Meriter

 Sylvius, Johan, d ”straxt efter Ny åhret” 1695 (GI:36, f 59, SlA), klockringning 28 mars s å i Sthlm, Jak o Joh. Målare. – Ogift.

Biografi

Om S, med vilken monumentalmåleriet i freskoteknik tar sin början i Sverige, är inte mycket känt. David Klöker Ehrenstrahl (bd 12) nämner S 1658 i ett brev till Erik Dahlbergh (bd 9) i vilket framkommer att han då befinner sig i Rom och närmast ämnar sig till den svenska armén i Polen. Det framgår också att S har vistats en tid med Dahlbergh i Frankfurt am Main någon gång i början av 1650-talet; eventuellt har S då varit i dennes tjänst. Huruvida S närt konstnärsambitioner vid tiden för sitt umgänge med Dahlbergh och Ehrenstrahl är okänt, i stället har gjorts troligt att han hörde till ”tidens många kringvandrande och lycksökande studenter” (Magnusson 1980).

Nästa kända hållpunkt i S:s liv är 1664 då han finns upptagen bland eleverna vid Accademia di San Luca i Rom som ”Giovanni Silvio Suettese Pittore”. Uppgiften kan kombineras med att S enligt hovkanslern Gustaf Cronhielm (bd 9) inför Karl XI gjorde gällande att han vistats i Rom ”i twå, (eller tre)” påvars tid (Benzelius, s 9). Rimligen skulle det röra sig om påvarna Alexander VII (1655–67), Clemens IX (1667–69) och Clemens X (1670–76), för efter 1673 har S av allt att döma inte längre befunnit sig i Rom. Man har för Rom-årens del velat knyta honom till de då pågående inredningsarbetena i Palazzo Chigi (Snickare).

Under 1680-talets förra hälft och kanske redan tidigare arbetade S som målare i England, där han under ledning av Antonio Verrio utförde dekorationsmålningar i Windsor Castle. S har tydligtvis gjort sig fördelaktigt känd som målare under vistelsen i England och enligt den svenske envoyén i London, Johan Leijonbergh (bd 22, s 457), lovordade hovmålaren Peter Lely honom även som porträttör. S önskade sig dock hem och efter att genom förmedling av Leijonbergh ha erbjudit änkedrottningen Hedvig Eleonora sina tjänster kallades han 1685 till Sverige, dit han anlände senast sommaren följande år. S:s huvudsakliga arbetsplats var därefter och fram till hans död det nyuppförda Drottningholms slott, vars interiörer han fick försköna i samarbete med andra skickliga yrkesmän såsom målarna David Klöker Ehrenstrahl och Johan Philip Lemke (bd 22), skulptören Nicolaes Millich (bd 25) och stuckatörerna Giovanni Caroveri och Carlo Carove (bd 7).

S:s närmaste uppgift blev att förse trapphuset i Drottningsholms slott med dekorationsmålningar. Häri visade han sig bli till mycket god hjälp för Nicodemus Tessin d  y, som efter fadern tagit över ledningen för slottsbygget. S var sedan åren i Rom förtrogen med den djärvt gränsupplösande barocka estetik som Tessin ämnade införa i trapphuset och behärskade det italienska quadraturamåleriets principer för hur man på väggar och tak med hjälp av skenperspektiv och målad arkitektur med insatta figurer binder samman arkitektur, målning och skulptur till ett illusoriskt helt.

S:s perspektiviska väggmålningar i trappans övre lopp, med exotiskt klädda människor vilka bakom balustrader beundrande blickar ut över den i trapphuset utvecklade prakten, bidrar verksamt till den upplösning av gränserna mellan arkitektur och måleri som Tessin åsyftade. Denna effekt förstärks ytterligare av S:s utsmyckning av spegelvalven med allegoriska figurgrupper och molnskyar vilka tillåts välla över kanten till lanterninen. Tessin lät också vid en första inspektion slottets hauptman, Knut Törnhielm, förstå att ”dhe perspectiv som Sylvius hade gjordt på sijdorna i trappan behagade han och wehl, som och kommo temmeligen öfverens medh dhe afrijtningarr som i Paris eller Versailles der till aftagit” (Böttiger).

S har emellertid under arbetet i trapphuset inte stannat vid att efter tillhandahållna teckningar lyhört realisera Tessins idéer utan han har inom de givna ramarna lyckats skapa något självständigt. Hans initiativ tycks dessutom ha inspirerat Tessin till nya lösningar: att man i den övre delen av trapphuset senare satte in balustrader mellan trappan och galleriet liksom mellan trappan och vestibulen har således tolkats vara en följd av de på samma nivå placerade balustraderna i S:s perspektivmålningar, likaså har ändringen av trapphusets allmänna färgsättning från rödbrun till sandstensgul marmorering satts i samband med färgtonen på de av S målade balustraderna (Snickare).

Under sin tioåriga verksamhet vid Drottningholm fyllde den mycket produktive S och hans medhjälpare den ena salen efter den andra med stora plafondmålningar. I den nedre vestibulens tak satte han med relieffigurer hämtade från gravyrer av huvudsakligen Titus- och Konstantinbågarna samman en säkert komponerad målning i ljusbruna toner med en romersk härförares triumftåg som motiv. Mest fick S emellertid efter tidens sed arbeta med mytologiska och allegoriska framställningar, som t ex i Övre vestibulen där han 1687 efter en fresk av Giovanni Lanfranco i Villa Borghese i Rom målade en stor fresk föreställande Olympens gudar, och i Övre galleriet, där ämnet efter Tessins anvisningar blev det sovande och återuppväckta Ryktet. I detta senare fall har S närmast haft förebilder i Pietro da Cortonas takmålningar i Palazzo Barberini och Palazzo Pamphili. Den figurrika fresken, som påbörjades 1689, visar också den prov på S:s förmåga att lura ögat med ett måleri som låter delar av den bli en fortsättning av rummets arkitektur.

På 1690-talet arbetade S främst med dekorationsarbeten i den övre våningens drabantsalar och i Rikssalen, alla rum med hög dignitet och med höga tak som lämpade sig för ett illusionistiskt måleri. I norra drabantsalen fyllde S spegelvalven med ett elegant quadraturamåleri med illusoriskt målade kassetterade valvbågar i vilka bl a skulpturer är inplacerade. Intill valvbågarna står kvinnogestalter i vridna poser och dekorativa blomstergirlander löper från hörn till hörn. Plafondmålningen, som blev klar 1692, återger hur tiden i Kronos gestalt äter sina barn samt de fyra årstiderna. I södra drabantsalen utförde S därefter en plafondmålning som skildrar solguden Phaetons fall. Hans sista arbete blev Rikssalen, i vilken han vid sitt frånfälle höll på med en stor takmålning med Pandoras födelse som centralmotiv. S hann inte måla mer än spegelvalven, som han fyllde med kolonner och en balustrad som det arkitektoniska godset och därutöver figurgrupper, hängande draperier, korgar, blommor och fåglar. Själva plafondmålningen fullbordades först 1699 av S:s efterträdare som dekorationsmålare, Evrard Chauveau (bd 8, s 397). I vilken utsträckning S hunnit göra dekorationsmålerier på andra platser än Drottningholm är okänt. Dock har han strax före sin död målat taket i den 1697 nedbrunna Slottskyrkan i Stockholm.

S:s produktion är rätt ojämn men hans bästa arbeten har betydande kvaliteter. Den stora mängd verk han fick färdiga under de få år som hans aktivitet går att följa vittnar om stor flit. Ett annat karaktärsdrag som Leijonbergh tillskrev honom i samband med att han sökte sig hem till Sverige var ”hans stora nykterhet, som ibland gode konstnärer hålles för en rar ting” (Böttiger). Några anekdoter som bevarats till eftervärlden av Eric Benzelius d y (bd 3) ger bilden av en både slagfärdig och om sitt värde viss person. Då Karl XI anmärkte att den onekligen välavlönade S snart hade en överstes lön ska han ha svarat: ”Ja, thet tror iag wel; Eders M:tt kan giöra 20 öfverstar på en dag, men intet skaffa en Sylvius på 20 åhr.” I litteraturen förekommande uppgifter om att han skulle ha varit gift saknar dokumentarisk grund. Den Catharina Sylvia som ibland har gällt för S:s hustru var i själva verket hans brorsdotter. Hon skötte S:s hushåll och gifte sig 1694 med hans kollega vid inredningsarbetena på Drottningholms slott, Carlo Carove.

S:s bevarade teckningar finns i NM.

Författare

Jakob Christensson

Källor och litteratur

Källor o litt: Svea hovrätts arkiv, Advokatfiskalens arkiv, EXIe:700, p 789v, RA. Drottningholms slott, Rev räkenskaper 1697, vol G I:36, SlA. Lovö kyrkoarkiv, vol AI:1, p 4, 92, SSA.

C Mårdh, Johan Sylvius: en studie kring takfresken i Karl XI:s galleri på Drottningholm (opubl uppsats, ht 1994, Instit för konstvetenskap, StU); C Strömberg, Making Carolean Theatre Real: Johan Sylvius’s painted performances in the Drottningholm (opubl uppsats, vt 2019, Instit för kultur o estetik, StU).
[E Benzelius], Anecdota Benzeliana, ed H Lundgren (1914), s 9; J Brunius o B Asker, Änkedrottning Hedvig Eleonoras livgeding 1660–1719 (2011); J Böttiger, Hedvig Eleonoras Drottningholm (1889), s 47, 49; B Magnusson, Tessin jr and Sylvius at Drottningholm, the impact of their studies in Rome (Bulletin, Nationalmuseum, 3, nr 1, 1979); dens, Svenska teckningar: 1600-talet (1980), s 120; SKL; M Snickare, Trapphuset och Övre galleriet – gestaltning och funktion (Drottningholms slott, 1, 2004).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Sylvius, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/35029, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jakob Christensson), hämtad 2025-06-12.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:35029
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Sylvius, urn:sbl:35029, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jakob Christensson), hämtad 2025-06-12.