Johan David Swartz. Självporträtt. SPA.

Johan David Swartz

Född:1678-09 – Nikolai församling, Stockholms län
Död:1729-05 – (Stockholm)

Målare


Band 34, sida 398.

Meriter

Swartz, Johan David, dp 12 sept 1678 i Nik, Sthlm, d i maj 1729 i Sthlm (bou). Föräldrar: borgaren o vinhandlaren Johan Swart o Barbro Andersdotter Örth. Lärling hos hovmålaren David v Krafft (bd 21) omkr 00, periodvisa resor i Europa 01–trol 08, resor till bl a Berlin, London o ev Paris 12–14.

G någon gång mellan 1 dec 1715 o 2 mars 1717 i Norrköping, trol S:t Olai (vb saknas), m Margareta Hohenthal, f omkr 1691, begr 11 juli 1725 i Norrköping, S:t Olai, dtr till trumpetaren Joachim H o Christina Matsdotter Schildt samt tidigare g m postmästaren Lars Hägg.

Biografi

Samma år som S föddes skänkte hans föräldrar en ljuskrona till Skå kyrka på Färingsö i Mälaren. På kronan står ingraverat ”IOHAN EHRICKSON / SWART: / BARBRO ÖRTH. ANNO 1678”. En liknande ljuskrona i samma kyrka skänktes enligt graveringen 1693 av en Nils Nilsson Svart. En rimlig hypotes om S:s ursprung är därför att han verkligen stammade just från Färingsö och att någon av hans släktingar tagit tillnamnet Svart efter områdets äldre benämning Svartsjölandet. Då han 1729 avled utan bröstarvingar uppgavs i bouppteckningen att han hade ”arfwingar hwilcka förmenes wara boende på Swartsiölandet, men kunde nu ey namngifwas”. Uppgiften i äldre litteratur att S varit av tysk börd (t ex NF och SKL) kan inte beläggas i samtida källor. Germaniseringen av efternamnet genom att tillägga ett slut-z är något som mera konsekvent genomfördes av S själv.

S föddes in i ett relativt burget hem. Han hade två systrar, varav en överlevde barnaåren. Vid späd ålder blev S och systern Maria faderlösa och modern gifte om sig med holländaren Peter Simons (d 1688), släkting och affärskompanjon till bröderna Abraham och Jacob Reenstierna (båda bd 25). Simons hade tidigare genomgått konkurser och enligt hans bouppteckning från 1690 var situationen fortsatt svår, så svår att S:s och systerns fädernearv utraderats. Modern och hennes blivande nye man uppmanades att skyndsamt kontakta stadens justitiekollegium i syfte att få rätt. Inget talar dock för att fädernearvet kunde återvinnas.

Tecken tyder på att S vuxit upp i en för tiden ovanligt bildrik miljö. Enligt bouppteckningen efter fadern ägde denne vid sin bortgång 17 små och stora skilderier (målningar av landskap eller med bibliska, historiska eller mytologiska ämnen). Han umgicks också med konstnärer och dödsboet hade t ex skulder att infordra från konterfejaren Cornelius van der Meulen. Hos S:s styvfar Peter Simons fanns det ännu mer konst: 14 mindre och större tavlor samt 16 papperstavlor (kopparstick eller träsnitt), medan hans förmyndare, tillika ingifte morbror, guldsmeden Erik Månsson Schmidt (d 1686) hade 10 tavlor och konterfej (porträtt).

S:s bevarade oeuvre är omfattande och ganska väl känt. Om honom själv vet man däremot mycket litet, men via några säkert daterade verk och vissa dokument kan hans levnadslopp delvis följas.

S nämns 1700 som lärling hos David von Krafft och målade samma år ett litet självporträtt. En annan tidig, bevarad målning är en Pietà i epitafiet över fadern från 1701 i Skå kyrka. Båda verken är ganska osjälvständiga och ger ingen antydan om att S skulle komma att räknas som Kraffts bäste och mest framgångsrika elev.

Med ett intyg från Krafft reste S 1701 på en utländsk studieresa ”um sich in seiner Wissenschaft weiter zu perfectionieren” (SKL). Vart den gick är inte känt, möjligen till hovet i Köpenhamn dit Krafft ställt sin första studieresa. Våren 1702 var S tillbaka i Stockholm för att redan på hösten resa ut igen. Nästa gång han dyker upp är 1705 i Tyskland med ett porträtt av Sofia av Pfalz, hustru till hertigen av Braunschweig-Lüneburg. Under de år som gått hade S tillägnat sig en avsevärd skicklighet som porträttör. Ansiktsskildringen är övertygande, stoffer och smycken återgivna med stor ackuratess.

Fyra andra, realistiskt hållna porträtt från 1705, två bröstbilder av generalmajor Carl Gustaf Creutz (bd 9) och en av fänrik Nils Klinckowström samt ett knästycke av Arvid Horn (bd 19) som chef för Karl XII:s livdrabanter, visar att S under året varit i kontakt med kungens armé. Horns porträtt, med den djupblå, guldfordrade rocken i kontrast mot uniformens guldbrokad, är ett koloristiskt mästerverk och den svallande peruken är målad med en pondus som för tankarna till Nicolas de Largillière, den franske porträttören på modet, vilket gör troligt att S förkovrat sig i målarkonsten i Paris. En gravyr föreställande en viss Lueder efter ett porträtt av S i Bibliothèque Nationale i Paris, bekräftar att han besökt staden – dock inte när.

S vistades senare i Altranstädt utanför Leipzig där fredsfördraget mellan Sverige och Polen å ena sidan och Sachsen å den andra slöts i sept 1706. En gravyr med motivet Fredsmåltiden i Altranstädt 7 dec 1706 som ska ha gjorts efter en förlaga av S, gör troligt att han kom dit redan samma höst. I Altranstädt målade S två porträtt av Karl XII, ett knästycke och en helfigur, vilka anses vara de mest trovärdiga av de porträtt av kungen som bevarats till eftervärlden. Ett brev daterat 27 juli 1707 i Altranstädt slår fast att de tillkom nära detta datum, endast några veckor före fälttåget mot Ryssland (inskriften ”Swartz fecit 1706” på båda är således felaktig). I brevet berättar kungens sekreterare i fält, Nils Reuterholm (bd 30), att Karl XII samma dag har låtit sig avmålas. Man hade ofta förgäves bett honom sitta för ett porträtt; det var först på begäran av ”kungen av Polen” (Stanisław Leszczyński) som han gick med på det. Det målades av ”een svänsk målare, som här är benämnd Swart”, vilken tidigare målat ett porträtt av den polske kungen och ”lyckats därutinnan mycket wäl” (PHT 1908, s 163).

Redan 1700 hade Karl XII brutit med den konventionella hovdräkten, iklätt sig den blågula karolinska uniformen och lagt bort peruken. Så uppträder han också på porträtten: i knästycket i en tältöppning med härlägrets tält i bakgrunden. Ansiktet är fullt av personliga detaljer, t o m några mässlingsärr, och han ler sitt omtalade småleende. På ett bord, i traditionella regentporträtt riksregaliernas plats, ligger en soldathatt, och endast borddukens diskreta kronmönster och en kommandostav avslöjar att här står en kung. Helfigursporträttet saknar alla anspelningar på kungavärdigheten. Karl står i kontrapost mot en mörkbrun bakgrund och tar ett beslutsamt tag om värjan. Ansiktet är mer summariskt målat än i knästycket och uttrycket mer slutet.

Porträtten nådde snart hovet i Stockholm. En brevväxling i oktober 1707 mellan Carl Gustav Creutz och hans hemmavarande maka avslöjar att vissa betraktare chockerades av deras enkelhet och realism. Knästycket tyckte man var ”illa giort” men generalen försäkrar att det är ”öfvermåttan likt” då kungen inte velat ”att han skulle i någån måtto flatteras” utan t o m hade låtit S räkna mässlingsärren så att alla kom med (KFÅ 1911, s 169).

David von Krafft fick i uppdrag att kopiera porträtten. Enbart efter knästycket skapades hösten 1707 tjugo målningar i Kraffts ateljé som skänktes till rådet och hovdamerna. Helfigursporträttet fick däremot officiell karaktär och spreds i form av målningar och gravyrer till andra hov, till institutioner och förtjänta personer inom det svenska väldet. (Den s k Altranstädttypen ersattes först 1717 av ”Lundatypen”, skapad efter ett porträtt Krafft målat i Lund.) Genom att flera av kopiorna bär Kraffts signatur uppfattades denne länge som skaparen av porträttypen och först 1912 uppmärksammades att originalen målats av S (Sjöberg).

Det är en märklig omständighet att S 1718 kom att måla det sista ad vivum-porträttet av Karl XII. Mot bakgrunden av ett mörkt parklandskap står kungen i samma ställning som i Altranstädtporträttet men nu med åldrade och hårdnade anletsdrag, hjässan är kal och håret på sidorna har grånat. På basen till en kolonn bredvid honom ligger denna gång också de för ett regentporträtt traditionella riksregalierna.

Troligen lämnade S Altranstädt med armén i augusti 1707, och han målade senare samma år ett porträtt av Barbara Kristina Wulfrath, gift Wachtmeister på Johannnishus slott. S hade 1708–1711/12 en konterfejarateljé i Stockholm, men förutom ett eventuellt självporträtt och ett porträtt av regementsläkaren Joakim Ziervogel är ytterst få verk kända från perioden. I de dåliga tiderna hade ingen råd att avporträttera sig och S tycks ha försörjt sig på att måla Karl XII-porträtt: Han fick 1708 betalt ur Hedvig Eleonoras hovstatkassa för ”tvenne copior av hans Kongl Maj:tz conterfej”. Några osignerade Karl XII-porträtt med tydliga spår av S:s hand, visar att han ibland utgått från sin teckning från Altranstädttiden av kungen i stålkyrass (i KB).

S var i Holstein 1712 och målade ett magnifikt porträtt av fältmarskalk Magnus Stenbock (bd 33), som uppehöll sig där med sin armé. Av ett brev från den svenske ministern i Berlin Carl Gustav von Friesendorff (bd 16, s 559) till kollegan Carl Gyllenborg (bd 17) i London, framgår att S i Berlin 1713 målat ett Karl XII-porträtt och därefter rest till London. Om S:s vistelse där finns inga uppgifter i övrigt, men troligen togs han som andra svenska konstnärer om hand av landsmannen Michael Dahl (bd 9); att S studerat Dahls porträttkonst syns i hans verk.

Bl a porträtten av systrarna Eva och Kristina Bielke visar att S åter var i Sverige 1714. Efter hemkomsten tycks han ha börjat att mer systematiskt signera och datera sina verk, vilket gör hans senare verksamhet lättare att följa. En förteckning i SPA över signerade och daterade porträtt innehåller ett 30-tal t o m 1728. Till dem kommer minst lika många osignerade porträtt som tillskrivits S. Utöver den lysande koloriten och detaljernas exakthet igenkänns hans porträtt bl a på modellens ofta mycket raka hållning. Många sitter enligt ett schema med överkroppen starkt vertikalt betonad, huvudet vänt åt vänster och kroppen åt höger i en kontrapoströrelse, som återfinns också i helfigursporträtten.

1726 avporträtterade S en kunglig person, Ulrika Eleonora d y. I övrigt kom hans kunder i första hand från adeln men bestod även av präster, ämbetsmän och militärer och deras hustrur och barn. Han målade Nils Gyllenstierna (bd 17) till häst 1719, akademiräntmästaren Börje Rommel 1725, ärkebiskop Matthias Steuchius (bd 33) 1726, och de praktfulla ceremoniporträtten av Arvid Horn (bd 19) och hans hustru Margareta Gyllenstierna 1726.

Inkomsterna från porträttmåleriet tillät honom att bosätta sig vid Stortorget, där han enligt von Henels adresskalender bodde 1728 såsom en av ”de ansenligste af borgerskapet”. Det finns flera porträtt från det året, bl a av Robert Muhl (bd 25, s 756), Johan Adolf Macklean och Gustav Bonde (bd 5), men möjligen drabbades S då av sjukdom eller andra svårigheter för vid sin bortgång i maj 1729 bodde han utblottad i ett hyreshus på Ladugårdslandet. Enligt bouppteckningen hade han på ett halvår inte betalt hyran och inte heller i övrigt kunnat försörja sig. Hans hyresvärd hade fått ordna en insamling bland de andra hyresgästerna för att täcka begravningskostnaderna.

S:s äktenskap med Margareta Hohenthal tycks ha varit olyckligt. Efter ett gräl i april 1718 lämnade S hustrun och kom inte tillbaka förrän halvtannat år senare efter att bl a ha varit i Skåne och målat ovan nämnda porträtt av Karl XII. Hustrun, som under tiden hade blivit ”förestånderska” hos postmästare Jakob Boneau, ansökte 1719 om boskillnad på grund av ”egenvilligt öfvergifvande”. Det kom emellertid inte till skilsmässa; vid hustruns död 1725 hade S rätt till hälften av en livränta som han dock inte tog ut.

S är främst representerad i skilda offentliga och privata samlingar och på Gripsholms slott. Han har även målat två altartavlor med motivet Ecce Homo i Svinstads (nu Bankekinds) kyrka 1723, och i Örtomta kyrka 1724, båda i Östergötland.

S var direkt arvtagare till porträttraditionen från Krafft och förväxlas ibland med denne, men hans kolorit är mer lysande, penselföringen sirligare och kärleken för detaljer mer utpräglad än hos Krafft. Några egentliga efterföljare fick S aldrig och han hade så vitt känt inga elever.

Författare

Inga Lena Ångström Grandien



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor o litt: Bouppteckn:ar i Sthlms rådhusrätt 1:a avdeln, vol EIIa12:22, F1A:40, 43 o 100, SSA. I L Ångström Grandien, Charles XII: a king of many faces (opubl ms)

C Dalhede, Handelsfamiljer på stormaktstidens Europamarknad (2001); A Hahr, D v Krafft o den Ehrenstrahlska skolan (UUÅ 1901); R Hatton, Charles XII of Sweden (1968); N Herlitz, Ur Carl Gustaf Creutz’ papper (KFÅ 1911); L Müller, The merchant houses of Stockholm, c. 1640–1800 (1998); NF; W Nisser, Michael Dahl and the contemporary Swedish school of painting in England (1927); M Olausson, Den stora rollen (Ansikte mot ansikte: porträtt från fem sekel. NM, utställn:kat, 2001); N Sjöberg, Några Karl XII-porträtt (PHT 1912); S Strömbom, Sv k porträtt (1943), SKL 5 (1953); A Tuulse, Skå kyrka i Uppland (Sveriges kyrkor: Uppland, VI:1, Färentuna, 1957), s 406 f; L Wahlström, Nils Reuterholm till Jacob Cronstedt 1706–1707 (PHT 1908); L Ångström Grandien, Det profana måleriet (Signums sv konsthistoria: barocken, 1997).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan David Swartz, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34803, Svenskt biografiskt lexikon (art av Inga Lena Ångström Grandien), hämtad 2019-02-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34803
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan David Swartz, urn:sbl:34803, Svenskt biografiskt lexikon (art av Inga Lena Ångström Grandien), hämtad 2019-02-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se