Meriter

Svensson, Sten Otto Birger, f 5 april 1883 i Varberg, d 19 okt 1944 där. Föräldrar: hemmansägaren Otto Andersson o pigan Augusta Svensdotter. Dräng o vagnmakarlärling, öppnade lanthandel 02, grundade Sv cykeldepoten (från 25 Sv cykelfabriken, från 34 Sv cykelfabriken Monark, från 39 ab Cykelfabriken Monark) 08, led av stadsfullmäktige 13–22, av styr för Varbergs museum 35.
G 1 sept 1909 i Kyrkefalla, V Göt, m Alida Matilda Viktoria Skulander, f 3 maj 1885 i Ljusdal, Gävl, d 16 juni 1973 i Varberg, dotter till banvaktaren Johan Wilhelm S o Johanna Matilda Larsdotter.

Biografi

Birger S, som under mellankrigstiden blev en av Sveriges mest förmögna personer, fick en blygsam start i livet. Fadern var visserligen känd men föräldrarna gifte sig aldrig och modern tycks några år efter sonens födelse ha inlett en kringvandrande tillvaro. Hon begav sig sedermera till Danmark medan S från tretton års ålder stod skriven som fosterbarn hos det barnlösa paret Elias Bengtsson och Emma Davidsdotter i Gödestad utanför Varberg. Trots de små omständigheterna fick han där ett kärleksfullt hem.

Då fosterföräldrarna tvingades sälja gården var S tvungen att ta tjänst som dräng, men en framtid som jordbrukare lockade honom inte. Det som upptog hans tid var istället läsning och drömmar om olika affärsidéer. S var emellertid inte någon oföretagsam yngling – ännu omyndig lyckades han få ett lån tillräckligt stort för att öppna en liten lanthandel i Hunestad, där han experimenterade med många sorters varor. 1904 började han sälja cyklar och jordbruksredskap, och affärerna gick tillräckligt bra för att det två år senare skulle bli möjligt att öppna en filial. Samma höst kunde också ett kontorsbiträde anställas för att sköta bokföring och även reklam. S hade insett att annonsering stimulerade affärerna och den lilla firman började sända ut kataloger över hela landet. Det flitiga biträdet blev sedermera S:s hustru.

Det dröjde inte länge förrän S fick idén att öka förtjänsterna genom att köpa lösa delar och själv montera ihop cyklarna. Han lyckades värva en skicklig maskinist och beslöt 1908 att flytta verksamheten in till Varberg. Företaget fick namnet Svenska cykeldepoten och utbudet utökades med symaskiner, musikinstrument, skjutvapen och även bilar. S gav sig själv ut på säljresor, framför allt inom Sverige men också till Danmark och Tyskland.

Cyklarna, som man nu börjat bygga ramar till i den egna verkstaden och som därigenom fick en egen stil, sålde allt bättre; 1917 var S den högst taxerade inkomsttagaren i Varberg. Samma år började namnet Monark användas. Den krympande tillgången på material satte visserligen käppar i hjulen för tillverkningen men under krigets sista år, då fotogenbristen var närmast total, gjorde sig S en god förtjänst på karbidlampor och elektrisk armatur.

S:s ambition var att själv tillverka så mycket som möjligt av cyklarna och efter kriget införskaffades därför ny utrustning till verksamheten, som nu gick in i en stark utvecklingsfas. En ny fabrik uppfördes och byggdes sedan kontinuerligt ut, omsättningen tiodubblades under lika många år och S:s princip att undvika spekulation räddade rörelsen undan det gungfly som depression och finanskrascher orsakade i världen. Under kriget hade S lockats att spekulera i österrikisk valuta varvid han förlorade en mindre förmögenhet och fattade beslutet att aldrig göra något liknande igen.

Betydelsefullt för framgången var etableringen av en rad filialer runt om i landet. Med början i Örebro öppnade under 1920-talet inte mindre än 47 sådana, och 1933 tillkom de första Monarkbutikerna. Inom några få år fanns flera hundra återförsäljare. S ville sälja sina cyklar så billigt som möjligt och behövde alltså hålla nere omkostnaderna, och systemet med egen tillverkning och egna återförsäljare var ett effektivt sätt att komma förbi cykelhandelns försök att upprätthålla en gemensam prispolitik. Avsättningen blev också god.

S tänkte strategiskt och arbetade målmedvetet för att skapa stabila förhållanden för återförsäljare och filialföreståndare. Den ekonomiska trygghet som erbjöds var ett viktigt incitament för många att satsa på långsiktigt samarbete. Då S 1935 ville sänka cykelpriserna garanterades försäljare som stod med cyklar på lager kompensation för skillnaden mellan det nya och det gamla priset och med sådana principer vann S både uppskattning och lojalitet.

Under åren före andra världskriget ägde en omfattande expansion rum. S köpte 1937 Värnamo gummifabrik vilket betydde att företaget nu kunde tillverka sina egna däck (därtill producerades bl a skodetaljer och gummiparkett – det senare en stor artikel). Samma år blev S ägare till det gamla Tobo bruk i Uppland, där han först avsåg att sätta igång produktion av cyklar för export till de baltiska länderna men då dessa efter andra världskriget försvann bakom järnridån övergick fabriken till skidtillverkning. S såg detta som en lämplig vara att sälja under vintersäsongen, då cykelförsäljningen gick ner.

I och med dessa stora förvärv hade Monark utvecklats till en regelrätt koncern, som 1939 omvandlades till aktiebolag. S hade mer eller mindre uppnått sitt mål att göra sig så oberoende som möjligt av andra leverantörer. Krigets råvarubrist och ransonering utgjorde ett problem, men efterfrågan på de cyklar som kunde produceras var å andra sidan stor eftersom bensin var en bristvara. Inkomstbortfallet kunde delvis kompenseras genom att Monark också tillverkade radioapparater, sportskor, lantbruksvagnar m m, och även en sorts el-bilar för varutransporter. Vid sidan av utvecklingen på produktionssidan byggdes i såväl Varberg som Tobo och Värnamo nya och med tidens mått mätt toppmoderna lokaler.

Sverige blev under 1900-talets första hälft en cyklande nation och S hade med andra ord satsat på en produkt som låg rätt i tiden. Men framgången var inte bara ett resultat av slumpen utan av noggrann planering och genomtänkta investeringar. Helhetssynen omfattade även relationerna med olika samarbetspartners. Den personliga kontakten var viktig. S reste själv runt på inspektionsresor, inte bara för att inspektera och lägga upp försäljningsprogram, utan också för att träffa kunder. Han ansåg det ”icke lämpligt” att bara sitta hemma och leda ett företag av denna omfattning utan kontakt med kundkretsen. Återförsäljare och filialchefer kallades till årliga konferenser, som ofta gavs en festlig inramning. Det förekom t o m utlandsresor.

S var också engagerad i personalens arbetsförhållanden. Vid de många till- och nybyggnadsprojekten lades resurser på arbetsmiljön och stora summor donerades till pensionsfonder, sjukkassor och semesterhem – och i Tobo till det Folkets hus man där hellre ville ha. Sättet att knyta nära nog personliga band och måna om de anställda var inte olikt äldre tiders patriarkala föreställningar om arbetsgivarens ansvar, men S hade också sin egen enkla bakgrund och fosterföräldrarnas fattigdom i tydligt minne och ogillade ”pampar”. Politiskt var han liberal men uppskattade socialdemokraterna och hade inget emot att hans förmögenhet beskattades. De socialiseringstendenser som senare blev en del i politiken, liksom den s k omsättningsskatten, väckte däremot hans indignation och sympatierna flyttades över till högern.

S var förhållandevis lyckosam redan i början av sin verksamhet, men under det sista decenniet av hans liv slog framgången alla rekord. Redan vid mitten av 1930-talet omsatte företaget, med närmare 2 000 anställda, många miljoner per år och 1941 rullade också cykeln med nummer 1 000 000 av bandet. Uppbyggnaden av Monark hör till Sveriges stora företagssuccéer och vid sin död var S verkligen ”fattigpojken som blivit Sveriges cykelmonark”.

Författare

 Lena Milton

Arkivuppgifter

Handl:ar efter S i AB Cykelfabriken Monarks arkiv (serie F 1), Hallands näringslivsarkiv. Blandat material (trycksaker, intervjuer, klipp, aktiviteter, filmer m m) i Monarksaml:en, Länsmuseet Varberg.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): 25 år. En minnesskrift med anledning av Sv. cykelfabriken Monarks 25-års jubileum. Varberg 1934. (Bröderna Carlssons boktr). 71, [1] s, ill, fotogr. [Omslagstitel: Monark 25 år. Författaruppgift i efterordet, Ett tack (s 71), som är undertecknat av S. 2. uppl s å. 3. uppl, kompletterad och utökad 1935: 79, [1] s, ill, fotogr.]

Tryckta arbeten (bidrag): S:s bidrag har ej efterforskats. Det kan dock noteras att det finns bidrag av honom i Monarks kund- och personaltidning Kedjan under perioden 1935–1943.

Källor och litteratur

Grimmareds hfl A I:9, p 138; Gödestads in- o utflyttn:längd B:3, p 2, LLA.

A Sandklef, B S (1946). – Art:ar i DN 23 dec 1938, 6 dec 1942, 5 april 1943. – Å Stenqvist, Den fattige bondpojken som blev monark (http://cykelhistoriska.se/old/monark.htm, 5 okt 2016).– Nekr i DN 20 okt 1944.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Sten Otto Birger Svensson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34911, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lena Milton), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34911
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Sten Otto Birger Svensson, urn:sbl:34911, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lena Milton), hämtad 2024-04-24.