Bert-Olof Svanholm. Foto Bertil Ericson. TT Bildarkiv.

Bert-Olof Svanholm

Född:1935-03-11 – Nordmalings församling, Västerbottens län
Död:1997-03-18 – Västerås domkyrkoförsamling, Västmanlands län

Företagsledare, Näringslivsledare


Band 34, sida 364.

Meriter

Svanholm, Bert-Olof, f 11 mars 1935 i Nordmaling, Vb, d 18 mars 1997 i Västerås. Föräldrar: driftsingenjören Jonas Anton S o Anna Elisabet Andersson. Studentex vid h a l i Strängnäs vt 56, inskr vid KTH:s fackavd för väg- o vattenbyggnad 26 sept 56, civilingenjörsex där 4 sept 61, arbetschef vid Nya asfalt ab 61–69, byggnadschef vid Fosfatbolaget ab (från 70 KemaNord ab) 69–73, teknisk direktör vid Nitro Nobel ab 73, divisionschef 74, VD där 77–78, VD i Katrinefors-gruppen inom Sv tändsticks ab (från 80 Swedish Match) maj 78–82, vice VD i ASEA 82, VD o koncernchef i ASEA Brown Boveris (ABB) sv bolag samt v VD i dess internat koncern 87–febr 96, led av styr för Sveriges verkstadsfören (VF, från 92 Fören Sveriges verkstadsindustrier, VI) 88, ordf där 90–95, led av styr o arbetsutsk för Sv arbetsgivarefören (SAF) från 90, v ordf i Industriförbundet 93, ordf där från 95, ordf i styr för ab Volvo från jan 94, i styr för Chalmers tekn högsk från dec 94, led av styr:erna för Berg & Byggservice ab, Nitro Consult ab, Stiftelsen Sv detonikforskn, Explosivos Nacionales S A (Panama), Gulf Explosives Co Ltd (Ras Al Khaimah), IDL Chemicals Ltd (Indien), Strömberg Oy (Finland), Vibration Measurement Engineers Inc (USA). – LIVA 91 (preses från 96).

G 28 aug 1960 i Strängnäs m laboratrisen Laila Ingeborg Margareta Klintberg, f 8 feb 1936 i Sthlm, Engelbr, dtr till kaptenen vid Södermanlands reg Tor Fredrik David K o Ebba Ingeborg Karolina Nilsson.

Biografi

S, som var son till driftschefen på Rundviksverken i Nordmaling och därmed tillhörig den lilla ortens ”överklass”, utmärkte sig redan under skoltiden som målinriktad och energisk. Han hade en lång och framgångsrik yrkeskarriär inom olika delar av industrin – byggföretag, kemisk industri, skogsindustri – innan anställningen i ASEA förde honom till mer publika poster och engagemang. Som vice VD fick han där ansvar för affärsområdena Transport, Service och Standardprodukter. När det svenska bolaget fusionerades med ett schweiziskt och bildade ABB utsågs S till VD och koncernchef i det svenska bolaget och till vice VD i den internationella koncernen med ansvar för Sverige, Finland, Danmark, Island, Baltikum, Spanien och Portugal. Under sin tid i ledningen för ABB:s svenska verksamhet genomförde S betydande förändringar i det tunga och prestigefyllda företaget – en kronjuvel i både Wallenbergsfären och den svenska industrin. Hans insatser knyts främst till det förändringsarbete som blev känt under namnet T50.

T50 blev det övergripande namnet på ett mycket stort antal processer inom ABB:s organisation, huvudsakligen i men också utanför Sverige. Det var inspirerat av tidigare rationaliseringsvågor, inte minst av ABB-ordföranden Curt Nicolins stridsrop för kapitalrationalisering på 1960-talet: ”Det ligger guld på svenska verkstadsgolv!” Men de äldre rationaliseringsidéerna hade fått ny energi och inspiration från den japanska industrin, bl a uttryckt i det japanska begreppet ”kaizen” (förbättring), som omsatt i den industriella verksamheten innebär kontinuerlig rationalisering genom ständiga små modifieringar. Kaizen var alltså inget projekt, utan en integrerad del av en oavbruten process, som skulle drivas av huvudsakligen lokala utvecklingsgrupper. Det lär ha funnits tusentals sådana i ABB:s organisation under det tidiga 1990-talet.

Namnet T50 kom av målsättningen att halvera ledtiderna i alla processer i tillverkningen. Samtidigt skulle fokus skifta från ett traditionellt produktionsperspektiv till ett som utgick från kund och kundnytta. Avsikten var att inspirera de anställda till en ny syn på arbetet och på företaget, vilket skulle öka dess konkurrenskraft på en global marknad. T50 fick snart efterföljare, men det som gjorde S:s initiativ epokgörande var att målen för rationaliseringsarbetet presenterades i pressen; det var ett vågspel och ett uttryck för S:s målmedvetenhet och tilltro till projektet.

T50-projekten utvärderades fortlöpande och kom med tiden att betraktas som en stor framgång. S:s ställning i det svenska näringslivet stärktes påtagligt i takt med att indikationerna på förbättrad kvalitet och stigande ekonomiska resultat i ABB:s svenska verksamhet blev fler. På våren 1994 fick S ett nytt prestigefyllt uppdrag, då han valdes till ordförande i AB Volvo efter P G Gyllenhammar. Samma år utsågs han till ordförande i Chalmers i Göteborg, ett erkännande av hans ledarförmåga också från politiskt håll.

Som chef för ett av landets största företag placerades S på viktiga poster inom näringslivets organisationer. Han blev 1990 ordförande i VF och tog samtidigt plats i styrelsen och arbetsutskottet för SAF, i vilken VF var medlem. VF och SAF var jämte sina fackliga motparter delar av den svenska modellen för förhandlingar och avtal på arbetsmarknaden. Men VF hade sedan början av 1980-talet gått i bräschen för att bryta upp den centralisering som förhandlingsordningen kommit att innebära. Förhandlingar först på central nivå, därefter på förbundsnivå och slutligen på företagsnivå hade gjort löneavtalen dyra för företagen. Dessutom innebar förhandlingsmodellen att lönesättningen inte fullt ut kunde utnyttjas för att styra och leda verksamheten i företagen. S blev en konsekvent och energisk förespråkare för en nedmontering av den rådande modellen och en återföring av makten över lönerna till företagsnivån. På den fackliga sidan blev han betraktad som hård – av Metallindustriarbetareförbundets ordförande Leif Blomberg kallades han ”hökarnas hök”. Själv uppfattade sig S som praktiker och realist, en person som visste vad han ville.

Näringslivets organisationer i Sverige var i huvudsak uppdelade på två hierarkier av föreningar och förbund. Den ena, med Industriförbundet i toppen, hanterade näringsfrågor och den andra, med SAF som högsta företrädare, hade arbetsgivarfrågorna om hand. VF kompletterades därför av Mekanförbundet, som ansvarade för näringsfrågorna inom metallindustrin. På S:s starka tillskyndan rationaliserades strukturen och 1992 slogs de två samman till Föreningen Sveriges verkstadsindustrier (VI), under S:s ordförandeskap fram till 1995. Liknande fusioner ägde senare rum inom flertalet branscher i näringslivet.

Mellan Industriförbundet och SAF var förhållandet inte särskilt harmoniskt, utan präglades av revirkamp och misstänksamhet. Men det fanns vissa överlappningar. S, som var styrelseledamot i SAF, blev också vice ordförande och senare ordförande i Industriförbundet. Placerad i ledningen för bägge organisationerna inledde han våren 1995 tillsammans med Stora-chefen Bo Berggren en intensiv process för att slå samman Industriförbundet och SAF, eller ersätta bägge med en ny, central näringslivsorganisation. Förberedelserna för att bilda den nya föreningen, som föreslogs få namnet Svenskt Näringsliv, drevs med stor intensitet. För S var det fundamentalt att arbetsgivarfrågorna inte skulle finnas med i den nya organisationens mandat, utan skjutas nedåt, helst till företagsnivån eller möjligen till förbundsnivån. En knäckfråga var hur man skulle förfara med de stora konfliktfonder, som SAF förfogade över. S föreslog att ett rent försäkringsbolag, utan någon roll i förhandlingarna, skulle bildas för att trygga konfliktberedskapen bland arbetsgivarna.

Idén att bilda Svenskt Näringsliv hade framtiden för sig, men det första försöket slutade i en dikeskörning för S och Berggren. Motståndet inom de egna leden växte och redan i början av hösten samma år lades projektet på is. Det var naturligtvis en motgång och en prestigeförlust, inte minst för S. Initiativtagarna underskattade bristen på entusiasm för förändringar hos företrädare för vissa branscher. De var inte tillräckligt lyhörda för skillnaden mellan att styra ett företags förändringsarbete och att stöpa om en föreningsstruktur. Opponenterna slog vakt om arbetsgivarfrågorna som en del av den centrala organisationens verksamhet. När Svenskt Näringsliv kom till stånd fem år senare inkluderades arbetsgivarfrågorna. Även om topporganisationen inte skulle driva avtalsförhandlingar kom den att få en viktig roll för samordningen på arbetsgivarsidan.

SAF och LO hade inte bara varit aktörer i de centrala och samordnade förhandlingarna. De hade också gett legitimitet åt förhandlingsordningen, som parter i huvudavtalet. När topporganisationernas roll minskades måste aktörerna på branschnivå ta ett större ansvar. Trots att S avgått som ordförande i VI spelade S under 1996 en stor roll vid förarbetena för det första Industriavtalet, som ersatte huvudavtalet. Det tecknades av förbundsparterna inom den samlade exportindustrin. Avtalet blev epokgörande för regleringen av förhandlingsordningen och innebar att exportindustrin tog tillbaka det initiativ på lönebildningens område som den förlorat under föregående decennium. S, som varit involverad i upptakten till förhandlingarna, fick dock inte vara med om dess slutpunkt. Industriavtalet undertecknades av parterna samma dag som han avled.

S:s bortgång kom plötsligt. Han hade varit sjuk under en tid, men dolt sjukdomen för alla utom de närmaste. Så sent som några veckor före sin död var S drivande kraft bakom en lika ovanlig som uppmärksammad manifestation från näringslivet mot den socialdemokratiska regeringens politik. ”Nu är förtroendet förstört” deklarerade ett stort antal företagsrepresentanter i en debattartikel i Dagens Nyheter. De 101 företagsledarnas manifestation utlöstes närmast av en energipolitisk överenskommelse mellan regeringen och vänsterpartiet, som ledde till nedläggning av kärnkraftverket i Barsebäck. Aktionen fick ingen nämnvärd effekt på politiken, men var ett sätt att höja modet och stridsmoralen hos näringslivets företrädare. Den säger också mycket om energin, engagemanget och drivkraften – in i det sista – hos ledargestalten S.

Författare

Hans De Geer



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Kompetensutveckling. En strategisk fråga för ABB. Västerås: Asea Brown Boveri, 1988. 11 s. – Svensk energipolitik i ett europeiskt perspektiv. Västerås: Asea Brown Boveri (ABB), 1989. 11 s.

Tryckta arbeten (bidrag): Enligt tillgängliga källor (Artikelsök och LIBRIS) publicerade S ett fåtal (fyra) tidskriftsartiklar och bidrag till antologier 1990–96. Enligt Artikelsök publicerade S 1990–97 även 15 debattartiklar och diskussionslägg i dagspress (huvudsakligen i DN och SvD). Dessa gällde främst industrins förhållande i Sverige samt energipolitik (särskilt kärnkraftsfrågan).

Källor och litteratur

Källor o litt: H De Geer, Från svenska modellen till Svenskt Näringsliv (2007); L Fryksmark, Möte med Bert-Olof Svanholm (Quid Novi 1995:2); ”Nu är förtroendet förstört” (DN 23 febr 1997); Ständig förbättring: om utveckling av arbete o kvalitet (ed T Nilsson, 1999); Vem är vad i Sveriges näringsliv (1979); årsredovisn:ar för ASEA 1982–86. – Art:ar om S i Aftonbladet (19 dec 1993, 19 jan 1994), Dagens Industri (24 febr 95), DN (18 mars 1973), SvD (15 febr 1969, 21 okt 1987, 18 dec 1992, 20 jan 1996).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Bert-Olof Svanholm, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34771, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans De Geer), hämtad 2019-02-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34771
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Bert-Olof Svanholm, urn:sbl:34771, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans De Geer), hämtad 2019-02-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se