Meriter

Särström, Anna Maria, f 1 juni 1873 i Norrköping, Hedvig, d 6 jan 1954 i Östra Eneby, Ög. Föräldrar: gardisten o vävaren Alfred Rudolf S o Maria Charlotta Almgren. Anställd vid Norrköpings bomullsväfveri ab 87, ordf i styr för Textilarbetareförbundets avd 7 05–10, led av dess styr 10–14, av styr för Norrköpings textilarbetares samorganisation (Platsstyrelsen) 06–11, ordf i socialdemokratiska kvinnodistriktet i Östergötland 25–27.

G 4 dec 1912 i Norrköping, St Olai, m stuveriarbetaren Axel Emil Teodor Gustafsson, f 21 feb 1864 där, d 2 feb 1945 där, son till muraren Jonas Petter G o Brita Maria Kernell.

Biografi

Anna S föddes som det äldsta av fyra syskon i en fattig textilarbetarfamilj i industristaden Norrköping. Det var högkonjunktur. De många ylleväverierna och de tre stora bomullsfabrikerna gick för fullt. Textilindustrin var en låglönebransch men ylleindustrin, som krävde störst yrkeskunskaper, betalade bäst. Bomullsmaskinerna var däremot lätta att sköta och krävde inte någon längre erfarenhet. När S var tretton år avled modern och året därpå började hon arbeta vid Norrköpings bomullsväfveri. Snart blev hon bomullsväverska med uppgift att väva lakansväv.

Ett par år senare sänkte företaget lönebonusen. Missnöjet pyrde bland väverskorna och den 2 april 1890 lämnade de vävstolarna och samlades på fabriksgården för att tala med företagsledningen. Så hade man gjort flera gånger tidigare. Men ledningen vägrade att lyssna på deras krav, och S och hennes arbetskamrater gick ut i spontan strejk. Kvinnorna var oorganiserade och hade egentligen mycket små möjligheter att vinna men fick hjälp av den socialistiska Arbetarklubben, som organiserade strejken. Efter tre veckor gick de 500–600 kvinnorna segrande ur striden. Det var den första stora fabriksarbetarstrejken i Norrköping och framgången satte igång en våg av strejker i staden under senvåren och sommaren 1890. En annan effekt var att S och många andra arbetarkvinnor skolades in i den spirande arbetarrörelsen. Hon läste agitationsskrifter och lyssnade till socialdemokratiska agitatorer som Kata Dalström (bd 10) och Hinke Bergegren (bd 3), och Textilarbetareförbundets egna agitatorer.

Den tidiga fackföreningsrörelsen var ännu i sin linda och helt manligt dominerad, trots att textilindustrin främst sysselsatte kvinnor. Det dröjde därför ända till 1905 innan bomullsväverskorna lyckades bilda en mer varaktig fackförening: avdelning 7 i Textilarbetareförbundet. Dess första ordförande var S. Som sådan undertecknade hon 1907 ett upprop från kvinnliga fackliga organisationer om att rösträttsfrågan måste lösas vid följande års riksdag. Hon stod kvar på posten i fem år men stannade i styrelsen till 1914. Uppgiften var inte lätt – hon fick stångas med patriarker både i företaget och i fackföreningsrörelsen. Under hennes ledning lyckades avdelningen dock 1907 driva igenom det första kollektivavtalet. S ledde inte enbart fackföreningen på arbetsplatsen utan var under perioden 1906–11, som enda kvinna, styrelsemedlem i Norrköpings textilarbetares samorganisation (Platsstyrelsen).

S var också vid två tillfällen aktiv som kongressombud i Textilarbetareförbundet, där mansdominansen var lika stor som i den lokala organisationen i Norrköping; 1906 var de kvinnliga ombuden fyra av 30. S var den enda av dem som deltog i debatterna. Två år senare var de relativt sett några fler men inte många: 25 av 134 ombud var kvinnor.

Både lokalt och nationellt var det givet att männen skulle föra talan. I en rörelse där en fackföreningsordförande ansåg att första maj var de arbetande männens dag, var S ett undantag. Hon deltog i debatterna – ofta som enda kvinna – utifrån vad man idag skulle kalla ett feministiskt perspektiv. Bl a menade hon 1908 att skattesystemet var orättvist, eftersom gifta fabriksarbeterskors inkomster lades till mannens lön, varför kvinnans inkomst, som annars skulle vara skattefri, i stället beskattades. Hon tog därför initiativ till att Platsstyrelsen vände sig till den socialdemokratiske ledaren Hjalmar Branting (bd 6) i frågan.

Vid tiden för tillkomsten av bomullsväverskornas förening hade den fackliga rörelsen inträtt i en stark expansionsfas, men under 1908 vände konjunkturerna nedåt. Året därpå befann sig landets företagare i ett besvärligt läge med stora osålda lager och valde då att provocera fram den storkonflikt med den organiserade arbetarrörelsen som de ansåg ändå behövde tas. Under storstrejken samma år organiserades konflikten lokalt av storstrejksutskottet i staden. Detta utskott bestod i Norrköping av 14 representanter för olika fackföreningar, och S var – återigen – den enda kvinnan.

Strejken slutade i ett förödande nederlag. Dess ledare svartlistades av företagen och blev därigenom utestängda från textilarbetsmarknaden. Enda utvägen för många var att emigrera. Bannlysningen medförde att S fick försörja sig på städning och andra tillfälliga arbeten fram till 1912. Då anställdes hon tillfälligt som agitator av Textil­arbetareförbundet med uppdraget att organisera de kvinnliga textilarbeterskorna runt om i landet. Hon hade vid ett flertal tillfällen påpekat att kvinnliga agitatorer behövdes för att nå ut till och organisera kvinnor. Efter S:s nationella agitationsturné hade dock inte det fattiga förbundet råd att anlita henne längre. Samma år gifte hon sig med änklingen Axel Gustafsson och bytte då enligt tidens sed efternamn. Under några år var hon hemmafru och skötte hushållet åt sin make. Dessutom åtog hon sig städarbete.

Eftersom S var bannlyst från textilindustrin kunde hon inte fortsätta arbeta fackligt. Det var anledningen till att hon avgick som ordförande i avdelning 7 och senare också som styrelsesuppleant. I stället ägnade hon sina krafter åt den socialdemokratiska kvinnoklubben i Norrköping, som hon varit med om att bilda 1906 och där hon blev både styrelseledamot och ledande medlem. Som sådan representerade hon avdelningen vid de socialdemokratiska kvinnokonferenserna 1907, 1908 och 1911. Vid bildandet av det socialdemokratiska kvinnodistriktet i Östergötland 1924 var S en av de aktiva, och hon var under en tid dess ordförande. Uppväxten i den skötsamma arbetarrörelsen medförde också att det var självklart för henne att vara nykterist och hon drev nykterhetsfrågor i kvinnoklubben. I sammanhanget underströk hon att kvinnor måste undvika giftermål med ”alkoholförgiftade” män.

En annan fråga som S och kvinnoklubben i Norrköping engagerade sig i var rätten till sexualupplysning och till preventivmedel – för dubbelarbetande arbetarkvinnor var täta graviditeter och stora barnkullar en tung börda. Frågan var kontroversiell och ledde 1908 till en lång debatt där Norrköpings kvinnoklubbs åsikt att kvinnan hade rätt att besluta om sin egen kropp ställdes mot föreställningar om kvinnan som enbart moder, vilket förutsatte att mannen ensam försörjde familjen. Norrköpings kvinnoklubbs linje var densamma som den socialistiske agitatorn Hinke Bergegren kort därefter skulle föra fram i sin kampanj för ”Kärlek utan barn”. Kampanjen fick stöd av stora grupper arbetarkvinnor.

S är en av kvinnohistoriens anonyma organisationsbyggare, som under svåra omständigheter arbetade hårt för att förbättra arbetarkvinnornas villkor. Själv levde hon fattigt och bodde med maken i en enrumslägenhet. Maken dog 1945 och själv avled hon på ålderdomshem ett knappt decennium senare.

Ett sekel efter sin verksamhetstid har S fått viss uppmärksamhet i sin hemstad. Där finns sedan 2016 Anna Särströms gata, likaså en spårvagn med hennes namn.

Författare

 Björn Horgby

Källor och litteratur

Norrköpings textilarbetares samorg, Platsstyr:s mötes- o styr:prot 1906–11; Sv textilarb:förb avd 07, mötesprot 1905–14; Storstrejksutsk:s prot 1909, allt i Norrköpings fören:arkiv.

Festival lyfter fram kvinnliga förebilder (Norrköpings tidningar 30 aug 2018); Giftermål med alkoholförgiftade (Reformatorn 25 jan 1912); B Horgby, Surbullestan (1989); Kvinnornas rösträttsfråga … (Arbetet 15 okt 1907); A-M Lindgren o M Lindgren Åsbrink, Systrar kamrater! arbetarrörelsens kvinnliga pionjärer (2007); skbl.se.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Anna Maria Särström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/35084, Svenskt biografiskt lexikon (art av Björn Horgby), hämtad 2024-04-30.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:35084
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Anna Maria Särström, urn:sbl:35084, Svenskt biografiskt lexikon (art av Björn Horgby), hämtad 2024-04-30.