Biografi

Säve, släkt, härstammande från sjöfaranden Hans S (d 1693), född i Mecklenburg och verksam i Lübeck. Släktnamnet anses taget efter vattendraget ”Seve” (Nyberg, 607), förmodligen identifierbart med Seeve, som faller ut i Elbe nära Hamburg. Stavningen av släktnamnet har i äldre tid varierat, med namnformer såsom Sæfve, Sæve, Sefe, Seve och Säve.

Efter att S:s fartyg förlist och han själv drunknat lämnades hans familj i små omständigheter. S:s son Hieronymus Gottschalk S (1683–1737) arbetade efter genomgången skola för olika handelsmän och fick göra handels- och inkasseringsresor som i några fall förde till Gotland. Under ett sådant besök 1719 lärde han känna Johanna Lange, dotter till köpmannen Lorentz Lange (bd 22, s 246), och fick vid sitt frieri både hennes och föräldrarnas ja, varefter han 1720 etablerade sig som köpman i Visby. När paret vigdes följande år var superintendenten Johan Esberg (bd 14) officiant och bland bröllopsgästerna fanns landshövding Gustaf von Psilander (bd 29) med maka. S blev med åren en både aktad och välbärgad man, men dog i ”hetsig feber” den 2 december 1737 varefter hustrun tog över rörelsen.

S:s son Johannes S (1727–99) visade tidigt goda studieanlag, inte minst i klassiska språk, och skickades efter skolgång i Visby trivialskola 1747 med ampla lovord till Uppsala för universitetsstudier. S, som helst skulle ha velat bli präst, fick dock på anmodan av en morbror tidigt avbryta studierna för att i stället ta tjänst vid tullstaten i Stockholm och blev 1757 kanslist där. Genom vistelsen i huvudstaden kom S i kontakt med herrnhutismen, men i övrigt fann han sig dåligt tillrätta. 1761 sökte han sig därför tillbaka till Visby och fick tjänst som lanthamnstullskrivare, en blygsam post på vilken han stannade livet ut. Tre år senare gifte sig S med Elisabeth Margareta Gyllenstorm, också hon herrnhutare. Båda var obemedlade men sparsamma och lyckades på S:s ringa lön och några stadsjordar och åkrar – ”de Säveska åkrarna” – vilka de fått av hans mor att såväl försörja familjen och utöva välgörenhet som årligen öka bokbeståndet i biblioteket. S, som helst läste teologiska och historiska skrifter, gällde för att vara en ”god och lärd gubbe”. Handlingar efter S finns i ViLA.

S:s rojalistiska hustru kom genom tillfälligheternas spel att dras in i den högmålsprocess som 1790 inleddes i Visby mot Jacob Johan Anckarström (bd 1). Efter ett stockholmsbesök samma år kom hon under överfärden från fastlandet i samspråk med Anckarström. Hon ogillade starkt vad denne yttrade om Gustav III och det ryska kriget och då hon vid ankomsten blev tillfrågad om nyheter från Stockholm och om sjöresan förde hon samtalet på tal. Därmed väcktes myndigheternas intresse för Anckarström och följden av hennes och andras vittnesmål blev en angivelse för majestätsbrott och högförrädiska stämplingar. Den behandling som Anckarström utstod i samband med den utdragna processen bidrog kraftigt till att stärka hans hat mot kungen och att disponera honom för mordförsöket den 16 mars 1792.

Paret S:s son Pehr Hieronymus S (1765–1837) gavs vid sidan av den vanliga skolgången en ytterst sorgfällig och vårdad uppfostran i hemmet, under vilken fadern inspirerad av de tyska reformpedagogerna Johann Bernhard Basedow och Joachim Heinrich Campe ansträngde sig för att göra lektionerna så åskådliga och fängslande som möjligt. Särskilt vinnlade han sig om att undervisa Pehr S i ämnen som var eftersatta i skolan, såsom svensk historia, geografi och franska.

Efter att först på faderns initiativ ha företagit en resa runt Gotland för att lära känna sin hembygd, for S hösten 1782 till Uppsala för att bedriva högre studier. Större delen av studietiden försörjde han sig som informator åt sönerna i en professorsfamilj. Till S:s närmare umgänge av jämnåriga hörde filosofen Benjamin Höijer (bd 19), juristen Johan Holmbergson (bd 19) och Carl Rosén von Rosenstein (bd 30), sedermera ärkebiskop. 1787 disputerade S för graden på avhandlingen Dissertatio, quid poësi philosophia debeat (Undersökning om vad filosofin är skyldig poesin) och promoverades följande år. 1790 blev han docent i latinska språket och litteraturen efter att ha lagt fram avhandlingen Dissertatio, quid ad incrementa elegantium litterarum exculta societatis humanae ratio valeat, disquirens (Undersökning om vad ett odlat förstånd hos mänskligheten betyder för den sköna litteraturens tillväxt).

S hade närmast för avsikt att fortsätta den akademiska karriären, men antog för stunden ett erbjudande om att bli informator för sönerna till presidenten i Bergskollegium, Fredrik Wilhelm Ridderstolpe (bd 30, s 186). Uppdraget förde honom rätt in i samhällets högsta kretsar, men gav ingen meritering för statstjänst och förde honom allt längre från universitetsmiljön. S valde därför att slå in på prästbanan och blev med Ridderstolpes hjälp utsedd till extra ordinarie bataljonspredikant 1792 liksom två år senare extra ordinarie hovpredikant. 1796 fick han fullmakt på Roma och Björke pastorat på Gotland och blev prost och teol dr 1818.

Som präst var S en representant för den upplysningsmässiga neologin som betonade förnuftet och kritiserade kyrkliga dogmer. Hans förankring i tidens upplysningssträvanden tog sig också uttryck i ett starkt intresse för folkbildning och skolreformer. Med hjälp av sin vän och granne på Roma kungsgård, landshövding Salomon Mauritz von Rajalin (bd 29), drev S på inrättandet av en skola i Roma, som kunde tas i bruk 1819, och som ledamot under riksdagen 1817–18 arbetade han framgångsrikt för att Visby trivialskola skulle utvidgas med ett gymnasium. Efter dess tillkomst verkade han där som lektor i teologi, med bibehållande av pastoratet som prebende. Han var den första tiden även gymnasiets rektor.

1823 tog S tillsammans med några andra också initiativ till en tidning, Wisby Weckoblad, vilken han efter 1827 drev som ensam redaktör till kort före sin död. I denna ambitiösa landsortstidning, som S trogen sina ideal lät bli en tummelplats för uppsatser avsedda att sprida upplysning och medborgerlighet, stod under tidigt 1830-tal för första gången gutamålsord att läsa i tryck.

S gifte sig 1797 med Fredrika Margareta Jakobina Strålenhielm med vilken han fick tre döttrar och tre söner. I det 1810 ingångna äktenskapet med sin syssling Hedvig Charlotta Lallér fick han sönerna Per Magnus Arvid S (S 1) och Carl Fredrik S (S 2). Handlingar efter S finns i Läroverkssamlingen i ViLA.

Äldste son till S var Salomon Fredrik S (1797–1872). Han läste medicin vid Uppsala universitet och blev med dr och kirurgie magister 1822. Följande år blev Fredrik S bataljonsläkare vid Jämtlands fältjägarregemente och knöts 1824 som sådan till Stockholms eskader. 1855 blev han regementsläkare vid Livregementets dragoner. S fick tidigt gott anseende på högsta ort. Då han 1832 åtföljde Karl XIV Johan vid invigningen av Göta kanal kom han i tillfälle att rädda två personer i sjönöd, för vilket han belönades med en guldmedalj att bära i svart band på bröstet. Två år senare blev han livmedikus.

S höll sig ajour med medicinens utveckling genom att göra flera utländska studieresor, inledningsvis inte minst för att lära sig elektriska och elektromagnetiska metoder mot olika kroniska sjukdomar. Genom tjänstgöring vid Allmänna elektricitetsinrättningen och Allmänna institutet för dövstumma och blinda i Stockholm prövade han sedan dessa kurer på förlamningar, reumatism, dövhet, ögonsjukdomar, epilepsi m m. Genom sin diagnostiska förmåga och sitt handlag var S under många år en av Stockholms mest anlitade läkare. Särskilt skicklig ansågs han vara ifråga om att operera blåsstenar, något som han 1835 lärt sig i Paris under ett besök hos urologen och kirurgen Jean Civiale, få år efter att denne uppfunnit ett nytt sätt att krossa stenarna. Om denna metod gav S 1843 ut skriften Om lithotritien och åtskilliga sjukdomar i urinvägarna.

Efter hand tröttnade S på sin medicinska praktik och i stället var han på senare år mycket sysselsatt med olika industriella projekt i Svealand och Norrland. Genom giftet med Clara Bodela Edbergh, dotter till en brukspatron, hade han fått del i Lögdö bruk i Medelpad, vilket ledde honom in i alltmer vidlyftiga bruksaffärer. Tillsammans med nedannämnde brodern Gustaf Wilhelm S köpte han 1849 Andersfors järnbruk i Hälsingland och i början av 1850-talet blev han delägare i Stavsjö styckebruk, som han efter kort tid sålde med god vinst. S köpte senare ett sågverk invid Ursviks hamn intill Skellefteå, och anlade där ett järnverk för stålberedning enligt Bessemermetoden. Bruket, som fick namnet Sävenäs efter ägaren, åsamkade honom dock stora förluster. Därtill drabbades S av sjuklighet och efter ett slaganfall 1860 var han en bruten man.

S:s bror Johan Adolf S (1800–73) blev 1821 fil mag vid Uppsala universitet och tog sex år senare en teol lic-examen, den högsta examen som dåförtiden gick att avlägga inom de teologiska vetenskaperna, samt prästvigdes. Med början 1823 hade S flera längre professorsförordnanden inom fakulteten och när den kalsenianska professuren 1827 blev ledig sökte han tjänsten men fick den inte trots överlägsen meritering. Däremot lyckades han att under tillsättningen stöta sig med mäktiga krafter vid universitetet.

Den såväl politiskt som teologiskt liberale S valde då att på uppdrag av bl a David Frölich (bd 16) 1829–30 resa till skolorna Bruce Castle och Hazelwood i England för att sätta sig in i den progressiva undervisningsmetod, med stora inslag av självverksamhet och skoldemokrati, som Thomas Wright Hill och hans söner utarbetat. S deltog efter återkomsten i bildandet av Hillska skolan på Barnängen i Stockholm, vid vilken han 1830–31 var lärare i kristendom och svenska. Sina intryck från England redovisade S i Anteckningar öfver universiteterna i England under en resa derstädes åren 1829 och 1830 (1831).

Då S under förnyade försök att vinna befordran vid Uppsala universitet ständigt stötte på hinder – han nådde aldrig längre än till extra ordinarie teologie adjunkt – övergick han på 1830-talet till den prästerliga yrkesbanan. 1835 utnämndes S till kyrkoherde i Tuna i Härnösands stift, där han gjorde sig uppskattad och blev prost två år senare. Besvärad av det stränga vinterklimatet tvingades han emellertid söka transport och erhöll efter flera motgångar 1858 kyrkoherdetjänsten i Mariestad. Vid det laget hade han hunnit vara på förslagsrum som biskop tre gånger. I Mariestad verkade S sedan till sin död.

Mest känd i samtiden var S som riksdagsman. Han var ledamot av prästeståndet 1840–65 och satt i första kammaren 1868. Redan vid sin första riksdag, under vilken han framträdde med inte mindre än 213 anföranden, motionerade S om införande av en tvåkammarriksdag och fortsatte vid följande riksdagar att stödja strävandena för en representationsreform. S främjade också tidens nykterhetsarbete och visade prov på ett i prästeståndet ovanligt mått av religiös tolerans och reformnit. På 1840-talet talade han till försvar för den kontroversielle metodisten George Scott (bd 31) och hans verksamhet. En motion av S 1856, som med tiden skulle realiseras, handlade om införande av hundskatt. Idén till detta hade S, som var avogt inställd till hundar, fått under en konvalescensresa till Frankrike, där en sådan pålaga redan fanns. Liksom i fråga om Englandsresan gjorde S sin Frankrikeresa också nyttig för allmänheten genom att sammanställa en skrift som behandlade undervisningsväsendet, Om de fransyska elementarläroverken och folkskolorna (1857). Med åren blev den förut liberale S alltmer konservativ och under sin tid som ledamot av första kammaren lierade han sig i de flesta frågor med majoriteten och dess motstånd mot andra kammarens reformtendenser, så t ex i fråga om dödsstraffets avskaffande.

Äldste son till S och hans hustru Lovisa Mathilda Muncktell – dotter till den som herdaminnesförfattare kände kyrkoherden i Sevalla, Johan Fredric Muncktell (bd 26, s 12) – var Hjalmar Fredrik August S (1839–71). Hjalmar S blev fil dr vid Uppsala universitet 1863, varefter han verkade som lektor i grekiska och latin vid först Högre elementarläroverket i Gävle och sedan i Helsingborg. 1870 förordnades han till rektor för Högre elementarläroverket i Karlskrona men avled innan tillträdet. S var flitigt verksam som läroboksförfattare och hade i slutet av sin levnad tjänstledighet för att utarbeta ett efterlängtat svenskt-latinskt lexikon som låg till hälften färdigt vid hans bortgång. S:s översättning av Aristofanes komedi Fåglarna belönades 1868 med pris av Svenska Akademien, som dock krävde att de repliker på en grekisk provinsdialekt som S översatt till plattyska i stället skulle återges på skånska för att på så vis undvika ”ett förlöjligande af den stora tyska nationen”.

Också S:s yngre bror Teofron Adolf S (1842–1931) blev skolman samt i likhet med sin fader en framträdande riksdagspolitiker. Teofron S skrevs in vid Uppsala universitet 1861 och disputerade där 1869 på avhandlingen Kejsarevalet i Frankfurt 1657–1658 och Sveriges underhandlingar derunder. Samma år knöts han till Högre allmänna läroverket i Karlstad som vice lektor i historia och geografi samt latin och var lektor där 1870–1907, därtill rektor 1883–95. S fick många förtroendeuppdrag i sin nya hemstad. Han satt i stadsfullmäktige 1887–97, åren 1891–96 som ordförande, och var landstingsman för Värmlands län 1898–1907. S var även ledamot av Karlstads domkapitel 1870–1907 samt intendent vid Värmlands museum 1870–91.

Som riksdagsman i första kammaren 1892–1910 slöt sig S till protektionisterna och fick som högerpolitiker en tämligen framträdande roll. Han var bl a ledamot av konstitutionsutskottet 1897–1903, 1905 och 1906–10 samt särskilda utskottet 1904–05, dessutom statsrevisor 1898–99. Under unionskrisen 1905 intog S en hård attityd till de norska självständighetssträvandena. I särskilda utskottet, där unionsfrågan i praktiken avgjordes, yrkade han inledningsvis på att tillgripa militära maktmedel mot Norge. I rösträttsfrågan var han för kvinnornas likställighet med männen redan före genomförandet av den allmänna rösträtten för män vid val till andra kammaren.

Vid sidan av sina många åligganden hann S även med ett tämligen brett historiskt författarskap och bidrog i populära standardverk som Ernst Wallis Illustrerad verldshistoria (1875–82) och Sveriges historia från äldsta tid, för vilken han skrev den avslutande sjätte delen (1881). Hans på arkivforskningar grundade arbete Sveriges deltagande i sjuåriga kriget åren 1757–1762 (1915) belönades av Vetenskapsakademien med Letterstedtska priset och föranledde hans inval i Krigsvetenskapsakademien 1917. Dessförinnan hade han 1913 blivit ledamot av Vitterhetsakademien. S författade även en i maskinskrift vid UUB förvarad släkthistoria som också rymmer hans egna memoarer.

I sitt äktenskap med Anna Kristina Malmsten, dotter till matematikern och statsrådet Carl Malmsten (bd 25), hade S sonen Carl Teofron Malmsten S (1875–1941), som efter studier vid KTH, Stockholms högskola och Uppsala universitet 1901 reste till USA, där han kom att arbeta som arkitekt och uppförde skyskrapor, biblioteksbyggnader, skolhus m m. Carl S återvände till Sverige 1920 och bosatte sig i Stockholm, där han verkade som konsulterande arkitekt. Son till S var Carl Teofron S (1919–2004), som utbildade sig till civilingenjör vid KTH. Carl S var VD i Bergman & Beving ab 1964–80. Yngre bror till Fredrik S och Johan Adolf S och farfars farbror till S var Gustaf Wilhelm S (1803–82), som 1817 insattes i lära som handelsbiträde hos en köpman i Visby. Efter att ha vidareutbildat sig i Lübeck fick han 1823 anställning hos grosshandlanden Fredrik Teodor Cleve (bd 8, s 636) i Stockholm för att sex år senare få en plats som kontorist vid ett stort handelshus i Åbo. Någon större sympati med sina nya landsmän kände han inte – ”Jag umgås med finnarne som med ruttna ägg, men vanan är halva naturen”, skrev han hem till fadern – men stannade kvar. 1833 öppnade han egen firma i Åbo och blev 1836 svensk-norsk vicekonsul där. I bolag med ovannämnde brodern Fredrik S köpte han 1849 Andersfors järnbruk i Hälsingland och flyttade dit följande år. Motsättningar med den mer spekulativt lagde brodern om skötseln av bruket gjorde dock att han några år senare återflyttade till Åbo. När Fredrik S senare tvingades avyttra Andersfors tog S, som var mycket fäst vid bruket, åter över kontrollen, men dåliga konjunkturer för bruksrörelsen gjorde att han 1867 sålde detta. Därefter ägnade han sig åt olika allmänna uppdrag för staden Åbo och drev jordbruk på ön Runsala där han hade gården Roma, uppkallad efter födelseorten på Gotland.

Som en följd av att S aldrig kände sig fullt hemmastadd i Finland fick hans son Gunnar Adolf S (1840–1922) gå i skola i Visby och bodde då hos farbrodern Per Magnus Arvid S (S 1). Under studieåren vid universitetet i Uppsala var Gunnar S ett tag informator för sedermera envoyén i Rom Carl Bildt (bd 4), son till landshövdingen på Gotland Gillis Bildt (bd 4). 1866 blev S fil dr på en avhandling om ett kemiskt-mineralogiskt ämne, Om Zeolither, varefter han sökte sig till skolvärlden och fick tjänst som adjunkt vid Högre allmänna läroverket i Jönköping. S förordnades till syssloman vid länslasarettet 1873, en syssla som han jämte ett flertal andra uppdrag skötte vid sidan av lärartjänsten i 36 år. 1885 tog S plats i stadsfullmäktige och blev tre år senare även landstingsman. Som sådan verkade han energiskt för länslasarettets utveckling. S var en flitig skribent och skrev bl a den kulturhistoriska monografin Sjukvårdsförhållandena i Jönköpings län från 1700-talets början till vår tid (1910) och Jönköpings läns Kgl hushållningssällskaps historia (3 bd, 1914–17).

I giftet med Anna Brita Sofia Lemchen, dotter till hovrättspresidenten Johan Åke Lemchen (bd 22, s 521), hade S dottern Anna Inga Charlotta S (1877–1956). Inga S studerade medicin vid Uppsala universitet och tog där en med kand-examen 1902. Följande år blev hon gymnastikdirektör vid GCI. I sitt äktenskap med överläkaren och styresmannen på Sahlgrenska sjukhuset, Gotthard Söderbergh (se nedan), fick hon sönerna Gunnar Säve-Söderbergh (S 3) och Torgny Säve-Söderbergh (S 4). En son till S 3 är statssekreteraren och ambassadören Bengt Arvid Säve-Söderbergh (f 1940).

Författare

 Jakob Christensson

Källor och litteratur

Allmänt: T Säve, Släkten Säve (opubl skrift), UUB.

T Gislestam, Per Arvid Säves bakgrund och ursprung: om släkten Säve och deras insatser i gotländskt kulturliv (Per Arvid Säve och hans samtida (1997); E Nyberg, Gotländsk släktbok (1938); A Säve-Söderbergh, Släkten Säve: 300 år på Gotland (2021).

Pehr Hieronymus S: O W Lemke, Visby stifts hm (1868); SMoK.

Salomon Fredrik S: SLH 2:2 (1876). – Nekr i Sydsvenska Dagbladet 22 juni 1872.

Johan Adolf S: SMoK; Tvåkammarriksdagen, 4 (1990); H Wieselgren, Ur vår samtid (1880).

Hjalmar Fredrik August S: H Hofberg, Sv biogr handlex, 2 (ny uppl, 1906).

Teofron Adolf S: Tvåkammarriksdagen, 4 (1990); Unionsupplösningens riksdagar, 1–2, ed E Vedung o M Brundin (2005).

Carl Teofron Malmsten S: Nekr i DN 1 okt 1941.

Carl Teofron S: B Berglund, Dagens namn (DN 15 maj 1970).

Anna Inga Charlotta S: P Wilstadius, Smålands nation i Uppsala, 2 (1961).

Bengt Arvid Säve-Söderbergh: Väd 1993 (1992).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Säve, släkt, , https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/35088, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jakob Christensson), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:35088
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Säve, släkt, , urn:sbl:35088, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jakob Christensson), hämtad 2024-04-25.