Otte Swinshoued Vapensköld i Västerås domkyrka Foto Torsten Berglund

Otte Swinshoued

Död:senast 30 juni 1522 – (Stockholm)

Biskop


Band 35 (2020-), sida 30.

Meriter

1 Swinshoued, Otte, d 1522, senast 30 juni (Carlsson) i Sthlm. Föräldrar: bergsmannen Olof Olsson (stjärna) och Ingeborg Jönsdotter (Svinhuvud). Inskr vid univ i Rostock 4 nov 80, baccalaureus april 82 där, mag trol april 89 där, domprost i Västerås 96 (påvlig konfirmation 13 aug), vald biskop där mellan 28 jan o 19 mars 01, providerad 27 aug 01, vigd mellan 30 jan o 29 mars 02.

Biografi

Efter studier i Rostock, där S lät skriva in sig som ”Otto Swinshoued de Monte Cupri” (Kopparberget), vistades han vid den påvliga kurian i Rom. Han sökte där påskynda sin karriär på ett sätt som var typiskt för medeltidens kurialister. Bland annat anmälde han ärkedjäknarna i Åbo och Uppsala för att utan tillstånd upprätthålla flera oförenliga kyrkliga tjänster, och han erbjöd sig att undersöka saken på ort och ställe. Påven gav honom de önskade uppdragen, men S lyckades aldrig för sig själv förvärva något av arkidiakonaten, vilket väl var hans avsikt. Efter domprostens i Västerås död fick den slipade kurialisten Hemming Gadh (bd 16) den ledigblivna tjänsten, som han avstod till förmån för S, som hade valts av domkapitlet. Som domprost var S kapitlets ledare, och han valdes till biskop snart efter företrädaren Olof Anderssons död.

S var som biskop automatiskt medlem av riksrådet, där han försvarade sin kyrkas privilegier och världsliga förläningar samtidigt som han spelade en viktig roll i den sena unionstidens komplicerade politiska spel. Tre aktörer dominerade skeendet: de danska unionskungarna, de svenska riksföreståndarna och riksrådet. Kort efter valet till biskop deltog S i det uppror som 1501 avsatte kung Hans (bd 18) och gjorde Sten Sture d ä (bd 34) till riksföreståndare för andra gången. Under dennes efterträdare Svante Nilssons (Sture; bd 34) regeringstid framträdde motsättningar mellan riksföreståndare och råd; S var tillsammans med ärkebiskop Jakob Ulvsson (bd 20) och biskop Matthias Gregersson (Lillie, bd 23) i Strängnäs en av ledarna för den starka fraktion inom rådet som opponerade sig. De sökte en fredlig uppgörelse med kungen och S deltog flera gånger i delegationer till Danmark för förhandlingar, vilka dock blev resultatlösa eftersom Svante alltid lyckades utmanövrera rådsoppositionen. Riksföreståndaren kunde bl a stödja sig på folkets breda lager, som förblev danskfientliga. Allmogen i Västmanland lovade t ex på ett herredagsmöte 1507 med tydlig adress till sin biskop att ”slå uppå pannan” den som försökte få kung Hans tillbaka in i landet och Västerdalarnas invånare hotade 1508 att inte betala biskopstionden.

När Svante dog 1512 tog S parti för rådets riksföreståndarkandidat Erik Trolle, men tvingades ge vika för Sten Sture d y (bd 34), som stödde sig på sina slottsinnehav och på allmogen. Den nye riksföreståndarens första år var lugna. S sändes åter att förhandla med den danske kungen (Kristian II efter kung Hans död), men Sten Sture förstod, liksom sin far, att begränsa förhandlarnas handlingsfrihet genom allmänt hållna fullmakter som han dessutom undvek att själv sigillera. Enligt en detaljerad rapport av de hanseatiska representanter som medlade mellan kung Kristian och svenskarna i Köpenhamn 1515, förde S delegationens talan och kunde genom skickligt genomförd förhalningstaktik uppnå det önskade resultatet, nämligen ett förlängt vapenstillestånd.
Lugnet förbyttes i politisk oro när den nye ärkebiskopen Gustav Trolle 1516 efter att ha gått miste om en förläning bröt med Sten Sture, tydligen med avsikten att inkalla kung Kristian till Sverige. I detta läge sökte S medla; han uppmanade i ett brev på hösten samma år Trolle att överge sådana planer och inte försätta kyrkan i fara. Några regelrätta förhandlingar kom aldrig till stånd utan Sten Sture började belägra ärkebiskopsborgen Stäket vid segelleden mot Uppsala. Borgen föll mot slutet av 1517 och jämnades med marken i enlighet med ett rådsbeslut, vilket även S sigillerat. Beslutet innebar också att Trolle skulle tvingas avsäga sig ärkebiskopsvärdigheten. Han sattes i fängsligt förvar i dominikankonventet i Västerås, tydligen under överinseende av S.

Kung Kristian hade 1517 försökt undsätta ärkebiskopen på Stäket, men hans styrkor hade besegrats i närheten av Stockholm. 1520 var kungens förnyade anfall bättre organiserat och nu skadades Sten Sture dödligt på Åsundens is i Västergötland. Utan egentlig ledare bröt det svenska försvaret samman och danska trupper kunde tränga in i de centrala delarna av landet. S förklarade sig tidigt villig att förhandla om fred, trots att Dalarnas allmoge hotade att slå ihjäl både sin biskop och danskarna. I början av mars samlades i Uppsala några rådsherrar, bland andra S, Trolle och biskop Matthias, vilka slöt fred och lovade att anta Kristian till kung. Församlingen var inte representativ och det svenska motståndet fortsatte. På annandag påsk (9 april) grep Sturetrogna trupper S i hans domkyrka och insatte honom i fängelse på Västerås slott, där han förvarades tills danska trupper intog staden på sommaren. S var nu definitivt Kristians man och anslöt sig till honom när han under hösten belägrade Sturepartiets sista kvarvarande betydande fästning, Stockholm, som hölls av Sten Stures änka Kristina Nilsdotter (Gyllenstierna; bd 17). S deltog i förhandlingarna och satte sitt sigill under riksrådets beslut att utlämna slottet till kungen.

I slutet av oktober var S tillbaka i Stockholm för att förhandla om Kristians kröning, vilken snart följde. Efter festligheter i tre dagar på slottet klagade Trolle inför kungen att Sten Stures anhängare hade fängslat S, f d ärkebiskop Jakob Ulvsson och Trolle själv, samt skövlat deras egendomar; de krävde nu upprättelse. Dagen efter stod Stockholms blodbad, vilket kungen i varje fall delvis rättfärdigade med hänvisning till klagomålen och att de avrättade varit ”uppenbara kättare” som angripit kyrkans egendomar. Det exakta händelseförloppet kan inte rekonstrueras med säkerhet. Klart är dock att S liksom biskop Hans Brask (bd 6) i Linköping lyckades undvika det öde som tillkom hans halshuggna ämbetsbröder Matthias i Strängnäs och Vincent i Skara, trots att de alla hade deltagit i beslutet om att jämna Stäket med marken och att avsätta och fängsla Trolle.

Efter blodbadet kunde S återvända till sitt stift, där en dansk fogde på Västerås slott garanterade hans säkerhet. Gustav Eriksson (Vasa, blivande Gustav I) ledde emellertid snart en resning i Dalarna mot Kristian, och han intog Västerås i slutet av april 1521. S satte sig i säkerhet i Stockholm, som inneslöts av Gustavs trupper. Hans kolleger i den av Kristian tillsatta svenska regeringen, inklusive Trolle, flydde till Danmark, och till slut var S den siste kvarvarande i regeringen på slottet. Den danske befälhavaren misstänkte honom dock för kontakter med kretsarna kring Gustav, så S togs i fängsligt förvar men var fri att bevakad gå omkring i staden under dagen. Han dog på det ännu ointagna slottet av naturliga orsaker.

För att främja liturgins firande i sitt stift ombesörjde S att Västeråskyrkans breviarium trycktes i Basel 1513. Han synes även i övrigt ha varit en nitisk biskop som använde sin privata förmögenhet för att utvidga och försköna domkyrkan. Han införskaffade bl a 1513 en altaruppsats huggen i sten med målade och förgyllda figurscener, som tydligen utförts i Västerås. Samma stenhuggarverkstad tillverkade relieftavlor för domkyrkan och biskopsgården samt gravstenen över S:s föräldrar i Stora Kopparbergs kyrka. S tycks ha donerat ytterligare en altaruppsättning, troligen inkluderande det rikt utförda altarskåp av trä som 1514 höggs och målades i Bryssel.

S framstår som en ledande politiker i den riksrådsgrupp som motsatte sig sturarnas maktanspråk och sökte samförstånd med unionskungarna. Hans rent kyrkliga arbete försvårades av politiskt betingade motsättningar till domkapitel, prästerskap och allmoge i stiftet.

Författare

 Anders Winroth



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor o litt: G Boëthius, Falu stads kyrkor (Sveriges kyrkor: Dalarne, 2:l, 1941), s 60 o 62; C Callmer, Svenska studenter i Rostock 1419–1828 (1988); G Carlsson, Jungfru Maries brödraskap i Sverige (KÅ 1947), s 16 o 43; Collijn, Sveriges bibliografi intill år 1600, 1 (1934–38); G Ekström, Västerås domkyrkas inventarier genom tiderna (1976); L Ericson Wolke, Stockholms blodbad (2006); Hanserecesse, von 1477–1530, 3:6 (1899); E Hildebrand, Dokumenten till Stockholms blodbads förhistoria (HT 1918); H Lagergren, En märklig gravsten i Falun (Dalarnas hembygds-förbunds tidskr, 6, 1926, 1927); SMoK; ST 3 (1895); G T Westin, Riksföreståndaren och makten (1957); Västerås hm.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Otte Swinshoued, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34987, Svenskt biografiskt lexikon (art av Anders Winroth), hämtad 2022-01-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34987
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Otte Swinshoued, urn:sbl:34987, Svenskt biografiskt lexikon (art av Anders Winroth), hämtad 2022-01-25.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se