Hakon Swenson Foto Esselte foto, Centrum för näringslivshistoria

Karl Hakon Swenson

Född:1883-04-15 – Ljusnarsbergs församling, Örebro län
Död:1960-03-01 – Västerås domkyrkoförsamling, Västmanlands län

ICA-pionjär


Band 34, sida 640.

Meriter

1 Swenson, Karl Hakon, f 15 april 1883 i Ljusnarsberg, Ör, d 1 mars 1960 i Västerås. Föräldrar: kyrkoherden Carl August S o Hildegard Clara Sofia af Sillén. Elev vid Västerås h a l till vt 98, springpojke, försäljare i grossistfirman Manne Tössberg eftr 00, kontorschef där 08–17, verksam i cigarrfirman H Swenson & co 02–14, led av styr för ab Hakon Swenson 17–53, v ordf 17–32 o 43–48, VD där 17–50, led av styr för ab Västeråsspedition 19–45, v ordf i handelskammaren för Örebro o Vml län 23–55, led av styr för Västerås-Torshälla ångbåtsab 25–41, av styr för Västerås h a l för flickor 26–39, av styr för ab Gimo brukshandel 28–32, av styr för Hakonbolaget ab 34–50, av styr för Inköpscentralernas ab (ICA) 39–45, av styr för ICA-förlaget ab 45–46, ordf i ab Sjömans textilfabrik 46–51, led av centralstyr för Sv handelsbanken 46–54, av styr för ab Håess-fyra 47–49, av styr för Örebro o Vml läns köpmannafören, av styr för Bergslagens o Mälarbygdens köpmannafören, av styr för Dala väveriab, av styr för Västerås hamnstyrelse o trafikkommitté. – PS:s stora GM 43.

G 3 juni 1911 i Irsta, Vm, m Maria Matilda Lindström, f 23 april 1885 i Tortuna, d 22 juni 1960 i Västerås, dotter till lantbrukaren Johan August Johansson o Christina Mathilda Fredriksson, fosterdotter till läderhandlaren Karl Viktor Lindström o Anna Maria Johansson.

Biografi

Hakon S inledde tidigt sin bana som handelsman, inspirerad inte minst av uppväxten. Han växte upp i Irsta utanför Västerås, där fadern var kyrkoherde. Familjens söner engagerades inte bara i morgonbön, musikstunder och gudstjänster utan fick även ta hand om gårdens skötsel och hjälpa till i skogen. Sina första affärer gjorde S då han sålde honung från gårdens bikupor, och tillsammans med sina bröder drev han den cigarrfabrik som faderns egentillverkning inspirerat till. Verksamheten var omfattande med försäljning till kunder i både Norrland och Skåne och antalet anställda tycks ibland ha varit så stort som närmare hundra. Verksamheten upphörde efter riksdagens beslut 1914 om statligt tobaksmonopol.

Från prästgården fick S med sig en entusiasm för affärsverksamhet och från kyrkan en stark moral. Av faderns predikningar lärde han sig att med styrka föra fram ett budskap. Han blev en god talare och de brev han senare skrev till personal, kolleger och konkurrenter vittnar om en god formuleringsförmåga även i skrift.

Fadern hade hoppats att någon av de fem sönerna skulle ta studenten och läsa teologi men den banan valde ingen av dem; S lämnade läroverket redan efter fem år med flera underbetyg. Han fick vid femton års ålder anställning som springpojke i Erik Anderssons speceriaffär i Västerås, en av de största och mest välrenommerade i staden. Han var både fysiskt stark och mycket arbetsam och Andersson, som uppskattade den unge S och behandlade honom som en son, gav honom ansvar och inflytande. S blev med tiden den drivande kraften i företaget, först när det blev tillfälle att utöka verksamheten och överta en grossiströrelse och senare när den växande rörelsen behövde nya lokaler.

Efter grosshandlaren Emanuel ”Manne” Tössbergs död 1899 lyckades S övertala Andersson att ta över dennes företag, och blev snart själv delägare i Manne Tössbergs eftr. Företaget hade kunder runtom i Bergslagen, som S besökte i egenskap av säljare. Bland kunderna fanns även kooperativa föreningar då dessa ännu inte hade egna leverantörer. Under sina resor insåg han och fascinerades av kraften i den kooperativa idén och det aktiva deltagandet hos dem som förestod föreningarnas butiker. Det starka band som skapades mellan handelsboden och kunderna genom återbetalningen av överskottet var en tanke som tilltalade honom, även om han inte lockades att arbeta för kooperationen när han senare fick erbjudande. Han värdesatte istället det personliga initiativet och såg vinsten i affärsrörelsen som nödvändig för att nå framgång, och ansåg det därför bekymmersamt att den enskilda handeln fick allt svårare att klara sig i konkurrensen med den framväxande konsumentkooperationen. Handlarna var på väg att förlora sin framtidstro.

S började därför tidigt att försöka förmå sin chef att pröva den kooperativa modellen på detaljistnivå. Han ville att företagets kunder inom den s k minuthandeln skulle få bli delägare i Tössbergs grossistfirma. Andersson såg dock bara nackdelar i att släppa in en mängd handlare med olika synpunkter i styrelsen. Med hänvisning till de oroliga tiderna ville han heller inte bygga nytt trots att firman gick bra och behovet av nya lokaler var stort. Trots att det ledde till en konflikt emellan dem drev S igenom ett omfattande bygge med kontor och lagerlokal nära Västerås järnväg och hamn.

S hade inte släppt tanken på att en grupp detaljister kunde äga sin grossist. Under en resa 1914 i Tyskland studerade han den handlarägda kedjan Edeka och några år senare fick han kännedom om frivilliga kedjor i Amerika med egna inköpscentraler. I Sverige öppnade ab Förenade köpmän 1916 en handlarägd inköpscentral med expansiva och optimistiska planer. Bakom satsningen stod handlarnas egen organisation Minuthandlarförbundet.

Det goda samarbetet mellan S och Erik Andersson tog slut 1917. Efter ett löftesbrott från den senares sida gentemot en anställd sade S upp sig, tog med sig den förfördelade kollegan samt fyra andra och grundade ett eget företag. Den ekonomiska grunden var bl a det kapital han fick efter försäljning av sina aktier i Tössbergs. Företaget innebar att S engagerade sig i de enskilda handlarnas kamp mot kooperationen men det var ändå en kooperativ idé han valde som utgångspunkt. Han talade dock inte om detaljhandelskooperation då ordet kooperation skulle uppfattas negativt bland köpmännen. Inte heller ville S kalla sig grossist då han uppfattade både kooperationen och grossisterna som sina konkurrenter. Det blev istället en gemensamt ägd inköpscentral han föreslog sitt företags kunder att bli delägare i.

Det var i slutet av 1917, mitt under brinnande världskrig, som bolaget bildades. Många tvivlade på att S skulle lyckas men 250 detaljhandlare trodde på honom och blev i november delägare i ab Hakon Swenson, som i dagligt tal snart kallades Hakonbolaget (vilket också blev det formella namnet på dotterbolaget som senare bildades). Bland aktieägarna fanns överraskande nog även ett 60-tal kooperativa föreståndare, vilket berodde på att kooperationens egen partihandel ännu inte var färdigutbyggd och för föreningarna var det viktigt att kunna få bra inköpspriser.

Ett sovrum hemma hos S blev bolagets första kontor. Där turades man om att använda telefonen och göra de första affärerna. Innan året var slut inköptes Johan Westergrens grosshandel i Gävle. Den blev det första avdelningskontoret och gav bolaget möjligheter att ta över de licenser som var nödvändiga för att bedriva varuhandel under kriget. Kort därefter kunde man flytta in i Sundins snusfabriks gamla lokaler nära Västerås slott. Därifrån gick de första leveranserna med häst och vagn men det dröjde inte länge förrän de skedde med lastbil.

Efter första världskrigets slut ökade efterfrågan på varor. Spekulationer och ekonomiska felbedömningar blev dyrköpta erfarenheter för många affärsmän, men S:s bolag lyckades väl. Sämre gick det för den tidigare arbetsgivaren Tössbergs, där en aktiepost tagits över av ab Förenade köpmän som 1922 gick i konkurs. Även Tössbergs tvingades i likvidation, och lager, inventarier och kontor såldes. Det mesta övertogs av S som därmed gjorde en mycket god affär; han flyttade in i det kontor han några år tidigare varit med om att uppföra. Tössbergs överlevde emellertid som företag, och utvecklades efter uppköp och sammanslagningar till det s k tredje blocket, som kom att utgöra ytterligare en viktig aktör på marknaden vid sidan av Kooperativa förbundet och ICA.

Tiden mellan världskrigen använde S till att propagera för sin idé om handlarnas egen inköpscentral. Han ville få med fler som ägare och knyta kunderna starkare till sig. Vid bolagsstämmorna tog han upp kooperationens framgångar och handlarnas passivitet i anföranden, som i sin retoriska uppbyggnad inte sällan påminde om predikningar – han kunde inleda med att beskriva de goda förutsättningarna, sedan vända sig till köpmännen och kritisera dem för egoism och brist på framsynthet och till sist peka på den väg de skulle gå tillsammans.

Vid bolagsstämman 1932 fattades de avgörande besluten om en helt handlarägd inköpscentral. En viktig punkt var att S lyckades skapa förståelse för att behålla ett betydande kapital i bolaget genom bl a pensionssparande för handlarna samt begränsade aktieutdelningar.

Hakonbolaget fick sin tyngdpunkt i Mellansverige med kontor och lager i bl a Gävle, Borlänge, Örebro, Eskilstuna, Karlstad, Uppsala, Södertälje, Nyköping och Lidköping och med huvudkontoret i Västerås. I Stockholmsområdet fanns sedan 1922 inköpscentralen ab Svenska varor, sedermera Speceristernas varuinköp (SV), med viss verksamhet även i Östergötland och på Gotland. I Göteborg inspirerades ledningen för grossistföretaget Ekström och Leffler att ta in sina kunder som ägare och därmed skapa en handlarägd inköpscentral, ab Eol. I Östersund ägde en liknande förändring rum när importföretaget K J Karlsson ombildades till Nordsvenska köpmanna ab.

Därmed fanns förutsättningarna för en rikstäckande organisation. S bjöd i april 1938 in företrädare för SV, ab Eol och Nordsvenska köpmanna ab till ett möte i Västerås, vid vilket grunden till Inköpscentralernas ab lades. Detta första steg mot en mer omfattande organisation handlade om samarbete med bibehållen självständighet med en tyngdpunkt på gemensamma varuinköp som gav volymrabatter av samma slag som kooperationen hade.

Sedan tidigare van att bestämma allt själv uppfattades S emellertid inte som någon samarbetsman av de övriga företagsledarna. Som initiativtagare, äldst och mest erfaren av de fyra angav han inriktning och drev igenom sina idéer även när de andra var emot honom. I brevväxling dem emellan beklagade de att S styrde för mycket och han kallades både ”magistern” och ”Den Store”.

S var själv en flitig brevskrivare. Till personalen skrev han för hand, alltid med grönt bläck. Ibland riktade han sig till någon särskild grupp med beröm eller förmaningar. Ofta ställdes breven till alla anställda, trycktes i faksimil och spreds inom företaget. S påminde om en brukspatron som styrde och ställde och krävde det bästa av sin personal men som också tog hand om dem. Han var noga med att komma ihåg personalens namn och mån om deras familjers väl och ve. Han besökte sjuka anställda och sände varje år en jullåda med matvaror, konserver m m till alla. S medverkade också till att det skapades en konstförening på företaget, liksom mästerskap i bl a bridge, fotboll, tennis och skytte.

På 40-talet började begreppet ICA-rörelsen att användas. Många av handlarna var präglade av folkrörelserna och flera var medlemmar i någon sådan. Det särskilda symbolvärde rörelsebegreppet hade kunde på ett fördelaktigt sätt kombineras med moderna idéer om den engagerade och ansvarstagande medborgaren. Det blev viktigt att odla en företagskultur – ”Hakonsandan” – och även att nå kunderna med riktad marknadsföring. 1941 började utgivningen av ICA-tidningen och följande år kom ICA-kuriren. Den förra, som vände sig till biträdeskåren, skapades för att höja yrkeskunnigheten och den inbördes kontakten. Här debuterade affärsbiträdet ”Icander”, som personifierade de egenskaper en framåtblickande köpman borde ha. Det senare bladet, som riktades till kunderna, innehöll reklam, recept, lektioner i hushållsfrågor och lättsam läsning. Några år senare bildades ICA-förlaget, som förutom tidningarna gav ut bl a receptböcker. Framgången med kundtidningen innebar också att namnet ICA snabbt fick ett brett genomslag. Samtidigt med introduktionen av ICA-kuriren skapades ett gemensamt märke med de fyra företagens namn. Varje inköpscentral fortsatte dock under sitt eget namn och butikerna använde vanligtvis ägarens namn eller något med anknytning till orten. Kraven på en enda gemensam symbol blev allt starkare men S, som ville behålla det egna Hakonsmärket, motsatte sig detta.

Redan tidigt planerade S för att göra äldste sonen Carl-Hakon (S 2) till sin efterträdare och gav honom bästa tänkbara utbildning och praktik. Sonen Lars Gösta (1920–2002) ansåg S däremot inte ha någon framtid inom företaget. Men Carl-Hakon blev inte bolagets chef förrän efter S:s död medan däremot Lars Gösta då hunnit visa sin duglighet som regionchef inom Hakonbolaget och 1958 utsetts till Sveriges bästa chef av Stockholms-Tidningen. Att fortsatt stor expansion var att vänta för ICA stod emellertid klart för S, som vid sin avgång konstaterade att utvecklingen blivit något han aldrig kunnat drömma om. Affärsidén, att samverka för att maximera vinsten, fick även av företrädare för en av konkurrenterna på marknaden betyget ”suverän”.

S är en av de entreprenörer som haft ett avgörande inflytande på varuhandelns utveckling i Sverige under 1900-talet, en gärning som kan jämföras med vad ledarna för de idéburna organisationer som växte fram under samma tid åstadkom. Företagsmodellen fick många efterföljare i de flesta detaljhandelsbranscher, där samarbete formats i frivilliga kedjor och enskilda handlare samarbetar kring inköp och marknadsföring.

Författare

Björn Edsta



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Handl:ar rör S (anteckn:ar till biografi, in memoriam, hyllningstal o d, korrespondens, fotografier m m) i Nathan Hedins arkiv, Föreningsarkivet i Värmland, Karlstad. – Brev till o från S samt fotografier i ICA:s olika arkiv, Centrum för näringslivshistoria, Sthlm.

Källor och litteratur

Prot från bolagsstämmor o styrelser för ab Hakon Swenson, Hakonbolaget ab, ab ICA o ICA-förlaget ab, i ICA:s arkiv, Centrum för näringslivshistoria.

B Edsta, Att lägga grunden för ICA: Hakon Swensons brev (Personligt tilltal: om brev i affärer, ed H De Geer, 2012); dens, Hakon Swenson: mannen bakom ICA (2012); dens, Thunholm, Swenson och Persson: tre entreprenörer som förändrade svensk detaljhandel (2014); H Kylebäck, Varuhandeln i Sverige under 1900-talet (2004); M Marcus o E Rydman, Köpmän i samverkan: Sveriges köpmannaförbunds jubileumsskrift 1883–1958 (1958); Samlande gärning: bilder från samhälle och näringsliv, tillägnade … Hakon Swenson (1953); N-E Wirsäll, En man och hans idé: ICA-rörelsen (1983); dens o R Fahlin, Så lever den omöjliga idén (1997); Väd. – www.ica-historien.se (2016-06-13).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Karl Hakon Swenson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34887, Svenskt biografiskt lexikon (art av Björn Edsta), hämtad 2019-01-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34887
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Karl Hakon Swenson, urn:sbl:34887, Svenskt biografiskt lexikon (art av Björn Edsta), hämtad 2019-01-18.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se