Meriter

Södergren, Viktor, f 5 sept 1878 i Uddevalla, d 29 okt 1961 i Gbg, Kristine. Föräldrar: stadsmätaren Otto Johannesson o Charlotta Christoffersdotter. Mogenhetsex vid H latinlärov i Gbg 31 maj 97, inskr vid UU ht 97, teol-fil ex 1 avd där 27 maj 98, inskr vid GH vt 99, fil kand där 7 juni 02, inskr vid LU ht 02, teor-teol ex där 15 dec 05, prästvigd för Gbgs stift 9 jan 06, kontraktsadjunkt i Lappmarkens tredje kontrakt 1 maj 06, pastorsadjunkt i Norsjö 1 jan 07, i Malå 1 mars 07, erhöll rätt att övergå till Luleå stift 4 dec 08, komminister i Jörn 5 juni (tilltr 1 aug) 09, red för Från bygd och vildmark i Lappland och Västerbotten 14–29, pastorsadjunkt o kateket i Kat, Sthlm, 1 okt 14, pastor o religionslär vid Sthlms stads uppfostr:anstalt för gossar 14–18, lär vid Åhlinska skolan 16–18, sekr i styr för Sällsk för kyrklig själavård 17–19, domkyrkoadjunkt i Uppsala o vice pastor i Börje, Upps, 1 okt 18, tf kh i Börje 20–23, sekr i styr för Kyrkliga förb för evangelisk-luthersk tro 23, red för Kyrka och folk 23–39, erhöll rätt att övergå till Uppsala ärkestift 7 mars 24, domkyrkokomminister i Uppsala 21 juni 24 (tilltr 1 maj 25), teol lic vid UU 17 maj 29, kh i Gbgs Gamlestad 4 juni (tilltr 1 nov) 34–1 april 49, preses vid prästmötet 45, red för Sv Folkbladet för folk o kyrka 52–58. – Företog bl a med statens resestipendier studieresor i Norden, Tyskland, Österrike o Estland.

G 1) 9 juni 1909 i Gbg, Haga, m Anna Virginia Foght, f 7 dec 1885 där, Masthuggs, d 4 april 1953 där, Kristine, dotter till grosshandlaren Ludvig Christian F o Hilda Sofia Larsson; 2) 8 sept 1955 i Sthlm (vb Gunnarsnäs, V Göt) m pensionatsinnehavaren Karin Ingeborg Danielsson, f 20 juni 1898 i Lekvattnet, Värml, d 23 juli 1994 i Arvika, dotter till kyrkoherden Lars Magnus D o Gerda von Oldenskiöld.

Biografi

S var uppvuxen i Uddevalla och blev en självständig företrädare för den kyrkliga tradition han tillägnat sig där. Efter sin prästvigning sändes han som statsstipendiat i finska språket till översta Norrland och blev kontraktsadjunkt i det då nybildade Lappmarkens tredje kontrakt, som sträckte sig från Jokkmokk till Karesuando. Efter en kort tid i Malå tillträdde S 1909 en nyinrättad komministratur i Jörn i Västerbotten. Redan då kom hans livslånga intresse för kyrkobyggnadsfrågor till uttryck, när han medverkade till att gudstjänsterna flyttades från godtemplarlokalen till en med folkskolan sammanbyggd ny kyrksal. Emot en lokal opinion tillsåg han att denna inte också skulle användas för profana ändamål och han satte själv upp ett kors på taknocken för att markera husets helgd.

Under sin tid i Luleå stift tog S initiativet till att dess gemensamma årspublikation Från bygd och vildmark i Lappland och Västerbotten började ges ut. När han under de första femton åren var bokens redaktör hade han dock redan lämnat stiftet och fick i början ensam både ta den ekonomiska risken och själv distribuera upplagan. I Läsning för folket, utgiven av Sällskapet för nyttiga kunskapers spridande, men också i Svenska kyrkans diakonistyrelses Församlingsbladet medverkade S med uppsatser om övre Norrlands kultur- och kyrkohistoria. Han blev därigenom en på riksplanet energisk kunskapsförmedlare om dessa för många obekanta och avlägsna förhållanden.

1914 förordnades S som pastorsadjunkt och kateket i den folkrika Katarina församling i Stockholm, som då omfattade halva Södermalm. Kateketbefattningarna hade inrättats av Samfundet Pro Fide et Christianismo för att underlätta den prästerliga verksamheten i Stockholms snabbt växande innerstadsförsamlingar med deras formellt låsta tjänstestruktur. S insåg vikten av en värdig kyrklig samlingspunkt på östra Södermalm vid sidan av den stora Katarina kyrka och som ersättning för mindre, förhyrda lokaler och började arbeta för att en kyrka skulle byggas i Helgalunden, där man fick nyttjanderätten till en tomt. Han ekonomiserade bygget genom insamlingar och 1918 kunde Allhelgonakyrkan invigas. Det var viktigt för S att nya kyrkor arkitektoniskt fick en tydligt ”kyrklig stil” med t ex korsprytt torn, och inte påminde om det han kallade ”bönhuslador”.

Samma år kom S till Uppsala där han kom att stanna i sexton år. Han utgav den omfattande studien Henric Schartau och västsvenskt kyrkoliv (1925), vilken han fyra år senare utformade som licentiatavhandling i ämnet teologiska prenotioner och teologisk encyklopedi. Under den sista delen av sin verksamhetstid var S kyrkoherde i Göteborgs Gamlestad, då en av stadens största församlingar.

Den teologiska och kyrkliga debatten under det tidiga 1900-talet präglades av den framväxande bibelkritiken och av den från Tyskland influerade liberalteologin med S A Fries (bd 16) och Emanuel Linderholm (bd 23) som svenska centralgestalter. S reagerade starkt mot det han fann stå i strid mot fundamenten i klassisk kristendom. I tidskriften Bibelforskaren framförde han 1917 skarp kritik av Fries’ kyrkopolitiska hållning. Påverkad av C J Boströms (bd 5) teorier hade denne intagit en extremt statskyrklig ståndpunkt. I boken Danskt kyrkoliv och svenskt (1920) underströk S att Svenska kyrkan principiellt hade att välja mellan staten och ”det verkliga kyrkfolket”, som han menade måste ha bestämmanderätt i kyrkan. Detta för S:s pastoralteologi centrala begrepp avsåg dem som kände sig positivt och aktivt förbundna med Svenska kyrkans tro och liv och regelbundet deltog i dess gudstjänster.

En brännpunkt blev den s k Wetterska striden 1922–23, som ledde till utnämningen av den radikale religionshistorikern Gillis P:son Wetter till professor i exegetik vid UU. Då denne därmed skulle få ett stort inflytande över prästutbildningen mötte utnämningen häftig kritik både från kyrkligt och frikyrkligt håll. Den kom att dominera debatten vid Allmänna kyrkliga mötet 1923 och S tog hösten samma år initiativet till en sammankomst i Göteborg, där läget ytterligare diskuterades. Man beslöt då att bilda Kyrkliga förbundet för evangelisk-luthersk tro, där S blev sekreterare. Dess uppgift sammanfattade han som ett kyrkfolkets gemensamma ansvarstagande på nationell nivå för kristendomen och kyrkan i en sekulariserad stat. Förbundet blev ett samlande organ för främst de syd- och västsvenska kyrkoväckelserna. För att ge spridning åt dess program grundades som en första åtgärd tidskriften Kyrka och folk, som redan under sin första årgång fick nära 11 000 prenumeranter. S blev dess flitigaste skribent och var under många år redaktör. Uppenbarligen till följd av en personkonflikt med förbundets ordförande L M Engström, ”Bolstadprosten”, lämnade han sitt uppdrag våren 1939.

S ville markera motstånd bl a mot en ”rationalistisk s k vetenskaplighet och en alltmer avkristnad statsmakt” som ”från politiska synpunkter ville bestämma även över kyrkans innersta angelägenheter”. Hans kritik gällde t ex kraven på en förändring av prästutbildningen och skolans kristendomsundervisning. Bland de första frågor av kyrkopolitisk natur S behandlade i Kyrka och folk var behovet av att de då oklara rättsliga förhållandena rörande den kyrkliga egendomsförvaltningen löstes; eljest vore det fara värt att tillgångarna konfiskerades. Den i religiösa frågor mycket aktive Arthur Engberg (bd 13) hade utförligt pläderat för Linderholms och Wetters professorsutnämningar. Bildandet av förbundet och tidskriften gav honom anledning att utveckla sin av Boström influerade statskyrkoidé: en socialdemokratisk kyrkopolitik skulle genom en förändrad prästutbildning skapa en ny prästgeneration som rensade upp i ”den vildvuxna floran av obskurantism” och ideologiskt bemäktigade sig kyrkan inifrån. Han fann Kyrkliga förbundets program utmanande, men endast värt ”löje och förakt”. S menade att Engbergs inlägg snarare visade på det nybildade förbundets nödvändighet.

Ända från sin tid i Jörn var S engagerad för att det som senare kom att kallas småkyrkor skulle byggas i distriktsindelade församlingar med ökande befolkningsantal eller vidsträckt areal. En ny pastoral strategi behövdes. I kontakt med en av pionjärerna för ett sådant arbete i Danmark, domprosten i Köpenhamn Henry Ussing, fick S insikter i hur man arbetade inom rörelsen Københavns kirkesag och presenterade idéerna därifrån för en svensk läsekrets 1920 och 1946. I Stockholm hade han förverkligat sina planer genom Allhelgonakyrkan och han invaldes 1917 i styrelsen för Sällskapet för kyrklig själavård, en sammanslutning med kyrkobyggande på programmet.

1943 föreslog den statliga utredningen om ny territoriell församlingsindelning i Göteborg att fem nya församlingar skulle bildas genom utbrytning bl a ur Gamlestaden och att nya kyrkor skulle byggas samman med lokaler som på vardagarna utnyttjades för ”olika sociala uppgifter”. Med en rösts övervikt avvisades förslaget av Göteborgs kyrkofullmäktige. Församlingarna hade tillstyrkt det, men i Gamlestadens remissyttrande hade kritiken varit tydlig och i S:s särskilda yttrande var inspirationen från Köpenhamn uttrycklig. Saken utreddes vidare av särskilt förordnade församlingssakkunniga. När den officiella utvecklingen inte gick S:s väg sökte han bland Göteborgs kyrkfolk och prästerskap bilda opinion för att småkyrkor skulle uppföras på frivillighetens väg, formellt oberoende av den lagreglerade församlingsorganisationen. Hösten 1946 höll han en rad offentliga föredrag över ämnet Småkyrkorörelsen i Köpenhamn och Göteborgs kyrkosak, vilka sedan trycktes. Med inspiration från de danska förhållandena var de pastoralt instruktiva, men kritiska mot situationen i Göteborg. Ärendets utveckling hade dock gått S ur händerna. När Göteborgs småkyrkostiftelse hade bildats tidigare samma år var han närvarande, men blev inte föreslagen att ingå i styrelsen. Hans namn var nu kontroversiellt.

En näraliggande anledning till att S ställdes åt sidan synes vara att han ett år tidigare som preses vid prästmötet i Göteborg lagt fram avhandlingen Vägar vi gått och vägen fram (1945). Den väckte stort intresse långt utanför stiftets gränser och sin prästerliga målgrupp, diskuterades i dagspressen och hade redan före prästmötet utkommit i en andra upplaga. S gjorde där en magistral och ofta starkt kritiskt docerande genomgång av de andliga strömningar som i samtiden präglade Svenska kyrkan och Göteborgs stift. Men långt tidigare hade han framfört kritik mot den s k ungkyrkligheten, som han menade drev intresset bort från kyrkans kristologiskt motiverade centrum. De olika grupperingarnas företrädare kände inte igen sig i hans beskrivning, samtidigt som boken i övrigt uppfattades som både fascinerande och fängslande. Ur kyrkans olika kristendomstyper ville S, till en del inspirerad av Amelie von Braun (bd 6, s 106), åstadkomma en syntes i form av det hon benämnt ”en rätt evangeliserad schartauanism” till vilken även högkyrkligheten – trots att även den ådragit sig hans kritik – kunde ge viktiga bidrag genom sin starka betoning av sakramenten.

Genom sin kritik hade S placerat sig vid sidan av de etablerade kyrkliga schatteringar som han ville beskriva, bland dem också sin schartauanska barndomstradition. Hans vilja att överskrida gränser och jämka samman de profilerade riktningar som präglade Göteborgs stifts kyrkoliv fick inget gensvar; S hade uppenbarligen missbedömt inte bara sin egen roll, utan också vägen fram mot det mål han ville nå. När han på så sätt ställde sig vid sidan av stiftets etablerade fromhetsriktningar med deras tydliga identiteter och stränga observans gjorde det honom till en ensam och kontroversiell person i stiftet. Genom sin teoretiska konstruktion hade han inte förmått lösa upp den gordiska knut han tyckt sig se. Men det sades vid hans död att ”ingen som vill studera svenskt fromhetsliv i det tjugonde seklet kan gå förbi denna bok” (Levén). Avhandlingen utkom efter mer än trettio år i en tredje upplaga.

S:s engagemang i samtidsdebatten kom också till uttryck i den lilla skriften Tro och vetande (1950), där han för lekmän ville vederlägga Ingemar Hedenius’ då massmedialt uppmärksammade religionskritik. Inspirerad av sin ungdoms lärare vid GH Vitalis Norström (bd 27) menade han ”att tron har primatet i andens värld, att livet är förmer än form, logik och vetande”.

Några år efter sin pensionering startade S ännu ett tidningsprojekt, Svenska Folkbladet för folk och kyrka – ”ett fritt folkligt organ för allvarlig svensk kyrkokristendom”. Programförklaringen kunde tolkas närmast som den rätt evangeliserade schartauanism som S pläderat för i prästmötesavhandlingen och som han kom att modifiera till ”en rätt evangeliserad pietism”. Tidningen fick en förhållandevis bred spridning över hela landet. I det redaktionella arbetet blev S dock alltmera ensam. Ett försök att ombilda företaget till aktiebolag kunde inte rädda dess ekonomi. Fyra biskopar karaktäriserade den i dess sista nummer uppskattande såsom ”det gammalkyrkliga väckelsearvets fria röst”.

S fick också inflytande genom sin mycket spridda lärobok för konfirmander, Vår kristna tro (1942). Den skulle under mer än ett kvartssekel utkomma i 21 upplagor och tryckas i 158 000 exemplar.

S var aktiv och mångfrestande med tydlig profil och journalistisk begåvning. Han bedömde samtiden i stort och dess kyrkliga riktningar med skarpt kritisk blick. På ett inkluderande sätt ville han vidareutveckla väckelsetraditionen från H Schartau (bd 31), men rådgjorde knappast med någon innan han lade fram sin lösning. Från schartauanskt håll erhöll han både uppskattning och kritik. S:s idéer och goda avsikter kom att motverkas av hans koleriska temperament när han dekreterade mera än diskuterade; hetsigheten medförde ”en avsevärd oförmåga att samarbeta med andra och att lugnt och med erkännande av medarbetares insatser utgestalta tankarna i handling” (Malmeström 1965). I detta finns också ett avgörande skäl till att S, till sin besvikelse, inte togs i anspråk när småkyrkotankens idéer på bred front realiserades i Göteborg, trots att han då sedan länge var den erkänt främste strategen på detta område. Hans mycket lästa och livligt debatterade prästmötesavhandling har trots kritiken den mötte karaktäriserats som en av Svenska kyrkans stora böcker i sin genre under 1900-talet.

Författare

Oloph Bexell

Arkivuppgifter

Sedan familjen efter S:s död förgäves erbjudit efterlämnade brevsaml:ar o papper till ett offentligt arkiv blev dessa destruerade. Enstaka handl:ar finns dock i LUB samt brev i GUB (till O W Hippel), KB (bl a till J Lagerkrantz), LUB o UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): [Omslag:] Allhelgonakyrkan. Några bilder från storstadens utkant. Sthlm 1918. (J A Björnlunds boktr). 14, [5] s, fotogr. [Anonym.] – Danskt kyrkoliv och svenskt. Några bilder och jämförelser. Lund: Gleerup, 1920. vi, [1], 126, [1] s, [8] pl-s, fotogr. – Norskt och svenskt i kyrkoliv och folkvärld. Några huvuddrag och sammanställningar. Lund: Gleerup, 1922. ix s, s [3]–180, [1] s, [1] pl-bl. – Dopet. Anförande vid kyrkliga mötet 1924. [Omslag:] Uppsala: Kyrkliga förbundets förlag, 1924. 10 s. – Henric Schartau och västsvenskt kyrkoliv. Ett försök till historisk och kyrkogeografisk konturteckning av den schartauska kristendomstypen. Uppsala: Lindblad, 1925. 256 s, ill, fotogr. – Henric Schartau und Hans Nielsen Hauge. Charakterköpfe des lutherischen Nordens gezeichnet von V Soedergren und E Groenland. Mit einem Vorwort von [P] Scheurlen. Stuttgart: Chr. Belser, u å [1925]. 39 s, [2] pl-bl. [S har skrivit det första kapitlet: Henric Schartau. Ein schwedisches Charakterbild und seine kirchliche Bedeutung (s 5–27).] – Till frågan om vårt kyrkliga läge. Föredrag vid Kyrkliga förbundets för evangelisk-luthersk tro offentliga möte i Malmö den 30 sept. 1925. Uppsala & Sthlm: Almqvist & Wiksells boktryckeri-a.-b. (i distribution), 1926. 30 s. – Kyrkliga förbundet. Vad det är och vad det vill. Föredrag vid kyrkliga mötet i Växjö domkyrka den 25 januari 1928. [Omslag:] Göteborg: Kyrkliga förbundets förlag, 1928. 22 s. – För våra konfirmander. (Tryckt som manuskript.) Göteborg 1940. (Lundbergs boktr). 59 s. [Anonym. Utökad och reviderad upplaga 1941: 100 s, ill. Den utökade upplagan efter ytterligare bearbetning publicerad under S:s eget namn som: Vår kristna tro (1942).] – Vår kristna tro. För konfirmander. Enligt Luthers Lilla katekes, Katekesutvecklingen av år 1878 samt andra källor. [Fr o m 2. uppl (1942):] I huvudsaklig överensstämmelse med biskopsmötets grundplan för konfirmationsundervisningen. Sthlm: Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag, 1942. 112 s, ill, fotogr. [Reviderad version av den anonymt utgivna För våra konfirmander (1940; se ovan). 2.–7. uppl 1942–44. 8., omarbetade uppl 1945: 111, [1] s, ill. 9.–14. uppl 1946–50. 15., omarbetade uppl 1951. 16.–20. uppl 1953–62. 21.–22. uppl 1968–71: Sthlm: Verbum.] – [Omslag:] Vår kristna tro och tidsläget. Föredrag hållet vid möte å K.F.U.M. i Göteborg den 4 november 1941. Göteborg 1942. (Elanders boktr). 40 s. – En levande kyrka. Lund: Gleerup, 1944. 31 s. [Innehåller två föredrag.] – En luthersk kristen. Några tankar om Luthers och luthersk kristendom. Sthlm: Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag, 1944. 48 s. [Ny utgåva u å: Göteborg: Kyrkliga förbundets bokförlag, [1978], 46 s.] – Advent i Sveriges ödestimma. Predikan adventssöndagen i S:t Pauli kyrka, Göteborg. Med efterskrift. Göteborg: Gumpert, 1945. 15, [1] s. – Vägar vi gått och vägen fram. Tankar och linjer till hundra år av svenskt kyrkoliv. För överläggning och samtal vid prästmötet i Göteborg 1945 sammanställda av V S. Sthlm: Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag, 1945. [1], 366 s. [Prästmötesavhandling. 2. uppl 1945. 3. uppl 1978: Göteborg: Kyrkliga förbundets bokförlag, [2], 366 s.] – Småkyrkorörelsen i Köpenhamn och Göteborgs kyrkosak. Föredrag i Göteborg, november 1946. [Omslag:] Göteborg: Gumpert, 1947. 87, [1] s, [4] pl-s, fotogr. ([Kyrkliga folkföreläsningar]). [Innehåller fyra föredrag.] – ”Guds rike är nära” – ”Guds rike skall tagas ifrån eder”. Högmässopredikan i S:t Pauli kyrka femte söndagen i fastan 1949 jämte avskedsord till Gamlestads församling. [Omslag:] Göteborg: Gumpert, 1949. 15, [1] s. – Tro och vetande. Några tankar för hedningar, sökare, kristna. Tvenne kyrkliga folkföreläsningar, hållna i Göteborg april 1950. [Omslag:] Göteborg: Gumpert, 1950. 47, [1] s. ([Omslag:] Kyrkliga folkföreläsningar). [Ny uppl 1951.]

Tryckta arbeten (bidrag): Bidrag som nämns i biografitexten ovan eller har använts som källor: Malå. En liten sockenhistoria från Lapplands skogsbygd (STFÅ, 1911, s [273]–295, ill, fotogr). – Kyrkosalen i Jörn (Församlingsbladet, utg genom Svenska kyrkans diakonistyrelse, årg 10, 1913, s 376–378). – En stiftets folkhögskola (Från bygd och vildmark i Lappland och Västerbotten, 1914, s 69–74). [Anonym.] – En sockenbild från Västerbottens skogsbygd (Från bygd och vildmark i Lappland och Västerbotten, 1915, s 63–80, ill, fotogr). [Behandlar Jörns socken och kyrka.] – Kyrkopolitiska riktlinjer. Tillika en anmälan (Bibelforskaren, årg 34, 1917, s [357]–367). [Om S A Fries, Kyrkopolitiska riktlinjer (1915).] – Väst-svenskt kyrkoliv. Tvänne föredrag vid studentmötet i Marstrand den 30 juni 1923 (Julhälsningar till församlingarna från präster i Göteborgs stift, årg 13, 1923, s [67]–108). – Till Sveriges kyrkfolk (Kyrka och folk, 1923, provnr, s 1–3). [Ledare.] – Kyrkliga Förbundet [för evangelisk-luthersk tro] – och Art[h]ur Engberg (Ibid, 1924, s 19–22). [Osignerad ledare. Följdskrift till: A Engberg, Präster på krigsstigen (Arbetet, 20 dec 1923).] – Kyrkfolket (Kyrka och folk, 1924, nr 4, s 45–47). [Osignerad ledare.] – Kyrkans egendom (Ibid, s 50–51). [Undertecknad V. S.] – En förklaring till ”en förklaring” (Ibid, årg 2, 1925, s 107–110). [Följdskrift till E Neuman, En förklaring (Ibid, s 106–107).] – Från Västkust till Västerbotten (Hågkomster och livsintryck. Av svenska män och kvinnor. Samling 7, Uppsala: Lindblad, 1926, s [244]–251). – När vi började. Till julbokens 25:e årgång (Från bygd och vildmark i Lappland och Västerbotten, årg 25, 1938, s [222]–234). – Kyrkan: lidelsen – lidandet (Varför jag älskar mitt samfund. 15 samfund belysta av 33 författare, Under redaktion av S Thulin, Uppsala: Lindblad, 1945, s [178]–184). – Från väckelsetiden i Västerbotten kring sekelskiftet. Reflexioner och minnen (Luleå stift i ord och bild, Redaktionskommitté: S Perman [och fyra andra], Sthlm: Idun, 1953, s 251–274, ill, fotogr).

Källor och litteratur

Göteborgs högskolas arkiv, A IV:3 (examensprot), GLA.

O Bexell, Teologiska fakulteten vid Uppsala universitet 1916–2000: historiska studier (2021); U Boström, Det blev en så kallad succés (År av liv: Luleå stift 1904–2004, 2003); A von Braun, Christendomslifvet i vår tid: tidsbilder (1860); C Braw, Vägen och vägarna (Svensk pastoraltidskrift, 1978, nr 14); Y Brilioth, Ekumeniska mötet – ett 20-årsminne (SvD 22 juli 1945); S Danell m fl, Vid vägskälet. (Svenska Folkbladet för folk och kyrka, 1958, nr 10/12); P Eckerdal, Småkyrka i storstad: småkyrkorörelsen i Göteborg 1946–1970 (1992); A Engberg, Präster på krigsstigen: en ny kamporganisation (Arbetet 20 dec 1923); T Freeman, Mer om schartauaner och andra (1970); S A Fries, Kyrkopolitiska riktlinjer: uppsatser, tal och kritiker (1915); GH:s matr; B Gustafsson, Småkyrkorörelsen: dess historiska bakgrund (1955); A Jarlert, Göteborgs stifts herdaminne 1620–1999, 2 (2014); H Johnson, Viktor Södergren: ett namn värt att minnas, 1–2 (Kyrka och folk, 1978, nr 44 o 45); Kyrkliga förbundet 50 år (1973); J Landquist, Livet i Katarina (1965); H Lenhammar, Allmänna kyrkliga mötet 1908–1973: målsättning och funktion (1977); G Levén, Viktor Södergren (Stiftskrönikan, 1961, nr 22); Luleå stift 1904–1981: församlingar och prästerskap (1982); LUM; E Malmeström, En höjdpunkt vid prästmötet: domprosten Malmeströms inlägg vid debatten om prästmötesavhandlingen (Stiftskrönikan, 1945, nr 19); dens, Begynnelsen av småkyrkoarbetet i Göteborg (Till Bo Giertz 31 augusti 1965, 1965); C Nilsson, Sam Stadener som kyrkopolitiker (1964); K Norborg, Göteborgs stift 1885–1949 (1949); H Th Ohlsson, Biografisk matrikel över Svenska kyrkans prästerskap 1934 (1934); L Ridderstedt, 100 kyrkor på hundra år: kyrkfrämjandet och kyrkobyggandet i Stockholmsregionen 1890–1990 (1993); B Rosén, Fädernas kyrka – församlingens hus: Svenska kyrkan och gudstjänstrummet ca 1890–1930 med särskild hänsyn till Stockholm (1988); E Schalling, Utredning med förslag angående reglering av den territoriella församlingsindelningen i Göteborg (SOU 1943:31, 1943); K Severin, Några glimtar ur mitt liv (Fem präster minns, ed K-E Fridblom, 1981); UUM; O Wærnér, Präster från bygd och vildmark, 2, Minnesteckningar till prästmötet i Luleå 1965 (1965).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Viktor Södergren, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/35205, Svenskt biografiskt lexikon (art av Oloph Bexell

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:35205
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Viktor Södergren, urn:sbl:35205, Svenskt biografiskt lexikon (art av Oloph Bexell