Wilhelmina Svensson. Foto Anders Wiklund. UUB.

Christina Wilhelmina "Mina" Svensson

Född:1861-07-17 – Tvärreds församling, Älvsborgs län
Död:1890-04-14 – (Fristaten Kongo)

Missionär


Band 34 (2013-2019), sida 764.

Meriter

Svensson, Christina Wilhelmina ”Mina”, f 17 juli 1861 i Tvärred, V Göt, d 14 april 1890 i Tundua missionsstation nära Matadi, Fristaten Kongo. Föräldrar: arbetskarlen Johan S o Inga Maria Isaksdotter. Småskolelärarinna i Järstorp, Jönk, 80, studier vid Ersta diakonissanstalt i Sthlm, biträde vid lasarettet i Jönköping, föreståndare för fattiggården Alsborg, Vetlanda, hösten 82–hösten 87, utbildn vid Elsa Borgs (bd 5) bibelkvinnohem i Sthlm, missionär för Svenska missionsförb (SMF) i Kongo 88. – Ogift.

Biografi

Mina S tillhörde de kvinnliga missionärer som arbetade i SMF:s mission i dåvarande Fristaten Kongo. S anlände dit 1888 tillsammans med två manliga och två kvinnliga missionärer. Hennes båda kvinnliga kollegor, Anna Andersson och Elisabeth Karlsson, drabbades av sjukdom och avled kort efter ankomsten. I praktiken var alltså S den första svenska kvinnliga missionären i Kongo.

S:s bakgrund kan betraktas som typisk för SMF:s missionärer vid denna tid: hon kom från ett småbrukarhushåll på landsbygden. Då S tidigt i livet förlorade sin mor och fadern kort efteråt blev utblottad i samband med en ingången borgensförbindelse kom hon att växa upp i ett fosterhem i Jönköpingstrakten. Merparten av de personer som antogs som missionärer hade ett liknande socialt ursprung: de var födda på landsbygden, var barn till bönder, torpare och hantverkare och var relativt fattiga.

14 år gammal drabbades S av en svår värk i höger arm som höll i sig i dryga två år. Under denna motiga tid upplevde S en religiös omvändelse, vilken också fick betydelse för hennes fortsatta livsinriktning. Engagemanget i väckelserörelsen blev för S en drivkraft att utbilda sig för att ägna sig åt kristligt socialt arbete. Ett par år före tjugoårsåldern arbetade hon som småskolelärarinna i Järstorp utanför Jönköping, i väntan på att uppnå åldern för att kunna antas som elev vid Ersta diakonissanstalt. Exakt när och hur länge denna utbildning pågick är oklart, men i missionspressens biografiska notiser framhålls som avgörande för S mötet under denna tid med en av patienterna, den unge zuluynglingen Josef K’Mataka, vilket väckte en längtan hos henne att bli missionär i Afrika.

Efter diakonikursen blev S, som då var 21 år, utsedd till föreståndare för fattiggården Alsborg i Vetlanda som hade anknytning till Per August Ahlbergs (bd 1) missionsskola där. Samtidigt fanns missionärsdrömmarna kvar. 1887 blev S tillfrågad att bli en av SMF:s första kvinnliga missionärer i Kongo. Hon lämnade då sin anställning för att genomgå en kortare utbildning för kvinnliga missionärer på Elsa Borgs bibelkvinnohem på Södermalm i Stockholm.

SMF hade grundats 1878 genom en utbrytning ur Evangeliska Fosterlands-stiftelsen. En av grundarna var prästen Paul Peter Waldenström, som hade en ledande ställning i den nyevangeliska väckelsen. Den andra betydelsefulla ledargestalten var Erik Jakob Ekman (bd 13), som i historieskrivningen hamnat i skuggan av Waldenström. Det var emellertid Ekman som till stor del organiserade SMF:s missionsarbete under uppbyggnadsfasen. Han var föreståndare för skolan som utbildade missionärer och predikanter fram till 1886, då han tillträdde den nyinrättade tjänsten som missionsföreståndare.

Engagemanget för yttre mission var en viktig drivkraft inom den evangeliska väckelsen. Under SMF:s första år initierades missionsarbete på flera håll i världen, bland annat i Nordafrika, Östturkestan (nuvarande Xinjiang) och i den kinesiska Hubeiprovinsen. 1880 inleddes diskussioner om ett samarbete med den brittiska fristående missionsorganisationen Livingstone Inland Mission, som verkade i det centralafrikanska område som några år senare skulle ingå i Kongofristaten. Året därpå sändes Carl Johan Engvall (bd 13) ut som samfundets förste missionär i landet. Av hälsoskäl blev hans vistelse kort och det blev i stället Nils Westlind och Karl Johan Pettersson som kom att bli pionjärerna. På SMF:s årskonferens i juni 1885 beslutades att missionsstationen Mukimbungu skulle övertas och 1886 upprättades en självständig mission bland folket bakongo, som levde i nedre (västra) Kongobäckenet.

Att sprida kristendomen till Afrika hade varit ett viktigt argument som legitimerade bildandet av Kongofristaten, vilken utropades på Berlinkonferensen 1885–86. Missionsengagemanget drevs särskilt av protestantiska grupper som ansåg att tidens slut var nära och att missionsuppdraget därför brådskade. Det ekumeniska samarbetet mellan olika protestantiska organisationer blev snart mycket viktigt. Missionärerna verkade i en internationell, främst anglosaxisk, väckelsemiljö.

Vid tiden för S:s ankomst till Kongo var missionsföreståndaren Ekman starkt pådrivande för att missionsarbetet skulle expandera snabbt. Nya missionärer rekryterades och flera stationer etablerades. Liksom hos andra missionsorganisationer i Kongo utgick SMF:s arbete från missionsstationer som låg i anslutning till en redan existerande by. Missionsstationerna har liknats vid svenska patriarkala miniatyrsamhällen med boningshus för missionärerna, skolhus och kyrka. Utbildning var en hörnsten i verksamheten. Till en början undervisades mest barn, men missionärerna startade även särskilda kvinnoskolor, praktiska yrkesutbildningar och kurser för inhemska lärare och evangelister. Det skrivna ordet hade en stark ställning i missionsarbetet; flera av missionärerna översatte delar av bibeln till det inhemska språket. Verksamheten innefattade även söndagsskolor, barnhem och enklare sjukvård. Efter hand som folk omvändes bildades kristna församlingar.

S anlände till Kongo i maj 1888. Trots sin relativa ungdom hade hon flera års erfarenhet av undervisning och socialt arbete. De kvinnliga missionärernas ankomst till Kongo emotsågs med stora förhoppningar och deras främsta uppgift där ansågs vara att evangelisera bland landets kvinnor.

S:s tid som missionär finns dokumenterad i hennes dagböcker. Där framgår att hon den första tiden huvudsakligen fick ägna sig åt att vårda sjuka kollegor. Först sedan hon blivit stationerad på missionsstationen Kibunzi i februari 1889 blev hon mer delaktig i missionsarbetet. S undervisade en skolklass med 35 pojkar och inledde snart undervisning för kvinnor, som uppsökt henne och velat lära sig läsa. Dessutom behandlade S sjuka som uppsökte missionsstationen och hon blev också anlitad som barnmorska åt kvinnliga missionärer från olika samfund och länder.

Missionärsarbetet krävde att man lärde sig det lokala språket kikongo. S gick systematiskt till väga i sina språkstudier och verkar ha lärt sig snabbt. Hon var uppenbarligen språkbegåvad: hon undervisade sina kollegor och det nämns också att hon talade bättre engelska än de flesta andra svenska missionärerna. S översatte delar av Psaltaren till kikongo och skrev också sångtexter på språket, av vilka flera trycktes i den kongolesiska sångboken Minkunga miayenge (1896). När Kongomissionärerna höll en konferens i början av februari 1890 deltog S som enda kvinna.

S tog tydligt avstånd från allt hon uppfattade som hedniskt. Hennes i grunden välvilliga inställning till enskilda individer stod i kontrast mot hennes oförståelse för bakongofolkets religion och vissa av dess seder. I dagboken avspeglas dock ett genuint intresse för folkets levnadsförhållanden. S såg uppgiften att fostra och civilisera som en självklar del av missionsuppdraget, men hennes dagbok visar också att hon var präglad av en pietistisk världsbild snarare än en kolonial.

Med sina livsval bröt S tydligt mot tidens gängse kvinnoroll som främst såg kvinnans plats i hem och familj. Missionsarbete erbjöd en teologiskt motiverad möjlighet för kvinnor att utöva ett självständigt yrke. Ändå hamnade S, liksom kvinnliga missionärer i allmänhet, oftast i en patriarkal struktur där de måste förhandla om en plats i den manliga hierarkin. Som den första av SMF:s kvinnliga Kongomissionärer såg S som sitt ansvar att bevisa att även kvinnor hade sin givna plats i missionsarbetet. Hennes förutsättningar för detta var goda: hon var självständig, intelligent, språkbegåvad, och hade från enkla omständigheter målmedvetet skaffat sig såväl utbildning som yrkeserfarenhet. I sin roll som missionär begränsades S emellertid av att vara kvinna. Förutom undervisning, sjukvård och arbete med översättningar förväntades hon utföra typiska kvinnosysslor, som hushållsarbete och sömnad.

Många Kongomissionärer drabbades av tropiska sjukdomar och i synnerhet malaria, så även S. Dödligheten bland de först utsända var mycket hög. Efter ett första allvarligt feberanfall sommaren 1889 led S av ständig trötthet och återkommande febrar, men hon fortsatte att arbeta. I april 1890 var hon på väg för att återhämta sig i Sverige en tid. På väg till ångbåten som skulle ta henne till Europa insjuknade S åter i hög feber vid missionsstationen Tundua nära hamnstaden Matadi och avled där 28 år gammal. Efter sin död kom S att betraktas som en kvinnlig pionjär och ett föredöme. Minnet av henne föll dock senare i glömska. Bidragande förklaringar är hennes korta verksamhetstid samt att hon inte publicerade något mer än rapporterna i tidningen Missionsförbundet.

Författare

Pia Lund



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

S:s dagbok i Svenska Missionsförbundet-Missionskyrkans arkiv, Privata dagböcker (vol 1: 3), RA.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (bidrag): Samtliga brev av S enligt förteckningen nedan är publicerade under namnformen Mina Swensson och ingår i spalten Från wårt eget missionsfält. – [Brev till E J Ekman, daterat 11 maj 1888] (Missionsförbundet, årg 6, 1888, s 80–81). – [Brev till E J E, daterat 11 juli 1888] (Ibid, s 101–102). – [Brev daterat 8 sept 1888] (Ibid, s 127–128). – [Brev till E J E, daterat 28 sept 1888] (Ibid, s 139–140). – [Osignerad dödsruna med anledning av A Anderssons bortgång] (Ibid, 7, 1889, s [37]–39). [I dödsrunan återges ett brev från S om A A:s sjukdom och död adresserat till E J Ekman och daterat 2 febr 1889 (s 38–39).] – [Brev till E J E, daterat 30 mars 1889] (Ibid, s 66–67). – [Brev daterat 28 juli 1889] (Ibid, s 116–117). – Minkunga miayenge, miyimbulwanga mu zitisa Nzambi. [Matadi, Kongo:] Swedish Missionary Society, 1896. 284 s. [Ndietika yanzole {=2. uppl.} 1905: [1], 306 s. Sångboken utkom senare i ytterligare upplagor tryckta och förlagda i Sverige (6.–9. uppl, 1915–29). I dessa upplagor har antalet sånger utökats till 423 och ordningsföljden ändrats. Sångboken finns även utgiven i en version med noter, se nedan.] – Minkunga miayenge. Miansikulu a Nzambi. Zintuadulu zayonzukwa kwa S & A Baur. Matadi, Etat Indipendant [sic] du Congo: Swedish Missionary Society, 1905. viii, 350 s, musiknoter. [Utgåva av sångboken Minkunga miayenge (1896) med noter. Urvalet och ordningsföljden är identiska med 2. uppl 1905.]

Källor och litteratur

A E L [sign], Ett blad på Mina Svenssons grav (Missionsförbundet, 8, 1890); Dagbräckning i Kongo: Svenska missionsförbundets Kongomission, ed W Sjöholm o J E Lundahl (1911); Lefnadsteckning af Wilhelmina Swensson (Missionsförbundet: Swenska missionsförbundets tidning, juli 1888); P Lundqvist, Mission och passion: Minas livsresa från Tvärred till Tundua (Personligt talat: biografiska perspektiv i humaniora, ed M Sjöberg, 2014); dens, Christina Wilhelmina Svensson, (www.skbl.se/sv, 27 aug 2018); dens, Ett motsägelsefullt möte: svenska missionärer och bakongo i Fristaten Kongo (2018); G Stenström, Vi möts vid Mukimbungu: berättelsen om Anna, Wilhelmina och Elisabeth, Svenska missionsförbundets tre första kvinnliga missionärer i Kongo 1886–1890 (2002). – Nekr i Hemlandsvännens illustrationsalbum 1890.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Christina Wilhelmina "Mina" Svensson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34947, Svenskt biografiskt lexikon (art av Pia Lund), hämtad 2020-10-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34947
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Christina Wilhelmina "Mina" Svensson, urn:sbl:34947, Svenskt biografiskt lexikon (art av Pia Lund), hämtad 2020-10-25.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se