Carl Swartz. Målning av S Uhrdin. SPA.

Carl Johan Gustaf Swartz

Född:1858-06-05 – (Norrköping, S:t Olai)
Död:1926-11-06 – Engelbrekts församling, Stockholms län

Statsminister, Finansminister


Band 34, sida 424.

Meriter

4 Swartz, Carl Johan Gustaf, sonson till S 2, f 5 juni 1858 i Norrköping, S:t Olai, d 6 nov 1926 i Sthlm, Engelbr. Föräldrar: fabrikören o riksdagsmannen Jacob Erik S o Carolina Elisabeth (Betty) Forsgren. Studentex vid H elementarlärov i Norrköping 2 maj 77, studier vid univ i Bonn 77–78, inskr vid UU 10 april 79, jur prel-ex där 31 jan 80, innehavare av tobaksfirman Petter Swartz 81–12, led av styr för Norrköpings sparbank 83–07, ordf där 98–06, led av stadsfullm i Norrköping 86–06, v ordf där 98–99, led av komm ang revision av statens järnvägstaxa sept 87–okt 88, av centralstyr för Norrköpings ensk bank 88–06, av styr för Fiskeby fabriksab 93–17, led av styr för ab P A Norstedt & söner 98–06, förvaltn:råd där 10–23 o ordf 24, led av FK från 00 (led av andra särsk utsk 02 o 20, ordf där 18 urt, led av bankoutsk 12–13, av särsk utsk 13, av statsutsk 14A o B, 19 lagt o 20–24, ordf där 15–17, led av första särsk utsk 14B, 20 o 22, v ordf där 19 lagt, led av tredje särsk utsk 18 urt, av heml utsk 19 lagt–21, av utrikesnämnden 21–26), led av komm ang tullverkets stater nov 00–okt 02, av tobakskomm jan 03–jan 04, av komm rör förvaltn av Trollhätte kanalverk juni–nov 04, av styr för Skärblacka ab 05–16, statsråd o chef för Finansdep 29 maj 06–7 okt 11, ordf i styr för ab Sveriges privata centralbank 12–17, led av av styr för Brandförsäkr:ab Victoria 12–17 o från 18, av styr för Livförsäkr:ab Thule 12–17 o från 18, av nationella partiets förtroenderåd 12–26, v ordf där 12–14B, ordf för sakk ang omorg av överintendentsämb okt 13–dec 15, sakk ang inrättande av ett riksrevisionsverk dec 13–febr 14, ordf för komm ang riksdagens arbete okt–dec 16, univ:kansler 22 nov 16, statsminister 30 mars–19 okt 17, led av talmanskonferensen 17–19, ordf i sakk ang KI o Serafimerlasarettets nybyggnadsfrågor (centralt kliniskt sjukhus) juni 19–sept 25, i Fören för dendrologi o parkvård 20, led av komm ang ekon rådet nov 20–okt 21, ordf i styr för Skandinaviska kredit ab 21, i komm ang den medicinska undervisn okt 23, i Sv bibelsällsk:s komm 23. – LLA 15, LVA 15, HedLFS 17, jur hedersdr vid LU 18, HedLVS 19, LHVL 19, LVSL 20.

G 28 april/10 maj 1886 i S:t Petersburg, S:ta Katarina, m Dagmar Lundström, f 26 sept 1867 i Örgryte, Göt, d 31 maj 1932 i Sthlm, Osc, dtr till grosshandlaren o konsuln Carl Laurentz L o Emelie Mathilda Wigert.

Biografi

Carl S föddes in i en familj som sedan mitten av 1700-talet varit framstående företagare i Norrköping. En tid efter hans grundläggande examen dog fadern, och S återvände till hemstaden för att överta ledningen för familjens företag, tobaksfirman Petter Swartz.

S inledde sin politiska gärning som ledamot av stadsfullmäktige i Norrköping. Vid sidan av ett flertal andra kommunala uppdrag hade han styrelseposter inom näringslivet, bl a banksektorn. Karriären som rikspolitiker började 1900 med inval i första kammaren, där S kom att tillhöra de frihandelsvänliga. Sex år senare utsågs han till finansminister i Arvid Lindmans (bd 23) första regering. S införde bl a självdeklaration för inkomst- och förmögenhetsskatt samt ett progressivt skattesystem, innan Lindmans regering avgick efter andrakammarvalet 1911.

Året därpå slogs högerpartierna i första kammaren samman och S blev ledamot i förtroenderådet för första kammarens nationella parti, även kallat förstakammarhögern. Ledare för partiet blev Gottfrid Billing (bd 4), som dock snart ersattes av Ernst Trygger. En motsvarande sammanslagning av högerpartierna ägde rum även i andra kammaren, där Arvid Lindman blev ledare för Lantmanna- och borgarepartiet, även benämnt andrakammarhögern. Efter sin tid som finansminister fick S olika ledande uppdrag i riksdagen, men det var under de politiskt oroliga åren 1917–18 han steg fram som en ledande företrädare för högern. Under dessa dramatiska två år stod slutstriden om den svenska demokratin, och S kom att spela en framträdande roll i den.

På våren 1914 hade Hjalmar Hammarskjöld (bd 18) tillträtt som statsminister efter Karl Staaff (bd 33), som avgått i samband med borggårdskrisen. De inrikespolitiska striderna kring försvaret, rösträtten och parlamentarismen bilades i samband med första världskrigets utbrott, då borgfred utlystes mellan partierna i riksdagen. Hammarskjöld kunde därför påräkna ett stöd från riksdagens samtliga partier under sin första tid vid makten. Detta sjönk dock i takt med att livsmedelssituationen förvärrades. Missnöjet inom oppositionen, bestående av socialdemokrater och liberaler, var till sist så stort att man på våren 1917 insisterade på att Hammarskjöld skulle avsättas. Oppositionen, som kontrollerade majoriteten i andra kammaren, röstade symboliskt ned regeringens förslag till budget för försvarsmakten. Därmed var den inrikespolitiska freden bruten och Hammarskjöld avgick.

I detta läge gick uppdraget att bilda regering till den moderate högermannen S, då både Lindman och Trygger uppfattades som kontroversiella av vänsterpartierna. Den nya regeringen ansåg sig själv vara opolitisk, men beskrevs av vänstern som ytterligare en högerregering. Exempelvis ingick Lindman som utrikesminister. Regeringen accepterades dock av alla partier eftersom den endast skulle sitta fram till andrakammarvalet på hösten samma år.

I mitten av april utbröt de s k hungerkravallerna. Över hela landet utbröt spontana demonstrationer i protest mot livsmedelsbristen, i vissa fall regelrätta kravaller. Även värnpliktiga soldater deltog och i huvudstaden spreds oron för att förstamajfirandet skulle kunna bli startskottet för en revolution – bara en kort tid dessförinnan hade den ryska marsrevolutionen genomförts.

Dagarna före första maj skapades därför inom konservativa kretsar i Stockholm en skyddskår, som sades ha polisens välsignelse. Frivilliga uppmanades att ansluta sig. Nyheten om kåren togs emot med stor indignation av vänsterpartierna, som uppfattade detta som farligt och provocerande.

Det är oklart hur mycket S kände till i förväg om skyddskårens bildande, men när det stod klart att socialdemokraterna inte kunde acceptera denna skapelse valde han att som statsminister slå in på en försonlig linje. Skyddskåren avvecklades. Istället inledde S ett informellt samarbete med socialdemokraternas ledare Hjalmar Branting (bd 6) för att bevara lugnet. Man kom överens om att styra det politiska missnöjet mot rösträttsfrågan. Branting skrev en interpellation med krav om att denna måste lösas. S i sin tur lovade att skriva ett svar till interpellationen som både kunde lugna socialdemokraterna och tillfredsställa högern, som alltjämt motsatte sig en rösträttsreform. Lösningen blev att hänskjuta frågan till andrakammarvalet. Samarbetet mellan S och Branting kylde av den inrikespolitiska situationen som av samtiden uppfattades som mycket ansträngd.

Vid andrakammarvalet på hösten samma år gick liberaler och socialdemokrater starkt framåt på högerns bekostnad. Vänsterpartierna drev på för att regeringen skulle inleda en ny författningsreform för att lösa rösträttsfrågan, det vill säga avskaffa den graderade kommunala rösträtten. Därtill begärde man att uppdraget att bilda regering först borde gå till det största partiet – socialdemokraterna – i enlighet med parlamentarismens principer.

Trots valnederlaget försökte högern i ett första skede behålla regeringsmakten. Parlamentarismen var ännu inte etablerad i svensk politik och högern försökte lösa problemet med rösträttsfrågan genom att skapa en samlingsregering. En viktig faktor var också att Branting stärkt sin ställning som oppositionspolitiker och därtill alltmer öppet kommit att ställa sig på ententens sida i första världskriget. Som medlem i en samlingsregering skulle han bindas upp vid neutralitetspolitiken.

Diskussioner fördes inom högern om hur S skulle kunna sitta kvar som statsminister om regeringen omvandlades. Därefter gjordes ett försök att skapa en regering andra kammarens talman Johan Widéns ledning.

Till sist konstaterade dock ledningen för högern, bestående av främst S, Arvid Lindman, Ernst Trygger och första kammarens talman Hugo Hamilton (bd 18), att situationen inte kunde räddas vare sig med att S satt kvar i trots mot andrakammarmajoriteten eller med en samlingsregering. Regeringen avgick därför och erbjudandet att bilda en ny regering gick till liberalernas ledare Nils Edén (bd 12) som bildade en koalitionsregering tillsammans med socialdemokraterna.

Regeringsskiftet hösten 1917 var betydelsefullt i Sveriges politiska liv eftersom parlamentarismens princip därmed etablerades som norm för hur regeringen tillsätts trots att författningens bokstav inte ändrades – det formella införandet skedde först i och med 1974 års regeringsform. Detta var också första gången som socialdemokraterna tog plats i regeringen.

Den nya regeringen såg avskaffandet av den graderade kommunala rösträtten som sin främsta fråga. 1907 års rösträttsreform hade stannat vid allmän och lika rösträtt för män till andra kammaren. Den kommunala rösträtten hade visserligen också reformerats – antalet skalsteg hade reducerats – men kvar fanns en 40-gradig skala. Rösträtten graderades efter inkomst och tillkom endast den som hade en beskattningsbar årsinkomst på minst 450 kr och saknade skatteskulder. Även bolag kunde ha rösträtt beroende på hur mycket skatt de betalade.

Eftersom första kammaren valdes indirekt genom landstingskommunerna, och i de landstingsfria städerna genom stadsfullmäktige, berörde frågan ytterst makten i denna församling. Första kammaren hade samma ställning som andra kammaren i lagstiftningsfrågor, och eftersom den kommunala rösträtten var graderad efter inkomst betydde detta att kammaren kontrollerades av de välbeställda väljarna. Dessa röstade till allra största delen på högern, vilket gjorde att förstakammarhögern hade egen majoritet i kammaren och därmed möjlighet att avslå alla lagförslag.

Edéns regering lade fram en proposition under våren 1918. Den antogs som förväntat av andra kammaren där vänstern hade majoritet, men avslogs av första kammaren. Under hösten började dock första världskriget att närma sig sitt slut. I oktober begärde Tyskland vapenstillestånd och landet kastades in i en inrikespolitisk kris som slutade med kapitulation och kejsarens abdikation 9 nov. Revolutionen i Tyskland gav omedelbara återverkningar i Sverige då många fruktade att samma sak skulle ske här. Regeringen uppfattade det därför som att den måste agera snarast möjligt. Tidigare hade riksdagen inkallats för ett urtima möte för att besluta om statstjänstemännens löner, men regeringen förklarade att den ville lägga fram ett förslag till rösträttsreform.

Förhandlingarna inom regeringen tog sin början omedelbart och socialdemokrater och liberaler var överens om innehållet redan 14 nov. Högern hade också sammanträtt och konstaterat att ett fortsatt motstånd mot en rösträttsreform var lönlöst. Samtal hade påbörjats mellan Edén och S om att högern skulle medverka i utformningen av propositionen men regeringen ansåg sig nödgad att gå ut med ett eget förslag snarast möjligt för att förhindra att oroligheter bröt ut i Stockholm. Socialdemokraterna planerade ett möte på kvällen och Branting var tvungen att lämna besked om vad som skulle göras. Det var också vid detta tillfälle som Branting markerade för sitt parti att frågan om republik inte skulle föras fram, utan att all kraft skulle läggas på rösträttsfrågan. Att kräva republik skulle ha uppfattats som en provokation av högern och hade med all sannolikhet omöjliggjort en uppgörelse över partigränserna.

Därefter följde förhandlingar i riksdagen mellan företrädare för regeringen och högern. Ett särskilt utskott skapades där partiledarna ingick. S kom i dessa överläggningar att bli högerns ledande förhandlare tillsammans med Adolf Dahl (bd 9). Han företrädde förstakammarhögern, medan vänstern företräddes av Branting och Herman Kvarnzelius (bd 21). En kompromiss som stöddes av båda sidor förelåg 14 dec. Tre dagar senare antogs förslaget av riksdagens båda kamrar.

Beslutet markerade demokratins slutliga genombrott i Sverige. Den graderade rösträtten till kommunerna avskaffades och gjordes allmän och lika. Rösträtt för kvinnor infördes också, vilket märkligt nog inte orsakade någon debatt. Som kompensation fick högern igenom att ”utskyldsstrecket” bevarades, d v s att rösträtten drogs in om en person hade skatteskulder, att kommuner med fler än 1 500 invånare ersatte kommunalstämma med kommunfullmäktige samt att rösträttsåldern vid kommunalvalen och i valförsamlingarna till första kammaren höjdes.

Den viktigaste förändringen var dock att högerns privilegierade ställning i första kammaren upphörde. Det var framför allt detta högern hade motsatt sig eftersom det var uppenbart att vänsterpartierna då skulle komma att ta över majoriteten i båda kamrarna. S tillhörde den del av högern som tidigast tog ställning för en fullständig demokratisering av statsskicket, vilket han motiverade med att detta ändå skulle ske förr eller senare. Inkomststrecket för rösträtt var satt i nominella termer och prisstegringarna under kriget hade gjort att alltfler arbetare blivit röstberättigade. Han konstaterade också att det gick en demokratiseringsvåg genom hela Europa. Det var därför bättre att genomföra demokrati under ordnade former och i samförstånd med vänstern.

S kan karaktäriseras som en moderat konservativ politiker. Ledningen för högern utgjordes av Lindman i andra kammaren och Trygger i första. S trädde fram som en ledande figur inom högern i det att han var samarbetsinriktad och företrädde den reformvilliga delen av förstakammarhögern. Både av sina vänner och av sig själv beskrevs han som vankelmodig, som en person som tog lång tid på sig att fatta svåra beslut. Han upplevde själv att han t o m led fysiskt av att behöva hantera pressande politiska frågor. Ändå spelade S en nyckelroll i alla förhandlingar mellan höger och vänster som ledde fram till införandet av demokrati i Sverige.

S:s samhälleliga engagemang begränsade sig inte till den politiska sfären. I hemstaden Norrköping spelade han en viktig roll som tillskyndare av folkbildning och andra kulturella strävanden. Då förslaget om ett folkbibliotek kom upp inom folkskollärarnas förening på 1890-talet stödde S insamlandet av medel och 1912 beslöt han att till staden skänka familjens tidigare bostad, den ståtliga Villa Swartz. Huset blev Norrköpings första stadsbibliotek och även museum för bl a konst.

S hyste ett uttalat intresse för vetenskapen. I sitt arbete inom statsutskottet sökte han i möjligaste mån tillgodose universitetens behov och en av hans mer betydelsefulla insatser var att medverka till en ny lönereglering för dessa. Genom sitt engagemang vann S ett gott anseende och möjligen ansågs även hans förflutna som finansminister som ytterligare en merit, för vid valet av universitetskansler 1916 fick S nästan samtliga röster vid såväl de båda universiteten som vid KI.

Författare

Stefan Olsson



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Handl:ar efter S i släkten S:s arkiv (B 5 b: stor brevsaml, fotografier, handl:ar rör politik o handel m m), dep i Norrköpings stadsarkiv. – Brev från S i KB (bl a till Agnes Almquist, H Hammarskjöld o O Rydbeck), LSB (bl a till E Ringborg), LUB (många, bl a till G Billing o J Thyrén) o UUB (många, bl a till H Lundborg o N Söderblom).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Försvaret främst. Föredrag hållet i Gäfle den 12 mars 1914. Sthlm 1914. (Kungl. boktr). 21 s. [Titelrubrik: Tryckt som manuskript. Ny tr s å. (Saknar uppgiften Tryckt … )] – Några ord om vår folkförsörjning under kristiden. Föredrag i Auditorium onsdagen den 29 augusti 1917. Sthlm: Norstedt, 1917. [2], 22 s. [Annan utgåva s å: Sthlm (Aftonbladets tr), 24 s. {Titelrubrik: Folkhushållningskommissionens upplysningsavdelning. Medföljer som bilaga till Svenska folkviljan.}] – Vår livsmedelsfråga. H. exc. statsministern Carl Swartz’ anförande i riksdagen den 21 april 1917. Sthlm: Norstedt, 1917. [2], 13 s. [Annan utgåva s å: Vår livsmedelsfråga. Hans excellens statsministerns redogörelse i riksdagens andra kammare den 21 april 1917, [Rubr,] Sthlm (Aftonbladets tr), 15 s. {Titelrubrik: Folkhushållningskommissionens upplysningsavdelning. Medföljer som bilaga till Stockholms dadblad [sic].}]

Tryckta arbeten (bidrag): Eventuella bidrag av S har ej efterforskats.

Källor och litteratur

Källor o litt: ED:s konseljakter 22 nov 1916, nr 1, RA.

C G Andræ, Revolt eller reform: Sverige inför revolutionerna i Europa 1917–1918 (1998); V Loos, Kulturen i Norrköping från 1800-talets mitt till 1914 (Norrköpings hist, 5:12, 1972); S Olsson, Den sv högerns anpassn till demokratin (2000); SMoK; B Swartz, Familjen o snuset: om släkten S som byggde Norrköping (2008); Tvåkammarriksdagen 1867–1970, 2 (1985); E H Ulvros, C S (2010); UUM.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Johan Gustaf Swartz, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34809, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stefan Olsson), hämtad 2018-11-14.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34809
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Johan Gustaf Swartz, urn:sbl:34809, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stefan Olsson), hämtad 2018-11-14.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se