Meriter

Svärdström(-Werbeck), Valborg Josefina, f 22 dec 1879 i Gävle, d 1 feb 1972 i Eckwälden-Bad Boll, Baden-Württemberg, Tyskland. Föräldrar: handlanden Karl Johan S o Maria Josefina Björkqvist. Elev vid Musikkonservatoriet i Sthlm ht 95–vt 99, vid Operaskolan där ht 99–ht 00, debuterade vid Kungl teatern 27 dec 00, anställd där 11 nov 01–30 mars 04, Jenny Lind-stipendiat 04, europeisk studieresa med konsertframträdanden i bl a Genève, Lausanne, Rom o München samt studier för Désirée Artôt i Paris 04, gästspel vid Kungl teatern i Sthlm jan–april 05, studieresa med gästspel o konsertframträdanden i Tyskland 06, in- o utländska konsertframträdanden i en sångkvartett med sina systrar 06–08, ett stort antal gästspel, turnéer o konserter i Europa, bl a i Schweiz, Tyskland, Ungern o Österrike 06–31, deltog i verksamheten vid Brockenhaus i Hamburg under första världskriget, ledde sångskola i Hamburg 21–33, gav sångkurser på olika håll i Tyskland på 30-talet o i Holland på 30-talet o 50-talen, lär i sång o sångterapi samt ledare för kören vid Institut für Heilpädagogik i Eckwälden 45–63, gav kurser i sång o sångterapi i Dornach 49–63, undervisn i hemmet.

G 23 maj 1906 i Hamburg, Tyskland, m skriftställaren o musikpedagogen Louis Michael Julius Werbeck, f 5 maj 1879 i Hamburg, d 20 jan 1928 där, son till köpmannen Amadeus Carl Edvard W o Johanna Henriette Magdalena Nagel.

Biografi

Valborg S föddes i Gävle som det äldsta av sex syskon. Bägge föräldrarna var utomordentligt musikaliska och uppmuntrade S att utveckla den begåvning hon tidigt gav prov på, bland annat som ”vandrande sångare” då hon till eget gitarrackompanjemang i olika sammanhang sjöng äldre ballader och folksånger. Sången blev alltså tidigt S:s livselement. Familjen flyttade 1890 till Djursholm där hon till femton års ålder gick i Djursholms samskola, en reformskola med barnens harmoniska utveckling som mål. Alice Tegnér, som var ansvarig för skolans musikundervisning, utvecklade ett rikt musikliv i anslutning till Djursholms kapell och fick stor betydelse för S:s musikaliska utveckling. S deltog också i körsångsverksamheten och gjorde ofta solistframträdanden. Den egentliga debuten som solist ägde rum vid en kyrkokonsert i Danderyd hösten 1891. S blev tidigt övertygad vegetarian och fick av skolkamraterna smeknamnet ”nötskrikan”. Hon tog intryck av sanatorieägaren Louis Kuhne, studerade hans läror och översatte längre fram (1902) hans diagnostiska verk Lehre über Gesichtsausdrucke till svenska. S förberedde sig under en period för läkarstudier, förberedelser som grundlade en viss skepsis mot skolmedicinen.

1895 blev S antagen som elev vid Musikkonservatoriet. Redan under denna tid märkte hon en ökad motsättning mellan hennes ”spontana” sångteknik och påbjudna övningar som syftade till att skapa en stor, d v s stark stämma. S gjorde under denna tid framgångsrika framträdanden men hämmades av problem med höga toner och koloraturtekniken. Dessa problem och S:s ansträngningar att lösa dem skulle komma att spela en viktig roll framöver i bl a hennes arbete med att utveckla en ny sångpedagogik.

1899–1900 studerade S på Operaskolan. Wendela Andersson-Sörensen (bd 1) och Signe Hebbe (bd 18) var där två av S mycket uppskattade lärare. Signe Hebbe undervisade i scenplastik, rollstudier och sång. Hon var kritisk mot det växande intresset för kraftiga och stora röster. Fysisk och psykisk koncentration var däremot viktigt. Rösten skulle flyta fritt och utan ansträngning.

S gjorde sitt första offentliga framträdande som romanssångerska på MA 23 oktober 1900 med bl a Robert Schumann och Ivar Hallström (bd 18) på repertoaren. Recensionerna var översvallande; tidens mest fruktade kritiker, Wilhelm Peterson-Berger (bd 29), spådde henne en lysande framtid som romanssångerska. S följde upp debuten med en konsert 12 april 1901 där hon ackompanjerades av Wilhelm Stenhammar (bd 33). Musik av Stenhammar, Adolf Lindblad (bd 23) och August Söderman framfördes: ett tvärsnitt av 1800-talets ”Liedgut”. Och en upptakt för S:s kommande uppgift som kultursändebud för den svenska vokalmusiken på kontinenten. Recensionerna var överlag positiva med betoning på hennes smakfulla uttryck och begåvning för koloratursång.

S debuterade på Operan 27 december 1900 som Mignon i operan av Ambroise Thomas och möttes av stormande bifall. Recensenterna prisade hennes sköna och sorgsna stämma med dess klara och tydliga artikulation och rena intonation. Debuten följdes upp med roller som Susanne i Figaros bröllop (1901) och titelrollen som Lakmé i operan av Léo Delibes (1901). S fick nu kontrakt med Operan för tiden 1901–04. Under denna period hade hon cirka tjugo stora roller i operor av Mozart, Wagner, Gounod, Rossini, Gluck, von Weber, Donizetti m fl. Också svenska verk som Värmlänningarna och Valborgsmässan ingick i hennes repertoar. Framgångarna avlöste varandra men ställde stora krav på stämman som S höll i form med särskilda övningar, viktiga inte minst med tanke på hennes tidigt observerade problem. S:s talang var nu allmänt erkänd och uppskattad. Man prisade hennes klara och varma sopranstämma med dess rena nordiska klang, hennes förnämliga intonation och innerliga och naturliga framställning. Debuten var glänsande, en ny Jenny Lind (bd 23) kunde skönjas.

1904 erhöll S det prestigefyllda Jenny Lind-stipendiet för tre års studier utomlands. Den första stipendieresan gick till Florens, Rom, Paris, Genève och München. Studier, bl a för Désirée Artôt i Paris, varvades med konserter. Resan och dess erfarenheter gav större röstvolym och säkrare tonbildning enligt flera auktoriteter. Våren 1905 drabbades S av en akut stämbandskris med total förlust av rösten. Lösningen för henne blev att återvända till sin ”naturliga” röst med barndomsstämmans silvriga ton. Med intensiva övningar där hon bl a använde tekniken att tala nasalt, hålla fast språkklangen och utvidga den tills den blev en halvt sjungen ton, lyckades S efter några veckor få stämman tillbaka och var åter på Operan hösten 1905. Andra delen av stipendieresan började i januari 1906 med Mellaneuropa som mål och med gästspel i München (Lohengrin, Tannhäuser) och ett flertal andra tyska städer. S och hennes tre sångbegåvade systrar Olga, Sigrid och Astrid uppträdde till och från som kvartett i Europa 1906–08. ”De svenska näktergalarna” fick goda recensioner men uppträdde efter 1908 mindre ofta.

I maj 1906 gifte sig S med musikern och författaren Louis Werbeck som också blev hennes impressario och som kom att spela en viktig roll under S:s senare arbete med att bygga upp en utbildning i sång och röstvård. Med Hamburg som bas turnerade S flitigt över hela Europa med romansaftnar, konserter och ledande roller i ett stort antal operor, framträdanden som oftast blev stora framgångar. 1907–08 genomförde hon 139 romansaftnar i 43 städer i Tyskland, Österrike, Schweiz och Sverige. 1913–14 framträdde S i nya operaroller som Violetta i La Traviata, Cho-Cho-San i Madame Butterfly, Antonia i Hoffmanns äventyr m fl. Sammantaget uppträdde hon under dessa år 500 gånger i 150 städer och 13 länder. Man kan tala om en veritabel ”Svärdströmfeber”.

På höjden av sin bana som sångerska gästspelade S tre gånger på Operan, bl a 1907 och 1914, som Jolanta, Violetta och Mignon. Hon var nu en internationellt känd, mogen konstnär. Hennes sopranstämma var mycket hög med typisk skandinavisk klangkaraktär. Hennes register utvidgades avsevärt och hon nådde mycket högt både i koloratur och i dramatisk uttrycksstyrka. Rollerna var inte längre unga flickor/kvinnor utan mogna, tragiska öden med voluminös och tragisk musik som i Verdis operor.

S blev också en viktig ”ambassadör” för svensk musik. Hon spelade en betydelsefull roll som sångerska vid uruppföranden och konserter med Hugo Alfvéns (bd 1) verk och sjöng ofta hans sånger jämte verk av en rad andra svenska och nordiska tonsättare som August Söderman, Adolf Lindblad, Wilhelm Stenhammar och Edvard Grieg. Konserter för barn låg S varmt om hjärtat. Hon hade tagit starka intryck av Alice Tegnér i uppfattningen att barn inte skulle erbjudas surrogat utan verkliga barnsånger som framfördes av riktiga konstnärer. 1908 började hon med stor framgång uppträda med barnkonserter i Hamburg, Bern och Bremen.

Första världskriget inskränkte av naturliga skäl S:s turnerande till följd av stängda gränser m m. I stället engagerade hon sig i det av maken Louis Werbeck grundade Brockenhaus i Hamburg, en inrättning med sociala syften. Man hjälpte hemlösa, kroniskt sjuka och gamla genom utspisning och genom att ge dem arbete i skyddade verkstäder. S bidrog genom bl a framträdanden från vilka intäkterna gick till verksamheten.

Turnéer och framträdanden fortsatte efter kriget men i mindre omfattning. Samtidigt som S kände en viss leda vid turnélivet fanns en längtan efter att fördjupa kunskaperna om sången och dess förutsättningar, att utveckla sin ”metod”, innefattande teorier om rösten och åtgärder för att hålla den frisk. S kände sig nu fri att bygga upp en undervisning på denna grund. Kontakterna med Rudolf Steiner, antroposofins grundare, kom att spela en viktig roll. S träffade Steiner första gången 1911 och åter 1913 då hon fick viktiga råd som bekräftade hennes egen analys. I sången var den yttre andningen, perspirationen lika viktig som andningen med lungorna. I detta Steiners yttrande låg hennes framtida skolas väsentliga tema: den sublimerade luften å ena sidan och den mellan tal och sång dragna parallellen å den andra. S hade själv forskat om rösten och dess problem sedan hon 1905 tillfälligt förlorade rösten. Hon fortsatte nu att arbeta med och utveckla sin metod för sångterapi. Utbildning i skolform kom i gång 1921 i Hamburg och verksamheten stabiliserades med växande elevantal 1923–24. Rudolf Steiner auktoriserade 1924 S att officiellt kalla sin sångpedagogik antroposofisk. Skolan inlemmades också i en statlig institution i Hamburg vilket legitimerade den ytterligare.

S:s pedagogiska verksamhet fortsatte under hennes eget namn att expandera med kurser/utbildningar på olika platser i Tyskland. Parallellt med denna verksamhet arbetade S också med sångundervisning för barn och barnkörer i bl a München. Ett samarbete med läkaren och pianisten Eugen Kolisko och läkaren Ita Wegman gav viktiga impulser för vidare utveckling av hennes metod för sångterapi. Efter Rudolf Steiners död 1926 uppstod samarbetsproblem med antroposofernas nya ledning vilket ledde till en brytning med denna. Nationalsocialismens maktövertagande försvårade S:s arbete med skolan i Hamburg som avvecklades 1933. S lämnade Hamburg och flyttade till Riesengebirge i Schlesien som blev hennes hemtrakt till 1945. Hennes sångpedagogiska arbete fortsatte dock i olika former till 1935.

S slutförde nu arbetet med sin bok Die Schule der Stimmenthüllung, resultatet av ett forskningsarbete som omspänner perioden 1910-talet till början av 1930-talet. Det inledande kapitlet hade utarbetats tillsammans med maken Louis Werbeck ett tiotal år tidigare och publicerats i tidskriften Die Individualität. Boken trycktes i Breslau 1938 men kunde under kriget endast spridas i begränsad omfattning. Restupplagan gick förlorad vid krigsslutet. Den bärande tanken i skriften är att sångstämman uppenbaras i människans individualitet, som har ett andligt ursprung. Rösten måste ”befrias” genom flitiga övningar; den är inte färdig som äldre sångpedagogik hävdade. Metod och arbetssätt är helt individuellt. Övningarna uppstår i inspirationen mellan lärare och elev. Boken är samtidigt en framställning av en betydande konstnärspersonlighets helt egna erfarenhetsväg som motsäger det rent mekaniskt-fysiologiska betraktelsesättet rörande sång och tal. Under 1939 samlade S sina viktigaste sångövningar och skrev ner dem på notblad i stort format, av senare sångargenerationer kallad ”die Bibel”.

Efter kriget arbetade S bl a sångterapeutiskt med utvecklingsstörda barn i Eckwäldens läkepedagogiska institut och var också körledare. Hon fortsatte också i viss omfattning med utbildning och sångterapi mot andra målgrupper där hon samarbetade med antroposofiska läkare. Efter en bilolycka 1963 arbetade S endast i hemmet med patienter i den närmaste omgivningen och med elever som kom resande.

S:s karriär fördelar sig i två ytterst framgångsrika kapitel: dels en lysande bana som en av samtidens yppersta och mest firade sopraner, en ny Jenny Lind, dels ett livsverk som pedagog på sångens område. De metoder som användes vid dåtidens utbildningar gav S stora framgångar men satte också hennes naturliga röst i fara. Insikten om detta drev henne att söka nya vägar och åtgärder för att utveckla rösten, vilket ledde till en andra karriär som förnyare av sångterapin, grundare av nya utbildningsformer och en unik forskning som fortfarande tillför området röstvård och sångskolning betydande värden. Världen över arbetar musiker och sångpedagoger alltjämt med utgångspunkt i S:s ”metod”.

Författare

Lars-Olof Welander

Arkivuppgifter

Inspeln:ar med S i Musik- o teaterbibl, Statens musikverk. – Brev från S i KB o UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Die Schule der Stimmenthüllung. Ein Weg zur Katharsis in der Kunst des Singens. Breslau: Ullrich, 1938. 165 s. [Ej granskad. Namnform: V Svärdström-Werbeck. Senare upplagor är publicerade under namnformen V Werbeck-Svärdström. S:s text är oförändrad i senare upplagor, uppgifter om utökad text avser de uppsatser av S:s lärjungar som dessa försetts med. 2., erweiterte Auflage: Die Schule der Stimmenthüllung … Herausgegeben von der Sektion für redende und musikalische Künste am Goetheanum, Dornach: Philosophisch-Anthroposopischer Verlag am Goetheanum, cop 1969, [3], xi, 167 s. 3., unveränderte Auflage, photomechanische Nachdruck 1975: xii, 165 s. 4., durchgesehte Auflage 1984: 182 s. 5. Auflage 1994: 191 s. 6., aktualisierte Auflage 2010: 258 s. Svensk översättning: V Werbeck-Svärdström, En skolningsväg för människorösten. Till svenska av H Lindmark och T Molin. Med en inledning av J Schriefer. Järna: Kosmos, 1982. 234 s. Övriga översättningar: Till engelska 1980, franska 1989 och ungerska 2014.]

Översatt: L Kuhne, Lärobok i läran om ansiktsuttrycket eller det nya undersökningssättet att lära känna kroppens sjukdomstillstånd. På grund af egna forskningar och upptäckter sammanställd af L K. Enda auktoriserade svenska öfvers. af V Svärdström efter elfte tyska upplagan. Sthlm: Bonnier, 1902. 102, [1] s, 1 vikt pl-bl, fotogr.

Källor och litteratur

Källor o litt: Hugo Alfvén: en vägvisare, ed G Ternhag o J O Rudén (2003); NF 27 (1918); Norlind (1928); M Pietikäinen, Des Herzens Weltenschlag: Biographie von Valborg Werbeck-Svärdström (2012); SMoK; Sohlmans musiklexikon, 4 (1952); L M J Werbeck, Valborg Svärdström Werbeck: Ein Bild ihrer Persönlichkeit (1906). Art:ar o rec:er i DN, SvD o Sv musiktidning.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Valborg Josefina Svärdström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/35023, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lars-Olof Welander), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:35023
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Valborg Josefina Svärdström, urn:sbl:35023, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lars-Olof Welander), hämtad 2024-04-18.