna för att bedriva astronomisk verksamhet på högre nivå var dåliga. S:s egna kunskaper och färdigheter var inte speciellt goda, instrumenten vid observatoriet om möjligt ännu sämre. S har berättat om hur han som nybliven tillförordnad prefekt försökte sätta det nedgångna gamla observatoriet i presentabelt skick och sprida intresset för astronomi. De sekelgamla instrumenten putsades upp och studenter, universitetslärare och allmänhet bjöds in till observatoriet för att skåda stjärnhimlen och höra S berätta om astronomi. För vetenskapligt arbete räckte observatoriets resurser dock inte. S:s mål blev därför att skapa ett nytt observatorium i Uppsala och skaffa sig kunskaper i hur moderna astronomiska mätningar utfördes.

För att få träning i moderna astronomiska metoder fick S söka sig till andra observatorier. Först vistades han en tid vid Stockholms observatorium, men framförallt gjorde han, tidigt i karriären, en europeisk resa för att inhämta kunskaper i astronomisk praktik samt knyta kontakter med tidens lärda värld. Resan anträddes 1833 och kom att bli en vattendelare i S:s liv som astronom.

Först vistades S en längre tid vid observatoriet i Altona i Holstein. Observatoriet var ett astronomiskt centrum, inte minst därför att dess föreståndare H C Schumacher var redaktör för den viktiga publikationen Astronomische Nachrichten. Därpå följde en vistelse i Göttingen, där K F Gauss och W E Weber lärde honom geomagnetiska mätmetoder. I München och Wien undervisades S av tidens yppersta vetenskapliga optiker och instrumentmakare, i Berlin av F W Bessel, dåtidens kanske viktigaste tyske astronom. Längs vägen gjorde S dessutom en rad avstickare och kortare besök, bl a träffade han i Hannover den 84-åriga astronomen Caroline Herschel som ”med en för hennes höga ålder ovanlig livlighet” demonstrerade spegelteleskop som tillverkats av hennes bror William, planeten Uranus upptäckare. Det blev en bildningsresa som gav kunskaper och personliga kontakter som präglade resten av S:s karriär, ett vetenskapligt kapital som även kom hans elever till del när de sökte sig ut i den internationella forskarvärlden.

Sensommaren 1835 var resan slut och väl tillbaka i Uppsala satte S igång med att omsätta dess resultat i praktisk handling. Ett tidigt initiativ föll inom området geomagnetiska mätningar. Det var oklart vad som orsakade skiftningarna i det geomagnetiska fältet, och genom att göra mätningar på olika platser på jordytan hoppades man kunna få bättre kunskap. Samtidens geomagnetiska forskning hade lanserat flera olika hypoteser om orsakerna. Var det starka magneter i jordens innandöme som var viktigast eller elektriska fält i atmosfären? Vilken betydelse hade inflytandet från solen?

Genom att utföra mätningar i koordinerade observatörsnätverk med stationer spridda över världen hoppades forskarna kunna utröna hur jordklotets magnetism förändrades. Det kanske viktigaste globala nätverket var den ”magnetiska föreningen” som koordinerades av Gauss.

Under sin europeiska resa hade S övats i den typ av mätningar som var aktuella, och vid hemkomsten organiserade han en svensk observationsstation som ingick i Gauss nätverk. Dessa mätningar kunde ske utan ett alltför välutrustat observatorium. Sedan tidigare fanns det en överenskommelse om att universitetet fick använda det norra tornet på Uppsala slott för astronomiska mätningar och det var här som S inrättade en plats för geomagnetiska observationer. Kring sig samlade han en krets av frivilligt arbetande yngre observatörer som läste av de geomagnetiska instrumenten, studenter som därmed tränades i att göra riktiga vetenskapliga observationer. Mätningarna gjordes regelbundet och dagligen, under vissa perioder så ofta som var femte minut synkroniserat enligt Göttingentid, för att man skulle kunna skapa ett internationellt användbart jämförelsematerial. De dagliga mätningarna i Uppsala slott pågick från mitten av 1830-talet ända till 1863.

S:s geomagnetiska arbete handlade om att skapa och underhålla kontakter med kontinentens vetenskapsmän, skaffa nödvändiga instrument och lära sig använda dem, rekrytera en lokal kader av observatörer – som inte bara måste läras upp i vetenskapliga mätmetoder utan även förplägas under de mödosamma mätningarna under kalla vinternätter – och på ett uthålligt sätt år efter år hålla igång de uppsaliensiska observationerna och rapportera resultaten till relevanta internationella institutioner. Tillsammans med mätstationen i Kristiania var Uppsala observatorium den nordligaste utposten i den magnetiska föreningen. Genom dessa mätningar kunde S anknyta till en tradition i svensk vetenskapshistoria där landets perifera läge, långt från Europas vetenskapliga metropoler, vändes till en fördel just genom att mätstationerna kunde leverera observationer som ansågs intressanta därför att de låg så långt norrut.

S nöjde sig inte med att ha skapat det geomagnetiska observationsrummet i norra slottstornet; ett komplett nybygge för den astronomiska vetenskapen i Uppsala var vad han satsade på. Arbetet med att få till stånd ett nytt astronomiskt observatorium upptog en stor del av S:s tid efter återkomsten från den europeiska resan. Motstånd mot en sådan satsning fanns på flera håll. Lokalt inom universitetet menade många att ett nytt observatorium skulle bli för dyrt, några ifrågasatte om Uppsala skulle ha ett astronomiskt observatorium över huvud taget; företrädare för andra ämnen behövde också nya byggnader. Nationellt och politiskt menade vissa att UU var tillräckligt rikt tack vare de gustavianska arvegodsen och att några statliga extratillskott för nya byggnader därför inte behövdes; åter andra menade att universitetet kunde få medel till nya byggnader, men att staten inte borde ange till vilka institutionsbyggnader dessa ämnades.

Ett mångsidigt politiskt spel vidtog och där deltog S med kraft, såväl i Uppsala som i Stockholm. 1840–41 års riksdag såg ett helt spektrum av åsikter i observatoriefrågan. Slutresultatet blev lyckligt för Uppsala, som erhöll medel till ett nytt observatorium. För utformningen av detta svarade S tillsammans med universitetets ritlärare. S drog härvidlag nytta av de kontakter han knutit under sin utländska resa. Det nya observatoriet i Berlin stod som förebild, och S skickade ritningarna till ledande tyska astronomer för synpunkter innan bygget startade sommaren 1844.

Halvvägs genom observatoriebygget dog S:s hustru. Försvagad av sorg sökte han tjänstledighet och begav sig ut på en årslång resa till Tyskland, Italien och Frankrike. Ressällskap var hans amanuens Georg Lindhagen (bd 23) och poeten Bernhard Elis Malmström (bd 25). Även om en del observatorier besöktes, var resan framför allt ägnad åt att vederkvicka en bruten själ; den nervösa oron var, berättar S, så stor att han inte en enda gång under resan vågade åka tåg av rädsla för att hans hälsa inte skulle tåla järnvägens ”lufttryckningar och skakningar”.

Väl hemma igen vidtog de tidigare sysslorna, undervisning och arbete med det nya observatoriet. Det senare drog ut på tiden – det dröjde ett årtionde innan det stod färdigt. Tecken finns som tyder på att frågan medvetet förhalades av vissa professorer, förbittrade på S för att han mot deras vilja drivit igenom ett anslag till detta ändamål. Tidningspolemik i rikspressen och infekterade konsistoriemöten följde innan S hösten 1853 kunde flytta in i den professorsbostad som byggts vid observatoriet, och något år senare införskaffades en nio tums refraktor (linsteleskop). 1865 tog S även initiativ till att observatoriet fick en avdelning för meteorologiska observationer: varje timme dygnet runt fick S:s lärjungar med hjälp av ett drygt hundratal studenter läsa av instrumenten. Bland senare framstående företrädare för denna nya disciplin som deltog i timobservationerna märks Hugo Hildebrandsson (bd 19) och sedermera föreståndaren för den 1873 nyinrättade Meteorologiska centralanstalten i Stockholm (nuvarande SMHI) Robert Rubenson (bd 30, s 606). Också geodeten Per G Rosen (bd 30) deltog under några år i detta arbete.

S agerade politiskt inte enbart för att skapa resurser för den astronomiska vetenskapen. När frågan om att flytta UU till Stockholm restes engagerade han sig. Han pekade på de negativa sidorna med en centralisering till Stockholm. Lärdomens företrädare borde finnas på mer än ett ställe, ett land gagnades inte av att all verksamhet koncentrerades till huvudstaden. Stridsskrifterna och inläggen i Aftonbladet avlöste varandra under några år, innan dragkampen vanns av Uppsalapartiet. På liknande sätt engagerade sig S i de debatter som gällde järnvägsnätets dragning och han spelade en viss roll när det bestämdes att norra stambanan skulle dras genom Uppsala.

Om S:s arbete mäts enbart med hans vetenskapliga publikationers antal och kvalitet som måttstock ser hans insats skral ut, men inom de andra delarna av en universitetsastronoms verksamhet var S desto mer produktiv. Han var en uppskattad lärare, inte minst på de mer elementära kurserna i astronomi som många humanister läste för att uppfylla examensstadgans krav på betyg i naturvetenskap. Hans mer avancerade elever och yngre kolleger såsom Robert Thalén, Lindhagen och Bernhard Hasselberg (bd 18) nådde höga vetenskapliga positioner inom och utom landet. Thalén har också vittnat om det varma personliga stöd som S gav till den unge vetenskapsidkaren. S var en institutionsbyggare som uthålligt drev och förde i hamn projektet att ge UU ett tidsenligt astronomiskt observatorium. Dessutom var han en framgångsrik företrädare för sin vetenskaps och sitt universitets intressen.

Författare

Gustav Holmberg



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

S:s arkiv (20 vol: huvudsakl handl:ar rör astronomiska observatoriet samt ms, föreläsn:ar, tal, biogr handl:ar o brev från flera avsändare) i UUB. – Brev från S i KB, LUB, RA (till fr a F F Carlson), UUB (stort antal o till många mottagare), VA (bl a till G Eneström o många till H Gyldén) samt i NordM.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Några ord i anledning af en tilltänkt observatoriebyggnad i Uppsala. Upsala 1840. (S P Leffler). [3] s. 4:o. [Anon. Bihang till Correspondenten nr 34, lördagen den 25 april.] – Hufvudstad och universitet. Reflektioner i anledning af frågan om Upsala universitets flyttning. Sthlm 1857. (E Westrell). 35 s. 8:o. [Anon. Med anledning av en uppsats av C E Zedrita i Aftonbladet 1856.] – Academiska consistoriets i Upsala underdåniga utlåtande öfver det af committerade för medicinska undervisningens ordnande inom riket afgifna betänkande; jemte ett bihang. Upsala 1860. (Edquist & K). [2], 36 s. 4:o. [Består dels av ett anonymt utlåtande (s [1]–13), dels av ett särskilt anförande av C B Mesterton (s 14–36). Enligt N V E Nordenmarks inledning till S:s Redovisning för en lång lefnad (1949), s 13, formulerades utlåtandet av S.] – Kostnaderna för Upsala universitets flyttning. Anmärkningar med anledning af tvenne artiklar i Aftonbladet, n:is 112 och 113. Upsala 1860. (J Sundvallson). 24 s. 8:o. [Anon. Tillsammans med S Ribbing.] – Friherre Ericsons förslag till norra stambanans riktning genom opartiske mäns yttranden försvaradt. En promemoria för den större allmänheten med historik och karta. Upsala: Edquist & Berglund, 1863. [2], xxxix, 53 s, 1 vikt karta. 8:o. [Anon. S:s åsikter i frågan återges i den romerska pagineringssviten. Huvudsviten består av texter av andra författare, däribland landshövding Bennichs och greve Taubes reservationer mot 1862 års järnvägskommittés betänkande.] – Redovisning för en lång lefnad. Utg av N V E Nordenmark. Upps: Lundequistska bokh; Leipzig: Harrassowitz, 1949. 700 s, ill. (UUÅ 1949:1) (Recueil de travaux publié par l’Université d’Uppsala). – 2 akad avh vid UU som respondent, 1821 (preses G Knös) samt 1824 (preses J Svanberg), se Marklin, 1856, 1, s 66 och 135. 3 akad avh vid UU som preses 1825–29, se Marklin, 1856, 1, s 134.

Tryckta arbeten (bidrag): I UUM 1883, s 133 finns oprecisa uppgifter om S:s vetenskapliga bidrag i Astronomische Nachrichten och Resultate aus den Beobachtungen des magnetischen Vereins i Göttingen under 1830- och början av 1840-talen. Dessa har ej försökt beläggas. Beträffande följande bidrag i UUM behöver uppgifterna rättas: Johan Bredman. Professor (Lefnadsteckningar öfver Kongl. Svenska vetenskaps akademiens efter år 1854 aflidna ledamöter, bd 1, Sthlm 1869–73, s 147–164).

Källor och litteratur

Källor o litt: ED:s konseljakter 2 febr 1842, nr 6, RA.

C Frängsmyr, UU 1852–1916, 2:1–2 (2010); H H Hildebrandsson, G S (Lefnadsteckn:ar öfver VA:s efter år 1854 aflidna led:er, 3, 1886–94); N V E Nordenmark, G S (inledn till S:s Redovisn för en lång lefnad, ed N V E Nordenmark, UUÅ 1949); SMoK; S Widmalm, Det öppna laboratoriet: Uppsalafysiken o dess nätverk 1853–1910 (2001).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gustaf Svanberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34763, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gustav Holmberg), hämtad 2018-12-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34763
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gustaf Svanberg, urn:sbl:34763, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gustav Holmberg), hämtad 2018-12-19.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se