Axel Erik von Sydow. Målning av Adelaide Lehusen. SPA.

Axel Erik von Sydow

Född:1791-01-25 – Hässleby församling, Jönköpings län
Död:1857-10-04 – Klara församling, Stockholms län

Väg- och vattenbyggnadsingenjör


Band 35 (2020-), sida 67.

Meriter

 1 von Sydow, Axel Erik, f 25 jan 1791 trol i Hässleby, Jönk (Karlstorp AI:4, s 240, fb saknas), d 4 okt 1857 i Sthlm, Klara. Föräldrar: krigskommissarien Nils Ludvig von S o Engela Benedicta (Engel) Heller. Inskr vid UU 28 febr 09, genomgick prästseminarium, kameralex 12, disp pro exercitio 11 mars 12, allt vid UU, fänrik i armén 27 nov 13, vid Upplands reg 8 jan 14, deltog i fälttågen i Belgien, Tyskland o Norge 13–14, disp pro gradu vid UU 3 juni 18, fil mag där 16 juni 18, stationschef vid strömrensn:arna i Norrland 19–24, löjtn vid Upplands reg 18 april 21, arbetschef vid forsrensn:arna i Norrbotten 24, chef för södra kanaldistr 28, kapten vid Upplands reg 30 april 31–27 juli 41, resa för att studera vattenbyggnader i Frankrike, Nederländerna o Tyskland juli 36–maj 37, chef för Styr för allm vattenbyggnader 4 aug 40, VA:s arkitekt 14 okt 40–12 febr 45, ordf i komm ang bogseringsanstalter på Göta älv juli–18 nov 41, överdir o chef för Styr för allm väg- o vattenbyggnader 6 aug 41, led av komm ang frigivna kronoarbetskarlars sysselsättn nov 43–okt 44, av komm ang byggn:plats för ett nationalmuseum maj–juli 45, av komm ang byggn av Nationalmuseum mars 46–febr 50, av styr för Tekn inst 5 okt 47, överste o chef för Väg- o vattenbyggnadskåren (VVK) 22 dec 51, led av komm ang anläggn av järnvägar för statens räkn jan 55–sept 56. – LVA 39, LÖS 40, LKrVA 41, LLA 44, LVVS 49.

G 16 sept 1846 i Sthlm, Jak o Joh, m Maria Margareta Ekelund, f 21 juli 1808 i Stora Kil, Värml, d 25 feb 1880 i Stavnäs, där, dotter till bruksinspektorn Peter E o Anna Persdotter.

Biografi

”Hans yttre var mer fult än vackert, och något militäriskt varsnades icke i hans utseende. På den tjocka något klumpiga kroppen satt ett ovanligt stort hufvud med borstigt, mörkt hår. Därunder visade sig ett gulblekt, af kopporna illa medfaret ansikte, i hvilket ett par små grå ögon tindrade” (Lilljebjörn, s 86). Så beskrevs S vid ca trettio års ålder av sin ungdomsvän Henrik Lilljebjörn (bd 23, s 150). Om utsidan inte var så tilltalande uppgavs att S också var originell och snillrik, egenskaper som grundade en lysande karriär inom svensk statsförvaltning och i synnerhet utvecklingen av infrastruktur under första delen av 1800-talet.

S växte upp tillsammans med föräldrar och en äldre bror. Vid åtta års ålder sattes han i Vimmerby trivialskola för att därifrån avgå till Linköpings gymnasium. Studentexamen avlade han i Uppsala 1809. Eftersom familjens ekonomi var mindre god fick S dryga ut studiefinansieringen som informator. Trots detta var han framgångsrik i sina studier. Kameralexamen, den grundexamen som krävdes för att kunna få tjänst inom statsförvaltningen togs 1812, och han genomgick samtidigt grundläggande prästutbildning.

S kom att utbilda sig inom ytterligare ett yrkesområde. På sommaren 1812 fullgjorde S sin beväringsplikt. Detta var uppenbarligen tilltalande eftersom han året därpå tog del i studentbeväringarnas frivilliga vapenövningar. Han visade sig vara ett utmärkt officersämne – ”jag kan icke tillfyllest rekommendera honom” som hans kompanichef Jacob Ulfsparre uttryckte sig (Scheutz, s 242) – och följande år utnämndes S till fänrik i armén liksom något senare även vid Upplands regemente. Han tog nu del i fälttågen mot först Napoleons arméer och sedan mot Danmark-Norge fram till fredsslutet i och med konventionen i Moss 1814.

Då S återvände till Uppsala för fortsatta studier valde han naturvetenskap, men bytte inriktning och avslutade sin utbildning genom att 1818 disputera på avhandlingen De ortu et progressu dominationis Europaeae observationes, som behandlade orsakerna till att Europa haft en snabbare kulturell utveckling än övriga världen.

Sålunda väl utbildad inledde S sin yrkesverksamhet med strömrensning. Detta innebar att man muddrade upp t ex en flodmynning för att underlätta och förbättra flottning men även berörd vattenburen trafik. 1819 utnämndes S till stationschef för strömrensningarna i Norrland, där han grep sig an uppgiften med stor energi.

I sin verksamhet stötte S emellertid på oväntat motstånd. För en del lokala religiösa grupper framstod strömrensningarna som mot naturens ordning och guds vilja, varför S fick uppleva betydande avoghet mot verksamheten. Enligt en troligen sann anekdot fann han dock på råd. S hade ju en prästutbildning i bagaget och vid ett religiöst möte kunde han efter ordinarie talare själv framträda och få verksamheten accepterad. Många av de församlade rekryterades också som arbetskraft.

Även om strömrensningar knappast var centrala i förbättringen av svensk infrastruktur skulle S syssla med detta ytterligare några år. 1824 avancerade han till arbetschef och under fyra år ledde han omfattande strömrensningar i Pite- och Kalix älvar. Därefter tog S ett nytt steg i karriären då han utnämndes till chef för södra kanaldistriktet. Här kom han bl a att ansvara för ombyggnaden av hamnarna i Helsingborg, Jönköping och Halmstad. Projekten genomfördes med stor framgång och ledde till att S senare fick göra en närmare årslång studieresa till Frankrike, Nederländerna och Tyskland under vilken han ytterligare kunde förkovra sig och få nya intryck av transportutveckling.
Under senare delen av 1830-talet upplevde S en brytningstid i valet av infrastruktur. För Sveriges del var det klarlagt att Göta kanal, som kostat enorma belopp, var en felsatsning eftersom transitotrafiken uteblev. Det innebar att nya stora statliga satsningar på t ex järnväg var politiskt blockerade under överskådlig tid. Särskilt inom bondeståndet var motståndet starkt. Samtidigt kunde S under sin Europaresa notera att järnväg etablerats som ett nytt och bärkraftigt transportmedel. Med kännedom om anläggningskostnader och Sveriges dåvarande befolkningstäthet – möjligen också med Göta kanals öde i åtanke – ansåg S emellertid att järnväg ännu inte var möjligt som trafikslag för Sveriges del. När han därför publicerade sin klassiska skrift Publika arbetens nytta och nödvändighet (1840) förordade S i första hand en förbättring av landets vägnät.

Men debattskriften innehöll mer än så. Här gavs en bred historisk exposé över vikten av att en stat med offentliga medel utvecklade sin infrastruktur. ”Publika” – d v s offentligt finansierade – arbeten som t ex vägprojekt hade förutom att de stimulerade näringslivet också den fördelen att fattiga och arbetslösa kunde få sysselsättning. S tog även upp kvalitetsaspekten. Ofta leddes infrastrukturprojekt av mindre kunniga personer och S framhöll därför behovet av utbildade ingenjörer och presenterade också ett förslag för detta.

S:s bok resulterade i att riksdagen 1840/41 beviljade stora belopp till infrastrukturutveckling samt beslutade om ny organisation för ”publika arbeten”. Vid följande riksdag beviljades vidare medel till utbildning av civila ingenjörer – i motsats till militära. Utbildningen förlades till artilleriläroverket Marieberg, som därmed blev Sveriges första tekniska högskola.

Skriften, men också S:s övriga meriter, gjorde att han av regeringen, trots att han bara var kapten, utnämndes till chef för den nyinrättade Styrelsen för allmänna vattenbyggnader som tog över de uppgifter som tidigare legat på Storamiralämbetets tredje avdelning. Enligt civilministern Olof Fåhraeus (bd 16) som drev ärendet, blev konteramiralen Carl af Klint (bd 21, s 344) först utnämnd men efter att denne hastigt avlidit förordades i stället S. Protester inkom emellertid från högsta ort; överstelöjtnant Israel af Ekenstam (bd 12, s 688) ansågs mer lämplig. Men civilministern höll på sin kandidat som han menade ”gjort sig känd för mera omfattande tekniska insigter och praktisk erfarenhet” (Fåhraeus, s 92).

Efter bara drygt ett års verksamhet ersattes Styrelsen för allmänna vattenbyggnader 1841 av Styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader, för vilken S blev överdirektör och chef. Namnet på den nya styrelsen signalerade att staten vid sidan av vattenprojekt som kanaler och hamnar fortsättningsvis också tog ett tydligt ansvar för landets vägnät. Enligt Fåhraeus väckte denna breddning av ansvaret Karl XIV Johans gillande eftersom man i Frankrike hade en liknande inriktning.

S:s karriär kröntes 1851 då han, samtidigt som han fortsatte att leda Styrelsen för väg- och vattenbyggnader, utsågs till överste och chef för Väg-och vattenbyggnadskåren. Den nybildade organisationen bestod, genom hans eget utbildningsinitiativ, av civilingenjörer med viss militär utbildning. En kompetenshöjning av ledningen för olika infrastrukturprojekt var därmed säkrad.
S:s inställning till järnväg kom att bli omdiskuterad. Lilljebjörn raljerar över detta i sina minnen och frågar sig hur en så utbildad och erfaren man som S kunde undgå att inse järnvägens betydelse. Senare sakkunniga menar emellertid att den försiktige S bedömde frågan mer realistiskt än t ex Adolf von Rosen (bd 30).

1840 var alltså Sverige enligt S inte moget för järnväg. von Rosen hade en annan uppfattning och i november 1845 fick han, ivrigt uppbackad av Oscar I, möjlighet att under en tjugoårsperiod anlägga järnväg i Sverige. På detta reagerade S med ett föredrag i VA i december 1846 i vilket han avfärdade planerna som orealistiska. Detta väckte bl a kungens misshag och det blev inga fler ordensutmärkelser för den frispråkige S efter det han 1832 utnämnts till riddare av Svärdsorden.
Det blev ingenting av von Rosens planer då hans brittiska finansiärer drog sig ur, men järnväg blev med tiden ändå aktuellt för Sverige. Införandet beslutades i mitten av 1850-talet. S hade då ändrat åsikt om projektet och kom, med Carl Fredrik Akrell (bd 1) som ordförande, tillsammans med von Rosen och Nils Ericson (bd 14) att ta betydande del i planeringen som ledamot i den bildade järnvägskommittén.

Som hans omfattande utbildning antyder var S inte enbart väg- och vattenbyggare. Han hade fler intressen och bredare kompetens. Om detta vittnar att han från 1845 ingick i kommittén för Nationalmuseibyggnaden och att han från 1852 var ledamot i Svenska fornskriftsällskapet. Till detta kan läggas S:s mer förväntade intresse för Teknologiska institutet i Stockholm (det blivande KTH) vars styrelse han tillhörde från 1847.

Författare

Ulf Hamilton



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Biografica m fl handl:ar i von Sydowska släktfören:s arkiv, RA. Biogr anteckn:ar o brev från S i Centrum för vetenskapshist, VA. – Enstaka brev från S i GUB, LUB, RA o UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Publika arbetens nytta och nödvändighet. Sthlm 1840. (L J Hjerta). 80 s. [Med rättelseblad. Faksimilupplaga 1967: Sthlm, (Mälartryckeriet), 80, xix, [1] s. I faksimilupplagan har tillfogats en levnadsteckning över S med kommentarer till hans skrift av T R Åström.] – Tableau öfver Halmstads hamnbyggnad, börjad 1837, slutad 1840. Halmstad 1847. (C J Söderström). 36 s. [Undertecknat av S.] – 2 akad avh vid UU som respondent, 1812 (preses P Schönberg) samt 1818 (preses E G Geijer), se Marklin 1:1 (1820), s 87 och 179.

Tryckta arbeten (bidrag): Bidrag som berörs i biografitexten ovan: Om jernvägars kostnad och underhåll (Öfversigt af VA:s förhandlingar, årg 3, 1846, Sthlm [1846]–47, s 327–332). – S:s bidrag i övrigt har ej efterforskats.

Källor och litteratur

Källor o litt: O I Fåhraeus, Skildringar ur det offentliga lifvet (1880); U Hamilton, Teknik på bönders villkor: de tekniska och politiska aktörernas inflytande på den statsreglerade tekniska förändringen i Sverige 1806–1972 (1997); Kungl. väg och vattenbyggnadskåren 1851–1901 (1904); Kungliga väg- och vattenbyggnadskåren 1851–1937, ed R Smedberg (1937); Kungl väg- och vattenbyggnadskåren 1851–1951, ed S D Ekelund (1951); H Lilljebjörn, Minnen från förra hälften av 1800-talet (1912); J-O Montelius, Vägunderhåll och vägbygge vid 1800-talets mitt: ett bidrag till väghållningens historia (Daedalus 1990); G Nerman, Minnestal öfver Kongl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsens två första chefer Axel Erik von Sydow och Johan Otto Modig, hållna i Väg- och vattenbyggnads-klubben (1894); SBL, N F, 10 (1907); G Scheutz, A E von Sydow (Lefnadsteckningar öfver Kongl. Svenska vetenskaps akademiens efter år 1854 aflidna ledamöter, 1, 1869–73); Släkten von Sydow i Sverige (1955); R Smedberg, Sveriges första tekniska högskola: Marieberg 1842–69 (1937); SMoK; G Utterström, Jordbrukets arbetare: levnadsvillkor och arbetsliv på landsbygden från frihetstiden till mitten av 1800-talet (1957); A Åberg, Den första väg- och vattenbyggaren (SvD 12 nov 1967); T R Åström, Axel Erik von Sydow (Publika arbetens nytta och nödvändighet, af A. E. von Sydow, 1967); dens, Publika arbetens nytta och nödvändighet: idé och förverkligande (ibid).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Axel Erik von Sydow, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/35038, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ulf Hamilton), hämtad 2024-07-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:35038
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Axel Erik von Sydow, urn:sbl:35038, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ulf Hamilton), hämtad 2024-07-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se